Vikingatiden Medeltiden Nya Tiden Landskap Svensk politik


 



 












 
 

 



 

Örjan Martinsson

Sverkerska ätten
 

 

Erikska ätten
 

 

Övriga
 

Sverker den äldre
ca 1130-1156

Erik den helige
ca 1150-1160

Magnus Henriksson
ca 1160-1161

I

I

 

Karl Sverkersson
1161-1167

Knut Eriksson
1167-1195

I

I

Sverker den yngre
ca 1195-1208

Erik Knutsson
ca 1208-1216

I

I

Johan Sverkersson
1216-1222

Erik läspe och halte
1222-29, 1234-50

 

Knut Långe
1229-1234

Efter att den Stenkilska ätten dog ut och Sverker den äldre blivit kung omkring 1130 skulle en strid om kronan som varade i nästan 60 år bryta ut under 1150-talet. Motståndarna var den Sverkerska ätten med sitt starkaste fäste i Östergötland och den Erikska ätten med Västergötland som hemvist. Annars kännetecknas den här perioden av att väldigt lite är känt om vad som har skett. Det är först i mitten av 1200-talet man kommer i kontakt med händelser som skrevs ner inte alltför länge sedan de ägde rum.

Sverker den äldre fördrev den danska prinsen och tronpretendenten Magnus Nilsson omkring 1130 och blev därmed svensk kung. Han regerade ungefär i 26 år, ett med medeltida mått mätt en väldigt lång regeringstid. Trots detta är väldigt lite känt om honom. Klostren i Alvastra, Nydala och Varnhem grundades under hans tid. Uppgifter i en rysk krönika tyder på att Sverker genomförde ett misslyckat korståg på andra sidan östersjön. Juldagen 1156 mördades han på väg till julottan av sin egen körsven, vilket var ett brott som ansågs chockerande även på medeltiden. Tronpretendenten Magnus Henriksson misstänktes vara den som låg bakom mordet. Vem som var Sverker den äldres far är väldigt osäkert. En teori är att hednakungarna Kol och Blot-Sven var hans far och farfar.

Erik Jedvardsson (den helige) valdes till kung av svearna omkring 1150. När Sverker den äldre mördades blev han även kung över åtminstone Västergötland. Några år senare dog han själv under en strid mot den danske prinsen Magnus Henriksson som gjorde anspråk på kronan. Trots att Erik den helige bara regerade under ett decennium har han blivit föremål för en omfattande mytbildning. Delvis som en följd av propaganda från den Erikska ätten betraktades han som ett helgon med alla möjliga goda egenskaper. Den bilden motsägs delvis av att hans hustru 1157 fördrev munkarna från Varnhems kloster, de fick dock komma tillbaka 1159.  Erik Jedvardsson blev Sveriges nationalhelgon trots att påven aldrig helgonförklarade honom. Talesättet "på S:t Eriks tid" syftade på den gamla goda tiden. Legenden säger att Erik den Helige ledde ett framgångsrikt korståg mot Finland, men sanningshalten är osäker.

Magnus Henriksson dödade Erik den helige vid Uppsala och blev ny svensk kung. Eriks son Knut som tog upp kampen mot honom fördrevs, men Magnus tid som kung blev dock inte långvarig, utan efter bara ett år dödades han av Sverker den äldres son Karl i ett slag vid Örebro.

Karl Sverkersson erkändes som kung över Östergötland i slutet av 1150-talet. När han sedan besegrade Magnus Henriksson utanför Örebro 1161 blev han kung över hela Sverige. Sex år senare dog han på sin borg i Visingsö efter ett överfall av hans rival Knut Eriksson.

Knut Eriksson dödade Karl Sverkersson 1167 men dennes släktingar Kol och Burislev fortsatte kampen. I början av 1170-talet blev även dessa mördade och Knut Erikssons makt över Sverige var hädanefter obestridd. För ovanlighetens skull dog han en naturlig död ca 1195. De sista åren var jarlen Birger Brosa den faktiske regenten. Myntpräglingen som hade återupptagits under 1140-talet fick ett uppsving under Knut Erikssons regering.

Sverker Karlsson (den yngre) växte upp i landsflykt i Danmark. När Knut Eriksson dog 1195 valdes han till ny kung med stöd av sin svärfar Birger Brosa. Enligt en överenskommelse skulle Sverker den yngre efterträdas av någon av Knut Erikssons fyra söner som var minderåriga när kungavalet ägde rum. Tio år senare gör de dock uppror mot Sverker den yngre. När de möts i slaget vid Älgarås 1205 segrar Sverker och tre av bröderna stupar. Den fjärde brodern, Erik Knutsson, återkommer några år senare med en större armé och besegrar Sverker vid slaget vid Lena 1208 trots att denne fick stöd av danska trupper. 1210 gör Sverker ett försök att återta kronan, men han stupar i slaget vid Gestilren.

Erik Knutsson tog makten 1208 efter mångåriga strider. Hans kungakröning som ägde rum 1210 är den första kända i Sverige. Efter att konflikten med Sverker den yngre avslutades följde en period av fred som tillsammans med goda skördar gjorde honom populär bland folket. Men år 1216 insjuknade han och dog, hans enda son föddes kort efteråt.

Johan Sverkersson utnämndes till jarl vid ett års ålder och valdes till kung som fjortonåring då Erik Knutssons son Erik bara var nyfödd. Hans regering blir inte långvarig och han dör av sjukdom 1222 endast 21 år gammal som den siste av den Sverkerska ätten.

Erik Eriksson (läspe och halte) blev kung endast sex år gammal 1222. Som en följd av detta tillsattes en förmyndarregering under ledning av biskop Bengt av Skara.1229 gjorde en grupp stormän ledda av Knut Långe uppror och Erik Eriksson tvingades fly till Danmark. När Knut dog 1234 fick Erik Eriksson tillbaka kronan. Den egentliga makten utövades dock av innehavarna av jarlämbetet, från och med 1248 Birger Jarl. 1250 dog Erik Eriksson utan arvingar och slöt därmed den Erikska ätten.

Knut Holmgersson (Långe) var besläktad med den Erikska ätten. Som ledare för ett stormannauppror fördrev han Erik Eriksson och blev kung 1229. Sex år senare dog han och Erik Eriksson kom tillbaka. Knuts son Holmger gjorde 1247 ett misslyckat försök att ta makten.

Folkungaätten