Vikingatiden Medeltiden Nya Tiden Landskap Svensk politik
 











 
 


 
 







 

Örjan Martinsson

Under 1500- och 1600-talet fanns det fem så kallade riksämbetsmän som efter kungen hade högst rang i rikets styrelse. Deras inbördes rangordning följer listan ovan och med undantag för riksamiralen hade de alla medeltida anor. När statsförvaltningen organiserades på 1600-talet av rikskanslern Axel Oxenstierna blev alla riksämbetsmän chefer för ett centralt ämbetsverk. Men när Karl XI införde kungligt envälde lämnades dessa ämbeten obesatta och deras arbetsuppgifter togs över av kollegiepresidenter som hade en betydligt lägre ställning. Rikskanslerns efterträdare kanslipresidenten skulle dock under frihetstiden fungera som Sveriges regeringschef. Efterträdaren till kanslipresidentens ämbete skulle tillsammans med riksdrotsämbetets efterträdare slås samman 1876 och bli det moderna statsministerämbetet.

Riksdrots

Titeln drots tros komma från medeltidslatinets "dapifer" som betyder köksmästare. Men posten som drots utvecklades till att bli en ämbetsmannatitel och som sådan är den känd i Sverige från och med 1276. Drotsar tillsattes när det saknades kung eller då denne var utomlands och de fungerade som kungens ställföreträdare. Eftersom de ofta blev ett hot mot kungens makt tillsattes de inte under perioden 1386-1435 och det var först efter Engelbrekts uppror som Erik av Pommern blev tvingad att utse en drots. Snart ersattes också drotsämbetet av rikshovmästare som hade samma ställning. Det gamla namnet togs dock tillbaka 1569, men det var då bara en hederstitel utan arbetsuppgifter. Detta förändrades när Svea Hovrätt inrättades 1614, för vilket riksdrotsen var president över fram till 1660 . Utöver denna post fick riksdrotsen även ansvaret för Sveriges rättsväsende. 1686 avskaffades ämbetet av Karl XI när den siste innehavaren dog. Gustav III återupplivade titeln 1787 som med 1809 års regeringsform ersattes titeln justitiestatsminister. Den siste innehavaren av ämbetet justitiestatsminister blev 1876 Sveriges förste statsminister.

ca 1276
ca 1280
ca 1288
1302-1310
ca 1311-1314
ca 1314-1320
1319-1322
ca 1322-1333
1335-
1330-talet
1344-1353 &
1363-1364
1371-1386
1435-1441
1441
1441-1442

Drotsar

Ulf Karlsson (Ulv)
Knut Matsson (Lejonbjälke)
Magnus Ragvaldsson
Åbjörn Sixtensson (hertig Eriks drots)
Knut Jonsson (Aspenäsätten)
Johan von Brunkow (drots Brunke)
Mathias Kettilmundsson
Knut Jonsson (Aspenäsätten) (andra gången)
Nils Åbjörnsson (Toftaätten)
Gregers Magnusson
Nils Turesson (Bielke)

Bo Jonsson (Grip)
Krister Nilsson (Vasa)
Karl Knutsson (Bonde) (tre veckor)
Krister Nilsson (Vasa) (andra gången)

1441-1450
1450-1456
1457- (1481)
1497-1503
1523-1529
1561-1569

Rikshovmästare

Bengt Jönsson (Oxenstierna)
Erik Gyllenstierna
Erik Axelsson (Tott)
Sten Sture den äldre
Ture Jönsson (Tre rosor)
Per Brahe den äldre

1569-1590
1590-1601
1602-1607
1612-1633
1634-1640
1641-1680
1680-1686

1787-1809

Riksdrotsar

Per Brahe den äldre (samme som ovan)
Nils Gyllenstierna
Mauritz Stensson Leijonhufvud
Magnus Brahe (riksmarsk 1607-1612)
Gabriel Gustavsson Oxenstierna
Per Brahe den yngre
Magnus Gabriel De la Gardie (rikskansler 1660-1680)

Carl Axel Wachtmeister

1809-1810
1810-1829
1829-1840
1840
1840-1843
1843-1844
1844-1846
1846-1848
1848-1856
1856-1858
1858-1870
1870-1874
1874-1875
1875-1876

Justitestatsministrar

Carl Axel Trolle-Wachmeister (samme som ovan)
Fredrik Gyllenborg
Mathias Rosenblad
Arvid Posse
Carl Peter Törnebladh
Lars Herman Gyllenhaal
Johan Nordenfalk
Arvid Posse (andra gången)
Vive Sparre
Claës Günther
Louis De Geer
Axel Adlercreutz
Eduard Carleson
Louis De Geer (andra gången)

Ämbetets arbetsuppgifter delades 1876 upp mellan de nyskapade ämbetena statsminister och justitieminister.

Riksmarsk

Marsk är en förkortning av ordet marskalk som i sin tur är sammansatt av orden "märr" (sto) och skalk (tjänare). Det betydde ursprungligen stallknekt, stallare, stallmästare men kom under medeltiden att bli benämningen på arméns högsta befäl. Titeln nämns i Sverige första gången 1268 och förekommer därefter oregelbundet i Sveriges historia fram till 1676. Under vasatiden var riksmarsk en hederstitel utan särskilda arbetsuppgifter. Men med regeringsformen från 1634 blev riksmarsken president i krigskollegium och fungerade därmed som en försvarsminister. Titeln riksmarsk försvann när dess innehavare Carl Gustaf Wrangel dog 1676.

Lista över Sveriges riksmarskar
(oklart när marsken kom att kallas riksmarsk)

-1280?
ca 1281-1289
ca 1290-1305
ca 1310
ca 1310-1318
ca 1322-1328
ca 1330
ca 1335
ca 1340-1345
ca 1363-1396
1364-1371
ca 1374-1387
1435-1448
1439
ca 1452
1453-1456
1457- (1490)
1497- (1512)
1523-1554
ca 1560- (1567)
1569-1571
1594-1597
1600-1602
1607-1612
1612-1620
1620-1652
1653-1657
1660
1660-1661
1664-1676

Karl Gustavsson
Håkan Tunesson
Torgils Knutsson
Mats Håkansson (Vinstorpaätten)
Håkan Jonsson Läma
Eringisle Näskonungsson
Knut Brynjolfsson
Håkan Mattson
Anund Finvidsson (Stalllare)
Erik Kettilsson (Puke) (folkungapartiet)
Karl Ulfsson (på Albrekt av Mecklenburgs sida)
Sten Bengtsson (Bielke)
Karl Knutsson (Bonde)
Nils Stensson (Natt och Dag) (på Erik av Pommerns sida)
Sten Pedersson (Stjärna)
Tord Bonde
Ture Turesson (Bielke) (på Kristian I:s sida)
Svante Nilsson (Sture)
Lars Siggesson (Sparre)
Svante Sture den yngre
Gustav Olsson (Stenbock)
Klas Fleming (på Sigismunds sida)
Anders Lennartsson
Magnus Brahe (riksdrots 1612-1633)
Axel Ryning (riksamiral 1602-1612)
Jakob De la Gardie
Gustav Horn
Adolf Johan (hertig av Stegeborgs län)
Lars Kagg
Carl Gustaf Wrangel (riksamiral 1657-1664)

Ämbetet drogs in efter Carl Gustaf Wrangels död 1676. Presidenter i krigskollegium fortsattes att utnämnas men de var därefter mer en myndighetschef än en försvarsminister (som inte skulle införas förrän 1840). Den moderna posten som överbefälhavare som har funnits sedan 1939 kan även den räknas som en efterföljare till riksmarskämbetet.

Riksamiral

Ämbetet riksamiral inrättades troligen 1571. Det hade tidigare funnits amiraler, rent av "överste amiral" med chefskap över hela flottan, men dessa var tillfälliga utnämningar som gällde när flottan gick ut i krig. Någon permanent förvaltningschef över flottan fanns inte före 1571 och det var knappt att det fanns en sådan efter 1571 heller. Dettas eftersom de utnämnda riksamiralerna ägnade sin tid främst åt andra uppgifter. Det var först under Gustav II Adolfs tid som riksamiralen regelbundet skötte flottans verksamhet och 1634 års regeringsform blev den chef över amiralitetskollegium.

1571-1595
1596-1602
1602-1612
1612-1618
1620-1650
1652-1656
1657-1664
1664-1676
Riksamiraler

Klas Fleming
Joakim Scheel
Axel Ryning (riksmarsk 1612-1620)
Göran Gyllenstierna
Carl Carlsson Gyllenhielm
Gabriel Bengtsson Oxenstierna (riksskattmästare 1634-1652)
Carl Gustaf Wrangel (riksmarsk 1664-1676)
Gustaf Otto Stenbock (överste amiral 1676-1685)

1681-1714 Amiral-general

Hans Wachtmeister

Gustaf Otto Stenbock degraderades till "överste amiral" 1676 efter sin misslyckade insats i skånska kriget. Någon ny riksamiral utsågs inte även om Hans Wachtmeister övertog hans ställning som örlogsflottans befälhavare 1679.  Hans Wachtmeister fick 1681 titeln amiral-general  och blev samtidigt kungligt råd. Året efter blev han president i amiralitetskollegium och 1683 utnämndes han till generalguvernör över Blekinge och Kalmar län (han hade varit landshövding över Blekinge 1680-1683). Ingen av Hans Wachtmeisters efterföljare fick samma starka ställning och det gamla riksamiralsämbetet gick därmed samma öde till mötes som riksmarsken.

Rikskansler

En kansler är benämningen på den som leder ett kansli och var ursprungligen den som ansvarade för kungens brevväxling. En sådan funktion är känd från åtminstone 1200-talet. En kanslers status var från början inte hög men uppdraget förutsatte att en bildad person innehade det, vilket innebar att det var normalt präster som blev kansler. Det förekom att en biskop fick uppdraget och från och med slutet av medeltiden blev posten som rikskansler knuten till biskopssätet i Strängnäs . Det var denne som ansvarade för riksregistratur och rikets sigill samt mottog och skickade statshandlingar. Denna rikskansler var dock en del av riksrådet medan riksföreståndarna hade en personlig kansler som skötte deras brevväxling  (ofta kallades dessa för sekreterare efter latinets "secretarius"). Efter att Gustav Vasa blev kung försvann riksrådets rikskansler och det blev nu det kungliga kansliet som ensamt ansvarade för statens brevväxling.

Själva titeln rikskansler kom tillbaka under Johan III:s tid men förvandlades snart till en tom hederstitel utan egentliga arbetsuppgifter. Detta förändrades när Axel Oxenstierna blev rikskansler 1611 och som de facto kom att fungera som en regeringschef. Han organiserade statsförvaltningen så att rikskanslern blev chef över kanslikollegium och därmed blev en slags utrikesminister. När riksämbetena avskaffades av Karl XI kom rikskanslerns ersättare, kanslipresidenten, att bibehålla stor betydelse till skillnad från de övriga.. Under frihetstiden var kanslipresidenten inte bara den enda kollegiepresident som hade säte i riksrådet, den var i själva verket även Sveriges regeringschef fram till Gustav III:s statskupp 1772. Regeringsformen från 1809 döpte om ämbetet till utrikesstatsminister, vilket sedan blev utrikesminister 1876 när ett särskilt statsministerämbete skapades.

1523-1531
1531-1533
1538-1543
1543-1553
Gustav Vasas kanslichefer

Laurentius Andreæ (hade titeln "secretarius")
Olaus Petri
Conrad von Pyhy
Georg Norman (fungerade som kansler men hade inte titeln)

1560-1590
1593-1600
1602-1609
1611-1654
1654-1656
1660-1680
Rikskansler

Nils Göransson Gyllenstierna
Erik Larsson Sparre
Svante Turesson Bielke
Axel Oxenstierna
Erik Oxenstierna
Magnus Gabriel De la Gardie (riksskattmästare 1652-1660)

1680-1702
1702-1709
1710-1719
1719
1719-1720
1720-1738
1738-1739
1739-1746
1746-1752
1752-1761
1761-1765
1765-1768
1768-1769
1769-1771
1772
1772-1783
1783-1785
1785-1786
1786-1789
1786-1787
1788-1790
1792

Kanslipresidenter
(tillförordnade kanslipresidenter i rödtext)
Bengt Oxenstierna
Nils Gyldenstolpe (ordinarie 1705)
Arvid Horn
Gustaf Cronhielm
Johan August Meijerfeldt
Arvid Horn (andra gången)
Gustaf Bonde
Carl Gyllenborg
Carl Gustaf Tessin (ordinarie 1747)
Anders Johan von Höpken
Claes Ekeblad
Carl Gustaf Löwenhielm
Fredrik von Friesendorff
Claes Ekeblad
Joachim von Düben
Ulrik Scheffer
Gustaf Philip Creutz
Malte Ramel
Johan Gabriel Oxenstierna
Emanuel De Geer
Carl Wilhelm von Düben
Evert Vilhelm Taube





Mössa
Mössa
Hatt
Hatt
Hatt
Hatt
Mössa
Mössa
Hatt
Mössa
(Hatt)






 
1792-1797 Rikskansler

Fredrik Sparre

1801-1809
1809

Kanslipresidenter

Fredrik Wilhelm von Ehrenhielm
Lars von Engenström

1809-1824
1824-1837
1837-1838
1838-1840
1840-1848
1848-1856
1856-1858
1858-1868
1868-1871
1871-1872
1872-1876

Utrikesstatsminstrar

Lars von Engenström (samme som ovan)
Gustaf af Wetterstedt
Adolf Mörner
Adolf Stierneld
Albrecht Ihre
Adolf Stierneld (andra gången)
Elias Lagerheim
Ludvig Manderström
Carl Wachtmeister
Baltzar von Platen
Oscar Björnstjerna

Ämbetets arbetsuppgifter delades 1876 upp mellan de nyskapade ämbetena statsminister och utrikesminister.

Riksskattmästare

Ämbetet riksskattmästare härstammar medeltiden även om innehavarna då kallades för kammarmästare. Sådana omnämns från 1300-talet och ansvarade för rikets ekonomi. På 1500-talet bröts deras arbetsuppgifter ut ur det kungliga kansliet när Sveriges första centrala ämbetsverk skapades. Det som först kallades för räkningskammaren och sedan kammarkollegium. Dess chef var kammarmästaren som vid den tiden även kallades för "överste räknemästaren". 1602 ändrades titeln till riksskattmästare

1602-1613
1615-1622
1623-1629
1631-1634

1634-1652
1652-1660
1660
1660-1667
1668-1669
1672-1684

Seved Ribbing
Jesper Mattsson Krus
Johan Skytte (var inte formellt utnämnd till riksskattmästare)
Johan Kasimir
(var inte formellt utnämnd till riksskattmästare)
Gabriel Bengtsson Oxenstierna (riksamiral 1652-1656)
Magnus Gabriel de la Gardie (rikskansler 1660-1680)
Herman Fleming
Gustaf Bonde
Seved Bååt
Sten Bielke

Efter Sten Bielkes död utsågs ingen ny riksskattmästare och dess arbetsuppgifter togs över av den nyinrättade posten som president för kammarkollegium, vilken inte fick samma höga rang som dess föregångare.