Fortsättning på kapitel 8

I Västra Vram hade Reventlow den 14 februari infordrat de öfriga generalernas skriftliga utlåtanden öfver situationen. I den exposé han till deras ledning uppsatte förklarade han som sin uppfattning, att Stenbock för sin krigföring skulle taga ett af två alternativ: antingen skulle han söka drifva den danska armén in i Helsingborg, i hvilket fall denna skulle nödsakas anfalla, såvida den ej ville låta alla sina hästar gå under, eller skulle han marschera ned till Ystadstrakten, — d. v. s. öfverhufvud ned i den egentliga slättbygden — för att här underhålla hären, till dess ytterligare förstärkningar från öfre Sverige anlände; äfven i detta senare fall skulle den danska armén få svårt att skaffa sig sitt underhåll. Reventlows mening vore, att Helsingborg själft kunde försvara sig mot ett öfverrumplingsförsök, då det hade en besättning af tre bataljoner, nämligen en östsjælländsk, en västsjælländsk och en af Eyndens, hvarjämte det i fall af behof kunde få understöd från Helsingör och Köpenhamn. Brockdorffs kår samt en bataljon Eynden och en bataljon Lepel borde förenas med hufvudhären. Denna borde så fatta stand vid Löddeå, så att den öfver Barsebäck hade förbindelse med Köpenhamn. Vid Barsebäck skulle den också hafva sitt förnämsta magasin. Om nu svenskarne ginge rakt mot härens ställning, kunde man ej undvika batalj. Ginge de däremot ned mot Ystadstrakten, blefve det för danskarne frågan, om de

Sidan 250

Rantzau svarade samma dag. Hans mening var, att om Stenbock nu fortsatte marschen »på Mölleröd», hvilket man ej kunde hindra, borde den danska hären gå öfver Getinge bro, först till Lund och därefter till Ystadsnejden. där provianteringsmöjligheter funnos. När man så dragit till sig de fyra bataljonerna från Malmö och Landskrona samt resten af Sprengels dragoner, kunde man gå löst mot fienden. Till Helsingborg borde man ej gå, då intet hästfoder där funnes. Rörande frågan att förskansa sig, om fienden ginge mot Ystad, ansåge Rantzau, att det vore alldeles omöjligt att kampera under bar himmel: det skulle helt fördärfva hären. Batalj kunde i alla händelser icke undvikas. Genom att söka draga ut på tiden, skulle man blott göra soldaterna uttröttade och nedslagna: bättre därför att slå till med det första.

Rantzaus utlåtande bar prägeln af hans raska, handlingslystna karaktär, men om man sammanställer det med hans egna åtgärder kort därefter, då Reventlow ej längre var vid armén, får man lätt det intryck, att han nu var ganska mycket påverkad af Reventlows honom öfverlägsna personlighet och afgaf sitt yttrande helt och hållet i dennes anda.

Dewitz' utlåtande gafs från Osbyholm den 15 februari. Det öfverensstämde med Rantzaus: under den rådande frosten kunde man ej inrätta ett förskansadt läger för att därigenom söka uppväga fiendens öfverlägsenhet i antal; för öfrigt skulle, äfven om man hade ett sådant läger, fienden kunna kringgå det och manövrera ut den danska hären därifrån. Därför bör man gå ned till Ystadstrakten för att där söka vederkvicka det utmattade kavalleriet och förstärka sig så mycket som möjligt. Därpå skulle man

Sidan 251

Eickstedt visade sig i sitt utlåtande, gifvet den 15 februari i Espinge, något mindre resolut än de båda nyssnämnda generalerna. Han utgick från att den svenska armén vore öfverlägsen och att den danska armén efter en förlorad batalj skulle tvingas utrymma Skåne, då den icke innehade någon fast plats. Att leverera batalj vore därför ej rådligt, men efter Reventlows exposé framginge det, att man ej hade något val och att en sammandrabbning vore oundviklig. Därför borde armén så mycket som möjligt förstärkas. Köpenhamns och Helsingörs garnisoner så när som på resp. 400 och 200 man, borde dragas öfver till Skåne, hvarjämte alla tillgängliga nationella trupper borde föras till Köpenhamn och Kronborg för att i nödfall kunna användas i Skåne. Helsingborg borde besättas med 4 bataljoner, särskildt som de båda passagerna mot Kullaporten och Råporten vore nästan öppna. När detta vore gjordt, kunde man gå mot fienden och genom ett slag söka hindra honom från att vända sig mot Helsingborg.

Rodsten afgaf den 15 februari i Lyby sitt yttrande. Han hade en helt annan mening än de andra generalerna och föreslog en helt annan manöverplan än de. Han ville, att hären skulle taga ställning bakom Rönneålinjen med förläggning från Engelholm, till Hasslebro. I denna trakt funnes ännu underhåll för några dagar, och sedan finge man lita till magasinsförråden. Brockdorffs kår och Landskronaafdelningen borde stöta till hufvudhären och likaså allt hvad som fanns i Helsingborg undantagandes l bataljon. Då ingen utsikt funnes till att man i den närmaste framtiden finge mera kavalleri till sig än Holcks regemente, borde man, sedan detta anländt, gå mot fienden, enär batalj ej i längden kunde undvikas. Det vore visserligen sant, att i Ystadstrakten funnes mera proviant och hästfoder, men om man ginge dit skulle fienden följa efter och hindra den danska armén dels att fouragera, dels att draga förstärkningar till sig; att inrätta ett förskansadt läger vore under det rådande frostvädret omöjligt.

Sidan 252

Reventlow var för mycket fältherre för att följa Rodstens råd. Med klarare blick än denne för situationen fattade han det beslut, att hufvudhären, när så behöfdes förstärkt af den Brockdorffska kåren, en bataljon af Eyndens och en af Lepels regementen, skulle vid Getinge gå öfver Löddeå och taga ställning söder om flodlinjen med ryggen mot Lund och så att man öfver Barsebäck skulle söka att uppehålla förbindelsen med Sjælland. I denna ställning skulle bataljen levereras, men häröfver utbad sig generalen bestämd order från konungen; till dess denna anlände, skulle han vänta med att leverera slaget, för så vidt som han ej direkt anfölles af fienden, ty om denne ville slåss, hade man ingen möjlighet att undvika bataljen. Reventlow bedömde för öfrigt förhållandena med en ganska utpräglad pessimism. Han trodde ej, att fienden skulle lämna så stort rådrum, att man hunne få öfver kavalleriförstärkningar från Danmark, och han sade rent ut, att det vore mycket tvifvelaktigt, om man skulle kunna besegra de i kavalleri så betydligt öfverlägsna svenskarne; skulle detta än lyckas, kunde den danska hären med sitt

Sidan 253

1. Generalernas yttranden bland brefven till Lente. D.

Samtidigt med att generalen till Köpenhamn inrapporterade det beslut han fattat och bad om order, utgöt han sig i bittra klagomål öfver senfärdigheten i kavalleriförstärkningarnas marsch och öfver det pedanteri, som för uniformsfrågors skull fördröjde truppernas afsändande. »Hannibal ad portas» skref han, och han bad konungen befalla, att sakerna måtte skötas med »mera promptitude».¹

Reventlows plan gick alltså, i skarpaste motsats till Stenbocks önskningar, ut på att leverera drabbning midt inne i Skåne. Den danske generalen ville göra Löddeålinjen till en barriär, som skulle skilja den svenska armén från Malmö och från den eftertraktade »brödkorgen». Från ställningen norr om Lund skulle man kunna gå Stenbock till mötes, vare sig han skulle söka komma öfver ån vid Kjeflinge eller vid Getinge. Reventlow förstod mycket väl, hvad det var för ett mål, till hvilket motståndaren närmast sträfvade, och han ville ställa sig hindrande på den väg, som ledde dit. Han hade blicken bestämdt riktad på det väsentliga i situationen, och liksom vid Almaån framstår han därigenom som en värdig motståndare till Stenbock. Af den skenbara faran att blifva afskuren från Helsingborg lät han sig ej i nämnvärd grad skrämma. Han ansåg. att Helsingborg borde kunna reda sig själf med det understöd det kunde få från Helsingör. För öfrigt vore det väl ej så säkert, att den svenska armén verkligen skulle på allvar rycka fram mot ett med tillräcklig garnison besatt Helsingborg, ifall den vid ett försök till belägring skulle löpa risken att i sin rygg oroas af den danska fälthären. Det fanns ett exempel från det förra kriget i Skåne, hvilket kunde sägas tala i denna riktning. Kanske tänkte Reventlow på att Karl XI under hösten 1676 hade afstått från anfallet mot Helsingborg, då den danska armén börjat operera bakom honom.

Sidan 254

1. Reventlow till Fredrik IV 26 febr. 1710. D.

Den danska armén befann sig framför en kritisk vändpunkt i fälttåget. Mer än någonsin behöfdes det nu en på samma gång fast och försiktig ledning. Det var då ganska olyckligt, att just nu ombyte i öfverbefälet skulle blifva nödvändigt.

Reventlow hade i den starka kölden och under de besvärliga nattmarscherna ådragit sig en häftig förkylning, och denna förvärrades så, att han vid ankomsten till Skarhult den 16 februari måste intaga sängen. Då Rantzau dagen därefter kom till högkvarteret, kunde Reventlow knappast röra sig, och det var omöjligt för honom att fortfarande föra öfverbefälet. Detta öfvertogs då interimistiskt af Rantzau.

Det var ej ett lyckligt byte den danska hären gjorde, då den till öfverbefälhafvare fick Rantzau i stället för Reventlow. Om öfver hufvud någon befälhafvare hade möjlighet

Sidan 255

1. Huitfeldts journal. jämförd med Reventlows protokoll. D.
2. Rantzau skulle enligt förläggningsplanen hafva sitt kvarter i Västra Sallerup, men torde på grund av ändringen i öfverbefälet knappast hafva kommit att intaga detsamma.

Rantzau var visserligen en djärf och rask officer, men han hade långt ifrån så god strategisk blick som Reventlow; han uppfattade väsentligen endast det närmare liggande. Han visade snart, att han hvarken var vidare själfständig vid fattandet af sina beslut eller synnerligen bestämd i fasthållandet och utförandet af hvad som beslutats.

Under Rantzaus chefsskap blef det därför också till större nackdel än under Reventlows, att de öfriga generalerna — med undantag af Dewitz — voro mycket litet framstående. Reventlow hade redan förut anhållit hos regeringen, att den måtte sända en duglig general till honom i Skåne, och han hade därvid särskildt bedt om den i Holstein kommenderande generalmajor Schönfeld. Karakteristiskt är det bref han några dagar före slaget vid Helsingborg — då han ännu hoppades att efter tillfrisknandet kunna återtaga befälet — skref till krigssekreteraren Lente. Han uppställde då som ett formligt villkor för att han skulle återtaga öfverbefälet, att Brockdorff och Rodsten aflägsnades från hären, ty så länge de funnes där, kunde intet fruktbringande uträttas: de gjorde intet annat än hindrade, att man droge nytta af Dewitz.¹ Båda de ifrågavarande generalerna kommo emellertid att stanna kvar under hela fälttåget. Hvad Schönfeld angår, fick han visserligen order att komma till Köpenhamn för att sedan afgå till krigsskådeplatsen i Skåne, men han svarade härpå, för öfrigt först efter slaget vid Helsingborg, att han för sjukdoms skull ej strax kunde komma och dessutom omöjligt kunde utan skada för sin honnör tjäna under Rantzau, hvarför han, om man ville gifva honom order i detta afseende, måste begära afsked.

Sidorna 256, 257 och 258

1. Reventlow till Lente 7 mars 1710. D.
    
2. I konceptet till Bennets friherrebref (citeradt i Hyltén-Cavallius: Kungl. Kronobergs regementes officerskår, sid. 101) säges, att Bennet, sedan han nedmarscherat till Skåne, blef »strax med 300 hästar utkommenderad att rekognoscera fienden, då han med dess anförtrodde manskap gick under Christianstad, där fienden då stod, borttog dess bageri i Querla med en stor myckenhet bröd tillika med alla bagarne och hela betäckningen». Nordberg i Karl XII:s historia uppgifver, att Stenbock sändt Bennet med 300 man för att söka taga de danska generaler, som med 500 man gått ut att rekognoscera den svenska armén, men att detta ej lyckats, enär danskarne gått tillbaka öfver bron vid Sandby. Bennet gjorde då under återvägen till lägret en ridt till Querlöf, och mellan detta ställe och Araslöf påträffade han mycket tidigt 20 brödvagnar, hvilka han tog tillika med de åtföljande bagargesällerna och en kommissarie.
        Det kan synas, som om Bennets eget friherrebref skulle vara en god källa i fråga om hans bedrifter, och hvad Nordberg beträffar, har han särskildt uppgifvit, att Bennet varit bland de förnämligaste meddelarne af fakta för hans verk. Icke desto mindre förefaller berättelsen om händelsen vid Querlöf apokryfisk. För det första finnes ej någon ort med detta namn i trakten. Vill man antaga, att namnet är en förvridning af Färlöf eller Bjärlöf, så kvarstår i alla fall den svårigheten, att hvarken i svenska eller danska rapporter finnes det ringaste nämndt om en sådan händelse som den ifrågavarandc. Det förefaller egendomligt, att Stenbock, som satte Bennet så högt och i en rapport under fälttåget kallar honom »en kärna af en officer», skulle med tystnad hafva förbigått denna bedrift, då han eljest i depescherna till defensionskommissionen ganska utförligt redogör för hvad som inträffat. Adjutanten Stjerncrantz' journal har ej heller något om den ifrågavarandc bedriften, och journalens uppgift, att Bennets regemente gick i Taubes reservkolonn, synes också tala mot riktigheten af berättelsen om fångsten vid Querlöf. Från dansk sida finnes ej heller det ringaste omnämnande. Hvarken den rätt utförliga Huitfeldts journal eller någon rapport vet något om saken. De danska kommissariatsräkenskaperna innehålla ingen uppgift om att ett fältbageri eller brödvagnar skulle gått förlorade.
        När härtill lägges, att Nordbergs framställning af kriget i Skåne, i trots af hans förbindelser med Bennet, i åtskilliga delar är oriktig och särskildt rörande händelserna strax efter uppbrottet från Osby mycket förvirrad, torde det vara säkrast att bortse från hela berättelsen om Bennets bedrift vid »Querlöf».
    
3. Stjerncrantz' journal. Hvar Jönköpings regemente befann sig framgår ej af denna journal.

Den danska härens reträtt från Göinge hade lämnat vägen inåt Skåne öppen för Stenbock. Det låg fjärran från hans planer att följa efter den retirerande danska hären, mot Kristianstad. Hans marschriktning gick åt höger.²

Den 14 februari bröt armén upp och marscherade, delad i två kolonner med olika marschriktningar, mot Möllerödpasset. Den första kolonnen fördes af Stenbock själf, och dess främre del var sammansatt på följande sätt: 1,000 man kavalleri ur olika regementen under befäl af Gyllenstierna, 600 man kavalleri under öfverste Hierta, Riksänkedrottningens lifregemente, Smålands kavalleriregemente, Bennets regemente, 2,000 man infanteri ur olika regementen under befäl af öfverstarne Braun och von der Noth. Den eftersta delen af kolonnen stod närmast under Taubes befäl och var sammansatt så: 4 kanoner med ammunitionsvagnar, Gyllenstiernas regemente, Lewenhaupts regemente, Lifregementet, till häst, Östgöta kavalleriregemente och Västgöta kavalleriregemente. Kolonnen gick öfver Räfninge till Tockatorp, antagligen öfver Ottarpssjöns is, därifrån öfver Balingslöf till Vankifva, dit man hann fram på aftonen och där högkvarteret nu förlades.

Den andra kolonnen fördes af generalmajor Palmqvist. Den hade 200 man kavalleri till avantgarde; därefter kommo Älfsborgs regemente, det sachsiska regementet, Västmanlands och Södermanlands regementen, artilleri, Kronobergs, Kalmar, Östgöta, Upplands och von der Noths regementen, ammunitionsvagnar och bagage, 1,500 man infanteri ur olika regementen, förda af öfverste Björnberg, Adelsfanan och sist den utvakt af 500 man kavalleri, som stått kring lägret, förd af 2 majorer.³ Denna kolonn hade en mycket besvärlig väg att passera, i det den gick norr om Luhrsjön, öfver Piparp och Luhr samt därifrån genom skogsmarkerna förbi Tullstorp till Vankifva. Denna väg, helt nära sjöns norra strand, var säkert den enda något så när passerbara mellan

Äfven Palmqvists kolonn kom på aftonen fram till Vankifva. Man var nu i omedelbar närhet af Möllerödpasset, och Gyllenstierna sändes med det detachement han fört redan samma kväll fram till Finja och Mölleröd för att fatta posto där. Han skulle därjämte låta afkasta plankorna på bron vid Mjölkalånga — öfver en liten å, som västerifrån faller in i Finjasjön — tydligen för att därigenom trygga sig mot möjliga anfall af danska ströftrupper från Rönneåhållet. I samma ändamål lät Stenbock följande dag, den 15 februari, öfverstlöjtnant Bildstein med en bataljon af von der Noths regemente och något artilleri besätta öfvergångsstället vid Hörlinge öfver Almaåns norrifrån kommande gren, ett stycke väster om Vankifva.

Genom besittningen af dessa pass hade svenskarne nu tillfälle till obehindrad förbindelse västerut. Dels för att indrifva proviant, dels för att förmedla förbindelsen med Fersen och det väntade folkuppbåd, som skulle stå under hans befäl, sändes den 15 februari öfverstlöjtnant Coijet med 100 man kavalleri och 200 man infanteri in i Norra Åsbo härad.¹ Det var antagligen också från Vankifva, som öfverjägmästaren Gustaf Hammarberg sändes till Kristianstad. Han fick med sig omkring 1,000 sjuka och utmattade soldater, hvilka skulle vårdas och vederkvickas där. Allt hvad den danska hären vid sin afmarsch kvarlämnat skulle Hammarberg noga taga vara på och uppteckna. Därjämte skulle han ombesörja, att bryggan vid Torsebro. hvilken danskarne förstört, genom uppbådade bönders arbete blefve iståndsatt, och Långebro skulle han låta väl hevaka.²

Om Stenbock skulle fullfölja sin plan att hota fiendens förbindelser med Sundet, så var det nu mot broöfvergångarne vid Rönneås öfre lopp han närmast skulle vända sig, enär han därigenom komme närmast de vägar, som från den danska ställningen i Skarhultstrakten ledde mot Hel-

Sidan 259

1. Stjerncrantz' journal.
2. Hammarberg till viceguvernören Skytte 24 februari 1710. G. Jfr Kristianstads magistratsprotokoll 22 februari 1710.
    

Den 15 februari sände Stenbock generalmajor Gyllenstierna med hans detachement om 1,000 man kavalleri mot de nämnda broöfvergångarna. Enligt Stenbocks relation skulle Gyllenstierna hafva till uppgift att »tillse i hvad stånd bryggorna voro, dem forcera och sig af dem mästare göra».¹

Vare sig Gyllenstierna härom fått tydlig order eller icke, hade han emellertid alldeles icke någon klar föreställning om hvad han skulle uträtta och framför allt ej om att han skulle möjliggöra och förbereda härens öfvergång till den vänstra flodstranden. Han löste därför sin uppgift på ett föga tillfredsställande sätt. Sedan han på vägen lyckats tillfångataga en dansk ströftrupp om 21 man och i Perstorp bemäktigat sig ett litet af danskarne insamladt proviantförråd, slog han sig på morgonen den 16 februari med större delen af sin styrka ned i Riseberga, alltså ett godt stycke nedanför Forestadsbron. Till Hasslebro, den närmast danskarne belägna öfvergången och f. n. den viktigaste punkten, hade han endast sändt en kornett med en liten trupp.
På den danska sidan hade man tänkt förstöra Rönneåbroarna, men afsikten hade ej blifvit fullkomligt förverkligad. Hasslebro och Spången voro i behåll, men på Forestadsbron voro plankorna afkastade och åsarna förstörda. För Stenbock var det af vikt att hafva broarna till förfogande, och det var alltså alldeles icke generalens mening, att de skulle förstöras.

Den till Hasslebro afsände kornetten hade emellertid inga instruktioner och visste synbarligen ej hvad han egentligen skulle hafva till uppgift, och då han fick höra rykten,

Sidan 260

1. I sin relation till konungen säger Stenbock, att han först efter ankomsten till Norra Rörum affärdade Gyllenstierna. Såsom det af den följande, på Burenskiölds och Gyllenstiernas egna rapporter grundade, framställningen synes, är denna uppgift icke riktig. Den torde bero på minnesfel af Stenbock.

På morgonen den l6 februari bröt armén upp från Vankifva och marscherade i tre kolonner mot Rönneåhållet. Den vänstra kolonnen fördes af Stenbock själf och var sammansatt på följande sätt: ett kompani af Adelsfanan, Smålands kavalleriregemente, två kanoner, en bataljon af von der Noths regemente, Södermanlands, Jönköpings och Västmanlands regementen samt antagligen äfven Kronobergs och Kalmar regementen; sist gick Bennets regemente. Marschen ställdes till Norra Rörum, dit man om aftonen hann fram med större, delen af kolonnen. Jönköpings regemente hade stannat i Eket, ett stycke norr om Rörum. Kalmar och Kronobergs regementen hade under dagens marsch fått stanna i byar i trakten, och kommandot öfver dem fördes här af generalmajor Palmqvist. Den andra kolonnen bestod af Hiertas och Lewenhaupts regementen, Östgöta kavalleriregemente, Upplands och Östgöta infanteriregementen och en bataljon af von der Noths regemente. Den fördes af Burenskiöld och ställde sin marsch mot Färingtofta, dit generallöjtnanten själf hann fram vid midnatt mellan den 16 och 17 februari. Östgötainfanteriet och upplänningarne hade fått stanna i en by vid vägen och ställdes i likhet med de ofvan nämnda två regementena under Palmqvists kommando.

Sidan 261

1. Ryktet var föranledt af rörelser. som vid Hör och väster därom företogos af Dewitz rekognoscerande afdelningar.
2. Stenbock uppgifver i sin depesch till D. K. 23 febr. 1710 samt äfven i relationen 5 maj 1710 till konungen, att Gyllenstierna tvärt emot Stenbocks mening låtit rifva både Forestadsbron och Hasslebro samt att han först två dagar senare lämnade rapport därom. Gyllenstierna sändo dock på Burenskiölds anmaning den 17 februari kl. 9 på morgonen rapport från Riseberga till högkvarteret i Norra Rörum, att kornetten låtit rifva Hasslebro och att af Forestads bro endast några plankor voro afkastade, men tvärbjälkarna i behåll. Att Gyllenstierna själf skulle låtit göra detta, framgår icke af hans rapport. Denna inkom enligt påteckningen på densamma till högkvarteret den 17 februari, och det var då ej mer än två dagar sedan Gyllenstierna lämnat Finja.

Dessa marscher hade varit ytterst besvärliga. Den Stenbockska hären rörde sig öfverhufvud taget framåt genom trakter, där inga landsvägar gingo och där förbindelseleden i den skogiga, oländiga terrängen voro synnerligen dåliga. Det är ett talande bevis på dugligheten och härdigheten hos den nya armén, att den — till god del utan proviant som den var — kunde oberoende af de stora stråkvägarna rycka fram genom nejder, där härar knappast förut marscherat. Den värsta marschdagen var säkerligen den 16 februari; flera af infanteriregementena måste såsom nämnts stanna i byarna, och kavalleriet hade på upptrampade, snöiga byvägar fortsatt sin marsch långt in på natten. Burenskiölds rapport till Stenbock om ankomsten till Färingtofta, skrifven så att bokstäfverna synas vara liksom kastade på papperet, säger, att man lämnat en hop trötta hästar efter sig och att då det varit ett sådant mörker, kan man ej så noga veta, huru många som framkommit; rapporten slutar med det betecknande uttrycket: »ryttarhästarna gifva sig grufligen; hela Lejonhufvuds regemente är efterblifvet».³

Efter framkomsten till Färingtofta sände Burenskiöld bud till Gyllenstierna, att denne skulle afgifva rapport om hvad som passerat; af egen drift hade generalmajoren alltså ännu ej låtit höra af sig. Gyllenstierna inberättade då från Riseberga hvad som under natten hade tilldragit sig

Sidan 262

1. Ascheberg till Stenbock 17 febr. 1710. E. Stjerncrantz' journal.
2. Det finnes två byar med detta namn i nejden: den ena ungefär en fjärdingsväg norr om Rörum, den andra söder om Matteröd. Ovisst är, hvilken af dem det här är frågan om, sannolikast väl den senare.
3. Burenskiöld till Stenbock 17 febr. 1710. E.

I sin relation till konungen säger Stenbock, att han tänkt fortsätta marschen fram till Rönneå, hvarvid hans mening varit att bemäktiga sig passen vid Forestad och Hasslebro för att öfver dem rycka fram mot Helsingborgs- och Landskronavägarna, men att han för den svåra vägens skull måst stanna i Norra Rörum.

I verkligheten var det hela säkerligen närmast afsedt på ett framryckande öfver Hasslebro, med subsidiärt användande af Forestadsöfvergången. Burenskiöld, som ju nu stod i Färingtofta helt nära Forestad, var nämligen tidigt den 17 februari, förrän han visste någonting om Forestadsbrons dåliga tillstånd, i begrepp att låta kavalleriet sitta upp för att marschera till det på vägen mellan Norra Rörum och Hasslebro liggande Hallaröd, och denna order kan han ej gärna hafva gifvit annat än enligt föregående anvisning från Stenbock. Förr än marschen hunnit anträdas, kom emellertid order från högkvarteret, att Burenskiölds afdelning skulle tills vidare blifva stående vid Färingtofta och Forestad.¹

Sidan 263

1. Burenskiölds (andra) bref till Stenbock 17 febr. 1710. E.

Såsom förut nämnts, hade enligt den danska förläggningsplanen af den 16 februari några kavalleriafdelningar ställts upp mot Rönneålinjen, tämligen nära Hasslebro; det var Sprengels dragoner, som stodo vid Stödhaf och Verlinge, Bülows dragoner, som stodo vid Rönneholm och Hassle, samt äfven Leegels regemente, som stod bakom de nämnda vid Öslöf, Bosarp och Kärrstorp. De lågo alltså rätt långt från den egentliga hufvudstyrkan och voro framför andra utsatta för det svenska kavalleriet, om detta skulle börja röra på sig. Sannolikt under loppet af den 17 februari fick Stenbock kännedom om att danska afdelningar lågo så pass nära. Då det af Stenbock antogs, att de efter broarnas förstöring, om hvilken de naturligtvis fått kännedom, skulle denna dag känna sig jämförelsevis trygga för anfall från den svenska sidan, var detta ett skäl till för att söka öfverrumpla dem. Det var också detta, som Stenbock nu beslöt göra. Öfverrumplingen skulle ske genom en kombinerad rörelse från Forestad och från Hasslebro. Redan den 17 februari på eftermiddagen hade Burenskiöld fått en anmaning att marschera mot Röstånga, alltså öfver ån.¹ Då generallöjtnanten ej häraf uppfattade, om meningen var, att han skulle gå med hela kavalleriet eller endast med det detachement han närmast haft under sig, och begärde förklarande order därom, tyckes detta visa, att det ännu ej var fråga om någon bestämd order, utan att det blott var en maning att hålla sig beredd.

Klockan 3 på morgonen den 18 februari sände Stenbock en af sina adjutanter, Eberhard Bildstein, till Burenskiöld med order, att generallöjtnanten skulle utan ett ögonblicks

Sidan 264

1. Burenskiölds (tredje) bref till Stenbock 17 febr. 1710. E.

Meningen var den, att de framskjutna danska kavalleriafdelningarna skulle anfallas från olika håll samtidigt. Stenbock tänkte hålla sig stilla och dold vid Hasslebro, till dess Burenskiöld hunne fram, och fienden skulle då kunna angripas samtidigt i front och flank, kanske äfven rent af i ryggen, i fall Burenskiöld skulle kunna låta någon afdelning svänga af åt höger, då han kommit fram till nejden vid Billinge.

Till olycka för utförandet af denna plan uppstod emellertid missförstånd vid förberedelserna därför. Strax efter Bildsteins affärdande ville Stenbock supplera ordern till Burenskiöld med befallning att till biträde och betäckning vid kanonernas öfverförande kvarlämna något kavalleri vid Forestad. Då ingen af generalens adjutanter var till hands för öfverförandet af denna order, afskickades med densamma en civil person, kommissarien Ekvall. Denne missuppfattade emellertid helt och hållet innebörden af den muntligt gifna ordern och framförde till Burenskiöld det besked, att han med allt sitt kavalleri skulle till artilleriets betäckande blifva stående där han var. Då Ekvall — för öfrigt ganska snabbt — hann fram till Burenskiöld, hade Bildstein efter uträttadt ärende redan lämnat dennes kvarter, tydligtvis för att utföra något uppdrag på annat håll. Detta förklarar, att missförståndet ej blef kändt i Stenbocks högkvarter, förr än det var för sent. Burenskiöld, som naturligtvis måste uppfatta Ekvalls budskap såsom en genom mellankomna omständigheter förorsakad ändring i planen, blef nu utan vidare stående vid Färingtofta eller Forestad.

Stenbock hade emellertid i öfverensstämmelse med den fattade dispositionen brutit upp från Norra Rörum. Hären marscherade i följande ordning: Bennets regemente, Små-

Sidan 265

1.  Stenbocks relation till konungen.

Stenbock och Meijerfelt ryckte nu med kavalleriet fram genom skogen i sydvästlig riktning. Infanteriet lämnades att följa efter, under det att kanonerna och bagaget fördes framåt till höger därom.

Det blef emellertid ej någon öfverrumpling. Den danska förvakten hade ju redan märkt svenskarnes frammarsch. Öfverhufvud hade man på den danska sidan ej försummat bevakningstjänsten, utan under de föregående dagarna utsändt rekognosceringsafdelningar längs Rönneå.

Redan före dagningen den 17 februari hade man i det danska högkvarteret kännedom om svenska rörelser i riktning mot Rönneå; man trodde emellertid, att den svenska hufvudmakten gått till Riseberga och Herrevadskloster. Det var alltså antingen Burenskiölds eller Gyllenstiernas marsch, som underrättelserna syftade på; Stenbock själf hade ju också stannat ganska långt från ån. Rantzau lät fortsätta rekognosceringarna, och ett ögonblick trängde den tanken fram hos honom, att om den svenska hufvudhären verkligen stode på uppgifvet ställe, det kanske vore bäst att rycka fram och anfalla den, en tanke, som dock tyckes strax hafva öfvergifvits.

Sidan 266

1. Endast den ena bataljonen, då den andra stod hos Burenskiöld.
2. Stjerncrantz' journal.
    

De ifrågavarande regementena erhöllo den 17 Rantzaus order att påföljande dag rycka in i de nya kvarteren.

Då Stenbock med sitt kavalleri gick öfver ån, hade de också dragits samman, och Prehn hade med sina dragoner redan anträdt marschen från Hasslebrotrakten. Den första större fientliga afdelning, som svenskarne efter att hafva kommit öfver ån blefvo varse, var Sprengels dragoner, som just voro i begrepp att sätta sig i marsch. Dragonerna gjorde intet försök att sätta sig till motvärn mot den svenska styrkan, som ju också var dem öfverlägsen, utan drogo sig vidare åt sydöst ned till hufvudstyrkan.
Stenbock, som trodde sig veta, att vid Bosarp och Näs stodo andra danska kavalleriafdelningar, ville, ehuru den närmaste öfverrumplingsplanen ej kunnat utföras, anfalla dessa och ställde därför marschen åt detta håll. Då de båda svenska regementena hunnit fram till den trakt — antagligen något norr om linjen Bosarp—Eriksholm (Trolleholm) — där skogen började öppna sig, blefvo de på fältet

Sidan 267

1. Kleppings journal, som är källan för denna uppgift, nämner endast »Leegel, Lanvig och Prehn», men att Sprengels dragoner, hvilka befunno sig just hos Dewitz vid Stödhaf, varit inbegripna i förslaget är tydligt. Jämte de nämnda tre regementena fingo också dessa dragoner den 17 februari anvisning på nya förläggningsorter.

Då visade sig vid Bosarp det Leegelska kavalleriregementet. som alltså ännu ej hunnit börja sin marsch till de nya kvarteren. Enligt Stenbocks relation skall Leegel i början hafva tagit Bennets kompanier för att vara danska och först då han såg deras värjor glimma i solskenet och märkte, att de förföljde Prehn, fått klart för sig, att de voro svenska.¹ Då beredde han sig emellertid att falla Bennet i ryggen och på detta sätt komma Prehn till hjälp. Tydligen har han alltså ej haft reda på att den svenska styrka, från hvilken Bennet var detacherad, ej var långt borta; hade han det gjort, skulle han väl ej hafva vågat att med sitt regemente, som ej var mer än mellan 400 och 500 man starkt, gå till anfall och därmed riskera att komma mellan Bennet och den öfverlägsna svenska kavalleristyrkan. Bennet vände nu genast med 4 af de förföljande kompanierna och gick mot Leegel. Han var dock med denna afdelning ej öfverlägsen det danska regementet, och då därtill hans hästar voro illa fodrade och tröttade af den häftiga, ridten, hade utgången nog varit oviss, om ej Stenbock, som kunde iakttaga situationen, sändt Bennets öfriga tre kompanier fram genom Bosarps by för att taga Leegel i ryggen. Under dessa omständigheter hade denne intet annat att göra än att draga sig tillbaka och söka komma undan österut. Svenskarne voro dock komna för tätt inpå honom, för att detta utan vidare skulle lyckas. På de frusna kärrmarkerna tätt sydöst om Bosarp (mellan Bosarps kyrka och den nuvarande järnvägslinjen) kom det till sammanstötning. Någon ordnad strid tyckes det ej hafva varit. Svenskarne

Sidan 268

1. Är detta riktigt, skulle det kanske kunna innebära, att Leegel trodde, att det var Sprengels dragoner. Dessa hade blå uniformer liksom svenskarne och hade redan vid Sibbarp af svenskarne tagits för att vara landsmän.

Af Stenbock uppgifves det, att svenskarne vid Bosarp ej ledo annan förlust än att en ryttare sårades. Är detta riktigt, torde det vara ytterligare ett tecken till att de danska ryttarne vid sammanstötningen ej hunnit öfvergå från marsch- till stridsordning.

Då Bennet vände och gick mot Leegels regemente, lämnade han ett kompani att följa efter Prehns dragoner, hvilka närmast gingo i riktning mot Gullarp, beläget ett litet stycke öster om Näs (Trollenäs). Strax norr om Gullarp flyter Saxån fram i öst-västlig riktning i en djup ravinartad sänka, hvilken det var ganska svårt att passera med kavalleri. Omedelbart söder om sänkan låg Gullarps (nu nedrifna) kyrka. Dess kyrkogård var omgifven af en mur, med portöppningen vettande åt söder. I denna för försvaret gynnsamma terräng beslöt Prehn att göra halt och mottaga svenskarne. Han hade så pass stort försprång för dem, att han oantastad kom öfver sänkan, och så fort detta var skedt, lät han ett antal dragoner sitta af och besätta kyrkogården, hvarjämte han höll en trupp af 50 man till häst där eller tätt bredvid, beredd att när som helst hugga in.

Den svenska truppen, som sedan Bennet gått mot Leegel, utgjordes af endast ett kompani, hade på grund af sin fåtalighet ej bort gå för långt fram, men i sin ifver kom

Sidan 269

1. Rantzau till Fredrik IV 3 mars 1710. D. Giese till Fredrik IV 2 mars 1710. D.
2. Stenbock till D. K. 23 febr. 1710 (S), jämförd med Stjerncrantz' journal. Denna senare uppgifver den danska förlusten till 40 döda och 36 fångar.

Den svenska förlusten uppgifves af Rantzau till 20 man döda och 7 illa sårade fångar, under det att danskarne icke fått en enda man skadad.

Från svensk sida uppgifves, att 6 af Bennets ryttare stupat.³ Att danskarne tagit 7 sårade till fånga, synes emellertid vara säkert, alldenstund Rantzaus bref till konungen uttryckligen säger, att de på kvällen infördes till högkvarteret.⁴

Om den danska armén hade varit stark nog därtill, hade det varit en stor uppgift för den att, jämte det den höll sig i en position sydväst om Ringsjön, med starka detachementer söka hindra svenskarnes framträngande öfver

Sidan 270

1. »Den förlopp sig in på fienden», säger Stjerncrantz' journal.
2. Den i Huitfeldts journal förekommande uppgiften, att Prehn efter striden vid Gullarp förföljde den svenska truppen en half mil kan ej vara riktig. Han skulle därigenom hafva kommit in på den svenska öfverlägsna styrkan, och för öfrigt måste han ju anse det som sin egentliga uppgift att undan den så nära stående svenska öfvermakten bringa sin egen trupp i säkerhet.
        Rantzau uppgifver i sitt här nedan citerade bref till konungen, att förföljandet varade en kvart, hvilket torde innebära, att man dref svenskarne ur sänkan och från dennas norra brädd; därigenom betryggades ju ytterljgare återtåget.
3. Stjerncrantz' journal.
4. Källor för framställningen af dessa strider äro Rantzans bref till Fredrik IV 3 mars 1710. Gieses bref till den samme 2 mars 1710, Huitfeldts och Kleppings journaler (alla dessa D), Stenbocks relation till konungen 5 maj 1710 och hans bref till D. K. 23 febr. 1710 (dessa S), Stjerncrantz' journal.

Sidan 271

1. Stjerncrantz' journal.

Högkvarteret förlades nu till Eriksholm (Trolleholm), och hufvudstyrkan ställdes i dess omedelbara närhet. En afdelning, bestående af Lewenhaupts och Östgöta kavalleriregementen samt Upplands och Östgöta infanteriregementen, förlades under Burenskiölds befäl till Näs, alltså närmast fienden. Den stod här bakom Saxålinjen, som alltså var ett första skydd mot ett eventuellt danskt framryckande.

På andra sidan Eriksholm var Ask en viktig punkt, dels därför att det låg på den väg, som genom Röstångadalen ledde bort till Rönneå, dels därför att man därifrån nedanför Söderåsen kunde hafva förbindelse med Helsingborgsslätten. Här ställdes Gyllenstierna med sitt eget och Hiertas regementen, och följande dag förlades äfven infanteri dit, nämligen Kronobergs och Kalmar regementen.¹ Om Stenbock verkligen hade haft för afsikt att afskära den danska härens förbindelse med Helsingborg, så hade han nu haft det i sin makt att göra så. Han disponerade nu bl. a. de vägar, som från Eriksholm öfver Torrlösa och Felestad, från Näs öfver Reslöf och Billeberga leda fram till Rönnebergahöjderna. Om han nu marscherade fram och toge ställning på dessa höjder, med Landskrona fästning som stöd bredvid sig, och därtill norr och söder om sig besatte de viktiga broöfvergångarna vid Tågarp öfver Råån och vid Norra Möinge öfver Billebergaån, så hade han därigenom stängt de vägar, på hvilka förbindelsen mellan den danska armén och Helsingborg gick.

Som förut nämnts, var det dock ej Stenbocks plan att stänga vägen för danskarne till Helsingborg, utan tvärtom att genom det ständiga hotandet mot förbindelselederna just drifva fienden att gå tillbaka till Sundet. Marschen mot Möllerödpasset och sedan mot Rönneå hade varit ett led i utförandet af denna plan, och genom öfvergången af Rönneå och de därpå följande striderna hade Stenbock i

I Helsingborg uppfattade man saken så, som om Stenbock verkligen tänkte rycka fram mot staden. Den 17 februari fick öfverste von Eynden rapport, att ett svenskt detachement stod vid Sönnarslöfs bro och att Stenbock själf med 7 à 8,000 man stod vid Riseberga. Denna rapport var säkerligen föranledd af de rörelser, som Gyllenstiernas detachement gjorde, men Eynden uppfattade saken, som om ett anfall mot Helsingborg vore afsedt, upphäfde den postering han hade stående vid Fleninge och drog sig med hela sin styrka in i Helsingborg. Han rapporterade, att mellan Engelholms- och Kullaportarna staden varit nästan öppen, och lät genast börja förskansningsarbeten här. Han hade ej mer än 7 kanoner vid Helsingborg och anhöll därför att få tolf sexpundiga sådana från Köpenhamn eller Helsingör.¹

Viktigare för Stenbock än detta var hvad Rantzau skulle tänka och göra; och den svenske öfverbefälhafvaren har den 19 februari i sitt högkvarter på Eriksholm säkert befunnit sig i ett tillstånd af spänd afvaktan. Skulle Rantzau röra på sig eller ej?
I trots af framgångarna den 18 februari var Stenbock äfven ängslig på grund af tillståndet inom den svenska armén. Andan hos befäl och manskap var nog fortfarande synnerligen god, men proviantförhållandena voro ytterst

Sidan 272

1. von Eynden till Fredrik IV l mars 1710. D.

Sidan 273

1. Jfr prosten Pridbjörn Blanxius' bref till Stenbock 17 febr. 1710. K. Blanxius sände strax en hos honom boende student med 100 daler s:mt till Stenbock.
2. Handlingar i Lunds domkapitels arkiv.

Därtill blefvo nu bristerna i trossen allt kännbarare; så t. ex. kunde den lilla proviant man lyckats hopskrapa ej alltid medföras, då man ej hade tillräckliga proviantvagnar; och då åtskilliga regementen inga kittlar hade, kunde de ej koka det kött, som de kunde skaffa.

Utom bristen på proviant och tross var bristen på tillräckligt artilleri ägnad att väcka bekymmer. För att kunna med hopp om framgång leverera batalj måste man hafva dels proviant åt folket och dels kanoner. Båda delarna funnos i Malmö fästning, och det måste därför klarare än någonsin framstå som en bestämd nödvändighet att komma i förbindelse med denna.

För så vidt som den danska hären ej rörde på sig, utan lugnt blefve stående, där den stod, skulle Stenbock ej gärna hafva mer än två alternativ att välja mellan.

Det ena skulle, vara att med en här, hvari både människor och hästar voro utmattade af svält och hvars artilleri var ganska svagt, marschera rakt mot den danska armén för att leverera batalj i en ställning, som det danska befälet haft rådrum att välja så gynnsam för sig som möjligt. Det skulle vara att öfvergifva hela den hittills följda fälttågsplanen, och tanken på att med en enda kupp afgöra hela striden kunde då svårligen förverkligas, äfven om man hade framgång. Utgången skulle för öfrigt vara särdeles oviss, redan därför att den danska armén, om än underlägsen i antal, skulle stå i försvarsposition och ej varit utsatt för så svåra umbäranden som den svenska.

Det andra alternativet skulle vara att söka tilltvinga sig öfvergången öfver Löddeå vid Kjeflinge för att därefter marschera mot Malmö. Detta skulle emellertid i bästa fall vara en ganska äfventyrlig rörelse med den danska armén

Sidan 274

Den 19 februari gick, utan att någonting från den danska sidan förspordes. Kanhända var det Stenbocks ängsligaste dag under hela fälttåget. Säkerligen var det närmast med en känsla af lättnad han i högkvarteret på Eriksholm på natten till den 20 februari mottog den rapport, som sade, att den danska hären brutit upp västerut och redan hunnit till Stora Harrie. En ny situation hade inträdt.

Reventlow hade hos Fredrik IV anhållit om bestämd order i fråga om utförandet af planen att gå öfver Löddeå. Rantzau upprepade genast denna anhållan. I den skrifvelse, som han i detta syfte aflät till konungen, framträder dock en viss vacklan.¹ Han framhöll, att om han skulle taga ställning bakom Löddeå, måste blockaden af Landskrona upphäfvas och en bataljon därifrån föras till armén. Helsingborg måste besättas af 4 bataljoner, och om, såsom det sades, svenskt anfall från Engelholmssidan skulle ske, måste man från Helsingör komma Helsingborg till undsättning, ty om den danska armén en gång gått öfver Löddeå, skulle den ej kunna bringa hjälp, och Rantzau sade sig i sådant fall vilja vara fri från ansvar. Emellertid förklarade han, att om man ej ginge öfver Löddeå, blefve kavalleriet inom fjorton dagars tid alldeles förstördt; i Helsingborgstrakten funnes intet hö.²

Under det att brefvet till konungen affattades, inkom rapporten, att fienden stode vid Herrevadskloster och Riseberga. Rantzau tillade då, att om detta befunnes vara riktigt, måste han utan att ytterligare fråga sig för hos konungen draga den Brockdorffska kåren till sig och gå

Sidan 275

1. Rantzau till Fredrik IV 27 februari 1710. D.
2. Från Lund och Vidarp hade Reventlow dock låtit föra betydliga förråd till Helsingborg.

Striderna vid Bosarp och Gullarp den 18 februari gåfvo Rantzau klart besked om hvar Stenbocks armé nu befann sig. Man hade ej längre Rönneå mellan sig och fienden. Från dansk sida sedt kunde Stenbock antingen marschera åt väster och besätta de goda positionerna på vägen till Helsingborg, därigenom afskärande denna, eller kunde han gå rakt på den danska armén.

Under intrycket af de nyss skedda häftiga svenska kavallerianfallen fick Rantzau den uppfattningen, att en drabbning förmodligen var omedelbart förestående, och han red därför, åtföljd af de öfriga generalerna, ut för att utse en lämplig position för sin armé. Han fann den några kilometer söder om Skarhult mellan Roslöf och Stora Skeglinge. Högra flygeln ställdes på höjden vid Roslöf, och ställningen sträckte sig bort öfver den bäck, som öster om Stora Skeglinge rinner ned till Löddeå. Ställningen hade åtskilliga fördelar. Högra flygeln stod på en höjd; framför centern fanns ett tämligen stort moras, som nu var täckt af blank is; framför vänstra flygeln låg Lilla Skeglinge, så att det, om det besattes med trupper, kunde bilda en framskjuten position gent emot ett svenskt framryckande. På ett par kilometers afstånd framför hela ställningen låg Bråån; och om Stenbock ville skrida till anfall, måste hans armé alltså först gå öfver denna å, hvilken då i viss mening skulle vara ett första frontskydd för den danska ställningen.

Denna var alltså i åtskilliga afseenden fördelaktig. En svag sida hos den torde det dock hafva varit, att man från dess västligaste del vid Skeglinge på grund af terrängens beskaffenhet ej hade vederbörlig utsikt till eller öfverblick öfver den högra flygelns plats.

Sidan 276

1. Rantzau till Fredrik IV 27 februari 1710. D.

Sedan den position nu utsetts, i hvilken man ville slåss, drogs på aftonen den 18 februari hären samman mot Skarhult. Tross och bagage fördes öfver Getinge bro till Lund. Dit fördes också sent på aftonen den sjuke Reventlow från Skarhult.

Då man nu ansåg bataljen vara omedelbart förestående, var det af vikt att göra armén så stark som möjligt, och Rantzau sände därför till Brockdorff order att ofördröjligen upphäfva blockaden af Malmö och med hela sin kår förena sig med hufvudhären. Att denna order gafs i största hast synes framgå däraf, att den strax efter måste fullständigas med en befallning, att Brockdorff skulle till betäckning af det magasin, som fanns kvar i Lund, och af den från Skarhult ditsända trossen kvarlämna 200 man infanteri och 24 dragoner, hvilka senare skulle patrullera mot Malmö.¹ Det torde vara, tvifvel underkastadt, om härigenom verkligen var tillräckligt sörjdt för general Reventlows säkerhet, för förråden och hela trossen, då väl svenskarne från Malmö nu skulle få tillfälle att göra ett försök mot Lund. Skedde ett sådant samtidigt med att Rantzau själf vid Roslöf kämpade mot Stenbock och därigenom förhindrades att bringa undsättning till Lund, kunde det där blifva farligt nog för den lilla danska afdelningen.

Brockdorff mottog klockan 8 och klockan 11 på aftonen de båda befallningarna från högkvarteret. Blockaden af Malmö upphäfdes samma afton, och kåren marscherade genast mot Roslöf, dit den före dagbräckningen den 19 februari hann fram.² Hufudhären var redan där. Den hade under natten satt sig i marsch, och så fort det blef dager, började den rycka in i den utsedda bataljställningen. Här väntade man på att svenskarne skulle komma. Det var ej så, som Reventlow helst önskat det, bakom Löddeå, som den danska armén beredde sig att leverera slaget. Den hade blifvit stående norr om ån. Orsaken härtill var närmast den, att man ville afvakta konungens bestämda resolution på den förfrågan Reventlow gjort angående

Sidan 277

1. Det mesta af magasinsförråden i Lund var redan på order af Reventlow fördt till Helsingborg.
2. Generaladjutanten Cronenbergs relation till Fredrik IV. D.

Man hade dock stannat inne i Skäne, och man skulle alltså kunna säga, att det var Reventlows idéer, som ännu bestämde krigföringen.

Den danska hären stod i sin slagordning vid Roslöf, men dess väntan var fåfäng. Timme efter timme gick, utan att någon fiende syntes. Och allt efter som tiden gick, växte Rantzaus oro. Stenbock kom ej. Var det ändå ej så, att han tänkte marschera mot Helsingborg och definitivt afskära danskarnes förbindelseleder? Frågan om kommunikationerna med Sundet var naturligtvis af stor betydelse, och det är ej underligt, att den för de flesta af det högre befälet kunde framstå som fälttågets viktigaste fråga. Den hade nyss skjutits undan för en annan, frågan om kvarstannandet inne i Skåne för att disponera Söderslätt och stänga vägen till Malmö för svenskarne. men då var det Reventlow, som varit den bestämmande, och det var i verkligheten hans mening, som trädt fram och blifvit härskande i underbefälhafvarnes afgifna vota. Att det varit så och att de ifrågavarande generalerna i själfva verket ej hade någon stark personlig öfvertygelse om det fördelaktiga i planen att gå söder om ån, det framträdde tydligt, nu då Reventlow ej längre var närvarande och kunde göra sin mening gällande.

Vid middagstiden lät Rantzau till ett krigsråd sammankalla alla generalspersonerna och regementscheferna; man skulle öfverlägga om hvad som nu vore att göra och hvarthän man skulle marschera. Redan blotta sammankallandet af krigsrådet var betydelsefullt. Öfver hufvud hade under dagens lopp intet inträffat, som kunde sägas hafva ändrat situationen. Några nyheter om en svensk frammarsch västerut mot Helsingborgsvägarna hade man ej fått, och Stenbock låg för öfrigt alldeles stilla vid Eriks-

Sidan 278

Krigsrådets resultat blef, att Reventlows plan öfvergafs och att reträtten beslöts; den skulle genast anträdas. Detta beslut var alldeles enhälligt. Det förefaller något egendomligt, då man besinnar, att flera af generalerna nyss förut i hufvudsak varit af Reventlows mening; Rantzau hade dessutom själf nyss i rapport till Köpenhamn uttalat sig mycket pessimistiskt om fourageförhållandena i Helsingborgstrakten; Brockdorff hade i sina under blockaden af Malmö afgifna rapporter visat sig ganska väl förstå, af hvilken vikt det vore för Stenbock att få fri förbindelse med Malmö, men det oaktadt röstar han nu för att man skall gå tillbaka till Helsingborg, d. v. s. utan svärdsslag lämna vägen öfver Kjeflinge till Malmö öppen för den svenska hären. Farhågan att blifva afskuren hade tagit öfverhand och bestämde beslutet just i den riktning, som framför andra Stenbock önskade. Nu buro hans snillrikt uttänkta manövrer sin frukt; den tro han hade velat bibringa det danska öfverbefälet, den hade nu verkligen trängt in hos detsamma. Den danska hären skulle lämna den centrala ställningen och gå till Helsingborg, gå dit Stenbock ville hafva den. Utan att befara att taga miste torde man kunna påstå, att det närmast är förändringen i öfverbefälet, som är orsaken härtill. Reventlow med sin ganska bestämdt markerade uppfattning af krigföringen skulle knappt så tvärt hafva kastat om, och under honom skulle säkerligen ej de öfriga generalernas farhågor kunnat få så stort inflytande i rådslagen. En annan sak är, att äfven han i alla händelser strax efteråt måst retirera, därtill tvingad af den kungliga resolution, som snart anlände. Men då hade regeringen i Köpenhamn, ej generalen, haft det närmaste ansvaret för reträtten. Krigsrådet var alltså enhälligt af den meningen, att man icke skulle fullfölja den förut fattade planen att gå öfver Löddeå vid Getinge och taga ställning mot Kjeflingebro utan att man i stället

Sidan 279

Reträtten skulle genast anträdas. Man afvaktade alltså icke konungens svar på den begäran om bestämd resolution angående den förra planen, hvilken blifvit framställd af Reventlow. Omedelbart efter krigsrådets afslutande sändes generalmajor Brockdorff till Lund för att underrätta Reventlow om att man ändrat planen och för att anordna trossens afsändande från nämnda plats. Den skulle öfver Kjeflinge gå till Annelöf, hvarest den skulle stöta till hufvudhären. Till dess betäckning sändes från Roslöf till Lund 5 dragonskvadroner. Den bröt också genast upp i ofvannämnda riktning; med den följde Reventlow.¹

Ungefär vid tretiden på eftermiddagen den 19 februari började afmarschen från Roslöf— Skeglingeställningen. Som förtrupp fungerade 300 Bülowska dragoner under befäl af öfverste Prehn; som eftertrupp 300 man under befäl af major Schack. Marschen ställdes först i västlig riktning mot Stora Harrie; därefter skulle den gå mera åt nordväst förbi Annelöf. Man hade ej hunnit långt på vägen, då man mötte en kurir från konungen. Det var ryttmästaren von Örtzen, som kom med Fredrik IV:s resolution på Reventlows framställning angående fälttågsplanen. Resolutionen var gifven den 18 februari; dess innehåll var följande. Om öfverbefälhafvaren tydligt kan se, att fienden tänker anfalla, så får han bemyndigande att afvakta anfallet eller själf angripa; i båda fallen måste han dock, med hänsyn till svenskarnes stora öfverlägsenhet i kavalleri, på det noggrannaste välja terräng för striden. Framför allt måste han betäcka Helsingborg och de där samlade magasinsförråden. I fall den danska armén ginge mot Ystad — d. v. s. söder om Löddeå, såsom Reventlow föreslagit — vore det att befara, att den aflägsnade sig allt för långt från Helsingborg och

Sidan 280

1. Enligt generaladjutanten Cronenbergs relation till Fredrik IV om slaget vid Helsingborg var det Brockdorff, som sändes till Lund i nämnda uppdrag, men enligt Kleppings journal var det generaladjutanten Bendix Mejer. Cronenberg, som var BrockdorfFs egen adjutant, torde här vara den bästa auktoriteten. Därtill kommer, att Klepping synes hafva befunnit sig bland de först från Skeglinge afmarscherande trupperna och därför kanske ej fått reda på alla de åtgärder eller ändringar i sådana, som vidtogos efter beslutet om uppbrott.

Rantzau skulle föra öfverbefälet, om Reventlow genom sin sjukdom blefve oförmögen därtill.

I sammanhang med dessa instruktioner meddelade konungen, att han samma dag beordrat den ena bataljonen af öfverste Bippens regemente att förena sig med den, som var i Helsingborg, 3 kompanier af öfverste Bieges i Kronborg liggande bataljon öfver till Skåne omedelbart, de 4 andra kompanierna af samma bataljon likaledes öfver till Helsingborg, så snart de i Helsingör aflösts af Bieges andra bataljon, som skulle sammandragas ur kvarteren, hvarjämte han påskyndat Holcks och Fursmanns marsch.¹

Den resolution Fredrik IV nu gifvit hade visserligen själf sagt, att den ej kunde gifva några närmare instruktioner, men den var till gengäld så tydlig, att några ytterligare instruktioner för öfvergeneralen ej tarfvades. Den visade, att man i Köpenhamn alldeles icke uppfattade situationen i Skåne på samma sätt som Reventlow, utan att man tvärtom ej hade blick för stort annat än bevarandet af kommunikationslinjen till Helsingborg. Det var visserligen synnerligen välbetänkt, att det nu ändtligen gjorts allvar med afsändandet af förstärkningar från Sjælland till Helsingborg; frågan var emellertid om det från regeringens i Köpenhamn synpunkt var välbetänkt att äfven draga dit hela hufvudstyrkan. Ty att detta skulle blifva följden af en resolution, så stiliserad som denna, var ej svårt att förutse. I verkligheten innebar den kungliga resolutionen således intet annat än en order om reträtt till Helsingborg, och den uppfattades också genast af Rantzau på detta sätt. För honom och hans generaler var den naturligtvis mycket välkommen såsom en ratifikation af deras redan fattade beslut. I detta hade det varit

Sidan 281

1. Reventlows protokoll. Order till Biege. Bippen. Rantzau och Pfordten 28 febr. 1710. D.

en svag punkt, att den så nyligen uppgjorda och antagna fälttågsplanen med ens öfvergifvits, utan att någon ny situation öfver hufvud inträdt och utan att man rådfört sig med planens egentlige upphofsman, Reventlow, som dock nu ej var sjukare än att han kunde hafva sagt sin mening.¹ Utan att gifva sig tid härtill — det hade dock endast behöft taga några timmar — hade man brådstörtat uppbrottet. Men genom ankomsten af konungens resolution var man med ens befriad från allt ansvar härför, och Reventlow kunde nu ej framställa den ringaste invändning mot att Rantzau helt tvärt öfvergifvit hans plan. Hvarje sådan invändning skulle ju kunna bemötas med svaret, att man vid Roslöf handlat i öfverensstämmelse med konungens vilja. Fredrik IV hade själf öfvertagit ansvaret för den danska härens återtåg till Helsingborg, det återtåg som Stenbock främst af allt önskade.

Slutet på kapitel 8

Sidan 282

1. Han kunde under färden från Lund till Helsingborg göra vissa dispositioner till underlättande af arméns marsch.