|
När Erik Segersäll dog omkring år 993 efterträddes han av sonen Olof
Skötkonung. Det är under Olof Skötkonungs tid som kung ca 993-1022 som
kristendomen fick sitt definitiva genombrott i Sverige och de första
svenska mynten blev präglade i Sigtuna. Fast den mesta informationen om
Olof Skötkonung har vi fått från de isländska sagorna och dessa omtalar
nästan enbart hans
långvariga strider mot norrmännen. Dessa inleddes med slaget vid Svolder år
1000 som resulterade i att Olof fick kontrollen över flera norska områden.
Fast lyckan vände när Olav Haraldsson blev norsk kung 1015 och återupptog
kriget. Missnöjet med Olof Skötkonungs ovilja att sluta fred med norrmännen
blev till slut så kraftigt att han hotades med uppror och tvingades göra sin son
Anund Jakob till medkung under de sista åren av hans liv.
Fortsättningen på denna sida behandlar Olof Skötkonungs krig och den kris
omkring år 1020 då han hotades med avsättning samt hans död vintern
1021-1022. Andra aspekter av Olof Skötkonung och hans regeringstid skildras
i följande fördjupningsartiklar
:Kriget mot Sven Tveskägg
Något som kyrkohistorikern Adam av Bremen beskrev som dock inte omnämns i
de isländska sagorna var att fadern Erik Segersäll hade regerat över såväl
Sveariket som Danmark. Det sistnämnda riket hade han erövrat genom att
fördriva dess kung Sven Tveskägg och därefter regerat det till sin död.
Efter Eriks död gjorde både Olof Skötkonung och Sven Tveskägg anspråk på
Danmarks krona, vilket Adam av Bremen skildrar på följande sätt:
Efter att ha väntat länge på Eriks död kom Sven tillbaka från
sin landsflykt och tog sina fäders rike i besittning. Detta skedde i
fjortonde året efter hans fördrivande eller utlandsvistelse. Han äktade
Eriks efterlämnade gemål, mor till Olof. Hon födde åt honom sonen Knut. Men
den, på vilken Gud är vred, har ingen nytta av svågerskap. [...] Olof, som efter
sin fader Eriks död fick väldet i svearnas land, anföll helt oväntat, i spetsen
för en här, den olycklige Sven, fördrev honom ur riket och tog själv Danmark
i besittning. Men Sven fick erkänna att Herren är Gud och kom till
besinning, tänkte på sina synder och bad ångerfullt till Herren. Denne hörde
hans bön och lät honom finna nåd inför sina ovänners ögon. Olof återinsatte
honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. De ingick med varandra
en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som var planterad i
deras land och utbreda den till främmande folkslag.
Adam av Bremens uppgifter är omstridda och hans starkt negativa syn på
Sven Tveskägg har gjort att hela episoden där Erik Segersäll erövrar Danmark har
beskyllts för att vara helt påhittad. Men att påstå detta är att gå alltför långt med
källkritiken. Vad som står klart är dock att Svens landsflykt
omöjligen kan ha varat i fjorton år och att Olof Skötkonungs framgångar mot
Sven Tveskägg sannolikt är betydligt överdrivna. Sven Tveskägg bör ha stått
emot Olofs attack rätt väl eftersom han lyckades bli kung över ett
oförminskat Danmark. Det är knappast troligt att detta skedde tack vare
någon välvilja från Olofs sida. Giftermålet med Olofs mor (Sigrid Storråda)
bör också ha skett vid ett senare tillfälle om de isländska sagornas uppgift
om ett frieri från Norges kung Olav Tryggvason är sann. Och i motsats till
vad Adam skrev var Olof
Skötkonung inte alls bror till Knut den store, denne var son till Sven i ett
tidigare äktenskap.
Vikingatåg och dop i
England
Den slutsats man kan dra av blockcitatet ovan är att kärnan av sanning i
Adam av Bremens redogörelse är att Olof Skötkonung och Sven Tveskägg stred
om Danmarks tron men slöt fred och blev bundsförvanter. I den Anglosaxiska krönikan för år 994
finns en berättelse om ett angrepp av en vikingaflotta bestående av 94 skepp
som leddes av två kungar vid namn Olaf och Swein. Hösten 994
ska dessa ha gjort ett misslyckat försök att inta London och sedan härjat
sydöstra England tills den engelske kungen Æthelred den rådville gick med
på att betala 16 000 pund i danagäld till dem samt förse dem med
förnödenheter medan de övervintrade i Southampton. Under vistelsen där ska
Olaf ha övertalats att döpa sig i Andover i närvaro av den engelske kungen
och biskoparna Ælfheah och Sigeric. Den sistnämnde var ärkebiskop av Canterbury och kan vara
identisk med den ärkebiskop Sigfrid av York som enligt Sigfridslegenden ska
ha döpt Olof Skötkonung. När Olaf blev döpt lovade han att aldrig återkomma
till England, ett löfte som krönikan hävdar att han höll.
Traditionellt har man tolkat den Anglosaxiska krönikans Olaf som den
blivande norske kungen Olav Tryggvason. Men tolkningen att det var Olof
Skötkonung överensstämmer bättre med källorna och kan förklara varför mynt
med kristna motiv slagna av engelska myntmästare börjar präglas i Sigtuna i
mitten av 900-talet. Ifall denna tolkning stämmer bör Olof Skötkonung ha
blivit kung omkring år 993 om han skulle ha kunnat hinna med ett krig mot
Sven Tveskägg innan vikingatåget mot England hösten 994.
En längre diskussion och citat från den anglosaxiska krönikan finns på
denna sida.
Slaget vid Svolder
Innan Sigrid Storråda gifte sig med Sven Tveskägg fanns långt
framskridna planer på ett giftermål med Norges kung Olav Tryggvason. Men
Olav var en inbiten kristen och när han fick reda på att Sigrid inte ville
döpa sig slog henne och kallade henne för hundhedning. Bröllopet ställdes in
och Sigrid Storråda blev en bitter fiende till Olav Tryggvason. Senare
lyckades hon förmå sin nye make Sven Tveskägg och sonen Olof Skötkonung att
anfalla den norske kungen vid Svolder när denne var på väg hem från ett
besök i vendernas land. Platsen för slaget är omstridd, vissa vill med stöd
från Adam av Bremen placera det i Öresund men mycket talar för att det är de
isländska källorna och Saxo Grammaticus som hävdar att det ägde rum väster
om Rügen som har rätt.
Slaget vid Svolder år 1000 är en av de mest berömda händelserna i
Skandinaviens historia och Snorre Sturlasson har bidragit mycket till
legendbildningen kring detta slag genom sin detaljerade skildring av slaget,
med replikskiften som förmodligen säger mer om hur Snorre trodde det gick
till än vad som faktiskt hände. Olof Skötkonung bidrog utöver sin egen
flotta också med norska rebeller ledda av Erik jarl som befann sig i exil i
Sverige. Tillsammans med dessa förberedde kung Olof och kung Sven ett
bakhåll vid Svolder. Snorres skildring av hur kungarna ser det ena stora
norska skeppet efter det andra och tror att det är Olav Tryggvasons berömda
skepp "Ormen långe" medan Erik jarl säger att "Ormen långe" är ännu större
tillhör litteraturhistoriens klassiker. Till slut anländer Olav Tryggvason
och slaget bryter ut. Den norsksinnade Snorre Sturlasson låter Olav
Tryggvason bedöma sina tre motståndare med följande meningar:
Och när kung
Olav såg att det bildades grupper och hövdingarnas märken sattes upp frågade
han: "Vem är hövding för det manskap som står framför oss?". Han fick reda
på att det var kung Sven tveskägg med danahären. Kungen svarade: "Inte är vi
rädda för de fega kräken. Det finns inget mod hos danerna. Men vilken
hövding för de märken som är där ute till höger?". Man sade till honom att
det var kung Olav med sveahären. Kung Olav sade: "Det vore bättre för
svearna att vara hemma och slicka sina blotskålar än att gå emot Ormen och
våra vapen. Men vem äger de stora skeppen som ligger babord om danerna?".
"Det är Erik jarl Hakonsson" sade de. Då svarade kung Olav: "Han kan anse
sig ha ett gott möte med oss och vi kan vänta oss en hård strid mot det
manskapet. De är norrmän som vi."
Kommentaren om blotskålar anspelar på att svearna var hedningar vid den
här tiden. Snorre Sturlasson skildrar sedan slaget som om det huvudsakligen
var en sammandrabbning mellan Olav Tryggvasons och Erik jarls män. Det finns
goda skäl att anta att Olof Skötkonung och Sven Tveskäggs flottor hade en
mycket större betydelse för slagets utgång än vad som framgår av Snorres
beskrivning. Slaget slutade iallafall med att den allierade flottan segrade
och när nederlaget var ett faktum kastade Olav Tryggvason sig i Östersjön
och försvann spårlöst. Segerherrarna delade därefter upp Norge mellan sig
och enligt Snorre Sturlasson föll dagens Bohuslän samt Möre, Romsdal och
södra Tröndelag på Olof Skötkonungs lott. Troligen var både Värmland och
Jämtland en del av Olofs välde redan innan slaget vid Svolder eftersom
Snorre inte nämner dessa områden trots att de uppenbarligen lydde under Olof
Skötkonung vid tiden för hans konflikt med Olav Haraldsson.
Kriget mot Olav Haraldsson
Olof Skötkonungs ärkefiende var den blivande norske kungen Olav
Haraldsson (även känd som Olav den helige). Olav var son till den norske
småkungen Harald Grenske som var en av de efterhängsna friare som Olofs
Skötkonungs mor Sigrid Storråda hade bränt inne, detta hade inträffat mellan
hennes äktenskap med Erik Segersäll och Sven Tveskägg då hon styrde över
Västergötland som ett underhållslän. Olav Haraldsson som livnärde sig som
viking valde att hämnas sin faders död med ett vikingatåg mot Sverige. Detta
inleddes med att han utkämpade ett mindre slag (troligen utanför Södertörn) innan
han seglade in i Mälaren och härjade längs stränderna ända upp mot Sigtuna.
Enligt Snorre Sturlasson ska Olof Skötkonung ha försökt hindra honom från
att fly genom att dra
en kedja över inloppet till Mälaren vid nuvarande Stockholm. Den norske
vikingakungen ska dock ha kommit undan genom att gräva en kanal vid en plats som hette Agnafit.
Konflikten med Olav Haraldsson hade emellertid bara börjat och när han gjorde sig
till kung av Norge 1015 gick erövringarna efter slaget vid
Svolder snart förlorade. För hans kungaval utlöste ett långvarig krig som
utkämpades främst i Bohuslän där Olav slog ihjäl den svenske kungens män. I
Jämtland var han mindre framgångsrikt eftersom jämtlänningarna föredrog
svenskt styre och slog ihjäl de norrmän som försökte driva in skatt där. Men
Olof Skötkonung vägrade att erkänna förlusten av Bohuslän och till sina
undersåtars missnöje fortsatte han kriget. Olav Haraldssons namn fick inte
ens nämnas i närheten av Olof Skötkonung utan han kallades istället för "den
tjocke mannen". En stor del av svearnas missnöje med det långvariga kriget ska enligt Snorre Sturlasson ha
berott på att det gjorde det möjligt för skattländerna på
andra sidan Östersjön att frigöra sig från svearnas välde.
Vår kunskap om Olof Skötkonungs krig mot norrmännen kommer helt och
hållet från den isländska sagotraditionen (främst Snorre Sturlasson). Adam av Bremens uppgifter om
dessa krig är
obefintliga med undantag för omnämnandet av en allians mellan Knut den store
och Olof Skötkonung som syftade till att underlätta för Knut att erövra
England och Norge. Det märks tydligt att Adams främsta källa till
Skandinaviens historia var den danske kungen Sven Estridsson (1047-1076).
Döttrarnas bröllop och
försöken att få fred med Norge
Vägen till fred var lång och endast ett hotande uppror mot Olof
Skötkonung kunde förmå honom att i elfte timmen ändra sig och gå med på en
fred med Norge, mer om detta längre ned. Dessförinnan hade det gjorts flera
försök att sluta fred. Västergötland var det svenska landskap som var
hårdast drabbad av kriget, såväl genom de härjningar som de utsattes för i
egenskap av gränsland samt norrmännens attacker till sjöss som förhindrade
västgötarna att bedriva fredlig handel. Dess jarl Ragnvald Ulfsson försökte
därför mäkla fred genom att gifta bort Olof Skötkonungs dotter Ingegerd med
Olav Haraldsson. Både den norske kungen och Ingegerd kontaktades av Ragnvald
och samtyckte till planen, fredsvillkoret var att den gamla gränsen mellan
Sverige och Norge skulle gälla.. Även Upplands lagman Torgny drogs in i
försöket att få en fredlig uppgörelse och på alla svears ting i Uppsala framförde de
förslaget. Olof Skötkonung ville emellertid inte alls sluta fred och skällde ut Ragnvald
jarl som kallades för landsförrädare. Detta fick Torgny lagman att kliva
fram och leverera ett tal som blivit berömt i historieskrivningen.
Källkritiska forskare har hävdat att både talet och Torgny lagman är
påhittade av Snorre Sturlasson. Detta är dock en överdrift, Torgny lagman är
bevisligen inte påhittad även om hans tal sannolikt påminner mer om vad
Snorre Sturlasson själv skulle ha sagt än vad den verklige personen
eventuellt sa. Torgny lagman började med att berätta hur bra det hade varit under
föregående sveakungar, den delen finns citerad
på denna sida, sedan beskrev han Olof
Skötkonung på följande sätt:
Men inför den
konung som råder nu vågar ingen tala om han inte säger det som konungen vill
höra. Han lägger all sin kraft på detta, men låter sina skattländer glida
bort på grund av håglöshet och kraftlöshet. Han är lysten på att hålla det
norska väldet under sig som ingen sveakonung hat haft lystnad till och det
vållar ofrid för många. Nu vill vi bönder att du sluter fred med Norges
konung Olav digre och låter honom gifta sig med din dotter Ingegerd. Och
vill du återta de riken i österled som din släkt och dina förfäder tidigare
har haft kommer vi att följa dig dit. Om du inte vill gå med på det vi säger
kommer vi att angripa dig och döda dig och inte tåla din ofrid och
laglöshet. Så har våra förfäder gjort förr. De sänkte fem konungar i en
källa vid Mulatinget som tidigare hade gripits av samma övermod som du nu
visat emot oss. Tala nu genast om för oss vilket du väljer.
Snorre Sturlasson hade före talet på ett mycket levande sätt skildrat hur
svearna blev mer uppmärksamma och började samlas vid tinget när Torgny klev
fram för att tala. När Torgny hade talat färdig berättar Snorre att folket
slog med med sina vapen och förde mycket oväsen. Den förskräckte kungen
lovade omedelbart att gå med på böndernas krav och sa "att sveakungarna
alltid hade låtit bönderna vara med och bestämma i de saker som de ville".
Mulatinget som nämns i citatet är inte känt från någon annan källa utan
syftar förmodligen på Mora ting där Sveriges kungar av tradition valdes. Det löfte som
Olof Skötkonung gav vid Uppsalatinget var dock bara en läpparnas bekännelse
och i ett senare avsnitt berättar Snorre Sturlasson detta:
Kung Olav hade
ett häftigt temperament och var hård i talet. Han var mycket missnöjd med
att bondehären hade satt sig över honom på tinget i Uppsala och lovat honom
svårigheter. Han lade den största skulden på Rögnvald jarl.
Istället för infria det löfte han gav i Uppsala gifte Olof Skötkonung
istället bort sin dotter Ingegerd med den ryske fursten Jaroslav (en händelse som
ägde rum 1019). Ragnvald jarl gav dock inte upp utan lyckades förmå Olof
Skötkonungs frillodotter Astrid att gifta sig med Olav Haraldsson. Denna
gång gav han kungen ingen chans att stoppa bröllopet utan förde henne direkt
till Norge. Olof Skötkonung hade tänkt straffa honom för detta med hängning
men Ragnvald räddades av Ingegerd som hade fått sin far att lova att hon
fick ta med sig vilken man hon önskade till Ryssland. Valet föll på Ragnvald
som på så sätt undkom kungens vrede och fick leva i exil som jarl i Aldeigjuborg (Staraja Ladoga).
Hotet om
avsättning
Olof Skötkonung falska löfte till folket räckte inte för att förhindra en
fred med Norge. Till slut blev missnöjet över kriget så kraftigt att ett
uppror höll på att bryta ut och för att lugna folket tvingades Olof
Skötkonung göra sin son Anund Jakob till medkung omkring år 1020.
Beskrivningen av detta händelseförlopp har vi fått från Snorre Sturlassons
Heimskringla. Men innan vi går in på detaljerna i hans skildring kan
vi studera den notis där Adam av Bremen berättar om samma händelse:
I sin avsikt att omvända sina undersåtar till
kristendomen lade han ned stor möda på att riva det hedniska Uppsalatemplet,
beläget mitt i svearnas land. Hedningarna, som med rädsla såg hans avsikter, sägs
ha träffat ett avtal med sin kung av den innebörden, att om han själv ville
vara kristen fick han utöva sina kungliga befogenheter i det landskap i
Sverige som han själv föredrog.
Adam av Bremen beskriver här den väldigt kristne Olof Skötkonung och
omnämner det berömda hednatemplet i Uppsala. Adams världsuppfattning
var den att fromma människor alltid belönas och att okristliga människor alltid
bestraffas av Gud. De enda undantagen från den regeln var dem som fick äran att
bli kristna martyrer. Eftersom Olof var en from kristen men ändå förlorade
sitt kungadöme måste han alltså utifrån Adams perspektiv betraktas som en
martyr. Orsaken till Olofs maktförlust kopplas därför till hans insatser
för kristendomen, i synnerhet ett (eventuellt) försök att riva det stora
hednatemplet. Bilden kompliceras dock av att Anund Jakob som gjordes till kung vid Olof Skötkonungs
sida var lika övertygad
kristen som sin far. Fortsättningen av citatet, som finns på sidan "Olof
Skötkonung och kristnandet", antyder att det landskap Olof Skötkonung
valde var Västergötland eftersom Adam nämner att kungen sedan verkade för
att ett biskopsstift inrättades i Skara. Valet av Västergötland, som var det
mest kristna landskapet, ter sig naturligt om man i likhet med Adam av
Bremen utgår från att Olof Skötkonung avsattes av religiösa skäl. Men Skaras
förste biskop Thurgot omnämns som biskop redan år 1013 då Olof Skötkonungs
ställning som sveakung var oomstridd. Adam av Bremen har därför med största
sannolikhet missuppfattat hela händelseförloppet och eftersom han inte säger
rakt ut att valet föll på Västergötland kan vi inte heller med stöd från
hans verk påstå detta. Tanken att Olof Skötkonung fördrivs från Svealand och
tvingades att regera enbart över Västergötland blir än mer tveksam när man
läser Snorre Sturlassons version av händelseförloppet. Han beskriver
nämligen Västergötland som det landskap där missnöjet mot Olof Skötkonung
var som allra störst.
I den isländska sagotraditionen var det ett välkänt faktum att Olof
Skötkonung var kristen. Men att detta eller någon plan att riva
Uppsalatemplet skulle ha orsakat missnöje bland svearna nämns inte
någonstans i de isländska sagorna. Förklaringen till att Olofs ställning som
sveakung hotades var enligt Snorre Sturlasson istället missnöjet med det
långvariga kriget mot Norge som hade gjort det möjligt för svearnas skattländer på andra sidan
Östersjön att frigöra sig. Som tidigare nämnts hade Olof Skötkonungs ovilja
att lyssna på folket blivit häftigt kritiserat av Torgny
lagman, och Ragnvald jarl hade med risk för sitt eget liv försökt få fred genom att gifta bort Olofs
dotter med den norske kungen. Motståndet mot kriget var
också särskilt starkt i Västergötland som hade drabbats hårdast av dess härjningar och
förhindrande av fredlig handel. Sedan Ragnvald hade försvunnit till sin
exil i Ryssland var lagmannen Emund den mäktigaste mannen i Västergötland.
Han var också
den ledande mannen bakom kraven på att avsätta Olof Skötkonung och Snorre
har medtagit en skröna om hur Emund på ett mycket kryptiskt sätt kritiserar
Olofs politik vid ett möte dem emellan. Till slut lyckades Emund samla ett
bondeuppbåd i Ulleråker för att störta Olof Skötkonung. Kungens rådgivare (bröderna Arnvid
blinde, Torvid stamme och Freyvid döve!) lyckades först i sista
stund hindra upproret från att bryta ut genom att erbjuda folket kompromissen att
Anund Jakob skulle göras till medkung vid sin faders sida och att dessa senare
skulle dela upp
riket mellan sig.
Snorre Sturlasson nämner inte några detaljer om hur delningen av riket
gick till och det är långt ifrån säkert att den ens ägde rum. Anund Jakob var nämligen
vid tillfället endast 10-12 år gammal och Olof Skötkonung dog vintern
1021-1022, vilket inte kan ha varit särskilt länge efter denna händelse. Den
enda ledtråden till hur riksdelningen gick till är Adam av Bremens antydan
att Västergötland hamnade på Olof
Skötkonungs lott, men den är som sagt mycket tveksam. Anledningen till att
riksdelningen inte ägde rum omedelbart måste ha varit att Anund Jakob
fortfarande var minderårig och han kan ju inte ha uppnått myndig ålder innan
Olof Skötkonung avled. Även Adam av Bremen bekräftar att Anund Jakob var "ung
till åren".
Freden med Olav Haraldsson
Hoten om avsättning hade fått Olof
Skötkonung att mjukna betydligt och sändebud skickades därför till Norge för
att komma överens om ett fredsmöte i Kungahälla. Snorre Sturlasson berättar
att Olof var på ett vänligt humör och talade vänskapligt med sin svärson Olav
Haraldsson under detta möte. Freden gick ut på att den gräns som hade rått
innan Olof Skötkonungs norska krig skulle gälla i framtiden. Kungarna kom
dock överens om att slå tärning för att avgöra vem som skulle få
behålla Hisingen. Tärningsspelet vanns av den norske kungen trots
att Olof Skötkonung hade slagit sexor. En av Olav Haraldssons tärningar
sprack nämligen och blev på så sätt en sjua... Snorres skildring av
tärningsspelet om Hisingen låter som en solklar skröna och är väl också det, men
bara delvis. Att kungar fattade storpolitiska beslut genom att slå tärning
eller kasta lott är
inget som Snorre har hittat på utan något som är väl belagt i såväl de isländska
sagorna som i trovärdiga källor som Ansgarsvitan och Adam av Bremen.
Förlusten i tärningsspelet innebar att Sverige gick miste om sin förbindelse
med västerhavet eftersom det område som Göteborg ligger på räknades fram
till 1200-talet som en del av det danska Halland.
Olof Skötkonungs död
Enligt de isländska annalerna skulle Olof Skötkonung ha avlidit under
vintern 1021-22, det vill säga en kort tid efter att Anund Jakob blev kung
och fred slöts med Norge. En avvikande uppgift finns hos Adam av Bremen som
överhuvudtaget inte verkar vara särskilt insatt i Olof Skötkonungs regeringstid. Han anger nämligen att Olof skulle ha dött samma år
som den dansk-norsk-engelske kungen Knut den store och den tyskromerske
kejsaren Konrad II. I själva verket dog Knut den store år 1035 och Konrad II
år 1039.
Platsen för Olof Skötkonungs grav är okänd. De olika uppgifter som pekar ut kyrkor i
Linköping, Skara eller Husaby som platsen för hans grav är sentida (1500-,
1600- respektive 1700-talet) och därför inte trovärdiga. Den angivna graven i Husaby
är dessutom inte tillräckligt gammal för att vara Olof Skötkonungs utan
tros vara från 1100-talet..
Läs även fördjupningsartiklarna om Olof Skötkonung:
Eller om sönerna och efterträdarna Anund Jakob och
Emund den gamle.
|
