Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg

  KÄLLOR
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson

Kriget i Skåne 1709-1710

af Arthur Stille
 

Fortsättning på kapitel 9

Det har redan nämnts, att Stenbock — såväl i sin rapport till defensionskommissionen som i sin relation till konungen — förklarat, att han fann fienden i en helt annan och fördelaktigare ställning än han väntat. Om den danska armén, såsom Stenbock antagit, hade stått uppställd bakom kärrsträckningarna mellan Brohuset och Wäla, så skulle den svenska marschen öfver Pilshult varit en synnerligen lyckad manöver, enär den svenska armén därigenom skulle kommit fram så, att den kunnat anfalla mot den danska arméns vänstra flygel och taga denna i flanken, kanske rent af kringränna den. Stenbocks plan gick också i denna riktning.1 Nu stod emellertid Rantzau betydligt längre tillbaka mot Helsingborg, och om än den svenska armén äfven nu kom fram mot danskarnes vänstra flank, så var dock denna ganska väl betäckt. Stenbock säger själf,2 att danskarne hade »starka morast så på sin höger som framför sig och på sin vänster». Med dessa menas tydligen Husens sjö, torfmossen vid Filborna och den långa kärrsträckningen Käfta ådra Gyhults mad och bort mot Brohuset, och den senare var ett godt flankskydd.

Sidan 323

  1. Relationen till konungen.
  2. I rapporten till defensionskommissionen.
Såsom den svenska härens marschriktning gick, kunde det väntas, att Stenbocks första anfall skulle vändas mot den danska vänstra flygeln, men svenskarne skulle då först hafva att arbeta sig öfver kärren, och detta var ej så lätt. Kärren voro visserligen tillfrusna, men ej så hårdt, att man utan svårighet kunde passera dem med hästar och kanoner; »de buro någorlunda, dock icke alldeles», säger Stenbock. Då den terräng, på hvilken den danska vänstra flygeln stod, låg betydligt högre än morasen, skulle svenskarne under framryckandet öfver dem dessutom i hög grad utsättas för det danska artilleriets eld. Rantzau, som först väntade anfallet från ifrågavarande håll och till Rodsten sagt, att han ej trodde, att hans högra flygel skulle bli anfallen, hade vidare förstärkt ställningen åt vänster genom att ditföra Lepels regemente och på Ringstorpsbacken placera det grofva artilleriet.

Då den svenska slagordningen efter truppernas framkomst ur skogen började utveckla sig norr om kärrsträckningarna, hade man på den danska sidan den föreställningen, att anfallet härifrån var omedelbart förestående, och artilleriet på Ringstorpsbacken under ledning af brigadjären Wilster öppnade eld. Klockan var då vid pass half tolf. De svenska regementskanonerna svarade, men då de hade svårt att komma fram i den sumpiga och tufviga terrängen, torde deras eld ej hafva kunnat göra mycken verkan mot fiendens mycket fördelaktigare ställning. Den danska artillerielden var häftig och ihållande och vållade säkerligen svenskarne förluster, äfven om den ej åstadkom någon rubbning i deras linjer.

Från dansk sida har det antagits, att det ursprungligen var Stenbocks afsikt att gå till anfall rakt fram öfver kärrsträckningarna, men att han på grund af det danska artilleriets eld uppgaf denna plan och började att draga sig mera åt vänster.1 Stenbocks egna relationer nämna emellertid intet om att någon ändring i en uppgjord plan skulle hafva af ofvannämnda orsak gjorts. Efter Stenbocks egen utsago har det endast varit den danska härens upp-

Sidan 324

  1. Wilsters relation D.
ställning, som förorsakade, att han lät armén draga sig åt vänster. I den strax efter slaget till defensionskommissionen afgifna rapporten säger Stenbock, att han ville taga fienden i flanken; i relationen till konungen säger han, att han genom en dragning åt vänster ville få sin vänstra flygel att »extendera sig jämt med fiendens högra». Bägge uttrycken gå ut på det samma.

I verkligheten var det ju så, att den svenska armén ännu hade känning endast med den längst åt vänster stående, af Käfta ådra skyddade, delen af den danska armén; den svenska vänstra och den danska högra flygeln voro långt från hvarandra. Arméerna bildade i sina slagordningar ännu en vinkel mot hvarandra. Om den svenska hären nu droge sig åt vänster och där vid allt jämt avancerade mot den danska, så skulle den uppnå att åtminstone i viss mån komma förbi de besvärliga kärrsträckningarna och särskildt den ogynnsamma terrängen längst till höger, och man skulle vid Brohuset och nejden däromkring hafva fastare mark att röra sig på. Man skulle så komma upp i ställning något så när parallell med den danska, och man skulle under sådana förhållanden få bättre tillfälle att använda sitt öfverlägsna kavalleri. Den danska högra flygeln skulle då också blifva anfallen.

Före klockan tolf började alltså den svenska slaglinjen draga sig åt vänster, d. v. s. österut. Vänstra flygeln under Burenskiöld hade då riktning mot Brohuset; efter den kom infanteriet, och äfven högra flygeln rörde sig, så att de olika delarna af slagordningen skulle kunna understödja hvarandra. Rörelsen var för terrängens skull ganska besvärlig, och de olika afdelningarna måste bäst de kunde leta sig väg genom eller förbi morasen. Klockan var något efter tolf, då man hunnit så långt, att Burenskiöld med de främsta afdelningarna af vänstra flygeln kom fram genom den trånga passagen mellan träsken och Brohuset. Han började här framför stengärdesgården mellan Brohuset och Filborna att med stor skyndsamhet formera de nio skvadroner han närmast fört fram.

Af den svenska armens rörelser såg Rantzau, som själf höll till häst framför sin linje, att det nu ej längre var

Sidan 325

hans vänstra flank, som var utsatt för anfall, utan att det nu skulle gälla hela slaglinjen; finge den svenska vänstra flygelns kavalleri ostördt fortsätta sin marsch, skulle det alldeles tydligt ej dröja länge, förrän den danska högra flygeln blefve anfallen. Rantzau var till fullo medveten om det danska kavalleriets numeriska underlägsenhet under det svenska; i verkligheten hade han ju också ej mer än 29 skvadroner att ställa emot 60. Det är då helt naturligt, att farhågor för att blifva öfverflyglad nu framträdde hos honom. Under det att hans högra flygel vore invecklad i strid, kunde det kanske hända, att andra svenska kavalleriafdelningar kringginge den och komme mellan den danska armén och Helsingborg, hvarigenom dels lägret blefve blottställdt och dels förbindelselinjen med Helsingborg blefve afskuren och reträttvägen därigenom stängd.

Dessa farhågor kunna egentligen icke sägas hafva varit ogrundade. Stenbock har själf i sin rapport till defensionskommissionen talat om sin afsikt att »draga sig åt vänster och taga fienden i flanken», och andra danska officerare hafva haft samma farhågor som Rantzau.1 Man torde därför ej hafva anledning att klandra Rantzau, därför att han sökte förekomma svenskarne och hejda deras farliga rörelse mot den danska högra flygeln. I krigsråd hade visserligen bestämts, att man skulle i den utsedda ställningen afvakta fiendens anfall, men situationen kunde ju blifva sådan — den var t. o. m. kanske redan blifven sådan — att det kunde vara fullkomligt felaktigt att obetingadt följa hvad som på förhand bestämts, och till en ny öfverläggning med generalerna var det synbarligen icke tid. Rantzau beslöt nu att låta hären rycka framåt; till beslutets fattande har utom de nyssnämnda orsakerna nog äfven generalens oförvägna stridslust något medverkat.

Sidan 326

  1. Generaladjutanten Huitfeldt säger i sitt betänkande om orsakerna till slagets förlust, att då svenskarne ryckte fram för att gå förbi den danska högra flygeln och antingen taga den i flanken eller afskära armén från Helsingborg, hade man ej mer än två rörelser att utföra, antingen den som skedde eller den, att låta slagordningen svänga bakåt så, att den kommit att stödja högra flygeln mot staden. Huitfeldt föredrager den senare rörelsen, enär man då ej behöft att, som i verkligheten skedde, få en stor lucka mellan högra flygeln och centern.
Högra flygeln hade, såsom den i slagordningen stod ej synnerligen långt till Filborna, och Rantzau sände till Rodsten generaladjutanten Huitfeldt med befallning att rycka fram och besätta nämnda by. Samtidigt fördes den öfriga slagordningen fram ur den hittills intagna ställningen för att möta svenskarne. Den kom då att röra sig med en svängning framåt åt vänster, hvarvid tydligtvis den vänstra flygelns yttersta delar ej kommo att i någon nämnvärd mån ändra ställning. Man ryckte fram så långt som ungefär »halfvägs» från den ursprungliga ställningen till kärrsträckningen, hvarmed väl menas Käfta ådra—Gyhults mad. Regementskanonerna fördes med och posterades ånyo. Slagordningen bildade nu en tämligen oregelbunden linje från Ringstorpsbacken till ned mot Filborna.

Huruvida den danska armén i denna ställning skulle haft bättre betingelser för att med framgång upptaga kampen med svenskarne, är väl svårt att afgöra. I hvarje fall kom det ej att stanna vid denna rörelse. Rodsten hade med högra flygelns första linje hunnit fram till mossen bredvid Filborna, då Huitfeldt kom med ny order från Rantzau; den innehöll, att högra flygeln skulle rycka fram till och taga ställning på höjningen mellan Brohuset och Filborna. Detta var tydligen det samma som att upptaga strid med de här framryckande svenskarne. Samtidigt satte sig hela den öfriga hären för andra gången i rörelse och ryckte med största möjliga hastighet fram, så att man kom ett godt stycke närmare kärrsträckningarna Käfta ådra—Gyhults mad — det östligaste träsket. Denna rörelse skedde med sådan brådska, att regementskanonerna ej hunno följa med, utan till att börja med lämnades efter; en del af betjäningen fick härigenom tillfälle att spänna från anspannen och taga till flykten.1 Officerarne ombesörjde emellertid, att de allra flesta af centerns regementskanoner kommo fram och fingo ny postering.

Att i fiendens åsyn och med utsikt till omedelbar sammandrabbning företaga en stor rörelse med slagordningen och helt och hållet byta om slaglinje är tydligtvis alltid ett ganska äfventyrligt företag. Om man än ej kan för-

Sidan 327

  1. Wilsters relation.
neka, att viktiga skäl — framför allt svenskarnes rörelser och deras stora öfverlägsenhet i kavalleri — talade för att den danska hären uppgaf sin afvaktande hållning och rörde sig ur sin hittillsvarande ställning, så är det dock obestridligt, att själfva rörelsen utfördes på ett mycket olyckligt sätt.

Genom den svängning åt vänster, som centern under sina frammarscher gjorde, uppstod mellan denna och högra flygeln en ganska bred lucka. Detta var farligt, enär de främsta svenska skvadronerna redan kommit fram genom Brohuspassagen och formerade sig i den nordliga delen af linjen Brohuset—Filborna, och härigenom hindrades den danska högra flygeln från att genast och utan svårighet följa den öfriga arméns svängande rörelse och komma upp i linje med centern i slagordningens nya riktning För danskarne måste det då vara af största vikt, att de främsta anryckande svenska skvadronerna drefvos tillbaka. Finge de förstärkning och utbredde sig mera, så förfelades ändamålet med den danska slaglinjens ändrande; de måste alltså hindras från att uppträda som stridsenheter på den, om man så får uttrycka sig, danska sidan om Brohuset.

Erbjöd den danska slagordningen såsom helhet betraktad bilden af en bruten linje, så var detta i alldeles särskild grad fallet med den högra flygeln. Det förefaller, som om Rantzau, då han befallde, att denna flygels kavalleri skulle skynda fram, i hastigheten ej tagit tillräcklig hänsyn till att högra flygeln också hade ett infanteriregemente och att detta, då det ej kunde följa med kavalleriet i ett snabbt framryckande, lopp fara att blifva isoleradt. Öfverste Lattorf lät visserligen prins Kristians regemente rycka fram så hastigt som möjligt, men det kunde naturligtvis ej hinna fram så fort som kavalleriregementena; det befann sig alltså bakom dem, och dess regementskanoner hade blifvit ännu mera efter. Med den sammansättning, som den högra flygeln fått, hade ju meningen varit, att infanteriregementet skulle samverka med och stödja kavalleriet, men huru skulle detta låta sig göra, då kavalleriet så snabbt ryckte fram?

Sidan 328

Brockdorff, som förde högra flygelns andra linje, hade ej väntat, att slagordningen skulle intaga annan ställning, men lät, då han såg första linjen rycka fram, öfverstlöjtnant Kaphengst med de tre sjælländska dragonskvadronerna följa efter hästgardet för att vara till stöd. Själf skyndade han fram till Rantzau, som nu närmade sig den högra flygeln; han bad att få veta, hvad meningen var med rörelsen. Så fort Rantzau fick syn på Brockdorff, ropade han till honom och bad honom tillsäga öfverste Mörner att genast anfalla. Rodstens kavalleri hade då kommit upp på den något högre belägna marken och var helt nära svenskarne.

Burenskiöld hade ännu ej fått upp i linje mer än nio skvadroner, nämligen Västgöta regemente och tre skvadroner af Östgöta kavalleriregemente. De öfriga af vänstra flygeln hade ännu ej kommit fram genom kärrsträckningen och passagen vid Brohuset. Burenskiöld afvaktade ej deras ankomst, utan avancerade med de skvadroner han hade hos sig, och det var då mot dessa det danska anfallet riktade sig.

Stenbock skall hafva yttrat klander öfver Burenskiölds framryckande och ansett detta hafva skett med allt för stor hastighet.1 Men det torde dock med skäl kunna ifrågasättas, om verkligen något fel blifvit begånget af Burenskiöld. Så fort han kommit fram ur Brohuspassagen och formerat de nio skvadronerna, gaf Rantzau tecken till anfall; det var den danska linjen, som först gick till attack, och Burenskiöld hade då naturligtvis ej annat att göra än att sätta sig till motvärn, och att han därvid förde fram sitt kavalleri till motstöt, var säkerligen det bästa han kunde göra. Vill man invända, att han skulle formerat sin linje med större antal skvadroner, förr än han trädde ut ur Brohuspassagen och fram i terrängen mellan Brohuset och Filborna, så kan därtill svaras, att detta på grund af

Sidan 329

  1. Se härom Loenbom sid. 74, not f, där klandrande uttryck af Stenbock i ett bref till kanslirådet Feif citeras, hvarjämte omtalas anekdoten, att Stenbock hälsat den ur fångenskapen återkomne Burenskiöld med orden: »Jag fägnar mig att åter se min Bror. Han har i slaget vid Helsingborg gjort väl som soldat men slätt som general.»
terrängens beskaffenhet svårligen lät sig göra och att han var nödsakad att föra fram de främsta skvadronerna i riktningen mot Filborna, just för att skaffa de följande tillfälle att komma fram och formera sig i den skäligen smala terräng, som österut skarpt afgränsades af den stora stengärdesgården.1

Gent emot det klander, som kanske ligger i Stenbocks uttryck i relationen till konungen, att Burenskiöld »intet fann rådligt attacken att uppskjuta, oaktadt han ändock intet hade mer än 9 skvadroner uti linjen uppställda», kan framhållas, att det var Burenskiöld, som blef anfallen, och att han kunde hoppas på att, om han blott kunde hålla sig en stund, allt flera svenska skvadroner skulle hinna fram till hans bistånd, hvarigenom olikheten i antalet mellan hans skvadroner och det danska kavalleriet snart skulle utjämnas. Om än Rantzau med sin högra flygel nu var Burenskiöld öfverlägsen, så hade dock svenskarne möjligheten att uppträda med mera kavalleri än danskarne, blott de finge tid att föra fram det. Att Burenskiöld borde hafva gått tillbaka, kan svårligen någon mena, och något sådant har heller aldrig af Stenbock antydts. En reträtt föreföll onödig, skulle hafva bragt stockning och oreda i den svenska uppmarschen och gifvit danskarne det bästa tillfälle att utan motstånd sätta sin slagordning i en sluten linje parallellt med kärrsträckningarna i norr.

De danska afdelningar, som anföllo, voro lifregementets dragoner och hästgardet samt i andra linjen de tre sjælländska dragonskvadronerna under öfverstlöjtnant Kaphengst. Då det var kändt, att den svenska hären hade mera kavalleri än den danska, hade den senares skvadroner här ställts endast två man högt, för att de skulle få så stor front som möjligt och ej riskera att blifva öfverflyglade. De båda fientliga linjerna sprängde mot hvarandra. Västgötarne sägas hafva i galopp dragit sig något åt vänster för att få några isbelagda vattensamlingar framför sig.2

Sidan 330

  1. Stjerncrantz' journal säger, att passagen var så trång, att ej mer än ett kompani i Bönder kunde uppmarschera.
  2. Brockdorffs relation. D.
På höjningen mellan mossen och stengärdesgården från Brohuset till Filborna skedde sammanstötningen. Den aflopp olyckligt för de till antalet underlägsna svenskarne. De kastades tillbaka upp mot gärdesgården och tvingades att genom luckorna i denna — några antagligen också genom Filborna by — söka sin reträtt ut i terrängen på andra sidan.

De ledo därunder oerhördt svåra förluster, särskildt då de vid passerandet genom den smala öppningen i gärdesgården trängdes samman och därunder voro utsatta för fiendens eld. De vikande skvadronerna förföljdes af dragonerna, som därvid underhöllo en liflig eld. Danskarne hade i sammandrabbningen tagit elfva standar.1

Burenskiöld hade som en tapper man följt med fram i chocken, men i stridens tummel hade han kommit bort från den skvadron, vid hvilken han red, och råkat ut för ryttare af hästgardet. Han blef af dem tagen till fånga och fördes strax in till Helsingborg.2

Striden hade varit het, och äfven danskarne ledo stor förlust. Lifregementsdragonernas chef, öfverste Holsteen stupade; likaså öfverste Sprengel. Hästgardets chef, öfverste Mörner, sårades. Den första svenska afdelningen var emellertid tillbakakastad, och det danska kavalleriets framgång hitintills var obestridlig.

Situationen, sådan den nu tedde sig för det danska befälets öfverblick, var dock ganska ömtålig. Det var klart, att från passagen vid Brohuset nya svenska kavalleriafdelningar skulle kastas fram, och den danska högra flygeln var nu utbredd öfver en ganska stor yta. Af kavalleriets 14 skvadroner hade dragonernas 9 kommit längst fram i förföljandet. Hästgardet och Lövenhjelms regemente voro längro tillbaka. Det mellan kavalleriafdelningarna ställda prins Kristians regemente, som under kavalleriets

Sidan 331

  1. Ett af östgötastandaren försvarades och bevarades af bäraren. korpralen Thonburg i mycket het strid. Han blef illa huggen i högra armen och standaret var »illa handteradt med sju hugg uti stången, vippar och tofsarna sönderslitna». (Thonbergs tjänsteförteckning. S.)
  2. Enligt Hulbechs krönika skull han hafva blifvit tagen, först sedan han afskjutit båda sina pistoler mot en dansk ryttare och därefter ej längre kunde försvara sig.
snabba framstormande trots alla sina ansträngningar blifvit långt efter, stod nu, sedan det också lämnat sina regementskanoner bakom sig, tämligen isoleradt. Under den öfriga armens uppsvängning i riktning mot den nordliga kärrsträckningen hade också en ganska stor lucka uppstått mellan centerns infanteri och den i riktning mot stengärdesgården snabbt avancerande högra flygeln, och prins Kristians regemente var därigenom med ett långt mellanrum skildt äfven från centern och kunde, i händelse det utsattes för anfall, ej gärna stödjas från denna.

Från början hade högra flygeln varit svagare än den vänstra, därför att Rantzau ej trott, att den skulle komma att anfallas. Mot hans förmodan hade den förr än någon annan afdelning af hären kommit i handgemäng; fortsättning af dess strid var oundviklig och omedelbart förestående. Den behöfde ögonskenligen förstärkning af kavalleri. Brockdorff sände därför generaladjutanten Birckholtz till den på vänstra flygeln kommenderande Dewitz med anhållan, att denne måtte sända förstärkning, enär fienden med stor makt ryckte an. Dewitz sände då genast Donops och Danneskjold-Laurvigens regementen till högra flygelns förstärkning.

Rantzau sökte draga denna flygels skvadroner närmare tillsamman. Han sände en adjutant att kalla tillbaka lifregements- och de sjælländska dragonerna från förföljandet och en annan att låta Lövenhjelms folk rycka närmare fram till hästgardet. Med Rodstens hjälp ordnade han åter linjen, så godt sig göra lät. De båda af Dewitz skickade regementena kommo nu också fram till »landsvägen»,1 och på Donops fråga, hvar de skulle ställa sig, lät Brockdorff dem gå öfver landsvägen; säkert menas härmed vägen, som från Helsingborg leder mot Filborna. Då var en ny svensk kavallerilinje helt nära.

Under tiden hade nämligen flera svenska skvadroner hunnit fram. De stodo närmast under befäl af generalmajor Gyllenstierna. Det var främst första linjens tre återstående Östgötaskvadroner. Till höger om dem skulle

Sidan 332

  1. Brockdorffs relation.
i slagordningen stå Lewenhaupts regemente, men afdelningar af andra linjen kommo fram tidigare än detta, och östgötarne följdes närmast af Gyllenstiernas skånska, af Morman kommenderade regemente.

Rantzau anföll nu med all kraft och deltog själf, som om han hade varit en subalternofficer, i handgemänget. Men i trots af den glänsande bravur han visade, måste man bedöma hans uppträdande här såsom högst olyckligt. I ryttarkampen gled öfverbefälet helt och hållet ur hans händer; för omtanken om de närmast honom stående afdelningarna och väl också af rent personlig stridslust, för glädjen att själf få hugga in, åsidosatte han totalt de mycket mera maktpåliggande värf, som ålågo honom. Han tog ingen notis om huru det gick till på andra delar af slagfältet och företog inga dispositioner med hänsyn till centern och vänstra flygeln. Faktiskt var den danska hären nu utan öfverbefälhafvare. Slagordningens olika delar, redan genom svängningen och kavalleridetacheringen från vänstra flygeln öfver höfvan långt skilda från hvarandra, fingo reda sig på egen hand.

Under Rantzau ledde Rodsten och Brockdorff anfallet, den förre till höger, den senare till vänster, där särskildt de båda från vänstra flygeln komna regementena stodo. Det blef äfven nu en skarp sammandrabbning. Bl. a. blefvo på den svenska sidan major Morman och på den danska öfverste Donop svårt sårade. I början hade danskarne öfverhand; de längst åt vänster stående regementena, gardet, Lövenhjelms och de båda från vänstra flygeln drefvo de svenska skvadronerna tillbaka, och enligt Rantzaus uppgift skola sex af dessa hafva varit bragta i oordning.

Det gick emellertid ej lika väl för de — åt höger stående, — danska dragonerna.
Då svenskarne i den första sammandrabbningen, den, i hvilken Burenskiöld blef fången, drifvits tillbaka och skvadronerna syntes i förvirring, beslöt Stenbock, som noga följt händelsernas gång, genast att draga kavalleri från den högra flygeln till den vänstras förstärkning. Då han i detta ärende själf red bort mot högra flygeln, mötte han den därifrån kommande generaladjutanten Eberhard Bild-

Sidan 333

stein och skickade honom strax till vänstra flygeln med orden: »allez, partez, mon fils et faites soutenir cela par la seconde ligne du même aile». Bildstein sprängde fram till den andra linjen, och ehuru han fann äfven denna i strid och en del af den råkad i oordning, ropade han till några officerare, som han kände, att »profitera af tillfället och gå på», satte sig i spetsen för en skvadron och gjorde med denna och ett par andra, som han fick med sig, en våldsam attack mot lifregementsdragonerna.1 Dessa höllo ej stånd. Härtill bidrog väl ock, att deras chef, öfverstlöjtnant Kopplau, sårades och sattes ur stånd att föra befälet; såsom nyss nämnts, hade öfverste Holsteen stupat i den första sammandrabbningen. Ett par af lifregementsskvadronerna vräktes undan och blandades hop med de sjælländska dragonerna, hvarpå båda regementena brådskande och i oordning grepo till reträtten. Bildstein med sina tre små skvadroner förföljde i full galopp och kom i ifvern ganska långt fram; enligt egen uppgift, hvilken dock torde innebära någon öfverdrift, ända in i lägret.2 Han hejdades emellertid plötsligt i förföljandet.

Dewitz, som från sin plats på vänstra flygeln hade öfverblick dels åt den svenska sidan, dels åt det håll där kavalleristriden pågick, hade fäst sin uppmärksamhet på den vida lucka, som i framryckandet uppstått mellan den danska högra flygeln och centern, och förstod hvilken fara detta innebar. Han kunde också märka, att kavalleri började dragas från den svenska högra flygeln bort till den vänstras förstärkning; faran för att detta skulle komma fram i luckan mellan den danska högra flygeln och centern var tydligen öfverhängande. Att afvärja denna fara genom en diversion från den danska vänstra flygeln mot Meijerfelts kavalleri, var ej gärna möjligt. Man var skild från detta genom Käfta ådras sumpiga sänka, hvilken det ej var så

Sidan 334

  1. Hvilket regemente dessa skvadroner tillhörde, synes ej kunna med visshet afgöras. Sannolikheten talar för att det varit östgötar (kanske en skånsk). Småländingarnes förluster i slaget äro så pass små, att deras skvadroner antagligen ej varit i en så het strid, som den, hvarom det här är fråga.
  2. Bildsteins tjänsteförteckning, citerad af Hylten-Cavallius, Kungl. Kronobergs regementes officerskår, sid. 125.
lätt att komma öfver. Dewitz hade dessutom, sedan Danneskjold-Laurvigen och Donop detacherats, ej kvar mer än inalles elfva skvadroner, under det att Meijerfelt, äfven sedan Stenbock fört alla förstärkningarna bort, hade sexton. En diversion under dessa förhållanden kunde ej gärna med hopp om framgång göras med vänstra flygelns kavalleri, och Dewitz beslöt då att i stället sända en del däraf som hjälp åt Rantzau. Han detacherade därför till högra flygeln Eyfflers och Holcks regementen, d. v. s. 4 skvadroner. Denna af Dewitz på eget bevåg företagna åtgärd hade utan allt tvifvel sina goda skäl för sig, enär ställningen på den högra flygeln, i trots af dess första framgångar, var ganska kritisk och så mycket kavalleri som möjligt där behöfdes. Å andra sidan var det dock betänkligt, att den danska vänstra flygeln så betydligt försvagades och att särskildt genom de fyra kavalleriregementenas detacherande en stor lucka uppstått mellan den och centern. Mot ett eventuellt svenskt angrepp hade den vänstra flygeln ej längre tillräckligt kavalleri att ställa, och mycket stöd från centern hade den ej heller att påräkna.1 Därtill kom, att Dewitz själf följde med Eyfflers och Holcks regementen och att den vänstra flygeln således ej längre hade sin chef hos sig.

Då Dewitz kom »något längre än i corps de bataille»,2 såg han på 2 till 300 stegs afstånd de danska dragonerna, flyende i oordning och förföljda af de tre svenska skvadronerna. Mot dessa sände han då genast en skvadron från hvartdera af sina båda regementen. Då Bildstein såg detta, formerade han strax sitt folk i linje, men kunde det oaktadt icke hålla stånd mot den nye fienden. De svenska skvadronerna drefvos med förlust tillbaka och förföljdes af de båda danska i riktning mot Filborna. Bildstein själf blef omringad och tillfångatagen. Sannolikt var det äfven nu, som Burenskiölds adjutant, ryttmästaren Abraham

Sidan 335

  1. Enligt Loenbom skola öfverstlöjtnanten Scheel och generaladjutanten Mejer hafva afrådt Dewitz från att i så hög grad försvaga vänstra flygeln. Åtminstone hvad Mejer beträffar är notisen oriktig; Mejer var af Rantzau ställd till Eickstedts disposition och uppehöll sig under hela slaget hos honom, alltså vid centern.
  2. Dewitz' relation. D.
Falkengren blef tillfångatagen. Dewitz, som ej fann, att det tjänade något till att låta de båda skvadronerna förfölja, sände sin adjutant och en. ryttmästare af Holcks regemente efter dem med order att vända och ansluta till Dewitz och den hos honom kvarblifna delen af regementena. Så mycket nödigare var det att hålla denna styrka samlad, som tvärt emot Dewitz' förhoppning dragonerna ej gjorde halt och ordnade sig, sedan ingen längre förföljde dem. De fortsatte i sin flykt ända fram till Helsingborgs palissader.

Och nu fick Dewitz se en ännu större olycka drabba den högra flygeln. Förr än han hunnit få sina båda förföljande skvadroner tillbaka, komme de öfriga regementena, hästgardet, Lövenhjelms, Donops och Danneskjold-Laurvigens i full förvirring flyende till höger och vänster förbi honom. Hvad Dewitz hade fruktat för, det hade skett: den svenska högra flygelns detacherade kavalleri hade kommit fram till denna del af valplatsen.

Såsom nämnts hade Rantzau till att börja med haft öfverhand äfven i den andra sammandrabbningen. Efter hand kommo dock allt flera afdelningar af den svenska vänstra flygeln upp i stridslinjen, förda af andra linjens chef, öfverste Lewenhaupt. Dennes eget regemente, kommenderadt af major Odelström, sammandrabbade med hästgardet, och denna strid synes hafva varit hetare än någon af de föregående på denna flygel. Odelström själf fick två blessyrer. Regementet visade den största tapperhet, och danskarne tvingades något tillbaka. De nyss tillbakadrifna svenska afdelningarna fingo härunder tillfälle att samla sig och på nytt rycka fram.1 Och snart framkommo i mängd svenska förstärkningar.

I motsats till Rantzau hade Stenbock hållit sig ur handgemänget; som en verklig fältherre hade han bevarat öfverblicken öfver bataljläget och ej för ett ögonblick släppt

Sidan 336

  1. Odelström till riksrådet Karl Gyllenstierna 25 mars 1710. S.
         Odelström säger här bl. a,., att danska fångar sade, att Västgöta regemente »var ett braf folk, men dragonerna, som efterkom, som var mitt regemente, det vore djäflar». Han använder vidare det måleriska uttrycket, att hans ryttare hade »så små hästar, att när de träffade med drabanterna [hästgardet], kunde de nästan krypa under buken på deras stora hästar.
ledningen af det hela nr sin hand.1 När han märkte, att det tycktes vilja gå illa på hans vänstra flygel, red han själf bort till den högra för att skaffa förstärkning därifrån.2 Han beordrade där öfverste Dücker att med Bennets regemente, Adelsfanan och de under öfverstlöjtnant Dücker på denna flygel stående 4 kompanierna af Smålands kavalleriregemente genast skynda till vänstra flygelns hjälp.

Den lucka, som vid ändrandet af slaglinjen uppstått mellan den danska högra flygeln och centern, hade ej kunnat fyllas. Fortfarande voro Rantzaus skvadroner vidt skilda från infanteriet. När nu de skvadroner, som fördes af öfverste Dücker, kommo fram genom Brohuspassagen förbi den nordliga kärrsträckningens östligaste del, hade de den breda luckan framför sig åt höger, och när de avancerade häråt, voro de alltså snart framme i flanken på Rantzaus skvadroner. För dessa kunde det då ej te sig annorlunda än att de vore i fara att öfverflvglas och omringas af öfvermakten. Ett rykte flög genom de danska leden, att fienden vore i ryggen, och då nu också de nyanryckande skvadronerna gingo till anfall. var allt snart slut. Tagna från flera sidor, grepos de danska ryttarne af panik och vände sig till flykt.

Rantzau, understödd af de öfriga generalerna, gjorde stora ansträngningar för att få folket att hålla stånd, och då maningar ej ville hjälpa, högg han in på sina egna ryttare för att hejda dem. Här och där formerade sig små trupper, men skvadroner kunde ej ånyo bildas. Med en trupp af 40 ryttare ur olika regementen högg Rantzau själf en skånsk skvadron i flanken. I handgemänget här blef han sårad af ett skott i bröstet, och halft medvetslös kom han, utan att rätt veta huru, ur tumultet och bort mot den plats, där gardet till fots stod. På den danska högra flygeln upplöstes nu allt, i flykt mot Helsingborg, dels mot Råporten dels mot Engelholmsporten. Rantzau själf var på grund

Sidan 337

  1. Enligt en tradition skall Stenbock under hela slaget ej haft värjan dragen, utan endast haft ett ridspö i handen.
  2. Det är antagligen under ridten antingen till högra flygeln eller därifrån, som Stenbock råkade att med hästen blifva sittande i moraset. Se härom Loenbom, sid. 83.
af sitt sår så matt, att han knappast kunde hålla sig kvar på hästen, och han red då bort till Engelholmsporten.

Öfverallt på denna flygel voro alltså svenskarne segrare. Af de standar de förlorat återtogo de 7.1

Såsom situationen utvecklat sig, var under striden mot det Lewenhauptska regementet och då de svenska förstärkningarna under Dücker ryckte an, situationen för Rantzaus skvadroner omöjlig. Sedan dragonerna, som utgjorde godt och väl hälften af den ursprungliga högra flygelns första linje, flytt, voro de återstående afdelningarna alldeles icke starka nog att i längden hålla sig mot en öfvermakt, som hotade både front och flank, kanske snart också rygg. Flera af de danska skvadronerna voro för tredje gången i handgemäng. Någon utsikt till ytterligare förstärkning af kavalleri fanns icke. Och allt jämt ryckte friska svenska skvadroner an.

Något skulle det måhända kunna hafva hjälpt, om infanteri kommit till understöd åt det danska kavalleriet. Försök att föra fram sådant hafva också gjorts. Rantzau själf hade visserligen helt och hållet uppgått i ryttarkampen, men Rodsten hade redan före den andra sammandrabbningen, då man såg allt mera svenskt kavalleri rycka an, sändt sin adjutant Lanting med order till prins Kristians regemente att rycka fram. Adjutanten synes emellertid hafva tagit fel om riktningen — han har i hastigheten ej tänkt på att regementet blifvit ett långt stycke efter — och kom till centern. Något senare, då dragonerna veko, skickade Rodsten generaladjutanten Huitfeldt att föra fram något infanteri — närmast väl då det nyssnämnda regementet — för att därigenom uppehålla fienden, till dess dragonerna hunno ordna sig ånyo, men Huitfeldt fann ej, något infanteri disponibelt härför. Prins Kristians regemente hade redan råkat i upplösning och tagit till flykten.

I verkligheten hade det ju också kommit i en bedröfligt isolerad ställning. Då kavalleriet ilade fram, fick det sina flanker blottade. Själf hade det förts framåt i förväg

Sidan 338

  1. Af de 4, som definitivt förlorades, tillhörde ett Västgöta regemente, ett Lewenhaupts och två Gyllenstiernas regemente. (Stenbock till D. K. 12 mars 1710, meddeladt af krigsarkivarien kapten Petrelli).
för sina kanoner. Kavalleriet var snart långt framme, inveckladt i strid med fientliga afdelningar, som oupphörligen blefvo starkare. Till vänster sågo sig soldaterna med ett stort mellanrum skilda från det öfriga infanteriet. Det är då ej så underligt, att de, andfådda af den häftiga marschen, i den till utseendet så farliga situationen tappade besinningen och vände ryggen till. Möjligen har detta skett, då svenska skvadroner ryckte an mot dem. Regementets öfverste Lattorf och flera af hans officerare stupade i slaget, men det låter sig icke afgöra, om detta skedde under någon formlig strid mot svenska trupper eller under reträtten vid försök att mot den förföljande fienden få folket att hålla stånd. Ty prins Kristians regemente blef, sedan det tagit till flykten, i högsta grad blottställdt för det framstormande svenska kavalleriet, som nu stängde reträttvägen. Regementet upprefs fullständigt, dess manskap blef till mycket stor del nedhugget eller tillfångataget.

Genom den danska högra flygelns nederlag hade ställningen för den öfriga delen af hären blifvit högst betänklig. Samtidigt med att Donops och Danneskjold-Laurvigens regementen för des till högra flygeln, hade infanteriet åter satt sig i rörelse de norrifrån ankommande svenskarne till mötes. Genom de skedda uppsvängningarna mot vänster hade man fått fronten ungefär parallell med Engelholmsvägen, och centerns infanteri var därför utsatt för att tagas i ryggen af det segrande kavalleriet från den svenska vänstra flygeln. Då detta vidare nu till god del dominerade terrängen fram mot Helsingborg, såg det ut, som om det skulle omöjliggöra reträtt till staden, i hvarje fall mot Rå- och Engelholmsportarna.

Sedan Dewitz fört vänstra flygelns längst till höger stående fyra kavalleriregementen till högra flygelns hjälp, fanns nu mellan centern och den återstående delen af vänstra flygeln, d. v. s. mellan grenadjärerna och marinregementet en vid lucka, och detta försvagade naturligtvis också ställningen. Vänstra flygeln var utan sin chef, alldenstund Dewitz, som ju begifvit sig till den högra flygeln, af de segrande svenskarnes framryckande hindrades att återvända till sin post.

Sidan 339

Midt emot den svenska högra flygeln och centern stod nu den danska första linjen. Den terräng, i hvilken den stod, låg högre än den svenska ställningen, och det danska infanteriet skall enligt svensk uppgift hafva ytterligare skyddat sig genom spanska ryttare, hvilka medförts i framryckningen och så godt sig göra lät nedslagits framför fronten.

Anfallet kom från den svenska sidan. Hamilton, som gjorde generalmajors tjänst längst till vänster, förde fram sitt eget och von der Noths regemente mot det danska gardet till fots och Drottningens regemente. Han sekunderades af Palmqvist med afdelningen närmast till höger och snart äfven af von der Noth med trupper af andra linjen. Det var söder om de östligare delarna af kärrsträckningen, alltså åt Brohuset till, ett stycke väster om detta sistnämnda ställe. Tidpunkten var ungefär samtidig med den afgörande kavallerisammandrabbningen mellan Brohuset och Filborna.

De danska regementskanonerna sägas för terrängens skull ej hafva kunnat med någon synnerlig verkan användas. Det gröfre artilleriet gjorde dock god tjänst. Det svenska artilleriet under Cronstedt afgaf en liflig eld, ehuru det befann sig i besvärlig terräng och flera kanoner blefvo fastsittande i moraset.

Svenskarne hade under artillerield från danskarne kommit öfver kärren och ryckte uppför höjningen mot de spanska ryttarne för att fortast möjligt komma i handgemäng. Hamilton skall först på några och trettio stegs afstånd hafva låtit skjuta salfvan.

De danska infanteriregementenas hållning var ej öfverallt god. Drottningens regemente, som var utsatt för tämligen stark artillerield, höll sig visserligen en stund men länge varade det dock ej, förrän det vände ryggen till.1 Det närmast till vänster därom stående fyenska regementet visade sig nervöst i eldgifningen. Dess soldater aflossade alla på en gång gevären mot en framryckande svensk bataljon, och då de ögonblicket därefter sågo Drottningens regemente taga till flykten, veko de själfva också, då de ej hade skott kvar i gevären. Exemplet följdes snart af det jydska regementet. Officerarne — särskildt nämnas öfverste Eynden

Sidan 340

  1. Birckholtz' relation. Regementets öfverste, Due. stupade.
och öfverstlöjtnant Arnoldt — gjorde allt hvad de kunde för att hejda de flyende och återställa ordningen. De understöddes härvid af andra linjens chef, prinsen af Hessen-Philippsthal, som ridit fram hit; han blef nu sårad af ett skott i handen. Ansträngningarna voro emellertid fruktlösa. Drottningens regemente trängde sig genom den andra linjen och åstadkom därigenom oreda i denna.

Prinsen af Hessen vände om till den andra linjen, som var i anmarsch och förde den, ridande för fronten, fram emot den plats, där de nyssnämnda regementena i första linjen stått, och fattade posto där. Svenska bataljoner ryckte an, och prinsens af Hessen regemente började ledvis gifva eld, närmast väl mot det sachsiska regementet.
Men nu hade olyckan drabbat den danska högra flygeln. De segrande skvadronerna jagade fram i de danska bataljonernas rygg. Då grepos dessa af panik, uppgåfvo allt motstånd och skingrades i flykt. Prinsen af Hessen lyckades öfver Ladugårdsmossen komma undan och fram till staden. Generaladjutanten Klepping lyckades visserligen att hejda den västsjælländska bataljonen och förde den åter mot fienden, men då den anfölls af en svensk bataljon och några af vänstra flygelns skvadroner, alltså från bägge sidor, vek den för andra gången.

För alla de flyktande regementena var ej reträtten till Helsingborg möjlig. De, som stått åt vänster, kunde komma något så när utom räckhåll för det svenska kavalleriet och norr om Römölla och hålvägen söka sig väg ned mot stranden; de blefvo vid bataljens slut nödtorftigt samlade och förda till Kullaporten.

De däremot, som stått till höger, hade fått sin reträttlinje afskuren. I likhet med prins Kristians regemente blefvo Drottningens och prinsens af Hessen regementen nästan alldeles upprifna; till stor del nedhöggos de eller tillfångatogos. Västsjælländarne, som genom Kleppings försök kvarhållits längre än de andra, mistade också öfver 100 man i fångar.

Tillfångatagna danska soldater sattes af svenskarne genast till att släpa fram dem af Cronstedts kanoner, hvilka blifvit sittande fast vid framträngandet öfver Gyhults mad.

Sidan 341

Om de mellersta regementena i centern ej gjorde något synnerligen starkt motstånd, så var förhållandet ett annat med de båda, som stodo ytterst: gardet till höger och grenadjärerna till vänster. Dessa båda regementen visade det största hjältemod och höllo sig hårdnackadt, äfven sedan ställningen genom midtens flykt blifvit alldeles förtviflad. För den danska armén är deras kamp ljuspunkten i slaget.

Under det att de svenska afdelningarna ryckte framåt och uppför höjningen, där gardet stod, afgaf detta en mördande plutoneld. Smålands fyr- och femmänningsregemente till fots. som under major Danckwardt gick rakt mot gardet, led därunder mycket svåra förluster; det fick öfver 200 man döda och sårade, en väldig siffra för ett regemente, som ej var mer än 550 man starkt. Det närmast till höger gående von der Noths regemente fick öfver 200 man döda och sårade.1 De fungerande cheferna på båda regementena voro bland de sårade. Svenskarne ryckte emellertid närmare för att komma i handgemäng, och sedan de danska midtregementena vikit, kunde de öfverflygla gardet. Von der Noth ryckte med trupper ur andra linjen fram mot dess flank. Närmast kommo Södermanlands och Upplands regementen i elden. Gardets ställning var därigenom blifven ohållbar, men det försvarade sig dock med ståndaktighet. Då Rantzau efter sina skvadroners flykt, infann sig hos det, var det redan anfallet från olika håll, men dess eld var mycket liflig. På den svenska sidan stupade bl. a. von der Noth och uppländingarnes major Forbes. Öfverstlöjtnant Coijet och öfverste Braun sårades, den senare dödligt. Rantzau sökte förgäfves samla och ordna manskap från de redan flyktade regementena för att med dem komma gardet till hjälp; det var först då detta misslyckats, som han red sin väg.

På den svenska sidan användes artilleri mot gardet, i det att Cronstedt förde fram kanoner och öppnade eld på mycket nära håll;2 och då slutligen äfven Odelström med

Sidan 342

  1. Von der Noths regemente torde ej i sin helhet hafva hållit stånd för de danska salfvorna. Af styrkebeskeden efter slaget synes framgå, att en hel del af dess soldater tagit till flykten (Petrelli: Västgötar och östgötar i slaget vid Helsingborg 1710, Historisk tidskrift 1900).
  2. På femton stegs afstånd, säger Stenbock.
sina ryttare ryckte an i dess rygg och det sålunda var fullständigt omringadt, blef motståndet omöjligt. Chefen, öfverstlöjtnant Danckwardt,1 stupade. Han skall hafva fått båda, benen krossade af en kanonkula och därefter sökt att stödd på knäna fortfarande hålla sig uppe och föra kommandot.2 Slutet blef, att gardet helt och hållet upprefs. Till fångar gjordes c:a 490 man. Af de öfriga hade inemot 500 stupat eller sårats.

Grenadjärregementets strid i vänstra delen af centern var lika oförskräckt som gardets. Dess närrnaste motståndare var Älfsborgs regemente, och detta fick öfver 370 man döda eller sårade, bevis nog på huru hård striden var. Stenbock säger själf i sin rapport till defensionskommissionen, att Älfsborgs regemente hade »visserligen kommit att lida», om det ej fått hjälp. Denna kom från båda hållen; grenadjärerna stodo ju också i en isolerad ställning med båda flankerna blottade.3

På den svenska högra flygeln hade Meijerfelt, sedan en så betydlig del af hans kavalleri förts till den andra flygelns hjälp, sexton skvadroner kvar. Mot honom på den danska vänstra flygeln stodo fyra bataljoner och sju skvadroner.

I den danska centern hade midtregementena redan tagit till flykten och striden mellan grenadjärregementet och — närmast — Älfsborgs regemente var i full gång, då Meijerfelt gick till anfall. Han tog därvid riktningen mot den breda lucka, som fanns mellan grenadjärerna och marinregementet, kom då antagligen fram genom mellanrummet mellan Käfta ådra och Gyhults mad och svängde om den höjd, på hvilket det danska grofva artilleriet stod. Detta öppnade

Sidan 343

  1. Det är ett egendomligt sammanträffande, att de båda närmast mot hvarandra kämpande regementenas chefer hade samma namn. Det är ej kändt, om de kunde räkna någon släktskap.
  2. Vaupell: Den danske Hærs Historie.
  3. Försök gjordes att täcka den vänstra flanken, i det att generaladjutanten Klepping, då han kom från det misslyckade försöket att samla västsjælländarne, uppmanade' major Schultz att med andra linjens tre dragonskvadroner sluta sig till grenadjärerna och skydda deras flank, enligt Kleppings uppgift skall Schultz, för den morasiga terrängens skull ej hafva kunnat göra detta hastigt nog. Antagligen har han då förekommits af det svenska kavallerianfallet.
eld med kartescher mot svenskarne, hvilka äfven i sitt framryckande fingo utstå ett par salfvor från Lepels regemente och marinregementet. Så kastade sig Bülows och Sprengels dragoner mot Meijerfelts folk, men svenskarne trängde genom de danska skvadronerna.

Grenadjärernas vänstra flank var nu blottställd. Från andra hållet understöddes generalmajor Sparrfelts afdelningar af generalmajor Taubes. Det sachsiska regementet ryckte fram och öppnade häftig eld mot grenadjärernas högra flank.

Eickstedt, som af hela centern nu endast hade kvar grenadjärregementet, måste nu finna, att allt vidare motstånd var fruktlöst, och befallde reträtt.

I motsats till hvad som inträffat vid gardet, kunde reträtten utföras, utan att afdelningarna upplöstes och upprefvos.

Detta berodde till en viss grad på den riktning, i hvilken Meijerfelt ryckte fram med sitt kavalleri. Om han hade från terrängen norr om Käfta ådra kunnat kringgå den danska ställningens yttersta vänstra flank, skulle han i händelse af framgång hafva drifvit de danska afdelningarna längre in på valplatsen och bort från reträttlinjen mot Helsingborg. En sådan frammarsch synes dock varit omöjlig, dels för terrängens skull och dels kanske äfven på grund af det Lepelska infanteriregementets ställning. Nära till hands låg det naturligtvis för Meijerfelt att bryta fram genom den breda luckan mellan fiendens center och hans vänstra flygel, och för öfrigt var Älfsborgs regemente i så hård strid med grenadjärerna, att det behöfde understödjas; detta skedde just genom att Meijerfelt trängde fram mellan grenadjärerna och vänstra flygeln och därigenom isolerade de förra.

Det förefaller nu, som om Meijerfelts egentliga uppgift borde hafva blifvit den att, äfven med den riktning hans frammarsch tagit, med de två kavalleriregementena söka drifva den danska vänstra flygelns afdelningar österut för att därigenom bereda den samma öde som gardet, nämligen att kringrännas af det svenska infanteriet och de från Brohuset—Filbornahållet framkomna kavalleriafdelningarna.

Sidan 344

Han hade för detta ändamål bort, då han kommit fram genom luckan och in på fastare mark, låta sitt kavalleri göra en svängning, så att det med fronten riktad i hufvudsak in mot valplatsen kunnat drifva fienden ditåt. I hvarje fall skulle då Eickstedt och grenadjärerna ej hafva kunnat komma undan, då de redan genom Meijerfelts framryckande genom luckan voro skilda från den vänstra flygeln.

Meijerfelt slog emellertid in på en helt annan taktik. Han fortsatte i riktning mot Römölla och Helsingborg, under vägen i strid med och förföljande de danska dragonerna. Hans ögonmärke var Römöllapasset, och han besatte detta; några af de Bülowska dragonerna skola härigenom hafva blifvit afskurna från reträtten mot Engelholmsporten, men huggit sig igenom.1

Då Meijerfelt besatt Römöllapasset och hans kavalleri till och med trängde fram på andra sidan detsamma, hade han för det danska infanteriet stängt denna reträttväg till Helsingborg. Men en annan fanns, och den hade Meijerfelt genom sitt framryckande lämnat öppen. Möjligen har han ej haft kännedom om eller ej tänkt på, att det genom terrängen mellan Römölla och de nordliga kärrsträckningarnas aflopp, alltså norr om hålvägen (vägen förbi det n. v. Hälsan) var möjligt att komma ned till stranden och därifrån fram till Kullaporten. Den nu inträdda situationen gjorde det möjligt för Eickstedt, den ende af de danska generalerna, som ännu hade trupper samlade under sig, att draga sig undan denna väg.

Grenadjärerna drogo sig, ehuru med svåra förluster, ur striden och lyckades under tillbakamarschen upptaga en hel del af flyktingarna från de regementen, som stått närmast till höger om dem. De förenade sig så med Lepels regemente och marinregementet, hvilka ej varit i någon häftigare strid och således voro jämförelsevis oskadade. Med alltsammans lyckades Eickstedt komma ned till stranden och vidare, till Kullaporten.2

Sidan 345

  1. Vaupell: Den Danske Hærs Historie.
  2. Loenbom: Magnus Stenbocks lefverne, sid. 77, noten, säger: »om svenska kavalleriet på högra flygeln blifvit rätt framfördt, sedan fiendens vänstra gifvit vika, så hade allt danskt infanteri kunnat afskäras ifrån retraiten till Helsingborg. Efter all ting för öfrigt gick väl, ville Herr Generalen [Stenbock] aldrig nämna denna omständighet; dock finnes den omrörd i ett bref till cancellirådet Feif af den 20 April 1711, fast där ej tydeligen utsättes, hvilken som varit vällande till detta förseende.»
         Det klander Stenbock uttalat kan ej gärna hafva varit riktadt mot någon annan än Meijerfelt som var den högstkommenderande på denna flygel, och tydligen är det rörelsen mot Römölla. som ogillas. Utan. tvifvel är Stenbocks kritik af denna rörelse riktig; det var denna manöver, gom räddade Eickstedt från att öfverflyglas. Från dansk sida har man haft samma uppfattning. Artillerichefen Wilster säger i sin relation, att om svenskarne vändt sig mot honom och infanteriregementena, hade dessa jämte alla de flyktande blifvit antingen massakrerade eller fångna, »men genom fiendens faute fingo vi terräng att retirera.»
Det gick ej det danska artilleriet lika lyckligt. Regementskanonerna föllo naturligtvis vid det svenska infanteriets seger genast i dettas våld.

Det gröfre artilleriet, som under Wilsters befäl stod på Ringstorpshöjden, hade under hela slaget varit lämnadt åt sig själf; hvarken Rantzau eller någon af de andra generalerna hade lämnat det några anvisningar. Det hade emellertid hela tiden gjort tjänst, och Meijerfelt hade, då han bröt fram, varit utsatt för dess kartescheld. Men då den svenska högra flygeln fått öfverhand och Eickstedt drog sig undan, lämnades det åt sitt öde. Ehuru han ej fick någon hjälp af infanteriet, sökte Wilster dock att med sitt eget manskap rädda åtminstone något af artilleriet. Han lyckades föra några af kanonerna öfver två gärdesgårdsvallar, men vid den tredje var sumpig mark, och då svenskarne ryckte fram i ryggen på manskapet, måste alltsammans öfvergifvas, och artilleriet var alltså förloradt.

Hela slagfältet var nu uppgifvet, lägerlinjen var i svenskarnes våld och deras förföljningsridt gick ända fram mot palissaderna vid Helsingborg. Större delen af det slagna kavalleriet hade tagit vägen mot Råporten; en del mot Engelholmsporten. En del af de flyktande sökte rent af att bryta ned stycken af palissaden för att komma in, men kommendanten öfverste Bippen lät sitt folk med bajonetten hindra dem och tvang dem att stanna utanför. Några kavalleriofficerare, bland dem Kaphengst, Schultz och majoren vid lifregementsdragonerna Kauffmann, som redan kommit in i staden, fingo uppbära förebråelser af Bippen och begåfvo sig åter ut.

Sidan 346

På ett par ställen blef det efterspel till striden, i det att danskt kavalleri samlades och sökte kasta förföljarne tillbaka. Vid Engelholmsporten hade Rantzau gjort halt och sökte få det kavalleri, som skockat sig hit, att formera sig och sätta sig till motvärn; han understöddes härvid af generaladjutanten Huitfeldt. Rantzau kunde dock för sitt sårs skull ej längre sitta till häst, utan måste lämna alltsammans och rida in i staden. Emellertid ordnades en del ryttare af hästgardet och några af de Bülowska dragonerna och kastades, enligt Huitfeldts uppgift förda af ryttmästaren vid gardet Langhaar, mot de svenska kavalleriafdelningar, som passerat Römölla och nu voro tätt invid förskansningarna. De danska ryttarne understöddes härvid af en pluton af den i Helsingborg garnisonerande västsjælländska bataljonen, som från vallen gaf eld mot svenskarne, hvarjämte äfven kanonerna började spela från Kärnan. Svenskarne tvungos då att gå tillbaka, enligt danska uppgifter med en förlust af 40 till 50 man i döda och sårade.1

Något längre bort i sydlig riktning ägde en annan sammandrabbning rum utanför förskansningen. Mot Bennets förföljande ryttare lyckades Dewitz och Rodsten formera några trupper af ryttare, företrädesvis af Eyfflers, Holcks och Danneskjold-Laurvigens regementen samt lifregementsdragonerna. Bennet formerade också sitt folk, och det kom till en sammanstötning, i hvilken svenskarne tvingades några hundra steg bakåt, ungefär till linjen Ladugårdsmossen—Husens sjö, men då Bennet åter anföll och friska svenska skvadroner kommo fram, måste danskarne i sin ordning vika och drefvos ända till förskansningen. Här hejdades svenskarne af elden från de danska kanonerna i förskansningen.2

Vallarna kring Helsingborg besattes nu starkare med inkommande infanteri. Lepels regemente placerades på det nordliga vallområdet. En bataljon af Eyndens regemente drogs af generaladjutanten Klepping ned till vallen vid

Sidan 347

  1. Denna siffra förefaller dock att vara för hög.
  2. Dewitz' och Rodstens relationer. Samma strid omtalas af Loenbom, men med den felaktiga uppgiften, att det var Rantzau, som anförde den danska truppen.
Råporten, hvilken var svag och klent besatt. Det öfriga infanteriet fördelades efter hand till olika delar af förskansningen. Den general, som ombesörjde detta, var Eickstedt. Då kavalleriet, där det stod utanför retranchementet, var till hinders för artillerield mot fienden, ifall denne skulle på allvar rycka an, lät Dewitz föra det till den jämna marken utanför Råporten. Något svenskt anfall mot vallen kom dock ej, utan Stenbocks kavalleri började draga sig tillbaka från den omedelbara närheten af staden. Det danska kavalleriet fick då rycka in i Helsingborg.

Rantzau förde nu ej längre befälet. Då han från den trupp, som formerade sig vid Engelholmsporten, begaf sig in i staden, var det för att blifva förbunden. Han begaf sig först till generalkrigskommissarien Gieses bostad för att där söka en fältskär. Denne påträffades emellertid ej där, utan först vid skeppsbron, och på fältskärens inrådan begaf sig Rantzau omedelbart öfver till Helsingör. I samma slup öfverfördes den sårade och ännu likaledes oförbundne gardesöfversten Mörner samt Burenskiöld och sannolikt äfven de båda tillfångatagna svenska adjutanterna.1

Det blef Rantzaus definitiva farväl till fälttåget i Skåne. Omständigheterna gjorde, att han ej åter kom öfver Sundet. Någon bestämd öfverbefälhafvare under den återstående delen af dagen har den danska hären i Helsingborg knappast haft.

Då det räddade danska infanteriet hunnit komma in i staden och besätta vallarna, var det tydligtvis omöjligt för de svenska skvadronerna att genom någon öfverrumpling kunna tränga in i staden. Det svenska infanteriet var ännu långt tillbaka på fältet, och regementena hade ännu ej hunnit fullständigt ordna sig efter striden. Soldaterna voro trötta efter den besvärliga marschen på morgonen och den heta striden, och man var upptagen af att samla och bevaka alla de danska fångarna. Af regementsofficerarne voro åtskilliga döda eller sårade. Under dessa omständigheter fann Stenbock det klokast att draga kavalleriet tillbaka. Hären tog ställning vid det danska lägret, som nu

Sidan 348

  1. De fångna svenskarne hafva alltså redan nu fått den tröst i sin olycka, som låg i kunskapen om att segern blifvit deras landsmäns.
fallit i dess händer. Slaget hade varat i ungefär tre timmar.1

Klockan fyra på eftermiddagen afsände Stenbock ryttmästaren Henrik Hammarberg till Stockholm med det första budskapet om segern.

Det var en afgörande framgång Stenbock vunnit. Den svenska hären stod utan för Helsingborg i besittning af det danska lägret. Hela det danska fältartilleriet hade fallit i dess händer. En betydlig del af det danska infanteriet var nedhuggen eller tillfångatagen. Kavalleriet och resterna af infanteriet hade tvingats att draga sig inom Helsingborgs förskansningar, och det måste förefalla alldeles otroligt, att, denna försvagade styrka skulle åter kunna visa sig ute i fältet. Danskarne hade i Skåne ej kvar mer än själfva staden Helsingborg, och den återstående delen af fälttåget syntes skola antaga karaktären af en belägring. Den väsentligaste delen af Stenbocks uppgift var löst.

Såsom orsak till nederlaget hafva i de danska officerarnes relationer om slaget i allmänhet anförts följande omständigheter. Man hade för litet kavalleri att ställa emot det svenska, man hade ej stärkt härens ställning genom att framför den samma anlägga en förskansningslinje, man blef ej stående i den först intagna slaglinjen, utan ryckte den svenska hären till mötes. Att det danska kavalleriet var för svagt för att med framgång taga upp kampen med det svenska är oomtvistligt, och det afgörande momentet i bataljen är att Stenbock kunde kasta fram nytt kavalleri mot den danska högra flygeln och därigenom taga denna i flanken och isolera den från härens öfriga delar.

Skulden att det var så, att man ej hade mera kavalleri vid den danska armén, faller alldeles icke på det danska öfverbefälet. Både Reventlow och Rantzau hade gjort kraftiga föreställningar i detta afseende hos regeringen, och denna hade alldeles icke lämnats i okunnighet om att svenskarne voro betydligt öfverlägsna i kavalleri. Men för-

Sidan 349

  1. Ett bevis på huru snabbt händelserna följt på hvarandra är, att Huitfeldt i sin relation anslår tiden för hela bataljen till endast tre kvart.
stärkningar kommo ej, och det är här den danska regeringens ansvar för nederlaget inträder. I fråga om härens ställning framför Helsingborg hade Brockdorff, såsom förut nämnts, tillrådt Rantzau att ställa hären nära intill staden och täcka den genom förskansningar. Flera andra officerare hafva varit af samma mening. Så hafva t. ex. prinsen af Hessen och Huitfeldt i sina relationer sagt, att man borde hafva lagt en linje framför armén med redutter på flyglarna; i linjen borde varit luckor för kavalleriet att bryta fram igenom. Härigenom skulle fienden, så vidt möjligt var, hindrats i sina försök att med sitt kavalleri kringgå flyglarna, och hans anfall framifrån hade blifvit mycket försvåradt; den danska armén hade haft sin rygg tryggad af Helsingborg och dess retranchement. Man skulle så sökt att hålla sig i denna förskansade linje, till dess kavalleriförstärkningar anländt från Danmark.

Denna plan har onekligen mycket, som talar för sig, och man kan, utan att anse den för den allra bästa under förhandenvarande omständigheter, dock säkert instämma i prinsens af Hessen yttrande, att danskarne kanhända ändock skulle blifvit besegrade, men att segern skulle blifvit mycket mera dyrköpt för svenskarne.

Beträffande slutligen uppfattningen, att Rantzau borde låtit hären stå stilla och afvaktat svenskarnes anfall, hvilken uppfattning framträder i åtskilliga af de danska officerarnes relationer, måste framhållas, att så fort Burenskiöld kommit fram med kavalleri genom Brohuspassagen, var ett fortsatt stillastående rätt riskabelt för den danska armén, enär dess högra flygel utan tvifvel lopp fara att blifva tagen i flanken af den svenska vänstra med dess öfverlägsna kavalleri. Dessutom har väl Rantzau tänkt, att om han förblefve passiv, den svenska hären skulle få tillfälle att utan motstånd rycka fram och komma ur den ställning, i hvilken den tillsvidare hade de nordliga kärrsträckningarna som ett besvärligt hinder i sin front. Då alltså en afvaktande hållning på den danska sidan skulle hafva utsatt den högra flygeln för kringgående och ställt den vänstra gent emot en på jämförelsevis fast mark, i hvarje fall i bättre terräng än förut framryckande fiende, så kan man ej med skäl

Sidan 350

klandra, att öfverbefälbafvaren öfver hufvud ansåg ombyte af ställning vara nödigt. Men det sätt, hvarpå framryckningen skedde, kan ej försvaras, då det isolerade den redan förut svaga högra flygeln från härens öfriga delar. Burenskiölds framträngande, hade på samma gång det gjorde Rantzau, uppmärksam på faran också gjort det mycket svårare för honom att afvärja den. Den största varsamhet var af nöden för att ej blottställa någon af arméns delar, men Rantzau glömde all försiktighet, tänkte ej på samverkan mellan de olika vapenslagen, utan lät det gå till en hänsynslös ryttarkamp. Öfverhufvud torde den stora svängningen med den danska armén hafva företagits för sent. Hade den satts i verket, förr än svenskarne kommit öfver morasen och fram genom Brohuspassagen och danskarne alltså haft sin slaglinje sträckt längs södra randen af kärrsträckningen och bort till Brohuset och höjder där, så skulle den svenska härens situation varit ganska besvärlig och någon öfverflygling hade svårligen kunnat utföras. Att den danska slagordningen ej genast ställdes så eller att svängningen icke företogs tidigare, beror väl närmast på bristande kännedom om eller felaktig uppfattning af svenskarnes rörelser. Det danska öfverbefälet visade ej tillräcklig försiktighet och hade ej heller förmågan att rätt bedöma situationen; den största olyckan för den danska hären var, att den förlorat den chef, som hade båda dessa egenskaper, nämligen Reventlow.

På den svenska sidan fördes öfverbefälet med framstående skicklighet; framför allt framträda hos Stenbock rådsnarhet och kallblodighet. I slagets början vidtager han den mest ändamålsenliga åtgärden för att komma ur en dålig ställning; då det hotar att gå illa, griper han ögonblickligen in och skaffar hjälp, och han drager alltid strax nytta af de missgrepp, till hvilka motståndaren gjort sig skyldig.

Slutet på kapitel 9

Sidan 351