Den nya armé, efter hvilken Stenbock så ifrigt längtat, bestod dels af dem bland de gamla, öfvade regementena, som af defensionskommissionen anslagits till den skånska armén, dels af de rekrytregementen, som uppsatts till ersättning för dem, som gått förlorade genom kapitulationen vid Perevolotjna. Nyuppsättandet af dessa regementen intager tydligtvis den främsta och viktigaste platsen bland de rustningar, som gjordes för att möta det danska anfallet.

Redan på sommaren 1709, förrän nyheten om nederlaget kommit, hade man i de svenska regeringskretsarna klar uppfattning af att vid armén i Ryssland »afgången måste vara ansenlig» och att mycket starka rekryteringar torde blifva nödvändiga. Den 28 augusti lät defensionskommissionen befallning utgå till landshöfdingarna att gå i författning om anskaffande af rekryter för de med konungen varande regementenas behof i så stor utsträckning, att tre rust- eller rotehåll tillsammans anskaffade och munderade en rekryt; när rekryteringsrullorna sedermera anlände, kunde jämkning ske. Hvad de hemmavarande regementena anginge, skulle de genast bringas upp till full styrka. Några landshöfdingar, bland dem Stenbock och Lindhjelm i Jönköping, hade redan dessförinnan beredt allmogen på stark knektuppsättning, och säkerligen voro redan på sommaren 1709 på flera håll rekryteringar i gång.

Den 11 juli hade Karl XII från Otjakov gifvit defensionskommissionen befallning om nyuppsättning och rekrytering af regementena. Konungen hade då ännu ej fått kännedom om Lewenhaupts kapitulation, utan befallningen afsåg att

Sidan 144

Förrän denna konungens kungörelse hann fram till Sverige, hade underrättelsen om Lewenhaupts kapitulation vid Perevolotjna kommit, och defensionskommissionen såg då, att ej blott infanteriet utan äfven kavalleriet måste nyuppsättas.

Det var en hel här, manskap, hästar, vapen, mundering och all utrustning, som nästan med ens skulle stampas fram ur jorden. Enligt knektekontrakten skulle egentligen rotarna haft rätt att vänta med rekryteringen till nästkommande mars månad, men den öfverhängande faran förbjöd tydligen att taga hänsyn härtill, och man finner ej heller spår till att någon har gjort anspråk på att få åtnjuta detta uppskof. Så mycket svårare var emellertid det hela, som nästan hela Gammal-Sverige under året 1709 drabbats af missväxt. Men i trots af allt grepo ämbetsmän och allmoge verket an med en öfver allt beröm stående energi, och hären växte fram igen med en hastighet, som är rent förvånande.

Äran af att härvid hafva gått i spetsen tillkommer Jönköpings län. Veteranen, landshöfding Lindhjelm, hade här ej afvaktat defensionskommissionens formliga kungörelse om nyuppsättningen. Någon af de sista dagarna i augusti hade han genom landshöfding Fersen i Halmstad fått underrättelser från Stenbock om de hotande rustningarna i Danmark, och han hade då utan ett ögonblicks försummelse befallt rust- och rotehållare i länet att under dagarna 13 — 16 september inställa sig i Jönköping med god nyanskaffad karl; äfven skulle vid denna tidpunkt afskedade officerare och soldater infinna sig.¹

Sidan 145

1. Lindhjelm till D. K. 3l aug. 1709. S.

Af Smålands kavalleriregementes 649 rusthåll i Jönköpings län hade 555 skaffat ny ryttare; äfven här voro rekryterna till allra största delen i åldern mellan 20 och 30 år.

Af 401 rotar på Kalmar regemente hade 370 redan skaffat godkänd rekryt.

Det var ett välförtjänt erkännande Lindhjelm fick, då defensionskommissionen särskildt lofordade honom för hans nit.

Den 7 oktober inberättade landshöfdingen Gustaf Faltzburg i Kronobergs län, att Kronobergs regemente och länskontingenten af Smålands kavalleriregemente åter voro upprättade; till dessa båda regementen hade Kronobergs län nu uppsatt 1,579 man.¹ Såväl i Jönköpings som i Kronobergs län voro emellertid de till kavalleriet nyanskaffade hästarna mycket klena, och öfverstlöjtnant Dücker rapporterade senare, att af 649 mönstrade hästar ej mer än 202 höllo det reglementerade måttet.

Ungefär samtidigt var landshöfdingen i Östergötland Burenskiöld färdig med nyuppsättningen af Östgöta kavalleri- och Östgöta infanteriregemente. På båda regementena fattades sammanlagdt ej mer än 100 man, och kavalleriet saknade ej mer än 100 hästar. De rusthåll och rotar, som ej kunnat skaffa rekryter, voro i de flesta fall belägna kring Roxen och hade blifvit så utarmade genom sjöns öfver-

Sidan 146

1. Faltzburg till D. K. 29 okt. 1709. S. I detta bref citeras ett hans bref af 7 oktober, men själfva detta bref finnes ej längre i Samlingen af hans bref till defensionskommissionen.

Under oktober månad uppsattes också de öfriga af de nya regementen, som sedermera kommo att under Stenbocks befäl deltaga i det skånska fälttåget. Det var Södermanlands, Västmanlands och Upplands infanteriregementen samt Lifregementet till häst. Upplands regemente synes hafva blifvit färdigt något senare än de andra. Landshöfdingen i Uppland, Hoghusen, klagade också bittert öfver att missväxten vållat så stor nöd, att rotarna hade svårt för att åvägabringa den nödiga rekryteringen. I stort sedt hade rote- och rusthållarnes raskhet och offervillighet varit i högsta grad berömvärda. Här och där hade väl tredska försports, men endast i enstaka fall, och landshöfdingen hade då med kraft gripit in. Då t. ex. i Kronobergs län några gamla bönder hade förklarat sig vara ensamma på roten och ej kunna skaffa rekryt, hade landshöfding Faltzburg hotat med att införa bonden själf i rullan som soldat, och detta hade i de flesta fall haft den verkan, att »vackra karlar presenterats».

En stor svårighet kunde varit att befara vid regementsuppsättningarna, den nämligen, att då efterfrågan på rekryter blef så stor, legan skulle drifvas upp till omåttlig höjd. Detta synes emellertid ej hafva blifvit fallet, säkerligen till stor del därför att landshöfdingarne grepo in och bestämde en viss gräns, öfver hvilken legan icke fick stiga. I Uppland bestämde landshöfding Hoghusen, att ingen finge betinga sig mer än 60 till 80 daler i lega och 10 till 15 i städsel.²

Sidan 147

1. Burenskiöld till D. K. 10 okt. 1709. S.
2. Hoghusen till D. K. 19 okt. 1709. S.

På förhand skulle man vara frestad att tro, att härvid stora svårigheter skulle hafva mött och att det i landet varit ondt om officerare och officersämnen. Så var emellertid alls icke fallet; med jämförelsevis stor lätthet blefvo officersplatserna besatta. Afskedade eller permitterade regementsofficerare funnos till rätt stort antal hemma i landet, och det synes ej hafva varit svårt för defensionskommissionen att få lämpliga personer till chefsplatsernas besättande; säkerligen skedde från de flesta frivillig anmälan. För de lägre officersplatsernas besättande lät defensionskommissionen landshöfdingarne i de olika länen sammankalla alla afskedade officerare och tillfråga dem, om de ville åter träda i tjänst, hvarpå listor på dem upprättades och insändes till defensionskommissionen. I slutet af september och början af oktober inkommo dessa listor; de upptogo i flera fall ej endast officerare, utan äfven en del andra personer, som ansågos besitta kvalifikationer för att bekläda befäls- eller förvaltningspost vid regementena. Man möter här samma drag, som utmärkte allmogen vid rekrytuppsättningen: klar uppfattning af att nöden kräfver utomordentliga kraftåtgärder och därpå grundad redobogen offervillighet. Stundom framträder denna i uttryck, vittnande om den ädlaste fosterlandskärlek.

Jakob Grundel — en halfbror till fältmarskalken Helmfelt och förut chef, en tid för Södermanlands regemente, en tid för Dalregementet — skref den 7 september, af egen drift och förrän någon maning från öfverheten kommit honom tillhanda, till Arvid Horn: han kunde förstå, att Sverige nu efter Poltavaslaget skulle få flera ovänner, men hoppades, att ännu armar skulle finnas i landet att stå mot fienden; han erbjöde sig åter till tjänst »såväl mig som de bägge söner Gud mig beskärt hafver och numera äro på det nittonde och adertonde året». Han tillade, att de voro ej mycket öfvade, men kunde nog göra tjänst som fänrikar.¹

Sidan 148

1. Grundel till Arvid Horn 7 sept. 1709. (Bland inkomna bref till D. K. S).

Landshöfdingarne möttes öfverallt med beredvillighet vid sina sträfvanden att kalla de afskedade eller hemskickade officerarne i tjänst eller att anställa nya. Jakande svar gåfvos ofta af män, som säkerligen kunde haft fullgiltiga skäl att anföra för ett afböjande. Så svarade bland dem, som bodde i Östergotland, ryttmästaren Fredrik Joachim Friese, att han vore något gammal, men ville ej undandraga sig; ryttmästaren Johan Hååf, att han vore sjuk, men ville för nöds skull gå med; majoren Anders Gyllenållon vore »tämmelig till åren», men ville bedja att blifva brukad i en fästning; föraren Nils Mörck hade »passion af rosen, men offererade sig vilja gå med»; föraren Markus Klintenberg »ville göra tjänst, så länge han förmår». Af dem, som anmälde sig i Kalmar län, hade Karl Gustaf Ulfsköld tjänt redan i det förra skånska kriget, hade varit löjtnant vid Jönköpings regemente och äfven vid ett kavalleriregemente, hade sårats och blifvit fången i bataljen vid Kalisz, hemsändts från Sachsen, tillfrisknat och begifvit sig till Riga för att därifrån söka komma fram till Karl XII:s här i Ryssland, men blef under detta försök tagen till fånga af den ryske generalen Bauers folk, rymde ur fångenskapen och kom från Riga tillbaka till Stockholm och önskade nu träda i tjänst igen; hans nit hade ej dämpats däraf, att han genom reduktionen mistat sin egendom och dessutom i kronans tjänst tillsatt 1,500 daler silfvermynt. Bland de i Jönköpings län anmälda hade Gustaf Hökeflycht fått afsked som drabant för tjugu år sedan, men ville nu blifva löjtnant, Johan Karl Rosenschantz var 60 år gammal och fattig, men var villig att blifva kaptenlöjtnant. I Kronobergs län anmälde kaptenen Per Rosenbjelke, att han för opasslighets skull ej kundo följa med fälthären, men han ville gärna göra tjänst i fästning; kapten Johan Svinhufvud, som 1706 i Polen fått afsked efter 34 års tjänst, inställde sig särskildt hos landshöfding Faltzburg och anhöll att

Sidan 149

1. Sönerna blefvo fänrikar och deltogo i fälttåget; den ene af dem blef sårad i slaget vid Helsingborg.

Exemplen kunna mångfaldigas, men de redan anförda torde vara tillräckliga såsom vittnesbörd om den offervillighet, som utmärkte äfven denna samhällsklass. Bilden blir emellertid ej fullständig, om man ej återgifver den anmälan, som gjordes af en mycket stor del af dessa nyinträdande officerare, den nämligen, att de voro mycket fattiga och anhölle om hjälp till att ekipera sig.

Förutom de officerare, som nu antingen återinträdde i tjänst eller för första gången fingo befälsplats, kunde defensionskommissionen i den här, som nu skulle organiseras, använda ej få officerare, som i Ukrajna kommit i rysk fångenskap men antingen genom utväxling eller rymning sluppit ur densamma. Särskildt märkas bland dem generalmajoren Johan Adam Meijerfelt, de båda bröderna öfversten Karl Gustaf och öfverstlöjtnanten Johan Henrik Dücker,¹ öfversten Gustaf Adam Taube, majoren Wilhelm Bennet, kaptenen Erik Odelström, lifdrabanten Anders Tungelfelt;² men äfven i lägre grader och bland underofficerare funnos män, som varit med i Karl XII:s fälttåg i Ryssland.³

Den formliga tillsättningen af officerare gick så till, att defensionskommissionen först förordnade regementschefer och sedan lät dem till kommissionens afgörande inkomma med förslag till officers- och underofficersplatsernas besättande. Denna senare order gafs den 4 oktober.

De som alltså tills vidare fingo fungera som chefer vid de regementen, som sedermera kommo att sändas till Skåne, voro:

• för Södermanlands regemente — öfverste Jakob Grundel,
• för Östgöta kavalleriregemente — öfverste Bertil Roxendorff,

Sidan 150

1. Karl Gustaf Dücker kom dock först i februari 1710 till armén. Han har stundom i skildringarna af kriget blifvit förväxlad med brodern, särskildt i fråga om slaget vid Helsingborg.
2. Kom först mot fälttågets slut.
3. Åtskilliga officerare hemkommo från anställning i de allierades härar i Flandern eller i den franska arméen; så t. ex. kom från Marlboroughs armé Hans Jakob von Rechenberg, som anmälde sig i Kalmar län och blef ryttmästare på Skenninge kompani af Östgöta kavalleriregemente.

Även här är punktlistan i ett format som inte återfinns i  Stilles bok., där varje punkt istället utgör ett eget stycke.

• för Östgöta infanteriregemente — öfverstlöjtnant Magnus Gripensköld,
• för Upplands regemente — öfverste Johan Braun,
• för Västmanlands regemente — öfverste Gustaf Tunderfelt,
• för Lifregementet till häst — öfverste Lago Meijendorff von Yxkull,
• för Adelsfanan — major Hans Kanterberg,
• för Jönköpings regemente — öfverstlöjtnant Georg Wilhelm Fleetwood,¹
• för Kalmar regemente — öfverste Frans Evald Fock,
• för Kronobergs regemente — öfverstlöjtnant Lars Kagg,
• för Smålands kavalleriregemente — major Karl Henrik Bonde.²

Om det än af ofvanstående redogörelse framgår, att bland de nyinträdande officerarne en del veteraner funnos, så gäller det dock om de allra flesta bland dem, att de voro unga eller medelåldriga män och i full kraft.

Beträffande manskapet är det på grund af mönsterrullornas uppgifter oomtvistligt, att soldaterna med mycket få undantag befunno sig i åldern mellan 20 och 30 år, och det kan därför ej vara något som helst tal om att den Stenbockska hären, i hvad dess nyuppsatta del angår, skulle hafva haft karaktären af en af gubbar och pojkar sammansatt landstorm.

Med jämförelsevis ringa svårighet hade defensionskommissionen fått officerare och soldater till sina nya regementen. Svårare syntes det skola blifva att skaffa mundering och utrustning till dem alla. Det skulle ske så godt som på en gång till alla regementena och inom mycket kort tid, och i landet rådde brist och fattigdom, under 1709 ytterligare stegrad genom den inträffade missväxten. Defensions-

Sidan 151

1. Han utnämndes dock först något senare.
2. Dalregementet, Helsinge och Skaraborgs regementen fingo äfven nu chefer med samma befogenhet, men dessa regementen kommo ej att ingå i den Stenbockska hären.

Öfversten för Södermanlands regemente, Grundel, och landshöfdingarne Burenskiöld i Östergötland och Lindhjelm i Jönköping samt den nye chefen för Östgöta infanteriregemente, öfverstlöjtnant Gripensköld, framställde hvar för sig allvarliga anmärkningar mot nämnda beslut och yrkade på att regementena måtte i likhet med de gamla beklädas med de sedvanliga blå uniformerna.

Grundel framställde följande kostnadsförslag för en sådan uniform:

karpus af god filt att öfverdragas med kläde .............................. 6 daler kopparmynt
blå rock med gult foder ...........................................................31: 4   »          »
pajrock af något sämre brunt kläde (ej dyrare än en af vadmal) 26: 30  »          »
skinnväst och byxor ............................................................... 30       »          »
blå eller gula ullstrumpor .... ......................................................4        »          »
tyska skor ........... ....................................................................6: 12   »          »

m. m., så att hela utgiften skulle gå till 134: 6 daler kopparmynt för hvarje soldat.
De skäl, som af förslagsställarne anfördes för bibehållandet af den hittills brukliga munderingen, voro af olika art. Det hette, att »de blå rockarna äro nyttigare, ansenligare och gifva större ambition, då soldaterna äro från sin förra bondedräkt distinguerade».¹ Det blå klädet var vis-

Sidan 152

1. Burenskiölds skrifvelser till D. K. S.

Dessa skäl voro talande, och i skrifvelser af den 6 oktober biföll defensionskommissionen de gjorda förslagen, dock under förutsättning, att rotarna ej redan nedlagt för stora kostnader för de påbjudna vadmalsrockarnas anskaffande. I Södermanland voro som nämnts redan en del vadmalsrockar färdiga, men landshöfding Clerck gick det oaktadt genast i författning om de blå klädesuniformernas anskaffande och anslog vadmalsplaggen till s. k. pajrockar. I Uppland var det värre, enär landshöfding Hoghusen skaffat så stort förråd af vadmal, men ehuru klagomål höjdes, blef det äfven här så, att den sedvanliga uniformen skulle anskaffas.

De nyuppsatta regementena skulle alltså komma att till det yttre erbjuda samma anblick som den karolinska armen för öfrigt.

En fråga, hvars lösning emellertid syntes skola möta oerhörda svårigheter, var den, hvarifrån medlen skulle tagas till alla dessa rekryters munderande.

Redan vid manskapsuppsättningen hade rotar och rusthåll måst taga sig mycket nära. Den utväg, som förr beredt någon lindring, nämligen att den rekryterande roten fick någon hjälp af de andra rotarna i korporalskapet, stod nu ej öppen, då alla måste rekrytera. Därtill kom, att i flera fall summor, på hvilka man gjort sig räkning till understöd, utan vidare anslagits till andra försvarsändamål. Redan är omtaladt, hvilka åtgärder regeringsmyndigheterna vidtagit med de af Stenbock från de skånska rusthållen hopsamlade medlen. De hade gått till amiralitetets behof, och på samma sätt gick det på andra håll. Af Smålands kavalleriregementes hopsparade rekryteringskassa hade statskontoret utan vidare tagit 36,000 daler silfvermynt till flottan; af innestående soldatlönemedel för Kronobergs rege-

Sidan 153

Det stod klart för myndigheterna, att utomordentliga åtgärder måste vidtagas, enär rotarna icke på egen hand syntes mäkta med soldaternas munderande.

Det synes hafva varit den alltid nitiske och rådsnare öfverste Grundel, som först för defensionskommissionen, närmast i fråga om Södermanlands regemente, anvisade de utvägar, som kunde tillgripas. Han föreslog, att man skulle taga de hos rotarna innestående soldatlönerna för åren 1708 och 1709, den också till soldatlöner anslagna kronotunnan, de två tunnor säd och två lass hö, som af roten erlades i hemkall och voro afsedda för soldatens hustru och barn, de s. k. släpeklädnadspenningarna för 1709, alla regementets besparingar, som uppkommit vid vakanser och befordringar, hvarjämte slutligen hvad som efter allt detta ännu fattades borde tagas af den lega, som eljest skulle tillfalla den nye soldaten.²

Liknande förslag kommo snart från flera landshöfdingar och öfverstar. Det var tydligen en nödfallsutväg, som var anvisad, och det föll sig så mycket svårare att välja den, som de medel, hvarom det var fråga, till god del skulle tagas från personer, som hade fullgiltiga anspråk på dem. De innestående lönerna och med dem jämförliga medel tillkommo rättvisligen hustrurna och barnen till de soldater, som nu voro fångna i Ryssland eller stupat eller frusit ihjäl under det ryska fälttåget. Framför andra borde väl dessa få åtnjuta hvad dem tillkom. Men land och rike var i fara, och nöden kräfde ytterlighetsåtgärder, och då statskontoret förklarade sig vara ur stånd att lämna något bi-

Sidan 154

1. Lindhjelm till D. K. 6 nov. 1709. G. Faltzburg till D. K. 26 okt. 1709. Burenskiöld till D. K. 7 okt. 1709. S.
2. Angående hemkallet var det Grundels mening, att det skulle lämnas af roten, förvandladt i penningar, endast för så vidt soldathustru, som bebodde torpet och besått dess åker, ej fanns. Af landshöfdingarne, i hvarje fall i Södermanland, uppfattades det dock så, som om förslaget gick ut på att öfverallt taga hemkallet. Jfr defensionskommissionen till Clerck 6 okt. 1709, Karl Gyllenstierna till D. K. 27 okt. och 10 nov. 1709. S.

Planen mötte emellertid från flera håll motstånd. Kraftigast framhöllos betänkligheterna af riksrådet Karl Gyllenstierna, som i egenskap af ståthållare i Lifgedinget hade att säga sitt ord i saken. Han framhöll, att 1708 och 1709 års soldatlöner ännu ej voro inkasserade, utan fortfarande innestode hos rotarna och att dessa vore hårdt tryckta af missväxten och af den starka rekryteringen; dessa penningar vore för öfrigt de förra soldaternas förtjänta lön; vore den förre soldaten död under det ryska fälttåget, så skulle lönen till hans död komma hustrun och barnen till godo, och för tiden efter hans död borde den till någon lättnad för den betungade roten icke utgå; vore soldaten fången, vore det ännu orättvisare att till det föreslagna ändamålet taga hans lön: man skulle då, sade Gyllenstierna, kläda den nye soldaten med den gamles svett och blod. På samma grunder afrådde Gyllenstierna från att taga kronotunnan och hemkallet; flera rotar försågo för öfrigt sina soldater med knektebygge och voro således ej skyldiga att utgifva hemkall. Hvad som däremot lämpligare kunde tagas, vore släpeklädnadspenningarna, regementets besparingar samt någon del af legan, blott man därvid ej toge för mycket, »ty hvad som brister i legan, det plägar soldaten ändå hemligen ut af roten».

Utan tvifvel talade Karl Gyllenstierna här rättvisans och billighetens sak, men situationen var sådan, att hans kolleger i defensionskommissionen ej kunde taga hänsyn till de rättsgrunder han anfört. Mundering måste i alla händelser regementena hafva, och penningar därtill måste man taga där de funnos.

Defensionskontmissionens beslut, som för Södermanlands regemente fattades den 30 oktober, blef därför i all hufvudsak i öfverensstämmelse med hvad Grundel föreslagit, dock med undantag af att hemkallet förbehölls de förra solda-

Sidan 155

Bland skiljaktigheter vid tillämpningen kan märkas, att på Kronobergs regemente de innestående lönerna anlitades, först då det visade sig, att öfriga medel ej räckte till och att endast en del af dem togs.

Beträffande Smålands kavalleriregemente förklarades af vederbörande, att rusthållarne omöjligen kunde anskaffa mundering och hvad som eljest ålåge dem, om de ej finge igen de 36,000 daler silfvermynt kavallerirekryteringsmedel, som af statskontoret tagits till flottan från Jönköpingsränteriet; enligt Wingeflychts memorial bestämdes visserligen, att statskontoret borde återbetala medlen, men detta var en klen tröst, enär statskontoret var oförmöget härtill, och därför tillades, att Lindhjelm och öfverstlöjtnant Dücker finge själfva på allt sätt söka skaffa utvägar. Att Lindhjelm tog de rekryteringsmedel, något öfver 8,000 daler, som funnos i ränteriet, tyckes framgå. I Kronobergs län uppgick den under de närmast föregående åren samlade regementshjälp, som nu anslogs till rotarnas understöd, till 7,740 daler s:mt. Till länets rusthållares hjälp lämnades

Sidan 156

De nya munderingarna skulle nu förfärdigas så fort, att de kunde vara aflevererade till regementena före eller senast vid deras uppbrott. Det förefaller underligt, att detta under dåvarande förhållanden i Sverige kunnat ske, men äfven här visade sig en exempellös raskhet och energi. I allmänhet tillverkades munderingarna för hvarje regemente samladt under en hand: Upplands, Östgöta och Södermanlands regementen fingo sina från Stockholm, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings regementens munderingar beställdes och tillverkades hos kommissarien Ehrenspetz i Norrköping, något äfven i Jönköping och Kalmar, Västmanlands regementes i Amias faktorier i Göteborg. På Lifregementet till häst skulle hvarje rusthåll för sig ombesörja munderingars anskaffande, men äfven här beställdes rockar och kappor hos Ehrenspetz i Norrköping.² Regementena voro i regeln i besittning af den nya beklädnaden vid jultiden och före uppbrottet till Skåne i början af januari. Bland de allra första och kanske före de andra fick Jönköpings regemente sin mundering; det var redan den 23 december.³ Västmanlänningarne däremot fingo ej sina från Göteborg förrän strax norr om den skånska gränsen; de hade i sina bondekläder tågat fram genom landet.

Med erläggandet af betalningen för munderingarna föll det sig ofta svårt, enär penningarna ännu ej voro tillgängliga. Leveransen till Västmanlands regemente synes på den grund hafva blifvit fördröjd.⁴ För Upplands regemente, där allting synes i hvad på landshöfdingen och rotarna ankom hafva gått långsammare till än annorstädes, hade ännu den 11 januari ej mer än tredjedelen af penningarna till munderingarna inkommit, och öfverste Braun gick då för att utfå leveransen i personlig borgen för beloppet hos leverantörerna.⁵ På Smålands kavalleriregemente erbjöd sig öfverstlöjtnant Dücker att gå i borgen för munderin-

Sidan 157

1. D. K. till G. Faltzburg 30 dec. 1709. S.
2. Salomon Cronhjelm till Stenbock 29 jan. 1710. E.
3. Hammarbergs journal. E.
4. Jfr G. Cronhjelm till D. K. 11 febr. 1710. S.
5. Braun till D. K. 11 jan. 1710. S.

Det är endast en liten afdelning af hären, om hvilken man ej kan finna, att den var militäriskt munderad. Det var de tre Närkeskompanierna af Lifregementet till häst. Deras mundering blef färdig först i början af mars 1710, alltså efter fälttågets slut och sändes då till dem i Skåne. Dessa kompaniers ryttare hafva då säkerligen fått göra kampanjen i sina vanliga dräkter.² Öfver hufvud taget voro emellertid de nyuppsatta regementena i det väsentligaste munderade på det vanliga sättet och hafva företett ungefär samma anblick som en armé under vanliga förhållanden. Somliga regementen voro t. o. m. ganska väl munderade. »Södermanlands regemente var bland dessa; det fick vitsord att vara mycket väl klädt, och hvar soldat hade två omgångar kläder. Jönköpings regemente hade blå rockar med blått och rödt foder och grå pajrockar af vadmal, och Östgöta infanteriregementes mundering beskrifves af landshöfding Burenskiöld på följande sätt: underofficerarne hade blå klädessyrtuter fodrade med blått boj och försedda med tennknappar, hattar med silfvergalon, handskar med buffellädersgehäng, korsgevär; manskapet hade blå rockar med gult foder och gula uppslag, hattar med snören, handskar, strumpor, både svenska och tyska skor, grå pajrockar af vadmal med gul stoffering, nattmössor, två skjortor per man, bröstdukar, två halsdukar per man, skinntröjor, ullvantar, ett par gula och ett par grå ullstrumpor per man, snösockor, knäremmar, gehäng, ränslar och saltpåsar samt äfven fältkittlar. Östgöta kavalleriregementes ryttare hade också fullständig mundering, bl. a. svart hatt med hvita snören, blå rock med gult foder, blå klädeskappor, skinnväst med mässingsknappar m. m.³

Sidan 158

1. Dücker till Stenbock 16 dec. 1709. E.
2. Fersen till Stenbock 9 mars 1710. E.
3. Burenskiöld till Stenbock 3 och 12 Jan. 1710. S. Tyska skor voro dyrare och finare än de svenska och motsvara väl närmast läderskor nu för tiden, nattmössan var en lägermössa, som äfven användes vid bivuakering nattetid, de gula och grå ullstrumporna motsvara närmast damasker.

Kronobergarne hade visserligen vid uppbrottet fått sina blå uniformer, men ränslar och gehäng, handskar, ullstrumpor (damasker) och tyska skor m. m. hade ännu icke levererats till dem.

Anskaffandet af vapen tyckes ej i och för sig hafva mött några svårare hinder. Kronans arsenaler voro jämförelsevis väl försedda äfven med ammunition. På värjor rådde emellertid en viss brist; det uppgifves, att i arsenalen i Jönköping funnos l 634 och i Örebro 1 028, hvarjämte Södermanlands regemente hade 280 till öfverlopps. Detta var infanterivärjor, men de nya regementena behöfde så många, att en brist på 244 stycken förefanns. Under hösten ägde dock en flitig fabrikation af värjor rum i Stockholm, dels för infanteriets, dels och väl hufvudsakligen för kavalleriets behof.

I midten af november hade öfverstlöjtnant Fleming, som ledde ifrågavarande faktori, tillverkat l 800 nya värjor och sade sig kunna inom kort lämna ytterligare 2000. Det var emellertid mycket svårt att skaffa betalningen, då rusthållarne i allmänhet voro oförmögna att genast anskaffa penningar därtill och defensionskommissionen först ej tilltrodde sig att ålägga krigskollegiet att leverera vapnen gratis. Landshöfding Burenskiöld, som i fråga om Östgöta kavalleriregemente anhållit, att rusthållarne måtte få en till två månaders anstånd med betalningen, fick härom det besked, att han finge enskildt öfverlägga med generalfält-

Sidan 159

1. Björnberg till Stenbock 26 juli 1710. E.

Hvad Smålands kavalleri beträffar, fingo landshöfding Lindhjelm och regementschefen öfverstlöjtnant Dücker af defensionskommissionen tillsägelse att själfva förmå leverantörerna att lämna kredit, och det har säkerligen på andra håll gått till på liknande sätt.²

Infanteriets beväpning blef ej så fullständig som annars varit fallet i Karl XII:s här. Endast pikenerarne fingo värjor, under det att musketerarne hänvisades till att, om blanka vapen behöfde användas, reda sig med bajonetten. I fråga om förhållandet mellan dessa båda vapenslag blef det vid det gamla, att på regementet skulle finnas 800 musketerare och 400 pikenerare. Upplands regemente hade dock alls inga pikenerare, utan hade alla sina soldater väpnade med musköt och bajonett. I ett afseende blef emellertid de nya regementenas utrustning i högsta grad bristfällig. De fingo så godt som ingen tross. Tält, proviantvagnar, ammunitionsvagnar, i de flesta fall fältkittlar och öfver hufvud allt yttre tillbehör, som eljest anses nödvändigt för en trupp, som sattes på fältfot, kunde man ej anskaffa. Tiden var knapp, men framför allt var det bristen på penningar i statens kassor och fattigdomen hos rotebönder och rusthållare, som lade hinder i vägen. Defensionskommissionen hade på reklamationer i denna sak ej kunnat svara annat än att den skulle önska, att de till munderingarna anvisade medlen måtte förslå äfven till ifrågavarande utrustning.³ Så mycket kännbarare var bristen,

Sidan 160

1. D. K:s protokoll 6 och 9 dec. 1709. S.
2. D.. K. till Lindhjelm 30 dec. 1709. S.
3. D. K. till öfverste Fock 15 okt. 1709. S.

Med möda och ansträngning och med tillgripande af nödfallsutvägar hade man lyckats något så när lösa frågan om mundering och beväpning för de nya regementenas manskap. Men det fanns andra än soldaterna, som behöfde hjälp i detta afseende, och det var officerare och underofficerare. Af dem hade vid anteckningen till tjänstgöring i den nya armén åtskilliga anhållit att, då de voro mycket fattiga, få understöd till ekiperingen, och man kan tryggt antaga, att för det stora flertalet var utrustningsfrågan ganska bekymmersam. Af de medel, som anvisades till manskapets mundering, kunde de ej få något, och statskassans ställning var ej sådan. att något väsentligt tillskott kunde väntas därifrån. Det har emellertid tydligen genast framstått som alldeles nödvändigt att hjälpa underofficerarne, och den 15 oktober fick statskontoret order af defensionskommissionen att till mundering utanordna för hvarje underofficer så mycket som beräknades för en vanlig soldatmundering; hvad som därutöfver kunde vara nödigt finge bekostas af hvars och ens lön, men samtidigt afslogos alla framställningar om utbekommande af något förskott af denna. I december bestämdes, att af 1709 års influtna löner finge tagas tre månaders andel till underofficersmunderingars anskaffande och att krigskollegiet finge till underofficerarne utlämna värjor, hvilka dock framdeles skulle af dem betalas.¹

Officerarne kommo att börja med ej i åtnjutande af något understöd, ehuru den beredvillighet de visat att träda till i farans stund väl hade gjort dem förtjänta däraf. Deras begäran om understöd, när sådan framställdes, var mycket blygsam. Så anhöllo Östgöta kavalleriregementes officerare och underofficerare genom öfverste Roxendorff att till anskaffande af mundering utfå något förskott på lönen. Defensionskommissionen svarade den 15 oktober, att »det ej kan åstadkommas, utan de få själfva tillse, att de behörigen

Sidan 161

1. Wingeflychts memorial den 29 dec. 1709. Jfr D. K. till G. Faltzburg 30 dec. 1709. — Det gällde här närmast Kronobergs regemente, men sättet har säkert tillämpats äfven på de andra regementena. Jfr nedan om officerarne.

Då hade officerarne emellertid redan måst på egen bekostnad ombesörja sin utrustning, och tiden medgaf nu knappast att, där så kräfdes, före uppbrottet i någon väsentligare mån komplettera den. Det finnes också tecken, som tyda på, att officersmunderingarna vid arméns samlande ej öfverallt befunno sig i så godt skick, som önskligt hade varit. Det torde stå i samband med svårigheterna vid ekiperingen, att flerestädes officerarne skäligen sent inställde sig hos sina truppafdelningar för att börja rekrytexercisen med dem, och detta dröjsmål, hvaröfver flera landshöfdingar och öfverstar klagade, torde måhända därigenom finna en viss ursäkt.

I sammanhang med aflönings- och utrustningsförhållandena stod frågan om nyttjanderätten till soldattorp och officersboställen. Där den förre innehafvaren ännu var vid lif i den ryska fångenskapen, kunde ej efterträdaren utan vidare rycka in i besittningen däraf. Emellertid anhöllo de nya ryttarne på Östgöta kavalleriregemente genom öfverste Roxendorff hos defensionskommissionen att strax få disponera öfver ryttartorpen; möjligen har liknande begäran framställts från andra regementen. Defensionskommissionen lät de civila myndigheterna jämte öfversten yttra sig om östgötaryttarnes begäran. Hauptmannen i Vadstena län

Sidan 162

I verkligheten blef det så, att ryttarhustrurna fingo stanna kvar på torpen så länge. Utan tvifvel talade ur billighetens och rättvisans synpunkt alla skäl härför, men å andra sidan medförde det utan tvifvel ökade olägenheter för de redan hårdt ansatta rusthållare och rotebönder, som utsattes för större kraf från de nya knektarnes sida och i de — visserligen ej talrika — fall, där den nye soldaten var familjeförsörjare, måste vid regementets afmarsch taga sig af dennes hustru och barn.

Beträffande nyttjanderätten till officersboställena utfärdade defensionskommisionen den 16 december en resolution, som var helt och hållet till förmån för de nyantagna officerarne. Hade man hittills ej kunnat göra något för dem, så tog man nu i stället steget fullt ut, utan hänsyn till deras fångne företrädare. Kommissionen bestämde nämligen, att de i den ryska fångenskapen varande officerarne ej längre skulle få åtnjuta sina boställen och hemmans-

Sidan 163

1. Karl Gyllenstierna till D. K. 17 nov. 1709. S.

Man har ej rätt att klandra defensionskommissionen för denna drakoniska bestämmelse. Den hade till sin uppgift att sörja för rikets försvar, och i denna svåra tid måste hänsynen till de enskilda vika härför, och kommissionen, med de stora svårigheterna vid arméuppsättningen, med nödvändigheten att skaffa underhåll åt de nya officerarne och med dessas patriotiska beredvillighet till krigstjänsten för ögonen, har säkerligen ansett det nödvändigare att skaffa dem möjlighet att hålla sig i krigsberedskap än att underhålla de fångne och deras närmaste, om än de senare därigenom skulle ställas på bar backe.

Det gick dem dock ej så illa som det såg ut till. Karl XII hade själf haft sin uppmärksamhet riktad på saken och meddelade i en kungörelse från Bender den 13 september 1709 bestämmelser om boställen och torp, hvilka voro mildare än defensionskommissionens och i hvilka han sökte

Sidan 164

1. D. K. till guvernören i Skåne 16 dec. 1709. G.

Det länder konungen till ära, att han på detta sätt sökte lindra bekymren för dem, hvilkas män och fäder sutto i den ryska fångenskapen, men det var å andra sidan ej hugnesamt för alla de nya officerarne att under besvärligare förhållanden än någonsin få göra krigstjänst för half lön, och bestämmelsen angående de nya soldaternas underhåll och hemvist kunde ej gärna undgå att öka de tunga bördor, som hvilade på den roterande och rustande allmogen.

Defensionskommissionen kunde ej inskränka sina omsorger om utrustning och beväpning endast till de nyuppsatta regementena. På åtskilliga af de redan befintliga voro förhållandena sådana, att kraftiga åtgärder behöfdes för att de skulle komma i fältdugligt skick. Isynnerhet gäller detta om fyr- och femmänningsregementena. Dessa hade från första början, då, de nyuppsattes, haft ganska dålig mundering och i många fall äfven sämre beväpning än andra regementen, och då de nu skulle i fält, behöfde dessa brister afhjälpas. Redan förut är omtaladt, att Gyllenstiernas skånska tre- och femmänningsryttare hade stöflar, som voro tjugu år gamla. Uniformerna voro dåliga, kappor hade visst icke alla, och då ryttarne nu fått göra höst- och vinterkampanjen i Skåne och Blekinge, hade detta till följd, att de blefvo helt »afslitna»; en stor del af ryttarne red i träskostöflar, en del hade de gamla stöflarna hopbundna med bast och tåg, och på uniformens skröpligheter för öfrigt sökte man råda bot med skinnpälsar och hvad annat man kunde öfverkomma.¹ På Gyllenstiernas anhållan

Sidan 165

1. Axel Sparre till D. K. febr. 1710. .S.

Det från Uppland, Södermanland, Västmanland och Dalarne uppsatta fyr- och femmänningsinfanteriregementet, som stod under öfverste von der Noths kommando, var ej heller i godt tillstånd. Det behöfde för det första rekrytera, då det nu hade 150 vakanser och dessutom åtskilliga nummer besatta med gamla soldater. Öfversten uppgaf, att flera nummer ej ens vid regementets uppsättande besatts med soldat, utan städse varit vakanta, och vidare klagade han att soldaterna nu voro »helt nakna».² Von der Noth vände sig först till landshöfding Hoghusen i Uppland med anhållan om rekrytering och om diverse munderingspersedlars anskaffande. Men Hoghusen förklarade, att det vore omöjligt att skaffa rekryter, enär rotarna voro fullt upptagna af rekryteringen till Upplands regemente, och ränslar och musköthölster kunde de ej heller anskaffa; skor och strumpor hade han beordrat dem ombesörja, men han tillade misströstande: »om bönderna hinna därmed får tiden utvisa». Öfver hufvud var det från Hoghusen och upplänningarne, som de värsta klagoropen kommo, på samma gång som nyuppsättningen hos dem gick långsammast, och om det än kan hafva varit svårt nog att både uppsatta Upplands regemente och göra tillskott till fyr- och femmänningsregementet, så var dock efter öfverstarnes utsago tillståndet ej värre i Uppland än i andra provinser, hvilka handlade snabbare och från hvilka slika beklaganden ej kommo.

Regementet kunde emellertid ej lämnas utan utrustning; defensionskommissionen befallde därför den 4 oktober statskontoret att lämna medel till de blå uniformsrockarnas anskaffande, och den 20 december beordrades vederbörande

Sidan 166

1. D. K. till statskontoret 22 nov. 1709. S.
2. Von der Noth till D. K. 30 sept. och 10 okt. 1709. S.

Landshöfding Hoghusen, öfver hvilken öfversten besvärat sig, infann sig den 7 januari i defensionskommissionen och klagade, att på Upplandsrotarna hade en del knektar själfva uppburit all lega hos roten, en del däraf hade otrogna fogdar förskingrat, och somliga rotar kunde för fattigdoms skull ej betala den resterande legan. Det svar landshöfdingen fick var en skrapa: »det är illa, att han ej vigilerat», hvarjämte han befalldes att genast skaffa penningar till 220 hattar och till så många handskar, som behöfdes. Till västar och byxor skulle statskontoret förskottera penningar till rotarna.¹

Officerarne hade anhållit, att de måtte till sin utrustning utfå 3 månaders anpart af sin innestående lön, men denna blygsamma begäran möttes med afslag; då något ändock måste göras för dem, tillgrep man den utvägen, att hvad som af besparad soldatlega efter småpersedlarnas anskaffande ännu stod inne hos Södermanlandsrotarna togs, och ur den lilla på sådant sätt bildade fonden lämnades 3 månaders lön åt officerarne.

Ehuru naturligen skrädderiernas arbetsförmåga var hårdt tagen i anspråk, fick dock äfven von der Noths regemente sina munderingar i ordning till det stundande fälttåget.

Det från Uppland, Södermanland, Västmanland, Östergötland, Västergötland och Småland uppsatta fyr- och femmänningskavalleriregementet, som stått under öfverste Lencks befäl och nu tills vidare kommenderades af öfverste Meijendorff von Yxkull, förrän denne öfvertog Lifregementet till häst, säges af öfversten den 25 september vara i »slätt tillstånd med brist på giltiga ryttarhästar»; rockar, kappor och stöflar hade varit gamla, redan då regementet uppsattes, och voro nu alldeles utslitna. Upplands- och Västmanlandskompanierna och de tre Smålandskompanierna hade

Sidan 167

1. D. K:s protokoll 7 januari 1710. S.

Det af sachsiska krigsfångar sammansatta under öfverste Schomers befäl stående regemente, som från Viborg förts öfver till Sverige och kommenderats till den Nierothska armén i Bohuslän, behöfde äfven i hög grad nya munderingar. Det hade i senare delen af oktober afmarscherat till Göteborg, sedan Schomer förklarat, att det var »bravt och lydigt folk och att han ville sätta sin hals i pant på att de skulle träffa med de bästa danska trupper». De fingo i Göteborg munderingar från Amias fabriker, sannolikt på kredit, så att statskontoret sedermera skulle betala beloppet.

Mot slutet af november och i början af december begynte officerarne ankomma till sina truppafdelningar, och mönstringar höllos nu vid regementena. Manskapet fick nu också börja exercera, ehuru. det ännu icke var militäriskt munderadt. Exercisen på kompanimöten³ varade emellertid

Sidan 168

1. Yxkull till D. K. 25 sept. 1709. S.
2. Bennet till Stenbock 5 januari 1710. E.
3. I allmänhet höllos ej möten med större afdelningar än kompanier: beträffande Upplands regemente förklarade defensionskommissionen, att det var för fattiga tider att hålla bataljonsmöten. D. K. till Hoghusen 20 december 1709. S. Hoghusen hade velat hindra öfverste Braun att hålla kompanimöten, men defensionskommissionen befallde nu hållandet af sådana. Om svårigheten vid officerarnes uppehälle, se Gripenskölds bref till Stenbock 18 december 1709. E. Det vill dock synas, som om åtminstone Kronobergs regemente varit i sin helhet inkalladt till Växjö vid den 14 december och där, ehuru ännu omunderadt, öfvats. (Kagg till Stenbock 14 december 1709. E}.

De nya soldaterna hade alltså vid uppbrottet fått någon rekrytutbildning, om än denna naturligtvis måst inskränkas till det allra nödvändigaste.

Anskaffningen af föda åt den nya armén under dess nedmarsch till krigsskådeplatsen var icke den minsta omsorgen. Den enda utvägen härför var att pålägga allmogen en magasinsgärd in natura, ytterligare en börda till alla dem den redan hade att bära. Den omtänksamme Jönköpingslandshöfdingen Lindhjelm tog initiativet härtill. Af egen drift utan någon maning från defensionskommissionen påbjöd han redan i september månad, att hvarje helt hemman i länet skulle bereda sig på att leverera 3 pund torrt sambakadt bröd, l pund smör eller l pund fläsk, 2 pund torrt kött, l tunna, svagöl, 6 pund hö och l skäppa hafre. Den 15 november befallde defensionskommissionen alla landshöfdingarne att i sina län till upprättande af magasin för hären indrifva en extraordinarie gärd i proviant och hästfoder. Hvad som levererades skulle i framtiden få afräknas i skatterna. En från Jönköpings län framställd anhållan om att gärden skulle få afräknas på det innevarande årets kontributioner blef däremot bestämdt afslagen. Gärden började nu indrifvas. Den bestämdes af landshöfdingarne, tydligen efter hvarje särskildt läns prestationsförmåga. I Kronobergs län bestämde landshöfding Faltzburg, att hvarje helt hemman skulle leverera 6 pund torrt bröd, 3 pund torrt kött, 2 pund fläsk eller smör, 3 skäppor malt, 4 mark humle, 4 skäppor hafre, 35 pund hö, 5 kärfvar långhalm och l lass ved. Jönköpings läns gärd ökades högst betydligt utöfver det förra påbudets bestämmelser,

Sidan 169

Det var en ganska dryg skatt i dessa missväxttider för bönder, som nyss ånyo uppsatt sina regementen.

Förutom böndernas bidrag skulle all tiondespannmål, till hvad bruk den än kunde vara anslagen, så när som på kyrkornas vin- och byggningssäd anslås till magasinen. Detta drabbade en del välgörenhets- och dylika inrättningar, som åtnjöto tiondespannmål. Öfverstäthällaren Knut Posse anhöll särskildt, att barnhuset i Stockholm måtte få behålla sin tiondespannmål, och motiverade denna anhållan med att barnhuset, på samma gång det under kriget fått sina anslag afknappade, hade måst upptaga så många soldatbarn.²

Dessa åtgärder visade sig dock icke medföra det åsyftade ändamålet. Säkerligen kunde gärden icke i sin helhet indrifvas från allmogen, och några verkliga magasin för härens behof kunde icke upprättas. Det enda man kunde åstadkomma var, att de genom landet marscherande regementena ej blefvo i saknad af allt uppehälle. Knappt blef detta i alla händelser, och i trots af beslutet om magasinsgärden och försöken att indrifva denna blefvo de nya soldaterna utsatta för svåra umbäranden.

Vid danskarnes landstigande i Skåne hade defensionskommissionen beslutit att med ändring af förut gjord resolution gifva öfverbefälet öfver den fälthär, som skulle operera mot fienden, åt Stenbock och uppdraga befälet i hufvudfästningen Malmö åt Karl Gustaf Skytte. De regementen, som skulle sändas till Stenbock, voro Smålands och Östgöta kavalleriregementen samt Östgöta, Södermanlands, Kronobergs, Jönköpings och Kalmar infanteriregementen.

Sidan 170

1. Lindhjelm till D. K. 18 jan. 1710. S.
2. Lindhjelm till D. K. 2 dec. 1709. D. K. till landshöfdingarne 15 nov. 1709. G. Faltzburg till D. K. 26 nov. 1709. K. Posse till D. K. 10 dec. 1709. S.

Sidan 171

1. D. K.:s bref till Stenbock 8 och 25 nov. 1709.

Såsom nyss nämnts, hade det först varit defensionskommissionens mening, att regementena skulle upp den 15 januari. Stenbock fortfor emellertid att såväl för defensionskommissionen som för generaler och landshöfdingar med kraft upprepa sina föreställningar om den fara, som läge i dröjsmål med uppbrottet, och hans föreställningar understöddes lifligt af Burenskiöld, som under juldagarna var i Stockholm. Rapporterna från Skåne talade nu också om det danska framryckandet mot Helgeå såsom omedelbart förestående. Defensionskommissionen fann då, att tiden var inne och utfärdade den 30 december uppbrottsorder till regementena.² I sammanhang med affärdandet af den nya armén vidtog man åtgärder för att förse den med artilleri och betjäning därtill och till trossen. Egentligen skulle ju Stenbock haft i fält de tjugo i Malmö stående kanonerna, men han hade ej kunnat föra dem med sig till Kristianstad, och nu var Malmö fästning blockerad.³ Kanoner skulle

Sidan 172

1. Stenbock till Palmqvist 23 december 1709. E.
2. D. K:s protokoll 30 december 1709 S. Jfr sekreteraren Cronfelts bref till Burenskiöld, i utdrag af den senare meddeladt Stenbock i bref 5 jan, 1710. E.
3. Han fick härför af defensionskonimissionen (skrifvelser af 26 jan. 1710 E.) uppbära klander, men detta var säkerligen oförtjänt. Man kan undra, om han i december 1709 öfverhufvud kunnat föra dem med sig. Hade de varit med i Kristianstad, hade de tydligen råkat i danskarnes våld. På förhand måste Stenbock anse det ej osannolikt, att han blefve tvungen till reträtt mot Blekinge, och på en sådan reträtt skulle det vara hart när omöjligt att föra med sig 20 kanoner.

Artillerifolkets munderingar voro mycket dåliga, och för dem, som skulle värfvas, hade man inga på lager. Man gick nu i författning om att nödtorftigt laga de gamla dräkterna. Landshöfdingarne anmanades att ur sina län skaffa skinnkläder, vadmalsrockar och buldanspajrockar för 500 artillerikuskar. Till mundering för de egentliga artilleristerna fick statskontoret förskottera medel i afräkning på framtida löner. Krigskollegiet beställde 130 nya munderingar af grått kläde hos handelsmannen Mikael Grubb i Stockholm, men man saknade penningar att betala dem. Grubb inkallades då inför defensionskonimissionen, och denna sökte förmå honom att lämna leveransen på kredit. Ehuru motsträfvigt förmåddes han att gå in härpå, dock endast mot löfte att utfå likvid af de från Stockholms stad först inflytande kontributionsmedel för år 1710.²

Det antal artillerihästar, som vid den skånska hären ansågs behöfvas, uppgick till 666. Anskaffandet skulle gå till så, att landshöfdingarne till ett beräknadt pris af 35 daler s:mt för hvarje skulle uppköpa hästar efter följande fördelning:

Sidan 173

1. D. K:s protokoll 7 jun. 1710. S.
2. D. K:s protokoll 7 och 18 jan. 1710 S.

Därjämte skulle de söka skaffa en kusk till hvart par hästar.

Somliga län kunde emellertid ej prestera detta. Södermanlands kunde endast med största svårighet skaffa 80 hästar och 40 kuskar, de senare till god del afskedade soldater. Kalmar län kunde ej heller skaffa hela sin anpart, då det kräfdes, att hästarna skulle hålla 9 kvarters mått. Från Kronobergs län uppgafs, att efter anskaffandet af remonterna till Smålands kavalleriregemente funnos knappt några hästar af reglementerad storlek kvar i länet, och det visade sig vara ogörligt att hos bönderna få det önskade antalet samladt; af de hästar, som förevisades, var ingen värd öfver 15 daler.

Faltzburg tillgrep då den utvägen att i stället sända tillbaka till Skåne de på hösten uppskickade och illa medfarna skånska rusthållshästarna; kuskar hade han sockenvis anskaffat.¹

Öfverhufvud har alltså aldrig det begärda antalet hästar kunnat anskaffas; de, som kommo, inträffade först fram i februari i Skåne.

En sak, som låg Stenbock mycket om hjärtat och hvarom han ideligen gjort framställning till defensionskommissionen, var anskaffandet af en fältkassa åt armén. En sådan behöfdes framför allt vid provianteringen. På goda grunder betviflade generalen, att man skulle under fälttåget kunna underhålla armén genom att, såsom under hösten skett, indrifva proviant hos allmogen; allt för starka utpressningar skulle för öfrigt kunna förorsaka ett nytt uppflammande af snapphaneväsendet. Det skulle gå lättare att locka fram förråden, om man kunde lämna kontant betalning för provianten, och ett sådant tillvägagångssätt skulle

Sidan 174

1. Faltzburg till Stenbock 7 febr. 1710. E.

Man måste såsom i så många andra fall lita till landshöfdingarne. Order utfärdades till Blekinge, Kronobergs, Kalmar, Jönköpings och Skaraborgs läns landshöfdingar att till Stenbock afleverera hvad medel de hade innestående i ränterierna och regementskistorna, undantagandes hvad som var anslaget till amiralitetet, hvarjämte äfven skulle lämnas de år 1708 vid Lifregementet påbjudna medel till afgångna hästars ersättande.² Defensionskommissionen beräknade den 18 januari, att sålunda vore till fältkassa åt den skånska hären anslagna 80,000 daler silfvermynt. Beräkningen må i teorien vara riktig. men i verkligheten var det dock omöjligt att få ihop denna summa, och hvad Stenbock fick uppbära stannade vid något öfver 30,000 daler silfvermynt.³

Hvad som levererades från Kronobergs län gick till 5,000 daler silfvermynt.⁴ Lindhjelm lämnade från Jönköpings län 13,500 daler silfvermynt; han hade då tagit belopp från flera olika håll och anslagna till helt andra ändamål såsom Jönköpings stads besparingsmedel, Visingsborgs skolmedel. Jönköpings regementes återstående besparingsmedel (ej mindre än 5,000 daler).

Sidan 175

1. Karl Gyllenstierna erbjöd sitt silfver: han sade sig gärna se, om någon ville förskjuta statsverket penningar mot pant i hans fasta egendom. Knut Posse ville låta »föra sin lilla silfverservis på myntet till Kongl. Maj:ts tjänst». Falkenberg sade sig ej hafva mera penningar än hvad han till sin nödtorft behöfde; af silfver hade han endast några stakar, saltzer och skedar. Arvid Horn sade sig ej hafva några penningar och så föga silfver, att det ej skulle löna sig att sända det på myntet.
2. D. K. till statskontoret 12 jan. 1710. S.
3. Stenbock till D. K. 17 febr. 1710. S.
4. G. Faltzburg till D. K. 29 jan. 1710. S.

Slutligen bör kanske ej förbigås en drastisk begäran, att defensionskommissionen ville till hären nedsända »onyttigt folk» i Stockholm såsom »öfverflödiga skrifvare, fåfänga bokhållare, kaffebröder och dylika personer».¹

Kommissionen gaf i sitt svar först och främst Stenbock full myndighet öfver armén, i det att han efter behag fick tillsätta officerarne; tillägget »dock till defensionskommissionens approbation» kunde under nuvarande omständigheter och under pågående fälttåg ej vara annat än pro forma. Från Ryssland hemkomna officerare skulle förses med underhåll och fri skjuts till Skåne, där Stenbock skulle gifva dem anställning i hären. Stenbocks begäran om penningar mötte ett sämre mottagande. Wrede redogjorde för

Sidan 176

1. Coijets memorial till D. K. E.
   D. K:s protokoll 18 jan. 1710.

I trots af alla svårigheter hade defensionskommissionen således vid början af det nya året lyckats få en fälthär uppsatt och nödtorftigt utrustad. Felades än i sistnämnda afseende åtskilligt, så måste man dock medgifva, att arméuppsättningen varit en lysande prestation. Med full rätt kunde kommissionen låta hvar och en »döma, om man kunnat göra mer än man gjort, då man på så kort tid uppsatt så många regementen till häst och fot, skaffat kavallerihästar, försett kavalleri och infanteri med officerare, gevär, bekläd-

Sidan 177

1. Han kom dock till Skåne med Älfsborgs regemente, hvars chef han var.

Det hade dock ej kunnat lyckas, om ej defensionskommissionen haft ett öfver allt beröm stående understöd af ämbetsmän och folk. Sådana män som Lindhjelm, Burenskiöld och Grundel hade varit lysande föredömen, och deras kamrater hade liknat dem. Kraft, snabbhet, initiativ och personlig uppoffring hade varit utmärkande drag hos dem. I alla samhällsklasser hade man varit situationen vuxen. Man hade skyndat till statens hjälp och utan knot fördragit allt det denna måste pålägga. Större än nu har säkerligen aldrig allmogens offervillighet framträdt. Tryckt af fattigdom och missväxt, hade den gjort en större kraftansträngning än någonsin förut och med en förunderlig snabbhet. Till den nya hären hade strömmat officerare, utan mycken utsikt till lön, men med så mycket större till möda och fara, och öfverallt visade de unga rekryterna »en stor lust att gå till Skåne» och »stark åtrå att slåss med fienden».

Det var farhågan för att Helgeålinjen skulle forceras, som hade förmått defensionskommissionen att beordra uppbrottet, fastän regementenas utrustning ej ännu var i alla stycken färdig. Burenskiöld hade redan själf gått i författning om Östgöta infanteriregementes uppbrott, och öfverste Grrundel hade redan före den 30 december på grund af en skrifvelse från Burenskiöld i samråd med landshöfding Clerck befallt Södermanlands infanteriregemente att bryta upp så tidigt, att de först afgående kompanierna den 14 januari kunde vara i Mjölby.² Snart efter det att defensionskommissionens order ingått, fingo öfverstarne från Stenbock ifriga maningar att af alla krafter skynda på med marschen till Loshult. I en skrifvelse af den 4 januari till cheferna för de regementen han väntade bad han dem ej afvakta, att all

Sidan 178

1. Stenbock till D. K. 7 februari 1710. S.
2. D. K. till Grundel 30 december 1709. S.

Vid midten af januari voro regementena antingen i marsch eller i begrepp att omedelbart anträda den. De gingo dock i allmänhet icke i samlad trupp, utan marscherade i smärre afdelningar, vanligen två kompanier ihop, med ett par dagars mellantid. Östgöta infanteriregemente hade först satt sig i rörelse och börjat uppbrottet redan den 3 januari. De småländska regementena hade fått order att före de andra gå ned till gränsen, men hade ännu ej hunnit samla sig, då Östgötainfanteriet marscherade genom Småland. Östgöta kavalleriregemente började bryta upp den 10 januari med två kompanier om dagen i fyra dagars tid. Södermanlands regemente var med sina första kompanier efter order den 14 januari i Mjölby. Upplands regemente började sätta sig i rörelse den 17 januari, Västmanlands regemente den 14 januari; detta senare regemente eller i hvarje fall en del däraf skjutsades till att börja med i största hast på slädar, enär underrättelse inlupit, att faran i Skåne var öfverhängande. Von der Noths regemente började afmarschera den 15 januari, Bennets kavalleriregemente den 13 och 14 från olika landsdelar; en del däraf, nämligen den från Östergötland, hade dock medföljt

Sidan 179

Till mötesplats för alla dessa regementen var Loshult utsedt, och marschen skulle alltså af de nya regementena ställas dit. Öfverstlöjtnant Gripensköld hade med de två främsta kompanierna af Östgöta infanteriregemente den 14 januari hunnit till Växjö, då en löjtnant Tigerklou infann sig hos honom med Stenbocks order af den 11 januari, att han i stället för mot Loshult, där han annars skulle hafva inträffat den 16, skulle ställa sin marsch på Blekinge. Han skulle alltså med sina trupper medverka vid den genom danskarnes frammarsch nu starkt hotade Helgeålinjens eller någon af de blekingska linjernas försvar. Äfven återstoden af det ifrågavarande regementet samt det nu samlade Kronobergs regemente skulle skickas åt detta håll; de öfriga regementena däremot skulle enligt den förra bestämmelsen gå till Loshult. Gripensköld skyndade nu söderut med sina två kompanier, och äfven Burenskiöld, som strax efter själf kom till Växjö, tog samma väg. Det var emellertid redan för sent. Då Gripensköld på vägarna öster om Åsnen den 17 januari hunnit fram till Asarum, stod den Stenbockska hären redan vid Mörrum och gick nu därifrån längre österut. Östgötakompanierna fingo nu följa med det Köhlerska regementet till Karlskrona, dit de anlände den 20 januari. Gripensköld själf begaf sig till Växjö, dit äfven Burenskiöld, som i Småland nära den blekingska gränsen mött den af Stenbock utsände adjutanten Boije, återvände. Den 17 januari hade de sista kompanierna af Gripenskölds regemente passerat Växjö söderut, men vände nu tillika med de närmast föregående tillbaka dit. Kronobergarne hade ännu ej hunnit begifva sig i väg.

Den 20 januari hade Stenbock i Ronneby skilts från landshöfding Adlersten och rest till Växjö. Hela planen för arméns samlande måste nu ändras, likaväl som en helt och hållet ny fälttågsplan måste göras. Det beslöts att öfvergifva tanken på en rörelse mot Blekinge, och Loshult var numera sedan Helgeålinjen passerats af fienden omöjligt som samlingsplats för en här, som ryckte fram i små isole-

Sidan 180

Den 21 januari öfvertog Stenbock i Växjö befälet öfver de trupper, som Burenskiöld fört dit. Den första paroll och lösen han gaf var »Karlskrona» och »svensk». De regementen, som dels nu redan voro på platsen och dels ungefär samtidigt med Stenbock ankomme, voro Östgöta infanteriregemente, Kronobergs regemente och Östgöta kavalleriregemente. Till öfriga regementen hade Burenskiöld vid nyheten om motgångarna i Blekinge sändt order att skynda på af alla krafter »genom natt och dag».

Så småningom anlände allt flera afdelningar af hären; den 27 januari voro utom de nämnda samlade Södermanlands regemente, 5 kompanier af Bennets kavalleriregemente, l kompani af von der Noths regemente och 5 kompanier af Jönköpings regemente.¹ De återstående tre kompanierna af sistnämnda regemente (Östbo, Västbo och majorens) hade redan den 24 november, således utan munderingar och oöfvade, sändts af defensionskommissionen till Halmstad för att förstärka garnisonen² och voro således ej att påräkna för fälttåget. Af generalspersonerna hade förutom Burenskiöld generalmajor Palmqvist anländt. Den 28 januari anlände 2 kompanier af von der Noths regemente och den 29 Smålands kavalleriregemente. Den anblick detta sistnämnda erbjöd var i ett afseende ej hugnelig, i det att dess hästar voro mycket klena. Dücker hade i Jönköpings län icke funnit tredjedelen af dem acceptabla, och Stenbock fann dem öfver hufvud taget vara föga annat än »skjutsmärrar». En del af Västmanlands regemente hade under befäl af öfverstlöjtnant Falkenberg anländt till Ör, nordväst om Växjö; den fick där vid Stenbocks uppbrott från Växjö order att fortsätta sin marsch söderut öfver Alfvestad och kom således aldrig att passera Växjö.

Man kunde ej känna sig säker för att ej fienden skulle genom något öfverrumplingsförsök störa truppsamlingarna i Växjö, och Stenbock vidtog därför sina försiktighetsmått.

Sidan 181

1. Stenbock till D. K. 27 jan. 1710. S.
2. De stodo under befäl af major Strömfelt.

I sällskap med Burenskiöld och åtföljd af flera regementsofficerare och adjutanter rekognoscerade Stenbock själf terrängen kring Växjö och de till staden ledande vägarna från Blekingshållet och bestämde platser för corps de garder och vaktposter. Ryttmästaren Karl Behm sändes med 30 man af Östgöta kavalleriregemente att sköta patrullerings- och bevakningstjänst längre bort på vägarna till Blekinge. Löjtnant Lagercrantz, den samme som fört uppsikten vid Loshultsmagasinet, begaf sig med nio man af jägarebetjäningen ända ned till närheten af Karlshamn för att skaffa säkra underrättelser och återkom den 28 januari med nyheten om fiendens återtåg till Skåne.² Major Dewitte på Kronobergs regemente rekognoscerade längs vägen förbi Gottåsa och Diö mot Loshult, och han skaffade härunder äfven underrättelser från Kristianstad genom adjunkten i Osby Andreas Gemzæus, som förklädd reste in dit.³ Den 25 januari utsändes öfverste Roxendorff för att undersöka, om man för härens säkerhets skull behöfde rifva broarna vid Alfvestad och Husaby; resultatet blef, att det ej ansågs behöfligt. I Växjö utsattes larmplatser för de olika regementena i händelse af fiendens annalkande.⁴

Något danskt anfall kom ej. Den enda rörelse, som från den danska sidan gjordes mot Småland, var att från Kristianstad en trupp af 150 ryttare under befäl af en

Sidan 182

1. Jfr M. Holsts bref till Stenbock från Diö 25 jan. 1710. E.
2. Han och hans folk hade på denna färd haft den oturen att af smålandsbönder blifva fasttagne och hållne i förvar i två dagars tid. Sannolikt har deras uppträdande, då de måste färdas med så litet uppseende som möjligt, kommit bönderna att taga dem för spioner.
3. P. Thomas till Stenbock 25 jan. 1710 (E). Äfven bönder hade användts som spioner; så hade fjärdingsmannen Frenne i Ebbarp på Stenbocks uppdrag varit inne i Kristianstad.
4. För östgötarne vid Karlshamnsporten och vid domprostgården, för kronobergarne vid västra tullporten, för kavalleriet på torget.

Då det var besvärligt att hafva så många soldater sammanpackade i själfva staden Växjö, togos äfven de närmast liggande byarna i anspråk som förläggningsorter för regementena.³

Under det man väntade på att kunna bryta upp, sysselsattes soldaterna med exercis. En särskild order af generalen inskärpte, att de ej fingo »handteras med hugg och slag, när de uti exercisen undervisas». En på flere ställen i den senare litteraturen förekommande uppgift är, att Stenbock själf skulle på de isbelagda sjöarna vid Växjö deltagit i rekryternas inöfvande. Den enda källuppgift, som härom finnes, är en notis i öfverjägmästaren Gustaf Hammarbergs journal öfver hvad som passerade under vistelsen i Växjö, att Stenbock den 25 januari lät på Växjösjöns is uppställa ett kompani från hvardera af Östgöta, Södermanlands och Kronobergs infanteriregementen och i Burenskiölds närvaro själf exercerade dem och »underrättade dem i några angelägna exercitier, som generalen själf ville visa dem . Till något dagligt deltagande i exercisen kan Stenbock ej gärna hafva haft tid, så öfverhopad, som

Sidan 183

1. De skola hafva låtit bönderna i Loshult med ed styrka, att magasinet icke var i Diö, utan förts därifrån.
2. Deras bref af 29 jan. 1710. E.
3. Östgöta kavalleri förlades till Bergunda och Öjaby, Jönköpings regemente i Nöbbelöf och Vederslöf, Kalmar regemente i Telestad och Skir. en del af Smålands kavalleri i Täfvelsås, Dänningelanda och Tofta. I den sistnämnda byn stod också den park af ammunitionsvagnar. som sändts från Jönköping.

Den 29 januari utfärdade Stenbock i Växjö ett »reglemente för svenska armen i anledning af flera Kongl. Maj:ts förordningar så ock den metod, som brukas vid Kongl. Maj:ts arme utomlands».² Som själfva titeln angifver, är detta reglemente i hufvudsak en sammanställning af de regler för ordergifning, rullföring, fouragering, marsch och strid m. m., som i allmänhet voro gällande för Karl XII:s arméer. Särskildt föranledda af den förhandenvarande situationen eller åtminstone på grund däraf särskildt betonade äro bestämmelser om att vid dödsstraff ingen finge ur kvarteren uppbära mera än hvad som vore anslaget eller på minsta satt begå öfvervåld mot inkvarteringsvärdarne, »efter såsom de härmed i Kongl. Maj:ts protektion tagne varda»; vid samma straff förbjöds hvar och en att ur läger eller kvarter borttaga gärd eller annan för regementet anordnad tillförsel; vidare inskärptes eftertryckligt, att då kriget fördes i eget land, skulle man använda största möjliga sparsamhet vid tagandet af skjuts, så att undersåtarne så litet som möjligt därmed betungades: ingen finge därför på eget bevåg rekvirera skjuts af allmogen, intet öfverflödigt bagage finge föras med, och ingen finge »belasta sig med flera hästar än hvad som bestås hvar och en och man som knappast kan hjälpa sig med».

Reglementet slutar med följande maningar, som äro särskildt tillagda af Stenbock, och afsedda att inskärpa de allra viktigaste reglerna. »Hvad jag under Kongl. Maj:ts anförande har lärt», säger han, »är att kavalleriet med värjan i hand väl slutet tränger in på fienden, aldrig karakolerar eller brukar pistol eller karbin, såvida fienden ej är skingrad, vänder ryggen och drifves ut i moras och défilé, att man aldrig viker för fienden, att om det kommer till re-

Sidan 184

1. Angående vistelsen i Växjö se Hammarbergs Journal (E), Stenbocks bref till defensionskommissionen (S och E) samt hans koncept (E).
2. En afskrift af detta reglemente finnes bland de Aschebergska papperen å Lunds universitetsbibliotek. Reglementet finnes också särskildt tryckt (år 1775), men ordalydelsen är i den tryckta texten här och där förvanskad.
       Ett sammandrag af reglementet är återgifvet bland bilagorna till Oscar Fredrik: Bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713.

Bristerna i arméns utrustning, särskildt då det gällde ett vinterfälttåg, framträdde nu skarpt. Fältkistor, tält, proviantvagnar, i de flesta fall fältkittlar med mycket annat tillbehör saknades. Till de ammunitionsvagnar, som kommit från Jönköping, hade man ej anspann, då skjutsen, som fört dem hit, hade återvändt. Antalet fältskärer uppgafs af Stenbock vara alldeles otillräckligt.¹ Af de eldstål, som

Sidan 185

1. Enligt det i generaladjutanten Stjerncrantz' journal upptagna styrkebeskedet funnos vid slaget vid Helsingborg 34 fältskärer och fältskärsgesäller närvarande vid hären. De regementen. som alldeles saknade sådana, voro Upplands, Västmanlands, von der Noths. Lifregementet och Adelsfanan

utdelats till soldaterna, befanns en stor del vara i obrukbart skick, och snabba åtgärder måste vidtagas för att skaffa nytt. »I 26 år, som jag tjänat», skref Stenbock den 28 januari till defensionskommissionen, »har jag aldrig sett en armé i slätare tillstånd; dock låter jag inte modet falla.»

Viktigast af allt var att skaffa proviant åt den mängd af soldater och hästar, som i en oafbruten ström drog fram genom Småland. Kalmar län måste härvid träda till och hjälpa de andra båda länen, men i trots häraf fick man ej ihop tillräckligt. Det lilla förråd, som fanns i magasinen, var snart förtärdt, och den gärd af lifsmedel, som allmogen skulle lämna, räckte ej till. Växjö stad synes vid de sista truppernas ankomst hafva varit så godt som alldeles tömd på proviant.¹ Södermanlands regemente hade den 2 februari på tre dagar ej fått en brödbit och endast obetydligt kött, »hvaraf det mycket gifver sig, så att hjärtat blöder i lifvet däröfver».² Regementet skulle samma kväll vara i Diö, och öfversten hade bedt Stenbock att där få proviant. Samma kväll skulle Kalmar regemente komma dit; det hade på två dagar ej haft någon utdelning af proviant. Och allt hvad som fanns i Diö var 109 pund bröd, 4 tunnor gryn, 3 skäppor ärter och 4 tunnor hafre! Det förslog ej långt för två regementen. Etappchef en öfver jägmästaren Hammarberg lät emellertid genast sina fältkommissarier — egentligen var det skånska länsmän, som följt med Stenbock — ur byarne i nejden hämta all den boskap, som kunde fås. Penningar funnos ej, utan den betalades med kvittenser. Till landshöfdingen i Växjö gick ilbud, att han måtte låta kronobetjänte lämna handräckning till att drifva in boskap och till att samla allt det hö, som stod stackadt ute på böndernas mader.³ Landshöfding De la Gardie i Kalmar bidrog nu till att lindra något af den värsta nöden, i det att han lät bönder från Kalmartrakten och ända från Öland skjutsa lifsmedel och hö ej blott till Växjö, utan ända

Sidan 186

1. Den 2 februari skulle major Dewitte anskaffa salt till arméns behof; men i »den utmagra staden» funnos inalles ej mer än 4 tunnor. »Icke en kanna dricka finnes i staden till köps». (Dewittes bref till Stenbock. E.)
2. Grundel till Stenbock 2 febr. 1710. E.
3. Hammarberg till Stenbock 2 febr. 1710. E

Stenbock stannade ej i Växjö, tills hela hären där var samlad. Defensionskommissionen hade i skrifvelse af den 21 januari rådt honom, att då Småland vore hårdt medtaget af genomtåget, gå in i Skåne, så fort hans styrka vore minst lika stark som fienden. Det var den ej ännu, men Stenbock ansåg sig dock kunna afmarschera endast med en del af styrkan och därigenom lätta de öfrigas proviantering i Växjö. Den 21 januari beordrade han Gyllenstierna, som ännu stod kvar i Blekinge, att begifva sig in till Karlskrona för att med generalamiralen öfverlägga om användandet af den under hans befäl stående kavalleristyrkan. Om, såsom Stenbock hoppades och såsom också i verkligheten blef fallet, Wachtmeister ansåg det onödigt. att detta kavalleri efter danskarnes återtåg till Skåne stan-

Sidan 187

1. förtviflade.

Stenbock dröjde nu ej längre med afmarschen. Det skulle tydligen blifva allt svårare att i det hårdt anlitade Småland skaffa underhåll åt den samlade styrkan, och den danska rekognosceringen mot Loshult kunde kanske betyda, att Reventlow tänkte gå in i Småland, hvarvid Diölinjen, som ej var försvarad, skulle utsättas för att blifva tagen af fienden. Den 30 januari utfärdade generalen order till de ännu i marsch varande regementena att följa efter honom. Etappchef i Växjö blef major Dewitte, i Diö öfverjägmästaren Gustaf Hammarberg.

Den 31 januari före dagningen afreste Stenbock och de båda hos honom varande generalspersonerria Burenskiöld och Palmqvist med deras stab från Växjö och anlände på eftermiddagen samma dag till Diö. De regementen, som

Sidan 188

1. Wachtmeister till Stenbock 29 jan. 1710. E.
   Det Köhlerska regementet kom aldrig att rycka ut. Stenbock ansåg också, att det på grund af den sjukdom, som rasat i dess led, vore mindre marschdugligt.

Tätt efter de regementen, som följt med Stenbock, ryckte härens öfriga afdelningar fram genom Sydsmåland, fortfarande under stora svårigheter i fråga om proviantering och skjuts. De båda etappcheferna Dewitte i Växjö och Hammarberg i Diö utvecklade emellertid en berömvärd energi, och det är till en god del deras förtjänst, att hären trots allt så fort blef samlad i Osby.

Samma dag som Stenbock anlände till Osby, den 3 februari, hann den ena bataljonen af Västmanlands regemente under öfverstlöjtnant Falkenberg fram dit.² Dagen därpå inträffade den andra bataljonen förd af öfverste Tunderfelt själf, Södermanlands, von der Noths och antagligen Kalmar regementen.

Den 5 februari ankom en kolonn af 43 ammunitionsvagnar först afsända från Jönköping; med den följde en

Sidan 189

1. Hans namn uppgifves i Hammarbergs journal vara Cedercrantz.
2. Den hade ej passerat Växjö, utan gick öfver Ör och Alfvestad. en väg, som äfven andra afdelningar togo.

Den 6 februari anlände halfva Upplands regemente och en del af Lifregementet; tre dagar senare var återstoden af dessa regementen tillstädes.¹

Det var Stenbocks mening, att så fort de marscherande regementena kommit öfver den skånska gränsen, skulle proviant ej längre tagas endast mot kvittenser, utan betalas med reda penningar. Generalen hade dragit försorg om att soldaterna skulle förses med en liten summa penningar för att därmed betala hvad de fingo i byarna.² Orsaken till denna åtgärd är tydligen den, att Stenbock ville lätta bördan för allmogen, framför allt här i den egentliga snapphanebygden. Händelserna från Karl XI:s krig voro ännu i friskt minne, och om man pressade bönderna allt för hårdt, skulle man kanske kunnat gifva upphof till en ny snapphanerörelse, som man för närvarande var ur stånd att med kraft bekämpa. De tillgängliga penningmedlen hafva dock ej räckt till att förse alla regementen med summor, som förslogo för detta ändamål, och man måste utan vidare i Skåne tillgripa samma metod som i Småland. Proviantbristen var fortfarande svår. Hvad som vid februari månads ingång fanns tillgängligt i förråd var 642 pund bröd, 287 pund kött, 3 pund fläsk, 2 tunnor råg, 7 tunnor hafre och en obetydlig kvantitet mjöl. Under de dagar högkvarteret stod i Osby inkom till magasinsförrådet från Småland 1582 pund bröd, 767 pund kött, 133 pund fläsk, 26 tunnor råg och 53 tunnor korn samt något mjöl. Från Skåne infördes till magasinet 1,683 pund bröd, 581 pund kött, 85 pund fläsk, l skäppa råg, 25 tunnor korn, 30 oxar, 65 ungnöt och 10 får samt litet mjöl. Det var ej mycket till alla de regementen, som nu ryckte fram till Osby.³

Sidan 190

1. Hammarbergs och Stjerncrantz' journaler.
   Adelsfanans ankomst synes ej kunna med full säkerhet angifvas. I hvarje fall skedde den ej förr än tidigast den 9 februari.
2. Öppen order. Loshult 3 febr. 1710. E.
3. Provianträkenskaper. K.
   Säkert har dock mera inkommit. fast det ej finnes upptaget i magasinsräkenskaperna. Den 5 februari inrapporterade Dewitte från Växjö, att just då hade från Kalmar dit anländt ett ansenligt förråd mjöl. spannmål och tobak. Äfven salt ankom från Kalmar. Emellertid var det redan i Osby ganska ondt om födan. och enligt hvad domböckerna för Göingehäradena utvisa, fingo bönderna i nejden släppa till åtskilligt.

Sidan 191

Att Reventlow ej besatt och förskansat Helgeåöfvergångarna kan förklaras däraf, att han ännu saknade kännedom om från hvilket håll det svenska anfallet från Småland skulle komma, öfver Loshult eller öfver Markaryd, och under dessa förhållanden ej ansåg lämpligt att detachera infanteri så pass långt bort från arméns förläggningsorter.² Säkert måste det dock anses som en försummelse af Reventlow, att han ej låtit rifva Helgeåbroarna, då ju det svenska framryckandet, ifall det verkligen skulle ske på denna väg, därigenom hade betydligt försvårats.

Reventlow hade redan den 3 februari genom berättelser af bönder fått reda på, att en svensk armékår kommit till Loshult, och efter ryttartruppernas sammanträffande vid Hasslaröd dagen därpå visste han, att svenskarne nu stodo vid Helgeå. Då det var af största vikt för honom att skaffa sig säkra upplysningar om den Stenbockska armén och dennas styrka, anordnade han den 7 februari en stark rekognoscering. Från högkvarteret vid Sinclairsholm sändes öfverste Sprengel med 300 dragoner fram mot Hasslaröd. Sprengels förtrupp, 30 man under löjtnant Bass, stötte vid Sibbarp, ett stycke söder om Hasslaröd, på den svenska förvakten, som skall hafva utgjorts af en officer och 24 man. De sjælländska dragonerna hade blå uniformer, hvilket gjorde, att den svenska posteringen först tog dem för svenskar och lät dem komma för nära in på sig. På det svenska anropet svarade danskarne ej, utan påskyndade endast ridten utan att skjuta och med värjan i slidan. Först nära in på svenskarne lät den danske officeren draga blankt och högg in. De svenska ryttarne kastades tillbaka, och samma öde vederfors äfven den infanteripostering af 8 man, som

Sidan 192

1. De öfriga regementena stodo i Osby eller dess närmaste omnejd. Om von der Noths regemente är kändt, att det stod i Holmö.
2. Ett bref från befallningsmannen Holst till Stenbock (från Diö 25 jan. 1710. E) säger, att en brofogde berättat, att danskarne befallt en fjärdingsman i Sibbarp i Osby socken vid dödsstraff skaffa hästar till kanoner, som den 25 januari skulle föras till Hönjarum. Detta torde dock endast hafva varit ett löst rykte. I danska källor märkas inga spår till sådana åtgärder, och faktiskt var Hönjarums bro ej besatt.

Då den danska rekognosceringen möjligen kunde anses som ett förebud till ett allmänt framryckande af fienden, lät Stenbock hela sin armé rycka ut och intaga stridsställning vid Hasslaröd. Då fienden ej afhördes, fingo regementena emellertid snart gå tillbaka, utom Södermanlands och von der Noths, hvilka skulle hålla Hasslarödpasset besatt.

Under dessa förhållanden, då fienden syntes börja röra på sig, kom den Aschebergska kårens förening med hufvudhären mycket lägligt. Såsom förut nämnts, bestod denna kår af Riksänkedrottningens lifregemente till häst, Älfsborgs regemente och Schomers sachsiska regemente. Med den följde 2 trepundiga metallkanoner och 2 trepundiga järnstycken samt en artilleribetjäning af l officer, l underofficer och 11 man. Regementena uppbröto från Göteborg i den ordning, hvari de här äro nämnda, den 19, 21 och 26 januari och marscherade ned genom Halland. Den 30 januari hade Aschebergs eget regemente (Riksänkedrottningens) i sin helhet hunnit fram till Halmstad, och generalmajoren anlände själf med de sista kompanierna. Dagen därpå inträffade de båda andra regementena. Marschen hade för det Aschebergska regementets vidkommande således ej gått vidare hastigt, men det var ju ej heller af nöden att komma fram, förrän kåren kunde samlas, och förrän Stenbock själf satt sig i rörelse. Generallöjtnanten Fersen i Halmstad beklagade emellertid mycket, att det ej gått

Sidan 193

1. Hvilket regemente ryttarne tillhörde är ovisst. Reventlow uppger, att de, som tillfångatogos, tillhörde ett nyuppsatt regemente.
2. Reventlow till Fredrik IV 19 febr. 1710. D. Huitfeldts journal. D. Stenbocks relation till konungen. Stenbock till D. K. 17 febr. 1710. E. Stjerncrantz' journal.

På samma gång som Fersen underrättade Stenbock härom, uttryckte han sina farhågor för att, om den Aschebergska kåren aflägsnade sig, Halland genast skulle utsättas för ett danskt anfall och blifva utplundradt på lifsmedel. Han hade ännu ej hunnit afsända brefvet, då underrättelser ingingo, som ännu mer stegrade hans ängslan. Det rapporterades, att en dansk kår på icke mindre än 6 à 7,000 man stode vid Margretetorp tätt vid Hallandsås i begrepp att gå öfver denna och rycka an mot Laholm. Fersen förklarade följande dag i bref till Stenbock, att om verkligen danskarne nu skulle söka gå öfver Lagan, »hvilket endast vore afsedt på att ruinera landet och de hitkomna trupperna», kunde man ej låta den Aschebergska kåren afmarschera, utan nödgades använda den mot den danska härafdelningen, hvars numerär nu ej uppgafs till mer än 4,000 man. Fersen ansåg för öfrigt, att om Aschebergs trupper användes på detta sätt, skulle Stenbock hafva stor nytta af dem, då han med hufvudhären från Markaryd ryckt in i Norra Åsbo härad på vägen mot Helsingborg. Denna stad skulle nämligen då lätt kunna tagas, enär den nu vore rätt blottad på trupper.

Det var emellertid alldeles icke Stenbocks plan att själf gå fram på Markarydsvägen, och om han än i Mörrum framkastat tanken på den Aschebergska kårens användande mot Engelholm, ville han nu bestämdt hafva den till hufvudarmén. Den bestod ju också af öfvade trupper och var

Sidan 194

Sidan 195

1. Stenbock till Fersen och Aseheberg 29 jan. 1710. E.

I verkligheten synes allt detta hafva inskränkt sig till att en dansk kavalleritrupp från Möllerödskvarteren gått upp till Vittsjö för att rekognoscera, men Stenbock sände på grund af dessa nyheter genast kaptenen på Kronobergs regemente, Johan Karl Silfversparre till Ascheberg med order att slå in på en annan väg, hvarjämte han fann sig föranlåten att afstå från sammankomsten med Fersen. Så fort denne fått underrättelse härom, vände han den 4 februari tillbaka från Knäröd, dit han hunnit och där äfven Aschebergs trupper befunno sig, och reste skyndsamt till Laholm, där han redan förut posterat sin son med de sextio ryttarne. Han fann emellertid, att ingen dansk styrka var i antågande och att ej heller några försök gjorts af fienden att återställa de broar öfver de sydhalländska åarne, hvilka Fersen förut låtit afkasta.² Hela detta alarm hade emellertid haft den påföljd, att Stenbock ej kunnat med Fersen rådgöra om den slutliga fälttågsplanen och om den samverkan, som enligt denna borde äga rum från den skånska och den halländska sidan, utan att detta måst uppskjutas och öfverlämnas åt brefväxling eller ombud.

Aschebergs marsch ställdes nu till Markaryd och därifrån öfver Högholma, Boalt och Visseltofta till Osby. Silfversparre, som kände till trakten, sändes i förväg att rekognoscera. Vägarne voro ytterst besvärliga för en kår, som medförde både kavalleri och artilleri. För att komma fram måste man på flera ställen hugga undan skog, där den stod för tätt intill den smala vägen. Den Aschebergska kårens marsch från Markaryd är en synnerligen vacker

Sidan 196

1. Gistrenius till Stenbock 3 febr. 1710. E.
2. Fersen till Stenbock 5 febr. 1710. E.

Ascheberg hade ilat i förväg för sina trupper och sammanträffade den 6 februari i Osby med Stenbock. Han återvände dagen därpå och förde den 8 februari själf sin kår fram till högkvarteret. Den fick genast rycka ut till den mest utsatta positionen och ställdes vid Sibbarp, hvarvid von der Noths regemente och södermanlänningarne fingo gå tillbaka till sina förra kvarter. Den 10 februari rekognoscerade Stenbock själf terrängen kring Sibbarp.

Göran Gyllenstierna bröt den l februari med sin kavalleriafdelning upp från Lösen, sedan Gyllengahm med det otjänstbara manskapet och de sjuka hästarna sändts in i Kalmar län.² Den 6 februari anlände Gyllenstierna med det Lewenhauptska regementet till Växjö. Påföljande dag ryckte också hans eget regemente och Hiertas in i staden, och samma dag anlände dit de från Karlskrona afsända sex kanonerna. Sannolikt hafva vid denna tid äfven de två kompanierna af Östgöta infanteriregemente kommit från Karlskrona. Kavalleriregementenas marsch hade varit ansträngande, och åtskilliga hästar hade lämnats efter på vägarna. Den därigenom uppkomna bristen sökte Gyllenstierna delvis afhjälpa genom att taga en del i Växjö insjuknade ryttares hästar; de tillhörde företrädesvis Bennets regemente. Flera af Gyllenstiernas egna ryttare voro sjuka och måste stanna i Växjö.

Kårens ankomst vållade etappchefen Dewitte svåra bekymmer. Han hade nämligen ej mera fourageförråd inne än att hvarje regemente fick nöja sig med 600 pund hö och 20 tunnor hafre, hvilket tydligen var otillräckligt. Räddningen kom emellertid därigenom, att landshöfding De la Gardie från Kalmar sändt stora kvantiteter fourage, hvilka hunno fram, så att hästarna under vistelsen i Växjö blefvo

Sidan 197

1. Stenbocks relation till konungen. S.
2. Ordningen och redan vid den Gyllenstiernska kåren lämnade fortfarande en del öfrigt att önska. På en befallning af Stenbock att upprätta ordentliga förslag öfver regementenas styrka och defekter, svarade Gyllenstierna den 29 januari [E], att han ej kunde efterkomma denna order, om han ej »vid regementena finge majorer, som kunde läsa och skrifva».

Stenbock hade genom bud från Växjö fått den uppfattningen, att Gyllenstierna tänkte stanna i ungefär en vecka därstädes. Detta var nu visst icke fallet, men i alla händelser påskyndades kårens marsch genom det kraftiga maningsbref, som den 6 februari från högkvarteret afläts till Gyllenstierna. »Strax och utan en minuts försummelse och vid sitt enskilda ansvar» skulle generalmajoren bryta upp och »marschera så fort han någonsin kunde». Han skulle taga med sig förutom sina egna afdelningar alla trupper, som efter Stenbocks afmarsch ankommit till Växjö och ännu voro kvar där.² Ordern utfördes också. Det Lewenhauptska regementet bröt upp från Växjö den 8 februari, de båda andra regementena påföljande dag, och natten till den 11 februari förenade sig den Gyllenstiernska kåren med hufvudhären.

Den 11 februari anlände från Jönköping artillerikaptenen Flygare med 2 trepundiga kanoner och 2 haubitzer jämte nödig betjäning.

De från Karlskrona sända 6 kanonerna skulle af major Dewitte föras ned till armén, och Stenbock hade velat hafva dem senast den 10 på kvällen.³ Detta befanns emellertid vara omöjligt. De hunno fram, först sedan armén brutit upp, och ankommo den 12 februari till högkvarteret, som då stod i Hästveda. De pontoner, som kommit från Blekinge, hade Dewitte redan förut sändt ned till armen.

Sedan Gyllenstierna och Dewitte lämnat Växjö, skulle all vidare afmarsch därifrån inställas, och de soldater, som ytterligare kunde anlända, skulle intill vidare kvarstanna där. I Växjö lågo äfven de, som på grund af sjukdom ej

Sidan 198

1. Dewitte till Stenbock 8 febr. 1710. E.
2. Det var ej något helt regemente, utan endast smärre afdelningar, som af en eller annan orsak sent anträdt sin marsch.
3. I samma order berömmes Dewitte för sitt nit i tjänsten som etappchef. »Majorens vigilance och zèle för Kungl. Maj:ts tjänst är mig så väl bekant, att han behöfver intet frukta sig för ovänner, lämnandes jag aldrig öronen åt tadlare.»

Den Stenbockska hären hade fått mottaga två högst värdefulla förstärkningar i regementsbefälet. öfverste Lewenhaupt hade fått återtaga befälet öfver sitt regemente. Han hade, sedan han förts i arrest till Jönköping, hos defensionskommissionen gjort en ödmjuk afbön för sin förseelse och lofvat att för framtiden ej göra någon gensägelse mot det befäl, som var satt öfver honom. Kommissionen tog honom då till nåder och lät honom åter taga befälet öfver regementet;² detta hade under en del af mellantiden förts af öfverstlöjtnanten vid Gyllenstiernas regemente, Sparre. Regementets värde ökades vidare genom att öfverstlöjtnantstjänsten i Gyllengahms frånvaro öfvertogs af en ung, duglig officer; det var den ur rysk fångenskap hemkomne kaptenen vid Dückers dragoner, Erik Odelström, som nu, ännu ej 26 år gammal, blef major under Lewenhaupt. Hären var nu samlad. Den var sammansatt på följande sätt, sedan en del förändringar och ombyten i regementsbefälet strax före och under arméns marsch till Skåne ägt rum.

Kavalleri.

Gamla regementen.

Skånska tre- och femmänningsregementet, 6 kompanier, generalmajor Gyllenstierna och major Morman.
Västgöta kavalleriregemente, 6 kompanier, öfverste Hierta och öfverstlöjtnant Cronberg.
Västgöta tre- och. femmänningsregemente till häst, 6 kompanier, öfverste Lewenhaupt och major Odelström.
Riksänkedrottningens lifregemente till häst, 8 kompanier, generalmajor Ascheberg och major Soop.
Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till häst, 8 kompanier, öfverstlöjtnant Bennet och major Köhler.

Sidan 199

1. G. Faltzburg till Stenbock 6 april 1710. E. Då detta href skrefs, hade 362 af de sjuka tillfrisknat och afgått till armén i Skåne.
2. D. K. till Stenbock 4 januari 1710. E.
    

Nya regementen.

Smålands kavalleriregemente, 8 kompanier, öfverstlöjtnant J. H. Dücker och major Bonde.
Östgöta kavalleriregemente, 8 kompanier, öfverste Roxendorff och (antagligen) major Storckenfelt.
Lifregementet till häst, 8 kompanier, öfverstlöjtnant Meijendorff von Yxkull och major Crusebjörn.
Adelsfanan, 2 kompanier, öfverste H. A. Kruse och major Kanterberg.

Infanteri.

Gamla regementen.

Älfsborgs regemente, generalmajor Sparrfelt och öfverstlöjtnant Tranhjelm.
Sachsiska regementet, (endast 5 kompanier, de 3 hade blifvit kvarlämnade i Halland) öfverste Schomer och major Hastfehr.
Upplands m. fl. provinsers fyr- och femmänningsregemente till fot, öfverste von der Noth och öfverstlöjtnant Bildstein.

Nya regementen.

Kronobergs regemente, öfverste Hästesko och öfverstlöjtnant Kagg.
Jönköpings regemente (endast 5 kompanier, de 3 voro under rnajor Strömfelt i Halmstad), öfverstlöjtnant Fleetwood och kapten Lillie.¹
Kalmar regemente, öfverste Björnberg och major von Gerdten.²
Östgöta infanteriregemente, öfverstlöjtnant Gripensköld och major Löwe.
Södermanlands regemente, öfverste Grundel och öfverstlöjtnant Coijet.
Upplands regemente, öfverste Braun och major Forbes.
Västmanlands regemente, öfverste Tunderfelt och öfverstlöjtnant Falkenberg.

Sidan 200

1. Enligt Loenbom var kapten Rehnberg Fleetwoods närmaste man i befälet, men enligt Lillies tjänstemeritförteckning, var det han, som vid Helsingborg, sedan Fleetwood blifvit sårad, förde befälet.
2. Öfverste Fock hade för sjukdom fått afsked; G. Oxenstierna skulle hafva varit öfverstlöjtnant. men han hade ej anländt till regementet.

Artilleri.

12 kanoner och 2 haubitzer, kaptenerna Flygare och von Vicken.¹

Armén räknade 60 kavallerikompanier och 20 bataljoner. Dess numerär synes hafva uppgått till något öfver 16,000 man. Af generalspersoner, som ej samtidigt voro regementschefer, funnos hos Stenbock generallöjtnanterna Burenskiöld och Meijerfelt samt generalmajorerna Palmqvist och Taube.² Såsom generaladjutanter fungerade ryttmästarne Boije, Bildt, Falkengren, Henrik Hammarberg och Eberhard Bildstein, den sistnämnde nyss hemkommen från fälttågen i Flandern, samt kaptenen Per Stjerncrantz, hvilken fört den Straelbornska bataljonen vid dess ankomst till Skåne.³

Generalkrigskommissarie var guvernementskamreraren Peter Malmberg.⁴ Generalauditör var borgmästaren i Helsingborg Gabriel Löfgren. Fältsekreterare var Erik Roland. Överfältpredikant var kyrkoherden i Helsingborg Olaus Troilius; för öfrigt synas icke mindre än 39 regements- och bataljonspredikanter hafva varit vid armén närvarande.⁵

Vistelsen i Osby var förenad med strapatser och umbäranden för hären. Tydligen hafva gärdarna och torpen i nejden långt ifrån varit tillräckliga att skaffa hären tak öfver hufvudet. Då ej heller tält funnos — i hvarje fall icke på de nyuppsatta regementena — voro alltså de flesta af soldaterna hänvisade till att bivuakera, i trots af att man var i februari månad och kölden var ganska sträng. Soldaterna voro dock vid godt mod och visade stor lust att gå mot fienden. Karakteristiskt för sinnesstämningen är också det, att öfverallt från regementena anhölls hos kommissariatet om vin, ty folket ville gå till nattvarden.

Stenbock hade med sin erfarenhet om allt hvad till en armes fältutrustning hörde en klar uppfattning af huru

Sidorna 201 och 202

1. Major Cronstedt, som i slaget vid Helsingborg ledde artilleriet, hade ännu ej anländt, utan var ännu den 13 februari i Jönköping.
2. Karl Gustaf Dücker, utväxlad ur rysk fångenskap, anlände, först senare.
3. Under fälttågets sista dagar äfven den ur rysk fångenskap rymde kaptenen Anders Tungelfelt.
4. Sedan adlad Palmcreutz.
5. Stjerncrantz' journal.
6. Gistrenius till Stenbock 3 februari 1710. E.
   En sägen, omtalad i Cavallin, Lunds stifts herdaminne (IV 339). berättar, att kyrkoherden Ebbe Bring i Brönnestad, historieskrifvaren Lagerbrings fader, kom till Lund med ett bref från Stenbock, instucket i en käpp; då han förhördes i den danska högvakten lade han helt enkelt kappen på bordet rnidt för den intet ondt anande danske befälhafvaren. Denna sägen har funnit ett oväntadt stöd i Gistrenius' ofvannämnda bref.
7. Stenbock till Reventlow 25 mars 1710. E.
8. Cavallin i Lunds stifts herdaminne (IV. 303) omtalar såsom en sägen om Gemzæus, att han tjänade såsom kunskapare och budbärare under det skånska kriget, »och det berättas, att hans tjänster varit så viktiga, att Magnus Stenbock i glädjen öfver segern vid Helsingborg druckit brorskål med honom och kysst, honom, ja att sistnämnda hedersbevisning vederfarits honom äfven af grefvinnan Stenbock. Det förtäljes också, att Gemzæus på en af sina budbärarefärder blifvit af danskarne tillfångatagen och misshandlad, så att han däraf varit halt i all sin återstående lifstid, men brefvet, som han medförde, hade han uppätit, så snart han märkte danskarnes annalkande. Huruvida dessa berättelser äro historiska, må lämnas därhän».
      Hvad som är säkert är det, som i texten meddelats (se därom Gemzæus' bref till Stenbock 26 och 27 mars 1710 G, samt Brockdorffs till Lente 20 febr. 1710, D.). Att han skulle vid tillfångatagandet blifvit slagen fördärfvad, är en myt. Gemzæus, som kort efter kriget blef kyrkoherde i Önnestad, är den i skånsk tradition för sina löjligheter mycket omtalade »Önnestad präst». Hans verksamhet under kriget bar dock fullt vittnesbörd, att hos honom också funnos andra sidor än de löjliga.
    

stora bristerna därvidlag voro i den nya hären. Hans klagomål till myndigheterna i Stockholm voro också skarpa, så skarpa, att man understundom ej kan värja sig för tanken, att hans lifliga sinne och den flygande lätthet, hvarmed pennan satte hans tankar på papperet, understundom kanske kommo honom att gå något väl långt. Den 7 februari skref han till defensionskommissionen: »det är beklagligt, att nästan allt hvad regementena nödvändigt behöfva såsom vivres, artilleri, ammunition, vagnar, kuskar, förspann, hästskor, penningar, fältskärer, ja otaligt mycket annat dem felas, dessutom fienden rundt omkring, som med allting väl försedd är, så att i hänseende härtill jag många gånger önskar mig långt under jorden», och dagen därpå till krigskollegiet, att han »vid denna expedition hellre ville vara trumslagare än chef d'armée».

Från högkvarteret i Osby sökte Stenbock att sätta sig i förbindelse med Malmö och öfver hufvud med befolkningen i Skåne. Han vände sig därvid särskildt till prästerna, och det var på ett ganska egendomligt sätt hans budskap till dem fördes omkring. En ihålig käpp, i hvilken en skrifvelse från generalen till det skånska prästerskapet var gömd, sändes från kvarteret i Ousby prästgård till kyrkoherden Gistrenius i Visseltofta och därifrån genom en bonde från sistnämnda socken till prästen i Vankifva och vidare till prosten Erman i Mellby.⁶

Försöket att få bud till Malmö lyckades också. Från Växjö hade Stenbock sändt en trumpetare till det danska högkvarteret med bref till Reventlow, hvari han bad denne låta tillställa grefvinnan Stenbock i Malmö ett bifogadt bref, en begäran, som af Reventlow strax villfors.⁷ I ett på detta sätt fortskaffadt bref kunde naturligen endast rent personliga meddelanden göras, men från Osby trädde generalen i hemlig förbindelse med Malmö. Adjunkten

Andreas Gemzæus, åtföljd af en bland Stenbocks betjänter, vågade försöket, och de lyckades verkligen, förklädda till bönder, nattetid smyga sig genom de danska cerneringslinjerna utanför Malmö och komma in i staden. (Generalmajor Brockdorff hade emellertid på ett eller annat satt fått reda härpå och slöt mycket riktigt, att Gemzæus också skulle föra svar från Malmö till det svenska högkvarteret. Vaktposterna fingo order att se upp skarpare än förut, och då Gemzæus skulle ut från Malmö med depescher till Stenbock, blef han ertappad af danskarne och fick tillbringa flera veckor i fångenskap, delvis på Kronborg, hvarur han dock på grund af Stenbocks särskilda anhållan blef lössläppt.⁸

Kapitel 7 - Försöket till bondeuppbåd

Sidan 200