Fältslag Svenska armén Dansk-norska armén Övriga arméer Fanor & standar


 


 
 

 





 

 
 



 
 

 

 

Örjan Martinsson


 

VIII. Februarifälttåget

Den uppgift Stenbock hade att lösa var att från den danska fälthären återeröfra Skåne och att göra detta snabbt.

Den synpunkt, som var den bestämmande för honom, var framför allt den, att det låg en mycket stor fara i dröjsmålet. Den här, som var samlad i Osby, var till antalet den danska hären öfverlägsen, och andan i densamma god: manskapet var intaget af stridslust. Stenbock ansåg sig alltså kunna hysa grundad förhoppning att, om det komme till öppet fältslag, afgå med segern. Men härens utrustning med tross och hvad därtill hörde var så dålig och provianteringsmöjligheterna voro så små, att armén på den grund skulle hafva mycket svårt för att föra ett långvarigt fälttåg; ett sådant skulle med största sannolikhet verka fullkomligt upprifvande för den. Karl XI:s höst- och vinterfälttåg år 1676 med en — likaledes till stor del nyuppsatt — här var i detta fall en bedröflig förebild och ett varnande exempel. Skulle fälttåget dragas ut till våren och sommaren, finge danskarne godt tillfälle att förstärka sin här; de skulle kanske också då kunna få rådrum att bombardera och taga Malmö och Landskrona. Hvad Stenbock angick, hade han svårligen någon ytterligare förstärkning att vänta; tvärtom var det alls ej omöjligt, att han, om general Tritschler med den norska armén rörde på sig, kunde blifva nödsakad att låta den Aschcbergska kåren gå tillbaka till Nieroth i Bohuslän. Ginge nu Stenbock från Osby rakt på den danska hären och hade lyckan med sig, så att han vunne en batalj, så var det därför alldeles ej säkert, att han blefve fienden kvitt. Han kunde knappast hoppas på en så afgörande seger, att den fientliga armén därigenom alldeles förstördes. Det troligaste var, att danskarne, äfven om de i en batalj i det inre af Skåne blefve

Sidan 223
slagna, skulle kunna blifva kvar i provinsen och fortsätta kriget, och för ett fortsatt fälttåg hade de, både hvad förstärknings- och provianteringsmöjligheten anginge, vida bättre chancer än de norrifrån kommande svenskarne. Mycket nära till hands låg, såsom redan förut är antydt, möjligheten för nya snapphanefejder. Det kunde alltså lätt arta sig, så att säga, till en ny upplaga af Karl XI:s skånska krig. I ett fall var det nu visserligen bättre ställdt än 1676, i det att danskarne ännu icke hade några fasta platser i Skåne, men Stenbock visste bättre än någon, i hvilken fara fästningarna skulle råka om de utsattes för bombardement, och under det fältarméerna stodo mot hvarandra. kunde kanske fästningarna falla, om nya truppafdelningar fördes öfver från Danmark och finge samverka med den danska flottan. Stenbock kunde ej hoppas på att såsom Karl XI år efter år fortsätta kampen mot en stor dansk här i Skåne; den afgång, som inträffade vid armén, skulle säkerligen ej kunna i tillräcklig grad ersättas, och äfven om man vunne en eller annan fördel, skulle ett års kampanj troligen reducera den svenska armén så, att den till det andra året blefve fienden bestämdt underlägsen.

I sammanhang med denna tankegång kom följande. Redan var proviantbristen ganska kännbar, och från Göinge eller från det redan i högsta grad utsugna Småland var ej mycket att få till dennas afhjälpande. Den »brödkorg» man måste söka att nå var slätten och södra Skåne, men dit spärrade danskarne vägen. Man måste på ett eller annat sätt söka att komma förbi dem och — af antydda skäl — utan att leverera hufvudbatalj. Ej blott nödvändigheten att få proviant dref Stenbock att snarast möjligt söka komma ned till södra Skåne. Af yttersta vikt var det för honom att söka få förbindelse med och fritt tillträde till Malmö. Där hade han sina 20 kanoner, och dem behöfde han, om han skulle våga drabbning med fienden.

Stenbocks fälttågsplan blef nu den att söka manövrera den danska hären bort från Skånes inre delar till Sundet, närmast till Helsingborg, hvilket var den enda punkt af betydenhet fienden innehade på Skånes västkust. Lyckades denna manöver, så skulle Stenbock själf för sin här få

Sidan 224
dispositionen öfver de sydliga slättområdena och från dem kunna skaffa nödig proviant; ännu så länge voro de helt i danskarnes våld. För närvarande hade danskarne den skånska slätten till ett slags operationsbas och förplägningsområde; om den svenska hären kunde man säga, att den militäriskt taladt så godt som sväfvade i luften. Man måste vända om förhållandet. Om det lyckades att drifva danskarne tillbaka till Helsingborg, skulle Stenbock därefter med stort förplägningsområde bakom sig och med Landskrona och Malmö fästningar som stöd kunna rycka fram mot denna punkt och till anfall där koncentrera all den kraft, hvaraf hans här någonsin kunde blifva mäktig. En seger vid Helsingborg skulle då kunna medföra det resultat, som man sannolikt aldrig skulle kunna nå genom framgångar, vunna i det inre af landet, det nämligen, att den fientliga hären toge sin reträtt tillbaka till Sjælland och utrymde Skåne. Det är detta Stenbock önskar; den seger han behöfver måste vara absolut afgörande, måste på en gång afsluta fälttåget, och en sådan seger kan han vinna endast vid Sundet. Planen vittnar om djup både militärisk och politisk blick; det är en verklig fältherre, som uppgjort den. Den utfördes också på ett sätt, som var en fältherre värdigt.

Utförandet underlättades högst, väsentligt af den omständigheten, att danskarne ännu icke hade tagit någon af de skånska fästningarna och alltså ingen fast stödjepunkt hade i Skåne och att de på grund häraf helt naturligt måste hysa vissa farhågor för att eventuellt blifva afskurna från sin återtågslinje och dennas enda möjliga reträttpunkt Helsingborg. Den danska armén kände sig härför icke riktigt fri i sina rörelser, och hela den danska maktställningen kändes osäker. Nu då den svenska frammarschen stod för dörren, framstod det nog rätt klart, att man i Köpenhamn handlat oklokt, då man ej lyssnat till Reventlows fältherreråd att framför allt söka taga Malmö och Landskrona.

Stenbocks plan för själfva krigsoperationerna under fälttåget var uppgjord med stort skarpsinne, med klar blick för och noggrann kännedom om de geografiska och topo-

Sidan 225
grafiska förhållandena samt med fullt riktig uppfattning af tankegången hos motståndaren. Kortast kan operationsplanen sammanfattas så, att Stenbock ville bibringa danskarne den föreställningen, att han tänkte afskära dem återtågslinjen till Helsingborg och därmed förbindelsen med Danmark och att han just därigenom ville förmå den danske öfverbefälhafvaren att, under intrycket af denna hotande fara, retirera till Helsingborg. I verkligheten önskade Stenbock alldeles icke att stänga den danska hären från Sundet, han ville tvärtom framför allt just hafva den dit. Därför var det nu hans plan att med hufvudhären allt jämt operera västerut med direktion mot danskarnes förbindelser med sundstrakterna, under det att generallöjtnanten Fersen med den lilla styrkan från Halmstad och pospoliten skulle företaga en diversion mot Engelholmshållet och därmed ännu mer förstärka intrycket af fara för den danska armén inne i Skåne. Stenbocks manövrer kommo att ständigt liksom peka mot Sundet, att innebära ett ständigt hot om att komma före danskarne dit, allt under det att Stenbock i verkligheten endast afsåg att genom de ständiga demonstrationerna mot reträttlinjen förmå danskarne att begagna sig af den. Operationerna hade ett helt annat mål än hvad de kunde synas hafva; de voro ägnade att föra motståndaren bakom ljuset, och vid studiet af dem drager man sig lätt till minnes, att Karl XII brukade kalla deras upphofsman »Måns Lurifax».

Medan Stenbock med den svenska hären stod vid Osby, kom det utanför Malmö till en liten strid, i det att Skytte lät göra ett utfall från fästningen. Sedan generalmajor Brockdorff på Reventlows befallning den 29 januari sändt de 4 kompanier lifdragoner han haft hos sig till Eickstedt vid Rönneå, hade han till bevakningen af Malmö kvar Drottningens regemente och 4 kompanier af Sprengels sjælländska dragoner. Brockdorff gjorde härefter en annan plan till cerneringen af fästningen, och bevakningsafdelningarna fingo följande positioner. Af infanteri lågo 40 man vid Alnarp, 60 man vid Burlöf, 80 man vid Nordanå och Sunnanå, 100 man vid Husie och Kvarnby, 100 man vid Oxie, 100 man vid Lockarp, 100 man vid Klagstorp;

Sidan 226
i Kvarnby var öfverstlöjtnanten vid Drottningens regemente Hans Jakob Arnoldt, som synes hafva haft den närmaste uppsikten öfver bevakningskåren. Resten af Drottningens regemente var hos Brockdorff, som hade sitt högkvarter i Lund. Dragonerna placerades så, att ett kompani fördelades med 20 man i Åkarp och 40 man i Grördslöf och ett helt kompani lades i Sallerup; dessa båda kompanier skulle hålla 20 man i Oxie för att patrullera framför infanteriet. Ett kompani förlades till Lockarp och Hököpinge, ett till Tygelsjö. De danska posteringarna lågo således i en vid halfcirkel rundt om Malmö för att hindra all förbindelse mellan fästningen och omnejden och all oroande inverkan från Malmö på den danska proviantinsamlingen. Ty jämte bevakningen af Malmö var insamlande af förråd en hufvuduppgift för Brockdorff, och han ansträngde sig också för att få magasinen vid Lund och Vidarp så väl försedda som möjligt. För dessa ansträngningar blef det till stort afbräck, att de fyra lifdragonkompanierna drogos från hären till Malmö, ty de kvarvarande Sprengelska dragonerna behöfdes till bevakningstjänsten och räckte ej till att därjämte lämna fourageringsafdelningar.1 Hvad som i denna situation var lockande för Skytte var naturligen att söka med ett snabbt utfall kasta sig öfver någon af de danska härafdelningarna; handlade man snabbt, kunde man kanske lyckas upprifva en postering, förrän de andra hunnit till hjälp. Lättast syntes detta kunna ske med den västligaste af de afdelningar, som stodo söder om Malmö, den vid Klagstorp. Den var mera blottställd än de andra, i det att den såsom ytterst i kedjan ej kunde understödjas af infanteri mera än från ett håll, och närmaste infanteritrupp hade den i Lockarp på öfver en fjärdingsvägs afstånd. Kavalleri hade den dock på närmare håll och den var äfven på sätt och vis skyddad därigenom, att en utfallande trupp från Malmö skulle utsätta sig själf för flankanfall från Lockarp och Husie. Det var mot Klagstorpsposteringen, som Skytte lät göra ett försök.2 Det var

Sidan 227

  1. Brockdorff till Lente 9 och 12 febr. 1710. D.
  2. Man torde kanske kunna väga det antagandet, att prästen Andreas Gemzæus redan nu kommit in i Malmö med underrättelser om att Stenbock med den nya hären nu var i Osby, och att det var på grund af dessa underrättelser, som Skytte nu beslöt att oroa cerneringshären. Utfall från Malmö skulle ju vara ett sätt att samverka med Stenbock, och öfver hufvud skulle en lifligare verksamhet från Malmö gent emot fienden tvinga denne att hålla en ansenlig styrka kvar här, till minskande af den fälthär. som skulle operera mot Stenbock själf.
    3.
natten emellan den 5 och 6 februari i mörkt och dimmigt väder, som öfverstarne Hamilton och Riddersköld ryckte ut från Malmö med både infanteri och dragoner; de senare fördes närmast af kapten Dahlepil. Den samlade styrkan uppgifves i öfverlöpares berättelser till 550 man, och siffran förefaller sannolik. Vid Bunkeflod, Naffentorp och Vintrie ställdes starka posteringar för att vara till hands att afvärja flankanfall från de danska afdelningarna vid Husie, Oxie och Lockarp, och med resten ryckte Hamilton och Dahlepil fram mot Klagstorp. Mellan klockan 4 och 5 om morgonen hann man fram dit. Framför byn stod en dansk dragonpatrull; vid Klagstorp stod en infanteripost på kyrkogården och en i byn. Vaksamheten på den danska sidan synes emellertid ej hafva varit den bästa; den lilla dragonpatrullen om tre man öfverrumplades och två af ryttarne togos. Den tredje kom undan och alarmerade infanteriposten, som gaf eld, men själf ej kom fort nog undan, utan förlorade 5 man, som tillfångatogos. Skotten hade emellertid satt fart i truppen i Klagstorp, och dess chef, kaptenlöjtnanten Dexter, lyckades, ehuru utsatt för svenskarnes eld, samla folket på kyrkogården. Det svenska infanteriet sökte nu storma kyrkogårdsmuren, men möttes af liflig eld; man kom emellertid så nära hvarandra, att danskarne äfven kastade stenar in bland de anryckande svenska leden. Danskarnes gevärseld var så häftig, att de svenska infanterisoldaterna ej lyckades i försöket att taga kyrkogården. Dragonerna, som uppställts så, att de skulle afskurit återtåget för danskarne, om dessa drifvits från kyrkogården, kommenderades då fram att hjälpa till i det direkta anfallet; de sprängde fram mot den motsatta sidan och gåfvo eld; de gjorde på detta sätt två anfall, men utan resultat, hvarpå de gingo tillbaka. Striden hade nu hållit på en timme, och de svenska officerarne kunde lätt förstå att, då man ej med ens lyckats taga ställningen och krossa den danska

Sidan 228
styrkan, skulle denna snart få undsättning af de öfriga danska afdelningarna, som af skotten fingo klart för sig hvad som var å färde. Därför kommenderades reträtt, och man skyndade i hast tillbaka till Malmö. Om man ville undvika ytterligare strid, som tydligen skulle förts under för svenskarne rätt ogynnsamma förhållanden och äfventyrat deras förbindelse med Malmö, så var det heller ingen tid att förlora. Majoren vid Sprengels dragoner Schultz, som hade sitt kompani vid Tygelsjö, ehuru som det vill synas ej samladt på ett ställe, hade fått sina ryttare samlade, och skyndade med dem fram mot Klagstorp; han följde de retirerande svenska dragonerna så nära, att han i mörkret och dimman hörde hästarnas hofslag, men då han fruktade för bakhåll, gjorde han halt i Vintrie. Öfverstlöjtnant Arnoldt, som befann sig i Husie, hade vid dånet af gevärssalfvorna från Klagstorp samlat hop så många dragoner som möjligt och skyndade med dem rakt västerut mot Bunkeflod för att komma emellan svenskarne och Malmö, men kom för sent; de hade redan hunnit förbi.

Skottväxlingen vid Klagstorp beskrifves som mycket liflig, men dess verkan var ej synnerligen kraftig; för öfrigt helt naturligt i mörkret och dimman. Den danska förlusten uppgifves till 3 döda, l sårade och 7 fångar; svenskarne lämnade vid Klagstorp 5 döda och 3 fångar och skola hafva fört 7 hårdt sårade med sig.1

Under de närmaste dagarna efter Klagstorpsstriden nådde rykten fram till Brockdorff, att nya utfall skulle göras och att befälet inne i Malmö sagt sig skola anfalla honom. kosta hvad det ville. För Brockdorff framstod det emellertid såsom en sak af yttersta vikt att, då nu det stora fälttåget tillstundade, skaffa så mycket proviantförråd som möjligt till magasinen i Lund och Vidarp, och proviantinsamlingen på Söderslätt kunde ej fortgå ostörd, om ej cerneringen vid Malmö hölles upprätt och i full utsträck-

Sidan 229

  1. Några svenska rapporter om striden vid Klagstorp tyckas ej existera. Malmö var ju också afstängdt från den yttre världen, så att ingen rapport kunde afgifvas till Stenbock. Danska källor äro Öfverstlöjtnant Arnoldts rapport till Brockdorff 16 febr. 1710, Brockdorffs bref till Lente s. d., samt Brockdorffs rapport till Fredrik IV 18 febr. 1710 angående tvenne öfverlöpares berättelse om utfallet.
    2.

ning. Därjämte hade Brockdorff en klar föreställning af att Stenbocks fältartilleri befann sig i Malmö och att det var af yttersta vikt för den svenska krigföringen, att detta artilleri fördes ut till fälthären; och detta måste han naturligtvis förhindra.1 Från sitt högkvarter i Lund förstärkte han därför posteringarna kring Malmö och särskildt dem, som lågo söder om staden ut mot stranden och hvilka erfarenheten visat vara mest utsatta för anfall. Infanteriposteringen vid Klagstorp ökades till 150 man, och major Schultz fick bestämd befallning att om nätterna hålla sitt dragonkompani samladt med sadlade hästar vid Tygelsjö och i händelse af alarm i nejden genast skynda till hjälp. Infanteriafdelningen vid Lockarp förstärktes likaledes till 150 man. Dragonkaptenen Ziegler, som kommenderade kavalleriafdelningen vid Hököpinge, skulle vara till understöd åt Lockarpsafdelningen. Liksom Schultz skulle han hafva dragonerna samlade om natten och färdiga att sitta upp. Noggrann patrullering anbefalldes båda, Ziegler särskildt på linjen Hököpinge-Lockarp-Hindby, och officerarne skulle öfvervaka patrulleringen, så att »patrullen ej löper i gapet på fienden, såsom nyligen skett». Posteringen vid Husie skulle för hvarje natt bringas upp till 200 man genom förstärkning från det längre bort liggande Oxie. Kapten Brauns dragonkompani, som hittills legat på nordsidan, norr om Segeå, drogs ned till Östra Skräflinge; Kaas' kompani kvarblef vid Sallerup och Kvarnby, hvarvid det infanteri, som dittills varit där, drogs längre söderut till Oxie. Kaas' dragoner skulle patrullera mot Segebro och Gördslöf. Vid Burlöf stodo 100 man infanteri och vid Sunnanå 80, men om nätterna skulle de båda afdelningarna förenade hålla Burlöf besatt. Vid utfall från Malmö skulle de olika posteringarna understödja hvarandra, och öfverstlöjtnant Arnoldt skulle i sådant fall genast med de dragoner han kunde samla skynda tvärs öfver fältet för att söka stänga vägen för svenskarne tillbaka till Malmö. Det var alltså på sydsidan Brockdorff fruktade för svenska utfall, och han hade genom den förändrade posteringen stärkt

Sidan 230

  1. Jfr Brockdorffs bref till Fredrik IV 25 febr. 1710. D.
    2.
de danska ställningarna här, fört dem något närmare fästningen och öfverhufvud underlättat deras samverkan, på samma gång som han manat kavalleriet till ökad vaksamhet. Nordsidan kunde med skäl anses vara mindre hotad, då svenskarne vid hvarje utfall åt detta håll ganska snart skulle hejdas af Segeå, hvars broar voro rifna, och äfven om de lyckades komma öfver den, dock skulle hafva det danska högkvarteret i Lund med den där stående styrkan framför sig, hvarjämte dragonerna från Sallerup, Kvarnby och Skräflinge utan svårighet borde kunna hinna fram för att afskära återtåget. Till yttermera visso fick den vid Burlöf kommenderande officeren befallning att palissadera kyrkogården i nämnda by och, om fienden anfölle honom, försvara sig där, till dess Brockdorff själf kunde från Lund sända honom förstärkning.1

Skytte synes nu ej heller hafva ansett det mödan lönt att göra något utfall. Det enda sammanträffande mellan svenskar och danskar, som under den återstående blokadtiden ägde rum, inträffade den 15 februari, då kapten Dahlepil, som med 12 dragoner begifvit sig ut på en rekognoscering, stötte på danska dragoner och till dem förlorade 3 fångar.2

Såsom redan nämnts, hade Fredrik IV sent omsider fått ögonen öppna för det ändamålsenliga i Reventlows plan att lägga hufvudvikt vid betvingandet af Malmö fästning, och då nu äfven hären från Gammal-Sverige ryckte an mot Skåne och det därigenom blef af större vikt att stänga in Skytte och hans garnison så noga som möjligt, beslöt man i Köpenhamn att öka cerneringskåren utanför Malmö. Den 14 februari underrättades Brockdorff om att en bataljon af det laaländska regementet under öfverste Juel skulle komma till hans förstärkning, och Juel fick samma dag order därom. Det var emellertid redan för sent, ty förrän Juel hunnit öfver från Sjælland, hade situationen på den förnämsta krigsskådeplatsen blifvit sådan, att cerneringen af Malmö ej längre ansågs kunna upprätthållas.

Då Reventlow efter expeditionen till Blekinge kommit tillbaka till Skåne, visste han ännu ej, från hvilket håll an-

Sidan 231

  1. Brockdorffs order om posteringen vid Malmö 18 febr. 1710. D.
  2. Brockdorff till Fredrik IV 25 febr. 1710. D.
    3.
fallet skulle komma, i Helgeådalen eller från den halländska sidan. Han hade då förlagt hären på ett sådant sätt, att den skulle hafva känning åt båda hållen; de rykten, åt hvilka den Aschebergska kårens marsch gåfvo upphof, tydde på att anfallet snarast skulle komma från Halland eller från Markaryd; det var ju också den marschriktning, som sedan Gustaf Horns, Per Brahes och Karl XI:s fälttåg hade traditionen för sig. Dewitz, den dugligaste af generalerna, hade därför fått sig sin plats anvisad i närheten af Blekemossavägen, och Reventlow själf hade en gång begifvit sig ända bort till Herrevadskloster för att själf vara närmare de västra vägarna.1 Den l februari visste han emellertid, att Stenbock var i Växjö, men hade fått den felaktiga underrättelsen, att 7 till 8000 man voro samlade i Karlskrona. Då därtill underrättelse inlopp, att det svenska befälet gifvit bönderna i Blekinge order att återställa den af danskarne vid reträtten rifna bron vid Mörrum, tycktes det hela tyda på att anfallet ej skulle komma i nordväst. Reventlow hade just då tänkt att göra en tur till Engelholm, men inställde nu denna färd. Han började nu draga några af de västligare regementena något mera åt öster. Marinregementet under Gaffron, som låg kring Finjasjön fick draga sig något mera åt nordöst, och prinsens af Hessen-Philippsthal regemente fick lämna Rönneålinjen och gå till trakten af Finjasjön i de kvarter, som marinregementet skulle lämna; efter prinsens af Hessen regemente skulle en bataljon af Blüchers jydska infanteriregemente gå till dess förra kvarter vid Rönneå. De fyra kompanier lifdragoner, som sändts från Brockdorffs kår till Eickstedt, skulle dragas närmare Dewitz, som stod vid Blekemossavägen, och närmast dem västerut skulle stå 400 Bülowska dragoner, så att denna dragonstyrka efter behof kunde närma sig antingen Reventlow eller Eickstedt. Det var Reventlows mening, att därefter en ytterligare förskjutning af regementen i nordöstlig riktning skulle ske. Så fort som nämligen mera

Sidan 232

  1. Rantzau, som var hos gardet i Kristianstad, skref den 31 januari, att det svenska anfallet skulle komma från Blekinge och att Stenbocks här skulle samlas i Karlshamn. Han visste, att Stenbock själf var i Växjö, och trodde, att den Aschebergska kåren skulle öfver Växjö marschera till Karlshamn. (Rantzau till Lente 10 febr. 1710. D.)
    2.
infanteri komme öfver från Sjælland, skulle generalmajor Eickstedt från Helsingborg draga till sig i Engelholm sin andra grenadjärbataljon, och den andra bataljonen af Blüchers regemente skulle få lämna sin plats utanför Landskrona och förena sig med den, som redan var vid Rönneå. I stället skulle af de väntade trupperna en bataljon af Lepels regemente förläggas utanför Landskrona och en bataljon landmilis i Helsingborg; sedan skulle Lepels andra bataljon och en annan bataljon landmilis vid Rönneålinjen aflösa Blüchers regemente, som då blefve disponibelt att dragas till Reventlows hufvudhär i Göinge.1

Reventlow hade alltså ännu icke koncentrerat alla de tillgängliga stridskrafterna åt någotdera hållet, om han än började tro, att den hufvudsakliga faran hotade mot den östligare delen af det ockuperade området. Metodiskt och omtänksamt förberedde han stärkandet af dettas försvar utan att därför släppa taget vid Rönneålinjen. Betingelsen för utförandet af hans plan var emellertid den, att förstärkningar ofördröjligen sändes honom från Danmark; men denna betingelse blef ej uppfylld på tillfredsställande sätt. Reventlows rapport af den 11 (1) februari korsade under vägen den kungliga resolutionen af samma dag, som visserligen ställde i utsikt ankomsten af Bieges och Bippens regementen, men på en tid af flera månader uppsköt afsändandet af Lepels regemente, som ännu ej var likformigt munderadt. Den 3 februari kommo ändtligen till högkvarteret i Kristianstad säkra underrättelser om den Stenbockska härens rörelser. Bönder infunno sig med underrättelser att en svensk här — dess styrka uppgafs omväxlande till 5, 6 eller 10000 man — kommit till Loshult.

Det var nu klart, att det var i Helgeådalen, som ovädersmolnet drog sig samman, och att det framför allt var norrut, som det danska motvärnet skulle riktas; möjligheten var dock icke utesluten, att äfven österifrån ett svenskt anfall kunde riktas mot den danska hären, och det var tydligen med tanken fast härpå, som Reventlow den 5 februari, sände en officer med 30 man till Mörrum för att hindra åter-

Sidan 233

  1. Reventlow till Fredrik IV 11 febr. 1710 D.
    2.
ställandet af bron därstädes, hvilken danskarne vid sitt återtåg ur Blekinge rifvit. Till en af några bönder meddelad apokryfisk underrättelse, att en svensk styrka redan vore långt söderut i trakten öster om Helgeå och oförtöfvadt tänkte forcera öfvergången vid Torsebro, kan Reventlow ej gärna hafva satt någon tilltro, men han lät dock försiktigtvis strax 200 man af marinregementet fatta posto vid Torsebro.1

Den 4 februari hade den danska kavalleriposteringen vid Hasslaröd fått känning med Stenbocks trupper, och de ändringar i den danska arméns förläggning, som nödvändiggjordes af det svenska framryckandet, vidtogos samma dag. Von Sees kavalleriregemente, som legat i Gärds härad sydväst om Kristianstad, förflyttades nu norrut, till Färlöf, Araslöf, Åby och Bjärlöf; d. v. s. till Araslöfssjöns västra strand och i närheten af den viktiga öfvergången vid Torsebro. Eyfflers och Danneskjold-Laurvigens kavalleriregementen, som dittills stått väster om Finjasjön och borta vid Blekemossavägen, drogos österut, in bland de öfriga regementena, det förra vid Vinslöf och angränsande byar, det senare dels vid Ignaberga och dess omnejd, dels vid Gumlösa. Sprengels dragoner hade förut jämte andra kvarter haft de byar, som nu anvisades åt Eyfflers och Danneskjold-Laurvigens folk; de inskränktes nu till Strö, Kviinge, Västerlöf och Hanaskog, d. v. s. att de allesammans placerades i den viktiga vinkeln mellan Almaån och Helgeå, som de då så mycket bättre skulle kunna bevaka. Gaffrons regemente lag nu i Röinge, Kärråkra, Stoby, Arkelstorp och Aska. Generalmajor Dewitz fick taga sitt högkvarter på Sinclairsholm. En blick på kartan visar strax hvad Reventlows plan var. Det var bakom Almaån han förlade armén; det var i denna linje han ville skaffa sig ett skydd emot det svenska anfallet. Almaåns broöfvergångar gjordes därför också omöjliga att passera för fienden. Möllerödbrons plankor afkastades, de närmast österut liggande broarna vid Kärråkra, Rättelöf, Näs och Laxbromölla refvos helt och hållet. Bron vid Sinclairsholm var så att

Sidan 234

  1. Reventlow till Fredrik IV 13 febr. 1710. Huitfeldts journal. D.
säga Almaålinjens centralpunkt; den bibehölls, dock så att plankorna på ett af spannen lossades; af de östliga broarna refs den vid Spångamölla, hvaremot den viktiga Kumlebron, på hvilken den stora landsvägen från Kristianstad norrut gick öfver Almaån strax före dess utflöde i Helgeån, bibehölls, dock så att plankorna lossades från ett spann. Vid Torsebro lossades också plankor, och ställningen förstärktes genom uppsättande af spanska ryttare. Hela den Reventlowska styrkan stod dock ej väster om Helgeå. Gardet var med generallöjtnanten Rantzau i Kristianstad, och lifregementsdragonerna fingo stå kvar i Villands härad öster om staden. Det kunde ju också vara skäl att hafva dem här för att vara till hands och bringa underrättelse, om verkligen svenskarne skulle gå öfver Helgeå någonstädes norr om Almaåns inflöde och söka tränga ned mot Kristianstad på den vänstra stranden eller om det svenska anfallet norrifrån skulle understödjas af en diversion från den blekingska sidan. Den 6 februari begaf sig Reventlow från Kristianstad ut till regementena och tog sitt högkvarter på Sinclairsholm, där Dewitz redan förut var. Nu fick han mottaga ytterligare underrättelser om de svenska truppsamlingarna vid Osby och att äfven den Aschebergska kåren var afsedd att deltaga i Stenbocks eget fälttåg; i ett afseende var underrättelsen förhastad, i det den sade, att Ascheberg redan förenat sig med Stenbock.

Det var alltså nu klart för Reventlow, att hela den svenska krigsstyrkan under Stenbock själf skulle operera vid Helgeå och att Aschebergs rörelser i Halland icke varit afsedda att öfvergå i ett anfall mot Skåne från detta håll; om Stenbocks plan, att folkuppbådet under Fersen skulle rycka fram öfver Hallandsås mot västra Skåne, kunde man i det danska högkvarteret ej gärna hafva någon kännedom. Den ovisshet, i hvilken Reventlow hade sett sig föranlåten att breda ut armén tvärs öfver norra Skåne för att vara i beredskap åt olika håll, var nu häfd; afgörandet skulle komma vid Helgeå, och det var således ej något skäl att längre hålla Rönneålinjen besatt. Då Stenbock dragit trupperna från nordväst till sig, var konsekvensen, att Reventlow också måste draga sin västliga kår till sig.

Sidan 235
Den 6 februari gick order till generalmajor Eickstedt att med grenadjärregementet, en bataljon af Blüchers jydska infanteriregemente, 400 af Bülows dragoner och 4 kanoner genast lämna Engelholm och Rönneåtrakterna för att stöta till hufvudhären.1 I västra Skåne kvarlämnades endast hvad som ansågs vara alldeles nödigt för att uppehålla bevakningen utanför Landskrona och betäcka Helsingborg. Utanför den förra staden stod den andra bataljonen af Blüchers jydska regemente. Öfverste von Eynden fick befallning att rasera palissaderingarna och förskansningarna vid Engelholm samt därefter med sitt fyenska infanteriregemente gå tillbaka till Fleninge, nordöst om Helsingborg. Han skulle vidare låta rifva alla broar öfver Rönneå undantagandes Hasslebro; denna kunde tydligen vara af vikt för upprätthållandet af Reventlows egna förbindelser med Landskronatrakten och möjligen äfven med Brockdorff och hans magasin. Det var numera ej någon vidare fara för att något svenskt anfall mot Helsingborg skulle ske öfver Rönneå, men Eynden fick i alla händelser order att, om någon fara inträffade, gå tillbaka ända till Helsingborg och därvid draga till sig den Blücherska bataljonen från Landskrona. Med denna rörelse skulle han dock icke hasta, utan uppskjuta den, tills verkligt nödfall inträffade.2 För öfrigt hoppades Reventlow, att för Helsingborgs säkerhet skulle tillräckligt sörjas genom öfversändandet af trupper från Sjælland, närmast Bieges och Bippens afdelningar.

De berättelser, som af bönder afgåfvos rörande Stenbocks här, hade mycket växlande uppgifter om dess styrka, men voro eniga i ett, nämligen att den inga förråd hade. Redan detta innebar i ett afseende tillräckliga upplysningar för Reventlow, enär han förstod, att svenskarne under sådana förhållanden omöjligen kunde blifva stående mer än några dagar. Redan den 3 februari, samma dag som Stenbock kom till Osby, hade Reventlow skrifvit till Fredrik IV, att det inom åtta eller tio dagar säkerligen blefve strid,

Sidan 236

  1. Antagligen följde med denna kår de 4 från Malmö komna lifdragonkompanierna.
  2. Reventlow till Eickstedt 16 febr. 1710. Reventlow till Eynden 19 febr. 1710. D.
ty svenskarne förlorade genom hunger mera än genom aktion. Det var i denna situation två önskemål, som Reventlow särskildt uppställde för sig. Det ena var att få förstärkningar, det andra var, att den starka kölden måtte gå öfver till töväder, ty skulle den fortfara, gjorde den sjöarnas och åarnas is passabel för fienden.

Den 7 februari skedde sammanstötningen vid Sibbarp mellan Sprengels dragoner och svenskarne, och af de där tagna fångarne fick Reventlow redogörelser för den svenska arméns styrka, hvilka för honom voro föga trösterika. Den svenska hären uppgafs bestå af 24 bataljoner infanteri och 8,000 man kavalleri. Om än Reventlow trodde sig möjligen kunna antaga, att af de 8 ,000 ryttarne i verkligheten ej mer an 6,000 voro i stridbart skick, så var det dock en aktningsbjudande styrka. Hvad Reventlow hade att uppställa mot den, beräknade han sålunda: Eyfflers, Sees, Leegels och Danneskjold-Laurvigens regementen, intetdera mer än 300 man starkt, lifregementets dragoner, 600 man, om de alla droges samman till hären, hvilket dock svårligen kunde ske på grund af nödvändigheten att låta dem patrullera äfven på andra sidan Kristianstad,1 Sprengels dragoner 600 man, Bülows dragoner, som väntades komma med Eickstedt, 400 man, alltså samrnanlagdt ej mer än 2,800 man, hvilket icke var hälften af det svenska kavalleriets förmodade styrka. Af infanteri hade Reventlow endast 11 bataljoner, inberäknadt hvad som stod i Kristianstad.

I verkligheten var Reventlow också Stenbock betydligt underlägsen i härstyrka, och särskildt kännbar var svagheten i kavalleri, så mycket mer som vattendragen genom kölden kunde mista sin egenskap af skyddslinjer gentemot de talrikare svenska ryttareskarorna. Till konungen och till krigssekreteraren Lente gingo nu ifriga maningar från högkvarteret på Sinclairsholm. Det låg en ängslig och bitter ton öfver Reventlows skrifvelser. Vore det ej möjligt att sända Lepels regemente, hästgardet, Holcks och Fursmanns kavalleri snabbare? Om Lepels komme till Landskrona, kunde Eyndens regemente dragas upp till hufvud-

Sidan 237

  1. Siffran för dragonerna är dock säkerligen för låg.
hären; man finge ej taga hänsyn till att Lepels soldater ej alla hade likadana rockar: »à cette heure», utropade Reventlow, »on s'amuse à la pedanterie jedem Kerl den Rock nachm Leibe zu machen». Hade blott Eyndens regemente och det holsteinska kavalleriet varit här, skulle Reventlow genast hafva anfallit och kanske på en gång fått slut på kriget. Nu måste han afvakta anfallet, och detta komme säkert, ty svenskarne måste anfalla, om de ej ville svälta ihjäl: »vi stänga brödkorgen för dem» sade Reventlow med fullt riktig uppfattning af situationen. Reventlow anhöll därjämte, att någon duglig generalsperson måtte sändas, ty han litade ej fullt på att de, som han hade hos sig, skulle vara den kritiska situationen vuxna. Hufvudtemat var, att det måste skyndas, ty man vore »à la veille d'une grande affaire».1 Rantzau understödde kraftigt Reventlows framställningar; redan förut hade han skrifvit till Lente, att Lepels regemente ögonblickligen borde sändas jämte Fursmanns kavalleri; ej ett ögonblick vore att förlora, men finge man tillbörliga förstärkningar, skulle man kunna hålla ställningen, om än Stenbock komme med 20,000 man.2

Rösterna från högkvarteret i Skåne hade nästan karaktären af nödrop, och de verkade nu så pass, att Fredrik IV den 12 februari sände befallning till general Schönfeld i Holstein att i möjligaste måtto påskynda Fursmann, Krag och Reusch; samma dag beordrades öfverste Lepel att med 4 af sina bäst klädda kompanier3 och 2 kompanier af Bippens västsjælländska regemente gå öfver till Skåne.

Men en sak var att orderna voro gifna, en annan att regementena i tide hunne fram. Schönfeld hade den 8 februari på grund af nyss mottagna order inrapporterat, att Fursmanns ryttare väl kunde bryta upp strax, men Krags och Reuschs infanteriregementen vore ej fullt munderade, hade hvarken tält, öfvergevär eller vagnar och 150 af deras rekryter vore i Oldenburg. Krags hade 300 vakanser. De

Sidan 238

  1. Reventlow till Lente 14 och 19 febr. 1710, till konungen 13 febr 1710. D.
  2. Rantzau till Lente 10 febr. 1710. D.
  3. Lepel hade redan en vecka förut fått order att med den bäst munderade bataljonen af sitt regemente gå öfver till Helsingborg, men denna order har då ej blifvit verkställd.
flesta officerarne voro på värfning. Generalen anhöll därför om två eller tre veckors uppskof med deras uppbrott.

Men under det de danska förstärkningarna således i bästa fall endast voro under marsch och det efterlängtade kavalleriet ännu var långt borta på andra sidan Bält, var den nya svenska hären samlad och färdig. Den enda förstärkning, som Reventlow fick till sig, var den Eickstedtska kåren; därjämte beordrade han till sig den andra Blücherska bataljonen från Landskrona, hvilken öfver Hasslebro skulle draga sig upp i Göinge. Den kom emellertid ej fram i tid.1

Den 9 februari förenade sig Eickstedts kår med hufvudarmén, och nu förändrades härens förläggning; Almaålinjen besattes fastare.

Närmast den af Helgeå och Almaån bildade försvarslinjen och alltså omedelbart till hands att bevaka öfvergångarna och afvärja anfall lades infanteriregementena. Längst i väster i byarna mot Mölleröd och Kärråkrapassen låg prinsens af Hessen regemente, närmast detta låg den Blücherska bataljonen mot Rättelöfs- och Näsbropassen, öster därom var marinregementet i trakten vid Laxbropasset, därbredvid prins Kristians regemente kring högkvarteret och alltså vid Sinclairsholmsbron. Längre i sydöst kring Strö stod grenadjärregementet; Eickstedt var själf hos detta med kvarter på Strö gård. Utanför linjen men tryggande dess högra flank stod fotgardet i Kristianstad.

Kavalleriet var nu draget väster om Helgeå så när som på 2 kompanier lifdragoner, hvilka lågo utanför Kristianstad vid Näsby, till hjälp åt gardet och för att öfva nödig bevakningstjänst för den händelse, att svenskarne verkligen skulle rycka fram på Helgeås vänstra brädd. Bülows dragoner lågo i Sörby ganska nära bakom högkvarteret, mellan prins Kristians regemente och grenadjärerna. Sprengels dragoner hade ännu mera koncentrerats mot vinkeln vid åarnas sammanflöde, kring Hanaskog, mellan Kumlebro och Spångamöllapassen på ena sidan och Torsebro å den andra. De öfriga kavalleriregementena voro

Sidan 239

  1. Huitfeldts journal 22 febr. D.
     
kantonerade i stort sedt på linjen Kristianstad—Möllerödpasset med von Sees regemente östligast och Danneskjold-Laurvigens västligast.1

Då det gällde att söka hindra Stenbock att komma fram i Skåne, var onekligen den kombinerade Almaå— Helgeålinjen en väl vald ställning för den danska hären, och det var med fältherreblick Reventlow ställt sin här.

För den, som stod norr om Hasslarödsbron vid Osby, var det så godt som omöjligt att kringgå Almaåställningen. Strax nordväst om Almaåns stora krök ligga från söder till norr 4 sjöar, Balingslöfssjön, Ottarpssjön, Skärserödssjön och Luhrsjön. Dessa jämte det vattendrag, genom hvilket de hafva utlopp till Almaån, bildade liksom ett supplement till och ett utanverk för Almaålinjen; till yttermera visso låg sydväst om dem en skogig och kuperad trakt utan brukbara vägar. Omedelbart norr om Luhrsjön låg en oländig, svårtillgänglig trakt, Farstorps socken, i hvilken fienden svårligen kunde röra sig fritt med hela armén och där särskildt kavalleriet knappast kunde göra tjänst. Almaåställningens vänstra flank var således nästan omöjlig att kringgå. Återstod den högra flanken. Man skulle visserligen där kunna finna det möjligt, att den svenska hären öfverginge Helgeå vid Glimminge eller Broby samt därefter trängde ned öster om floden. Detta skulle emellertid ej leda till annat än att den därefter måste söka komma öfver ån österifrån vid Torsebro eller Kristianstad. Men på båda dessa ställen skulle det då blifva frågan om frontanfall, om att midt för fienden och under dennes eld forcera en flodöfvergång, och att Stenbocks rekryter skulle kunna göra detta, var väl ej så säkert. Att Stenbock skulle oförmärkt kunna komma fram till Torsebro eller Kristianstad var ej gärna möjligt, då Sprengels dragoner lågo vid Hanaskog i flodvinkeln och en afdelning af lifdragonerna öster om Helgeå.

För öfrigt var det äfven af en annan anledning synnerligen osannolikt, att Stenbock skulle taga denna väg. Hvar skulle han där få proviant till sina trupper? Reventlow visste, att hären i Osby inga förråd hade och att

Sidan 240

  1. Posteringsprojektet af 18 febr. 1710. D.
det var det mest trängande behof för den att komma fram till en trakt, där lifsmedel funnos. Men trakten öster om Helgeå hade redan förut blifvit grundligen utsugen. Gyllenstierna hade länge stått där, och de magasin han där samlat hade tagits af danskarne. Sedan dess hade den danska hären stått där, och nejden kunde nog nu anses vara tömd på proviant.

Om den svenska hären alltså skulle finna Almaålinjen vara en hejdande barriär, så rörde sig däremot Reventlow obehindradt på sin sida om den. Öfver Möllerödsbron hade han sin förbindelse västerut klar: där eller öfver Hasslebro skulle väl Fursmarms och Holcks regementen m. fl. komma; öfver broarna i norr, vid Sinclairsholm och Kumlabron, kunde han med ledighet rekognoscera norrut och söka kunskap om svenskarne; öfver den fjärde bibehållna bron, Torsebro, hade han kommunikation österut och den genaste vägen mellan högkvarteret och Kristianstad.

Han kunde hoppas på att Stenbock, om han ville öppna sig en väg söderut, skulle blifva tvungen att göra ett frontanfall mot flodlinjen och söka midt för fienden tilltvinga sig öfvergången. Men detta skulle blifva en vansklig uppgift; den danska hären skulle vid försvaret sitta inne med så stora fördelar, att dess underlägsenhet i antal därmed kanske kunde till en viss grad utjämnas.

Ty underlägsenheten i antal, särskildt hvad kavalleriet beträffade, var en svag punkt i den danska härens situation. Numerären har svårligen nu gått upp till mer än vid pass 10,000 man. En annan svaghet i den danska härens försvarsställning var den, att denna ställnings värde i väsentlig grad berodde på väderleksförhållandena. Det har visats, att Almaålinjen var en fördelaktig försvarslinje, men naturligtvis endast då vattnen gingo öppna. Komme en så stark köld, att de isbelades, ändrades med ens allt, och ställningen miste därvid det allra mesta af sitt skydd. Det var då till stort bekymmer för Reventlow, att temperaturen höll sig låg. Den 8 februari hade det visserligen varit mildt, och man hoppades då på afgjordt töväder, men

Sidan 241
detta hopp sjönk under de närmaste dagarna, då det återigen frös.

Emellertid såg det ännu ej ut till annat än att Stenbock skulle nödsakas att göra sitt anfall rakt mot den danska fronten, och att detta anfall ej skulle låta vänta på sig länge, därom kände man sig säker, då man visste, huru det stod till med proviantförhållandena i Osby. I begrepp att stiga till häst för att från Kristianstad begifva sig till högkvarteret på Sinclairsholm skref generallöjtnanten Rantzau den 11 februari till krigssekreteraren Lente, att bataljen synes inevitabel och inom tjugofyra timmar börjar dansen. Spådomen var riktig.

Stenbock hade endast väntat på den Gyllenstiernska kårens ankomst för att börja fälttåget. Frågan var emellertid, huru anfallet skulle företagas. Stenbock förstod till fullo, hvilken fördel ställningen bakom flodlinjen beredde danskarne, och han var ej hågad för att med den nya hären våga ett direkt försök att gentemot en fiende i stark försvarsställning forcera flodöfvergången. Det skulle vara ett äfventyrligt företag, och Stenbock måste framför allt undvika att öppna fälttåget med ett misslyckadt försök. Den punkt han, i enlighet med sin hufvudplan att hota den danska härens förbindelser med Helsingborg, måste söka bemäktiga sig var Möllerödpasset. Han behöfde det äfven för sin förbindelse med generallöjtnanten Fersen och för det väntade folkuppbådet. För att före danskarne komma till Mölleröd var det emellertid af nöden, att han komme öfver Almaån, helst genom att bemäktiga sig Sinclairsholmspasset. Ginge han öster om Helgeå, skulle han stänga sig från all förbindelse med Fersen och på intet sätt kunna hota danskarnes kommunikation med Sundet. Stenbocks plan blef då att genom skenmanövrer söka locka Reventlow att försvaga besättningen af Almaålinjen, så att denna sedan genom öfverrumpling och utan något större slag skulle kunna forceras och vägen till Mölleröd därigenom öppnas. Planen är i sina närmare detaljer skickligt och skarpsinnigt gjord och var säkerligen den bästa, som i den rådande situationen kunde fattas.

Sidan 242
Stenbock utgick från att danskarne i fråga om hans framryckande ej gärna kunde tänka på mera än två alternativ: det ena, att han skulle göra ett direkt frontanfall norrifrån, det andra, att han skulle gå öfver Helgeå vid Glimminge eller Broby och därefter rycka fram längs den östra flodbrädden. Han ville nu bibringa dem den tron, att han valde det senare alternativet. Han lät därför öppet — man skulle kunna säga ostentativt — i Villands härad påbjuda, att bönderna skulle den 15 februari med brobyggnadsverktyg infinna sig i Broby, och med strängt straff hotades den, som befunnes tredskande. Han hoppades, att det danska öfverbefälet häraf skulle förmås att förlägga tyngdpunkten i sin försvarsställning mera österut, mera mot Helgeå, mot Torsebro eller Broby.

Den svenska härens frammarsch skulle gå till så, att en kolonn ryckte an mot Glimminge och Broby och där demonstrerade, så att fienden bragtes att tro, att en öfvergång af floden vid Broby vore afsedd. En annan kolonn skulle från Hasslaröd rycka rakt söderut mot Hästvedahållet, men så, att den ej strax blefve observerad af fienden, utan tillsvidare hölle sig i skymundan. När man på detta sätt fått den danska härens uppmärksamhet bestämdt riktad mot Helgeå och vänd från Almaån, skulle de båda svenska kolonnerna på hvar sin sida om Tydingen med ens och med största snabbhet i en konvergerande rörelse kasta sig mot Sinclairsholm och bemäktiga sig den då antagligen svagt försvarade bron öfver Almaån. Sedan vore det lätt att före fienden hinna till Mölleröd.

Den 10 februari skref Stenbock till Fersen och sade sig omedelbart skola bryta upp. Med tillförsikt förklarade han sig skola marschera på Möllerödpasset och uttryckte sin förhoppning, att Fersen skulle med pospoliten den 20 februari rycka mot Engelholm och Vegeholm.

Den 11 februari fingo Östgöta kavalleri- och infanteriregementen samt Västmanlands och von der Noths regementen rycka ut till den Aschebergska kåren i Sibbarp, och på morgonen den 12 februari gick återstoden af armén öfver ån. Den kolonn. som skulle gå mot Glimminge, fördes af Ascheberg och närmast under honom af Palmqvist. Den

Sidan 243
bestod förutom af de regementen, som kommit med Ascheberg från Göteborg, af Smålands kavalleriregemente samt Södermanlands och Västmanlands regementen. Med denna kolonn följde öfverbefälhafvaren själf.

Den kolonn, som skulle gå mot Hästveda, fördes af Burenskiöld och bestod af den Gyllenstiernska kåren, Lifregementet till häst, Östgöta kavalleriregemente, Upplands, Kronobergs, Jönköpings, Östgöta och Kalmar infanteriregementen. Efter denna kolonn skulle i samma riktning föras artilleri och bagage under betäckning af Bennets regemente, Adelsfanan och von der Noths regemente; denna tredje kolonn, som i viss mån fungerade som en reserv, fördes af generalmajor Taube.

Aschebergs kolonn gick från Sibbarp sydöst ut förbi Hullingarydstorp mot Glimminge. Några andra vägar än skogsvägar funnos här icke, och marschen måste hafva varit ytterst besvärlig. Emellertid nådde kolonnen vid middagstiden fram till Glimminge. Stenbock lämnade den då och red västerut för att se efter, huru det stod till vid Burenskiölds kolonn. Till sin stora förvåning fann han den invecklad i strid; söder om Hästveda förföljde Västgöta kavalleriregemente i full galopp fienden.

Från högkvarteret på Sinclairsholm hade Reventlow hela tiden haft sin uppmärksamhet noga fästad på den svenska armén vid Osby. På morgonen den 12 februari fick han rapport af innehåll, att fyra kavalleriregementen och en del infanteri skulle hafva gått öfver ån. För att skaffa närmare underrättelse sände han genast ut ett detachement af 200 ryttare; med detta följde Rantzau och generalmajorerna Rodsten och Dewitz. Ungefär en fjärdingsväg söder om Hästveda stötte den danska afdelningen på en svensk förpost af två ryttare, af hvilka man lyckades taga den ene till fånga. Något längre bort stod en svensk kavalleripostering om 30 man under befäl af en löjtnant, och denna kastades tillbaka af danskarne. Af den tillfångatagne ryttaren fick man emellertid höra, att det svenska partiet skulle vara 1,200 man, hälften kavalleri och hälften infanteri, och att hela hären vore i marsch. Burenskiöld hade alltså gått ganska långt fram, då han fått sin förtrupp

Sidan 244
förbi Hästveda. Tydligen var detta icke i full öfverensstämmelse med Stenbocks plan, då det med allra största sannolikhet kunde väntas, att trupper som gått så långt söderut, icke skulle kunna undgå att observeras af danskarne, och härigenom skulle ju hela öfverrumplingsplanen blifva outförbar.

Den lilla danska afdelningen fann genast, att den måste retirera för öfvermakten. Öfverstlöjtnanten vid lifregementets dragoner Hans Henrik Bibow fick befallning att med 50 man betäcka reträtten. Vid Bäckaröd, en fjärdingsväg söder om Hästveda kyrka, går vägen ganska brant ned i en, visserligen mycket smal, sänka, i hvilken en liten bäck mellan sumpiga stränder flyter västerut. Från sänkan söderut går vägen återigen ganska brant uppför. Denna passage spärrades nu. Bibow lät sina ryttare föra fram stenar ur en stengärdesgård, och man bildade af dessa ett hinder i själfva passet. Den danska truppen ställdes därefter på den södra höjningen för att med eldgifning bidraga till att hejda svenskarne.

Det svenska anfallet lät ej länge vänta på sig. Den först ankommande truppen tillhörde Östgöta kavalleriregemente.1 Då danskarne fått tid att spärra passagen vid Bäckaröd, har regementet tydligen befunnit sig ett stycke norr om Hästveda, då den svenska förtruppen drefs tillbaka, och alltså ej omedelbart stött hop med den danska rekognosceringstruppen, men Burenskiöld har väl ansett, att då den svenska härens marsch nu i alla händelser var känd af danskarne, det kunde vara skäl att söka krossa eller taga den fientliga afdelningen. Barrikaden i sänkan vid Bäckaröd hindrade ej länge frammarschen. Stenbock säger i sin berättelse till konungen om fälttåget, att »här viste vårt folk det första profvet af den tapperhet, som i det svenska blodet af naturen hyses, i ty att folk som aldrig hade sett hvarken fiende eller eld, stego strax af hästarna och uppkastade en stengärdesgård, där fienden

Sidan 245

  1. Man skulle vilja gissa på att det var Skeninge kompani. Detta fördes af ryttmästaren Hans Jakob von Rechenberg, och då hans barndoms- och ungdomshem Ottarp just låg i Hästveda socken och han således bättre än någon annan officer vid regementet kände trakten, är det sannolikt, att hans kompani fått gå i täten.
med en del af sitt parti bakom uppställd stod, hvaruppå de våra, sedan de en fiendens eld hade uthållit, frimodeligen med värjan i handen de danska angrepo». Den danska eftertruppen retirerade nu under ständig eldgifning, och det kom söder om Bäckaröd upprepade gånger till sammandrabbning, i det att danskarne gång efter annan gjorde halt och slogo ifrån sig. Att i längden hålla stånd mot öfvermakten var ej tänkbart och var tydligen ej heller befälets mening.

Jämte östgötarne ryckte nu äfven Västgöta kavalleriregemente fram för att sälla sig till förföljandet.

Stenbock hade emellertid hunnit fram till Hästveda och mötts af den oväntade synen, att strid pågick. Tydligen var det emot hans plan, att en större strid här skulle utveckla sig; och detta kunde kanske inträffa, om man förföljde den danska truppen för långt fram mot Sinclairsholmshållet. Det kunde för öfrigt lätt hända, att de förföljande svenskarne i den skogiga trakten och det inbrytande mörkret råkade ut för bakhåll och toges i flanken af danska trupper. Generalen sprängde då i största hast efter de förföljande och hejdade dem. De beordrades nu tillbaka till Hästveda, under det att danskarne fortsatte till Sinclairsholm.

Striden vid Bäckaröd eller Hästveda, huru man nu vill kalla den, hade endast varat helt kort, men har varit ganska het. Danskarnes förlust uppgifves af Stenbock till 40 döda och 20 fångna; bland de senare var öfverstlöjtnant Bibow, som togs, då hans häst stupade under honom.1 Från dansk sida uppgifver generaladjutanten Huitfeldt, som själf var närvarande, att svenskarne förlorade lika mycket folk som danskarne, men detta förefaller icke troligt, och från svenskt håll uppgifves förlusten endast till 3 döda och några sårade.2

Sidan 246

  1. I Hyltén-Cavallius: Kgl. Kronobergs regementes officerskår, sid. 100. uppgifves (enligt en tjänsteförteckning), att Bibow togs tillfånga af kapten Johan Karl Silfversparre. Det förefaller dock något egendomligt, att Silfversparre, som var kapten på Kronobergs regemente, skulle deltagit i kavalleristriden. Af generaladjutanten Stjerncrantz' journal synes för öfrigt, att Kronobergs regemente befann sig bland de eftersta afdelningarna i kolonnen.
  2. Stjerncrantz' journal.
Under tre små ljunghögar vid Räfninge strax söder om Bäckaröd skola enligt traditionen de stupade danska ryttarne ligga begrafna.1

Striden den 12 februari hade från en sida sedt sin förnämsta betydelse däri, att den gifvit Stenbock ett bevis på de nyuppsatta ryttarnes raskhet och att den visat, att de nya soldaterna väl kunde användas.

Det ledsamma var emellertid, att danskarne nu fått klart besked om att den svenska arméns marschriktning gick mot Almaån. Striden hade kommit för tidigt. Burenskiölds kår, som skulle hållit sig undan för att, när tid blefve, samtidigt med den Aschebergska kåren rycka fram och samverka med denna, hade blifvit upptäckt, och det danska öfverbefälet hade gjorts uppmärksamt på faran. En öfverrumpling mot Sinclairsholmsbron skulle nu svårligen låta sig göra. Stenbocks plan hade alltså ej lyckats, och då man i det svenska lägret säkerligen ej har haft kännedom om huru svag den danska hären i verkligheten var i kavalleri, var man nog ej vidare belåten; man kunde knappast vänta annat än att nödgas forcera Almaålinjen med ett direkt frontanfall.

Situationen var emellertid i verkligheten redan ändrad. Den gamle bundsförvant, med hvars bistånd den svenska hären 1658 eröfrat Skåne, hade nu kommit den till hjälp: det var vinterkölden. Dag efter dag hade det frusit, och isen på sjöarna och floderna hade allt mer tilltagit i styrka. Då Reventlow på eftermiddagen den 12 februari bedömde situationen, fann han den ytterst betänklig. Rapporter sade honom, att ej blott sjöarnas is utan äfven Almaåns var passabel för fienden, som därigenom skulle kunna anfalla från flera håll. Reventlow visste redan, att den Aschebergska kåren stod vid Glimminge och att det alltså ej endast var från Hästveda, som fienden nalkades.2 Almaå-

Sidan 247

  1. Stenbocks relation till konungen 5 maj 1710. S.
    Reventlow till Fredrik IV 23 febr. 1710. D.
    Huitfeldts journal. D.
        Själfva platsen för striden vid Hästveda har ej i litteraturen varit närmare bestämd. Jag har i en uppsats i Historisk Tidskrift för år 1902 sökt visa, att den skull sökas vid Bäckaröd.
  2. Reventlow till Fredrik IV 23 febr. 1710. D.
    3.
linjen, nyss till utseendet så betryggande, hade med ens upphört att vara en skyddslinje. Den danska hären var den svenska afsevärdt underlägsen; dess kavalleri var efter Reventlows beräkning ej hälften så starkt som det svenska. Frågan var då den, om man här uppe i norra Skåne skulle riskera en batalj, då ej längre en god försvarsställning kunde utjämna olikheten i antal mellan härarna. Snabba beslut voro af nöden. Från dansk sida måste man räkna med timmar, då Stenbock tydligen med det snaraste skulle få situationen klar för sig och därefter naturligtvis skulle skynda att rycka fram, medan frosten ännu varade.

Omedelbart efter striden höll Reventlow på Sinclairsholm öfverläggning med Rantzau, Rodsten och Dewitz; alla tre voro af samma mening som öfverbefälhafvaren, nämligen att Almaålinjen vore ohållbar och att man måste utrymma Göinge.

Reventlows resolution blef då, att reträtten skulle ställas först till Vä, sydväst om Kristianstad och därefter öfver Linderödsåsen till trakten sydväst om Ringsjön med högkvarteret till Skarhult. Från magasinet i Kristianstad skulle så mycket som möjligt medföras; resten skulle uppbrännas. I det bref, hvarom Reventlow underrättade Fredrik IV härom, tillkännagaf han också sin afsikt att draga till sig Brockdorffs kår samt de två bataljoner, som stodo vid Landskrona och Helsingborg.

Resolutionen sattes omedelbart i verkställighet. Generaladjutanten Huitfeldt sändes ned till Landskrona och Malmö med orderna om kårernas förening. Han mötte under vägen den Blücherska bataljonen, som var i marsch mot Hasslebro; den skulle nu vända och gå mot Lund. Vid Landskrona stodo nu en bataljon af Lepels och en af Eyndens regemente, hvilken skulle vid Lund förena sig med Brockdorff.1 Denne skulle så med kåren marschera till Vidarp för att stöta till hufvudhären.

Beslutet att upphäfva blockaden af de båda fästningarna ändrades dock med det snaraste och i ett visst samband med beslutet om att med hären stanna inne i Skåne. Brockdorff fick tills vidare blifva stående vid Lund.

Sidan 248

  1. Huitfeldts journal. D.
    2.

Redan på eftermiddagen den 12 februari började den danska härens återtåg ur Göinge; icke en minut försummades således. Redan under natten hann man fram till Vä. Gardet hade ända hitintills blifvit stående i Kristianstad, men drogs den 13 februari ut till den öfriga hären. Den hast, med hvilken uppbrottet skedde, var säkerligen orsaken till att magasinsförråden i Kristianstad ej i sin helhet kunde föras med armén. Hvad som kvarlämnades blef emellertid ej, såsom meningen varit, brändt, utan föll sedermera i svenskarnes händer.1

För brädskans skull kunde danskarne ej rifva Långebro; dock låto de bönderna i Härlöf afkasta en del af broplankorna därpå.

Vid afmarschen från Kristianstad medfördes — liksom det skett vid reträtten från Karlshamn — några af stadens borgare såsom gisslan för den brandskatt, som pålagts.2

Den 13 februari blef kavalleriet stående i Vä, under det att infanteriet hann fram på linjen Östra Vram—Sätaröd; kavalleriet begaf sig dagen efter också till Vram. Den 15 februari ryckte man fram till trakten af Hörby. Högkvarteret var på Osbyholm, där äfven Rantzau vistades; Eickstedt var i Espinge, Rodsten i Lyby. Dewitz hade fått hålla sig på högra flanken, som var närmast fienden. Han var den 15 februari på aftonen på Fulltofta gård och sände härifrån rekognosceringsafdelningar längre åt nordväst mot Hör, Munkarp och Hasslebro. Ankommande berättelser sade nämligen, att svenskarnes marsch var riktad mot Herrevadskloster och Rönneå. Den 16 februari kom den danska hären fram till nejden sydväst om Ringsjön.

Nyheten om reträtten väckte stor oro i Helsingborg, så mycket mera som flera af generalerna Rantzau, Rodsten och Brockdorff — i största hast sände dit en del af

Sidan 249

  1. Bl. a. funnos i dessa förråd 248 pund salt kött, 1,356 pund torrt kött, 158 pund bröd, 72 tunnor salt, 82 tunnor öl, 126 pund humle, 156 tunnor råg, 280 tunnor korn, 26 tunnor hafre, 271 tunnor malt. Inventarium af kronolänsmannen Ebbe Jönsson och rådmannen Mikael Broomé. K. Förråden voro kringspridda på ej mindre än 117 olika ställen i staden.
  2. Deras namn voro Cortmeyer, Paul Friis, Platfuss, Wäkman, Joakim Dunckler, Jöns Munck, Anders Munck och Jöns Kockum (magistratens i Kristianstad bref till Stenbock 16 febr: 1710. E.
    3.

 

sitt enskilda bagage för att ha det i säkerhet; äfven sände Rodsten lifdragonernas regementskassa.1 Öfverste Bippen beordrades att rifva broarna öfver Rönneå, hvilket alltså ännu ej var gjordt. I verkligheten blef denna order ej fullständigt utförd; i hvarje fall refvos ej broarna öfver Rönneås öfre lopp. Eynden, som ledde förskansningsarbetena vid Helsingborg, men härvid mycket hindrats af frosten, fördubblade arbetsstyrkan, och då man nu väntade, att den Reventlowska hären skulle närma sig Helsingborg och därvid behöfva det i staden förvarade artilleriet, skrefs till Köpenhamn och anhölls, att 24 kanoner med ammunition måtte öfversändas till Helsingborgs förskanskningar.

Fortsättning på kapitel 8

Sidan 250

  1. Klepping till Lente 24 Febr. 1710. D.