|
Olof Skötkonung var son till Erik Segersäll och modern var troligen Sigrid
Storråda. Själv hade Olof Skötkonung fyra eller fem barn med två
kvinnor. Det osäkra antalet beror på att Holmfrid anges som dotter
respektive syster till Olof av olika källor. Barnen Astrid och Emund var
födda utom äktenskapet av en vendisk (slavisk) trälinna vid namn Edla. De äktfödda barnen Ingegärd och Anund Jakob hade Estrid som mor. Snorre
Sturlasson kunde berätta att "Alla kung Olavs barn var vackra och kloka".
Osäkerheten är dock mycket stor när det gäller Olof Skötkonungs barnbarn. Endast tre
stycken är kända och bara två av dem känner vi till namnet på. Det barnbarn
vi inte känner till namnet på gifte sig med den Stenkil som blev stamfader för
den stenkilska ätten och efterträdde Olofs söner Anund Jakob och Emund den
gamle som sveakung.
Diagrammet ovan skildrar ett troligt familjeträd som utgår ifrån att
Sigrid Storråda var mor till Olof Skötkonung. Denna kvinna var först gift
med sveakungen Erik Segersäll och sedan med den danske kungen Sven Tveskägg.
Erik Segersäll och hans ättlingar är angivna med gul färg medan Sven
Tveskägg och hans ättlingar har röd färg. Årtalen anger den tid som personerna
var kung av Sverige respektive Danmark.
Modern Sigrid Storråda
Att Sigrid Storråda var Olof Skötkonungs mor har ifrågasatts av
historiker som fäst större tilltro till oklara uppgifter från Adam av Bremen
(ca 1075) än de danska och isländska historieskrivare som var verksamma drygt hundra år
senare. Enligt ett tillägg till Adam av Bremens verk om Hamburgstiftets
historia skulle Olofs far ha gift sig med en icke namngiven
slavisk prinsessa (identifierad som Sven Tveskäggs första hustru Gunhild).
Adam själv uppgav i likhet med de isländska sagorna att Erik Segersälls änka
gifte om sig med den danske kungen Sven Tveskägg, men till skillnad från
islänningarna hävdade han också att Svens son Knut den store var bror till Olof
Skötkonung. Med detta som grund har de isländska sagornas detaljerade
skildring av Sigrid Storråda avfärdats som rent påhitt av källkritiska
historiker.
Allt för många indicier som bekräftar Sigrids existens gör dock denna
extrema källkritik mycket tvivelaktig. Till exempel kallades den danske
kungens egendomar i Sverige för "Syghridlef" (= arvet efter Sigrid).
Dessutom kan Olof inte ha blivit
född innan år 992 om uppgifterna i Adam av Bremens verk stämmer, detta trots
att Olof Skötkonung år 1020 hade två bortgifta döttrar och en 10-12 år
gammal son, samt en oäkta son som sannolikt var äldre. Den troligaste
förklaringen är att Adam av Bremen har missuppfattat de skandinaviska
kungarnas släktskapsförhållanden. Adams främste källa var nämligen den
danske kungen Sven Estridsson vars mor var (halv-) syster till både Knut den
store och Olof Skötkonung. Utifrån denna kunskap är det ett enkelt misstag
att tro att Knut och Olof skulle ha varit bröder. Den som sedan gjorde
tillägget om den slaviska prinssessan kan ha fäst tilltro till Adams
missuppfattning
och då angivit att det var Sven Tveskäggs första hustru (Gunhild) som hade
varit gift med Erik Segersäll. Den tyske historieskrivaren Thietmar av
Merseburg som var samtida med Olof Skötkonung och som berättade att Sven
Tveskägg gifte sig med den slaviska prinsessan Gunhild nämnde däremot inte
att hon tidigare hade varit gift med Erik Segersäll. Det är knappast troligt
att Thietmar skulle ha underlåtit att berätta detta ifall han hade känt till
det. Gunhild blev för övrigt förskjuten av Sven och vistades i sitt hemland
tills hennes son efterträdde Sven 1014 och hämtade hem henne. Hade Gunhild
även varit mor till Olof Skötkonung borde hon rimligen ha vistats hos honom
under den tiden.
Enligt sagorna skulle Sigrid Storråda ha varit dotter till en västgötsk
storman och hennes giftermål med Erik Segersäll resulterade i tre barn
(sönerna Olof och Emunde samt dottern Holmfrid) men slutade i skilsmässa.
Sigrid fick då Västergötland som ett underhållslän av Erik Segersäll.
Såsom härskarinna över Västergötland var hon mycket attraktiv bland
småkungar på friarstråt. Två av dessa friare var så efterhängsna och ovilliga att
acceptera hennes nej att hon tvingades bränna dem inne för att bli av med
dem och skicka en varning till andra friare. En person som hon emellertid
inte hade något emot att gifta sig med var Norges kung Olav Tryggvason. Men
denne var en inbiten kristen som slog henne och ställde in bröllopet när
Sigrid vägrade att döpa sig. Efter detta var Sigrid Storråda en bitter
fiende till Olav Tryggvason och hon lyckades senare förmå sin nye make Sven
Tveskägg och sonen Olof Skötkonung att anfalla den norske kungen, vilket
ledde till det berömda slaget vid Svolder. Även här kompliceras bilden dock
av motsägelsefulla uppgifter i källorna. Olav Tryggvason blev kung först år
995 och hans frieri till Sigrid kan knappast ha skett tidigare. Men enligt
Adam av Bremen gifte sig Sven Tveskägg med Sigrid strax efter Erik
Segersälls död och innan han slöt fred med Olof Skötkonung och blev dennes
bundsförvant. En notering i den anglosaxiska krönikan berättar att de två
allierade kungarna Olof och Sven angrep England hösten 994. Ska vi tro Adam
av Bremen måste Sigrid då ha varit gift med Sven Tveskägg. Det är dock fullt
möjligt att detta bara är ännu ett exempel på hur Adam har missuppfattat
händelseutvecklingen, Sigrids giftermål med Sven kan ha skett en tid efter
dennes allians med Olof. Med Sven Tveskägg ska Sigrid
i alla fall ha fått dottern Estrid som senare blev mor till den danske kungen Sven Estridsson
från vilken Danmarks kungar fram till 1448 härstammade ifrån.
Frillan Edla och drottning
Estrid
Det är inte bara identiteten på Olof Skötkonungs mor som är osäker utan
även när det gäller Olofs barn och deras mödrar visar källorna upp flera
tveksamheter. Enligt ett senare tillskott i Adam av Bremens verk ska Olof
Skötkonung ha varit gift med Estrid som tillhörde den slaviska stammen
obotriterna (vilka levde i dagens Mecklenburg):
Svearnas kung var ivrig kristen och tog en slavisk flicka
vid namn Estrid, av obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom Jacob och
dottern Ingegerd, som den fromme kungen i Ryssland Jaroslav tog till äkta.
Adam av Bremen har själv i en senare del av boken gett sin version av
Olof Skötkonungs familjeförhållanden:
Denne kung sägs
för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med sin
gemål och sitt folk. Den ene av dem, som föddes av en bihustru, fick namnet
Emund. Den andre, Anund, som kungen hade avlat med sin lagliga gemål, fick
trons och nådens tillnamn Jacob.
Snorre Sturlasson uppger att namnet på bihustrun/frillan var Edla och att
hon var av vendisk (slavisk) börd samt att de även fick döttrarna Astrid och
Holmfrid:
Sveakungen Olav
Eriksson hade först en frilla som hette Edla och var dotter till jarlen i
Vindland. hon hade tidigare blivit bortrövad i krig och kallades för kungens
trälinna. Deras barn var Emund, Astrid och Holmfrid.
[lucka i texten] De (= Olof och drottningen)
fick även en
son som föddes på Jakobsvakelsedagen. När pojken skulle
döpas lät biskopen kalla honom Jakob. Svearna tyckte illa om detta, eftersom
ingen svensk kung tidigare hade kallats Jakob. Alla kung Olavs barn var
vackra och kloka. Drottningen hade ett häftigt temperament och hon var inte
god mot sina styvbarn. Kungen sände sin son Emund till Vindland och han
växte upp där hos sin mors släkt och han höll inte fast vid kristendomen
någon längre tid. Kungens dotter Astrid växte upp i Väster-Götland hos en
rik man som hette Egil. Hon var en mycket vacker kvinna och vältalig, alltid
glad i talet och ödmjuk och givmild. När hon blev vuxen var hon ofta hos
sina föräldrar och var mycket omtyckt av alla.
Snorre Sturlasson berättar senare att Olof även hade dottern Ingegärd med
drottningen. Namnet på drottningen nämns dock inte någonstans i boken utan
det har förmodligen försvunnit i den lucka som finns i citatets originaltext
efter uppräkningen av Edlas barn.. Men Snorre uppger att Anund Jakobs båda
föräldrar var av svensk släkt medan Emund till hälften var av vendisk börd.
Här motsäger alltså källorna varandra eftersom det i Adam av Bremens verk
uppges att det var Anund Jakob som hade en slavisk mor. Båda källorna har
trovärdighetsproblem eftersom vi inte vet vem som lade till den genealogiska
informationen i Adams verk och det är inte helt säkert ifall Snorre kände
till namnet på Olofs drottning även om det förefaller troligt. Men båda
källorna skildrar Emund som en mindre god kristen och Snorre förklarar detta
med att Emund växte upp i moderns hedniska hemland. Detta gör det troligt
att det är personen som gjorde tillägget till Adam av Bremens text som har
felat genom att blanda ihop den vendiska frillan med drottning Estrid.
Systern Holmfrid och hennes
dotter Gunhild
Snorre Sturlasson hävdar att Holmfrid var dotter till Olof Skötkonung och
frillan Edla medan andra isländska källor uppger att Holmfrid var
Olofs syster. Troligen är det den här gången Snorre Sturlasson som har gjort
ett misstag. Holmfrid gifte sig nämligen tidigt med Svein Håkonsson som
styrde delar av Norge 1000-1015 som Olof Skötkonungs jarl. De ska ha fått
dottern Gunhild som gifte sig med Olofs son Anund Jakob. Om Snorre
Sturlassons version är riktig skulle detta innebära att Anund Jakob gifte
sig med sin egen systerdotter, vilket knappast är troligt. Efter Anund
Jakobs död ca 1050 gifte Gunhild om sig med ännu en kusin, den danske kungen
Sven Estridsson. Den gången blev emellertid reaktionerna från kyrkan så
starka att Sven tvingades upplösa äktenskapet med Gunhild.
Dottern Ingegerd
Olof Skötkonungs båda döttrar var brickor i förhandlingsspelet
om en fred med Norge. Kriget varade ca 1015-1020 och gick inte bra för
Sverige. Olof Skötkonung vägrade dock att sluta fred till sina undersåtars
förtvivlan. Västergötlands jarl Ragnvald Ulfsson försökte mäkla fred genom
att arrangera ett äktenskap mellan Ingegerd och den norske kungen Olav
Haraldsson. Båda parterna var intresserade av att gifta sig med varandra men
Olof Skötkonung ville inte veta av detta. Efter ett stormigt ting vid
Uppsala tvingades emellertid Olof att trolova henne med Olav för att inte
riskera att bli avsatt. Olof hade dock inte avsikt att hålla sitt löfte utan
gifte istället bort henne med den ryske fursten Jaroslav 1019. Ingegärd fick
sin far att lova henne att få ta vilken man hon önskade till Ryssland, valet
föll på Ragnvald jarl som Olof Skötkonung motvilligt släppte iväg eftersom
han egentligen hade tänkt hänga honom för dennes försök att gifta bort hans
döttrar med Olav Haraldsson. Ragnvald jarl bosatte sig i Aldeigjuborg (Staraja
Ladoga) och styrde där Ingegärds underhållslän Ingermanland. Detta landskap
sägs vara uppkallat efter just Ingegärd. Att Ingegärd skulle ha blivit
helgonförklarad av den grekisk-ortodoxa kyrkan som "Sankt Anna" är dock
troligen ett missförstånd. Anna av Ryssland var Jaroslav första hustru medan
Ingegerd fick namnet Irina i Ryssland. Ingegärd fick många barn och dog år
1050 i Kiev. Hennes dotter Elisabeth som kallades Ellisiv av norrmännen
gifte sig med Norges blivande kung Harald Hårdråde.1100-talskrönikan
Historia Norwegie kallar Ingegerd för Margareta och hävdar att hon var
syster till Olof Skötkonung samt att hon gifte sig med Jaroslav innan Olav
Haraldsson blev norsk kung, uppgifterna är sannolikt felaktiga men visar hur
osäkra äldre källor kan vara.
Frillodottern Astrid
När Olof Skötkonung hävde trolovningen mellan Ingegerd och Olav
Haraldsson valde Ragnvald jarl att göra ett nytt försök med dottern Astrid
som Olof hade fått med sin vendiska frilla. Eftersom Olofs drottning var en
elak styvmor hade Astrid fått växa upp hos en fosterfar. Snorre Sturlasson
skildrar henne på följande sätt:
Kungens dotter
Astrid växte upp i Väster-Götland hos en
rik man som hette Egil. Hon var en mycket vacker kvinna och vältalig, alltid
glad i talet och ödmjuk och givmild. När hon blev vuxen var hon ofta hos
sina föräldrar och var mycket omtyckt av alla.
Ragnvald kontaktade Astrid som precis som hennes halvsyster Ingegerd var
välvilligt inställd till ett bröllop med den norske kungen. För att
förhindra Olof Skötkonung från att stoppa äktenskapsplanerna förde Ragnvald
henne till Norge ca 1019 utan Olofs vetskap. Med Olav Haraldsson fick hon
dottern Ulfhild. Olavs son och efterträdare Magnus den gode var dock född
utom äktenskapet (modern hette Alfhild). Fast källäget är osäkert och andra
källor anger Alfhild som en frillodotter och Magnus som son till Astrid. Men
Astrid var enligt Snorre Sturlasson en god styvmor som behandlade Magnus
väl. Efter Olavs död i slaget vid Stiklastad 1030 vistades hon i Sverige hos
sin halvbror Anund Jakob. När Magnus den gode reste genom Sverige 1035 för
att försöka bli norsk kung var det tack vare Astrids övertalning som Anund
Jakob bistod Magnus med svenska hjälptrupper. Astrid dog en kort tid efteråt.
Sönerna Anund Jakob och
Emund den gamle har
egna sidor
Åter till huvudartikeln eller läs de andra fördjupningsartiklarna:
|
