Den "Stenkilska ätten" är ett sentida namn på den kungaätt som regerade över Sverige från ca 1060 till 1120-talet. Den har fått sitt namn från dess förste kung, Stenkil, som valdes till kung av svearna eftersom han var ingift i den gamla kungaätten som dog ut ca 1060. Stenkil dog 1066 och vår kunskap om de följande två decennierna är mycket osäker och knapphändig, detta gäller i hög grad släktskapsförhållanden. Säkert är att Stenkil var far till kungarna Halsten och Inge den äldre. Halsten var i sin tur far till kungarna Filip och Inge den yngre. När den senare dog utslocknade den Stenkilska ätten på svärdssidan. De kungar som förmodligen inte tillhörde den Stenkilska ätten men som bör ha haft kunglig härstamning är Erik & Erik, Håkan Röde och Anund från Ryssland, de ska ha regerat under den osäkra perioden mellan 1066 och 1080. Blot-Sven som enligt Hervararsagan var svåger till Inge den äldre och ska ha regerat under tre år på 1080-talet kan vara en sagokung. Med än större säkerhet är Erik Årsäll och Kol, som av vissa har placerats in som kungar i den här tidsperioden, också sagokungar.

Sannolikt var samtliga kungar under 1100-talet på ett eller annat sätt besläktade med den Stenkilska ätten. De förbindelser som är kända gick via Inge den äldres barn (tre döttrar och en son vid namn Margareta Fredkulla, Katarina, Kristina och Ragnvald). Margaretas son Magnus Nilsson gjorde på 1120-talet anspråk på den svenska tronen och lyckades bli vald till kung av västgötarna. Katarina blev svärmor till Erik den helige som var stamfar för den Erikska ätten. Ragnvald blev morfar till den danske prinsen Magnus Henriksson som gjorde anspråk på Sveriges tron ca 1160 och dödade både Sverker den äldre och Erik den helige. Någon nära koppling mellan den Stenkilska ätten och den Sverkerska ätten är inte känd men Kristina Ingesdotter blev mormorsmor till Karl Sverkerssons gemål.

Släktträd över den Stenkilska ätten

Stenkil efterträdde Emund den gamle som kung år 1060 eller senare och var dennes svärson. Enligt traditionen var han mest intresserad av mat och dryck och även om han var en skicklig bågskytt så var han overksam när Norges kung Harald Hårdråde invaderade Västergötland. Trots detta ska han ha varit populär i just det landskapet som han enligt västgötalagen älskade mest. Stenkil tycks ha blivit kung utan strid, men när han dog 1066 utbröt en serie tronstrider.

Läs även en längre artikel om Stenkil.

Erik och Erik. När Stenkil dog gjorde två män som båda hette Erik anspråk på tronen. De stupade sedan under blodiga striderna mot varandra som kostade livet på många svenska stormän.

Halsten Stenkilsson blev enligt den samtida kyrkohistorikern Adam av Bremen kung kort efter Stenkils död men fördrevs strax efteråt. Enligt Hervararsagan ska han även ha varit en medregent till sin bror Inge den äldre. Ett påvligt brev från 1081 som nämner en "kung A" tros syfta på Halsten.

Anund från Ryssland nämns enbart av Adam av Bremen. Han skall ha inkallats från Ryssland för att bli kung men blev snabbt fördriven eftersom han vägrade blota till gudarna.

Håkan Röde var av västgötsk börd och ska enligt västgötalagens kungalängd ha regerat under tretton år. Tillnamnet "Röde" kan ha berott på att han hade rött hår.

Läs även en längre artikel om Erik & Erik, Halsten, Anund och Håkan Röde.

Inge den äldre var son till Stenkil och efterträdde Håkan Röde som kung omkring 1080 samt regerade tillsammans med sin bror Halsten. Hans styre som varade i tre decennier innebar troligen lugnare förhållande jämfört med den tidigare periodens tronstrider. En omstridd fråga är ifall Blot-Sven var en historisk kung och som i så fall avsatte Inge som kung när denne vägrade att blota och fördrev honom till Västergötland varifrån Inge tre år senare återvände och slog ned upproret. Hur som helst var det troligen under Inges tid som Uppsala tempel revs ned. Säkert är att Inge mottog brev från påven och donerade jord till Sveriges första kloster i Vreta. Omkring 1100 utkämpade han också ett krig mot Norges kung Magnus Barfot som gjorde anspråk på Dalsland. Inge slog framgångsrikt tillbaka de norska attackerna och i ett trekungamöte i Kungahälla 1101 slöts fred. Omkring 1110 dog Inge den äldre och han efterträddes av sina brorsöner Filip och Inge den yngre.

Läs även en längre artikel om Inge den äldre samt en fördjupningsartikel om hans krig mot Magnus Barfot.

Blot-Sven ska enligt Hervararsagan ha fördrivit sin svåger Inge den äldre från Svealand då denne hade vägrat att blota vid Uppsala tempel. Efter att ha regerat under tre år skulle Inge den äldre ha återkommit och besegrat Blot-Sven. Traditionellt har man betraktat Blot-Sven som ett bevis på att hedendomen ännu i slutet av 1000-talet hade ett starkt fäste i Svealand vilket gjorde det svårt för kungamakten att hävda sig där. Senare forskning har emellertid ifrågasatt ifall Blot-Sven överhuvudtaget har existerat. Hervararsagans skildring skulle i så fall bara ha varit en allegorisk berättelse som beskrev kung Inge som en god kristen medan Blot-Sven, vars namn Sven kanske inte ens är ett personnamn utan bara en synonym för "man", får symbolisera folket som låter sig förföras av hedendomen. Blot-Svens syster som var gift med kung Inge ska enligt samma berättelse ha hetat "Mö" (kvinna) trots att andra källor säger att Inges drottning hette Helena. Blot-Svens handgångne man i berättelsen bar dessutom namnet "Tjuv". Eventuellt var han historisk men hans uppror kan då istället ha riktats mot Anund från Ryssland.

Erik Årsäll var en hednisk kung som ska ha levt under brytningstiden mellan hedendom och kristendomen. Osäkerheten om exakt när han skulle ha regerat är så stor att han i vanligtvis brukar beskrivas som en sagokung. En källa hävdar att han skulle ha varit identisk med den tronpretendent vid namn Kol som kanske härskade över Östergötland. Men även Kols historicitet är starkt ifrågasatt, han kan ha varit en sammanblandning med just myten om Erik Årsäll och en kristen tronpretendent vid namn Kol från 1170-talet. Tillnamnet Årsäll syftar på att det skulle ha varit goda skördar de år han regerade. En teori går ut på att Erik Årsäll är identisk med Erik Segersäll som var sveakung ca 970-993.

Läs även en längre artikel om Blot-Sven, Erik Årsäll och Kol.

Filip Halstensson samregerade med sin bror Inge den yngre från och med 1110. Han dog 1118 och inte mycket är känt om honom. Enligt Västgötalagen var han en god konung.

Inge den yngre blev ensam kung när brodern Filip dog 1118. När han någon gång under 1120-talet dog utslocknade den Stenkilska ätten. Under hans tid blev Jämtland norskt efter att under 1000-talet ha lytt under sveakungarna.

Ragnvald Knaphövde nämns endast av västgötalagens regentlängd. Han skall ha slagits ihjäl i en skog utanför dagens Falköping under sin eriksgata under 1120-talet. Anledningen var att han bröt mot kungabalken genom att inte ta emot en gisslan bestående av framstående västgötaherrar när han passerade västgötagränsen. Hans tillnamn syftar på att han var korkad (knäpphuvud).

Magnus Nilsson, dansk prins som levde 1106-1134.  Han gjorde anspråk på tronen när Inge den yngre dog eftersom han var dotterson till Inge den äldre. Götarna valde honom till kung i mitten av 1120-talet men svearna ogiltigförklarade valet. Han nämns inte som kung i västgötalagens regentlängd och senast år 1130 var Sverker den äldre kung över hela Sverige. Senare deltog Magnus Nilsson i de danska inbördesstriderna och stupade 1134 i slaget vid Fotevik i Skåne.

De Sverkerska och Erikska ätterna