VIII. Februarifälttåget

Den uppgift Stenbock hade att lösa var att från den danska fälthären återeröfra Skåne och att göra detta snabbt.

Den synpunkt, som var den bestämmande för honom, var framför allt den, att det låg en mycket stor fara i dröjsmålet. Den här, som var samlad i Osby, var till antalet den danska hären öfverlägsen, och andan i densamma god: manskapet var intaget af stridslust. Stenbock ansåg sig alltså kunna hysa grundad förhoppning att, om det komme till öppet fältslag, afgå med segern. Men härens utrustning med tross och hvad därtill hörde var så dålig och provianteringsmöjligheterna voro så små, att armén på den grund skulle hafva mycket svårt för att föra ett långvarigt fälttåg; ett sådant skulle med största sannolikhet verka fullkomligt upprifvande för den. Karl XI:s höst- och vinterfälttåg år 1676 med en — likaledes till stor del nyuppsatt — här var i detta fall en bedröflig förebild och ett varnande exempel. Skulle fälttåget dragas ut till våren och sommaren, finge danskarne godt tillfälle att förstärka sin här; de skulle kanske också då kunna få rådrum att bombardera och taga Malmö och Landskrona. Hvad Stenbock angick, hade han svårligen någon ytterligare förstärkning att vänta; tvärtom var det alls ej omöjligt, att han, om general Tritschler med den norska armén rörde på sig, kunde blifva nödsakad att låta den Aschcbergska kåren gå tillbaka till Nieroth i Bohuslän. Ginge nu Stenbock från Osby rakt på den danska hären och hade lyckan med sig, så att han vunne en batalj, så var det därför alldeles ej säkert, att han blefve fienden kvitt. Han kunde knappast hoppas på en så afgörande seger, att den fientliga armén därigenom alldeles förstördes. Det troligaste var, att danskarne, äfven om de i en batalj i det inre af Skåne blefve

Sidan 223

I sammanhang med denna tankegång kom följande. Redan var proviantbristen ganska kännbar, och från Göinge eller från det redan i högsta grad utsugna Småland var ej mycket att få till dennas afhjälpande. Den »brödkorg» man måste söka att nå var slätten och södra Skåne, men dit spärrade danskarne vägen. Man måste på ett eller annat sätt söka att komma förbi dem och — af antydda skäl — utan att leverera hufvudbatalj. Ej blott nödvändigheten att få proviant dref Stenbock att snarast möjligt söka komma ned till södra Skåne. Af yttersta vikt var det för honom att söka få förbindelse med och fritt tillträde till Malmö. Där hade han sina 20 kanoner, och dem behöfde han, om han skulle våga drabbning med fienden.

Stenbocks fälttågsplan blef nu den att söka manövrera den danska hären bort från Skånes inre delar till Sundet, närmast till Helsingborg, hvilket var den enda punkt af betydenhet fienden innehade på Skånes västkust. Lyckades denna manöver, så skulle Stenbock själf för sin här få

Sidan 224

Utförandet underlättades högst, väsentligt af den omständigheten, att danskarne ännu icke hade tagit någon af de skånska fästningarna och alltså ingen fast stödjepunkt hade i Skåne och att de på grund häraf helt naturligt måste hysa vissa farhågor för att eventuellt blifva afskurna från sin återtågslinje och dennas enda möjliga reträttpunkt Helsingborg. Den danska armén kände sig härför icke riktigt fri i sina rörelser, och hela den danska maktställningen kändes osäker. Nu då den svenska frammarschen stod för dörren, framstod det nog rätt klart, att man i Köpenhamn handlat oklokt, då man ej lyssnat till Reventlows fältherreråd att framför allt söka taga Malmö och Landskrona.

Stenbocks plan för själfva krigsoperationerna under fälttåget var uppgjord med stort skarpsinne, med klar blick för och noggrann kännedom om de geografiska och topo-

Sidan 225

Medan Stenbock med den svenska hären stod vid Osby, kom det utanför Malmö till en liten strid, i det att Skytte lät göra ett utfall från fästningen. Sedan generalmajor Brockdorff på Reventlows befallning den 29 januari sändt de 4 kompanier lifdragoner han haft hos sig till Eickstedt vid Rönneå, hade han till bevakningen af Malmö kvar Drottningens regemente och 4 kompanier af Sprengels sjælländska dragoner. Brockdorff gjorde härefter en annan plan till cerneringen af fästningen, och bevakningsafdelningarna fingo följande positioner. Af infanteri lågo 40 man vid Alnarp, 60 man vid Burlöf, 80 man vid Nordanå och Sunnanå, 100 man vid Husie och Kvarnby, 100 man vid Oxie, 100 man vid Lockarp, 100 man vid Klagstorp;

Sidan 226

Sidan 227

1. Brockdorff till Lente 9 och 12 febr. 1710. D.
2. Man torde kanske kunna väga det antagandet, att prästen Andreas Gemzæus redan nu kommit in i Malmö med underrättelser om att Stenbock med den nya hären nu var i Osby, och att det var på grund af dessa underrättelser, som Skytte nu beslöt att oroa cerneringshären. Utfall från Malmö skulle ju vara ett sätt att samverka med Stenbock, och öfver hufvud skulle en lifligare verksamhet från Malmö gent emot fienden tvinga denne att hålla en ansenlig styrka kvar här, till minskande af den fälthär. som skulle operera mot Stenbock själf.

Sidan 228

Skottväxlingen vid Klagstorp beskrifves som mycket liflig, men dess verkan var ej synnerligen kraftig; för öfrigt helt naturligt i mörkret och dimman. Den danska förlusten uppgifves till 3 döda, l sårade och 7 fångar; svenskarne lämnade vid Klagstorp 5 döda och 3 fångar och skola hafva fört 7 hårdt sårade med sig.¹

Under de närmaste dagarna efter Klagstorpsstriden nådde rykten fram till Brockdorff, att nya utfall skulle göras och att befälet inne i Malmö sagt sig skola anfalla honom. kosta hvad det ville. För Brockdorff framstod det emellertid såsom en sak af yttersta vikt att, då nu det stora fälttåget tillstundade, skaffa så mycket proviantförråd som möjligt till magasinen i Lund och Vidarp, och proviantinsamlingen på Söderslätt kunde ej fortgå ostörd, om ej cerneringen vid Malmö hölles upprätt och i full utsträck-

Sidan 229

1. Några svenska rapporter om striden vid Klagstorp tyckas ej existera. Malmö var ju också afstängdt från den yttre världen, så att ingen rapport kunde afgifvas till Stenbock. Danska källor äro Öfverstlöjtnant Arnoldts rapport till Brockdorff 16 febr. 1710, Brockdorffs bref till Lente s. d., samt Brockdorffs rapport till Fredrik IV 18 febr. 1710 angående tvenne öfverlöpares berättelse om utfallet.

ning. Därjämte hade Brockdorff en klar föreställning af att Stenbocks fältartilleri befann sig i Malmö och att det var af yttersta vikt för den svenska krigföringen, att detta artilleri fördes ut till fälthären; och detta måste han naturligtvis förhindra.¹ Från sitt högkvarter i Lund förstärkte han därför posteringarna kring Malmö och särskildt dem, som lågo söder om staden ut mot stranden och hvilka erfarenheten visat vara mest utsatta för anfall. Infanteriposteringen vid Klagstorp ökades till 150 man, och major Schultz fick bestämd befallning att om nätterna hålla sitt dragonkompani samladt med sadlade hästar vid Tygelsjö och i händelse af alarm i nejden genast skynda till hjälp. Infanteriafdelningen vid Lockarp förstärktes likaledes till 150 man. Dragonkaptenen Ziegler, som kommenderade kavalleriafdelningen vid Hököpinge, skulle vara till understöd åt Lockarpsafdelningen. Liksom Schultz skulle han hafva dragonerna samlade om natten och färdiga att sitta upp. Noggrann patrullering anbefalldes båda, Ziegler särskildt på linjen Hököpinge-Lockarp-Hindby, och officerarne skulle öfvervaka patrulleringen, så att »patrullen ej löper i gapet på fienden, såsom nyligen skett». Posteringen vid Husie skulle för hvarje natt bringas upp till 200 man genom förstärkning från det längre bort liggande Oxie. Kapten Brauns dragonkompani, som hittills legat på nordsidan, norr om Segeå, drogs ned till Östra Skräflinge; Kaas' kompani kvarblef vid Sallerup och Kvarnby, hvarvid det infanteri, som dittills varit där, drogs längre söderut till Oxie. Kaas' dragoner skulle patrullera mot Segebro och Gördslöf. Vid Burlöf stodo 100 man infanteri och vid Sunnanå 80, men om nätterna skulle de båda afdelningarna förenade hålla Burlöf besatt. Vid utfall från Malmö skulle de olika posteringarna understödja hvarandra, och öfverstlöjtnant Arnoldt skulle i sådant fall genast med de dragoner han kunde samla skynda tvärs öfver fältet för att söka stänga vägen för svenskarne tillbaka till Malmö. Det var alltså på sydsidan Brockdorff fruktade för svenska utfall, och han hade genom den förändrade posteringen stärkt

Sidan 230

1. Jfr Brockdorffs bref till Fredrik IV 25 febr. 1710. D.

Skytte synes nu ej heller hafva ansett det mödan lönt att göra något utfall. Det enda sammanträffande mellan svenskar och danskar, som under den återstående blokadtiden ägde rum, inträffade den 15 februari, då kapten Dahlepil, som med 12 dragoner begifvit sig ut på en rekognoscering, stötte på danska dragoner och till dem förlorade 3 fångar.²

Såsom redan nämnts, hade Fredrik IV sent omsider fått ögonen öppna för det ändamålsenliga i Reventlows plan att lägga hufvudvikt vid betvingandet af Malmö fästning, och då nu äfven hären från Gammal-Sverige ryckte an mot Skåne och det därigenom blef af större vikt att stänga in Skytte och hans garnison så noga som möjligt, beslöt man i Köpenhamn att öka cerneringskåren utanför Malmö. Den 14 februari underrättades Brockdorff om att en bataljon af det laaländska regementet under öfverste Juel skulle komma till hans förstärkning, och Juel fick samma dag order därom. Det var emellertid redan för sent, ty förrän Juel hunnit öfver från Sjælland, hade situationen på den förnämsta krigsskådeplatsen blifvit sådan, att cerneringen af Malmö ej längre ansågs kunna upprätthållas.

Då Reventlow efter expeditionen till Blekinge kommit tillbaka till Skåne, visste han ännu ej, från hvilket håll an-

Sidan 231

1. Brockdorffs order om posteringen vid Malmö 18 febr. 1710. D.
2. Brockdorff till Fredrik IV 25 febr. 1710. D.

Sidan 232

1. Rantzau, som var hos gardet i Kristianstad, skref den 31 januari, att det svenska anfallet skulle komma från Blekinge och att Stenbocks här skulle samlas i Karlshamn. Han visste, att Stenbock själf var i Växjö, och trodde, att den Aschebergska kåren skulle öfver Växjö marschera till Karlshamn. (Rantzau till Lente 10 febr. 1710. D.)

Reventlow hade alltså ännu icke koncentrerat alla de tillgängliga stridskrafterna åt någotdera hållet, om han än började tro, att den hufvudsakliga faran hotade mot den östligare delen af det ockuperade området. Metodiskt och omtänksamt förberedde han stärkandet af dettas försvar utan att därför släppa taget vid Rönneålinjen. Betingelsen för utförandet af hans plan var emellertid den, att förstärkningar ofördröjligen sändes honom från Danmark; men denna betingelse blef ej uppfylld på tillfredsställande sätt. Reventlows rapport af den 11 (1) februari korsade under vägen den kungliga resolutionen af samma dag, som visserligen ställde i utsikt ankomsten af Bieges och Bippens regementen, men på en tid af flera månader uppsköt afsändandet af Lepels regemente, som ännu ej var likformigt munderadt. Den 3 februari kommo ändtligen till högkvarteret i Kristianstad säkra underrättelser om den Stenbockska härens rörelser. Bönder infunno sig med underrättelser att en svensk här — dess styrka uppgafs omväxlande till 5, 6 eller 10000 man — kommit till Loshult.

Det var nu klart, att det var i Helgeådalen, som ovädersmolnet drog sig samman, och att det framför allt var norrut, som det danska motvärnet skulle riktas; möjligheten var dock icke utesluten, att äfven österifrån ett svenskt anfall kunde riktas mot den danska hären, och det var tydligen med tanken fast härpå, som Reventlow den 5 februari, sände en officer med 30 man till Mörrum för att hindra åter-

Sidan 233

1. Reventlow till Fredrik IV 11 febr. 1710 D.

Den 4 februari hade den danska kavalleriposteringen vid Hasslaröd fått känning med Stenbocks trupper, och de ändringar i den danska arméns förläggning, som nödvändiggjordes af det svenska framryckandet, vidtogos samma dag. Von Sees kavalleriregemente, som legat i Gärds härad sydväst om Kristianstad, förflyttades nu norrut, till Färlöf, Araslöf, Åby och Bjärlöf; d. v. s. till Araslöfssjöns västra strand och i närheten af den viktiga öfvergången vid Torsebro. Eyfflers och Danneskjold-Laurvigens kavalleriregementen, som dittills stått väster om Finjasjön och borta vid Blekemossavägen, drogos österut, in bland de öfriga regementena, det förra vid Vinslöf och angränsande byar, det senare dels vid Ignaberga och dess omnejd, dels vid Gumlösa. Sprengels dragoner hade förut jämte andra kvarter haft de byar, som nu anvisades åt Eyfflers och Danneskjold-Laurvigens folk; de inskränktes nu till Strö, Kviinge, Västerlöf och Hanaskog, d. v. s. att de allesammans placerades i den viktiga vinkeln mellan Almaån och Helgeå, som de då så mycket bättre skulle kunna bevaka. Gaffrons regemente lag nu i Röinge, Kärråkra, Stoby, Arkelstorp och Aska. Generalmajor Dewitz fick taga sitt högkvarter på Sinclairsholm. En blick på kartan visar strax hvad Reventlows plan var. Det var bakom Almaån han förlade armén; det var i denna linje han ville skaffa sig ett skydd emot det svenska anfallet. Almaåns broöfvergångar gjordes därför också omöjliga att passera för fienden. Möllerödbrons plankor afkastades, de närmast österut liggande broarna vid Kärråkra, Rättelöf, Näs och Laxbromölla refvos helt och hållet. Bron vid Sinclairsholm var så att

Sidan 234

1. Reventlow till Fredrik IV 13 febr. 1710. Huitfeldts journal. D.

Det var alltså nu klart för Reventlow, att hela den svenska krigsstyrkan under Stenbock själf skulle operera vid Helgeå och att Aschebergs rörelser i Halland icke varit afsedda att öfvergå i ett anfall mot Skåne från detta håll; om Stenbocks plan, att folkuppbådet under Fersen skulle rycka fram öfver Hallandsås mot västra Skåne, kunde man i det danska högkvarteret ej gärna hafva någon kännedom. Den ovisshet, i hvilken Reventlow hade sett sig föranlåten att breda ut armén tvärs öfver norra Skåne för att vara i beredskap åt olika håll, var nu häfd; afgörandet skulle komma vid Helgeå, och det var således ej något skäl att längre hålla Rönneålinjen besatt. Då Stenbock dragit trupperna från nordväst till sig, var konsekvensen, att Reventlow också måste draga sin västliga kår till sig.

Sidan 235

De berättelser, som af bönder afgåfvos rörande Stenbocks här, hade mycket växlande uppgifter om dess styrka, men voro eniga i ett, nämligen att den inga förråd hade. Redan detta innebar i ett afseende tillräckliga upplysningar för Reventlow, enär han förstod, att svenskarne under sådana förhållanden omöjligen kunde blifva stående mer än några dagar. Redan den 3 februari, samma dag som Stenbock kom till Osby, hade Reventlow skrifvit till Fredrik IV, att det inom åtta eller tio dagar säkerligen blefve strid,

Sidan 236

1. Antagligen följde med denna kår de 4 från Malmö komna lifdragonkompanierna.
2. Reventlow till Eickstedt 16 febr. 1710. Reventlow till Eynden 19 febr. 1710. D.

Den 7 februari skedde sammanstötningen vid Sibbarp mellan Sprengels dragoner och svenskarne, och af de där tagna fångarne fick Reventlow redogörelser för den svenska arméns styrka, hvilka för honom voro föga trösterika. Den svenska hären uppgafs bestå af 24 bataljoner infanteri och 8,000 man kavalleri. Om än Reventlow trodde sig möjligen kunna antaga, att af de 8 ,000 ryttarne i verkligheten ej mer an 6,000 voro i stridbart skick, så var det dock en aktningsbjudande styrka. Hvad Reventlow hade att uppställa mot den, beräknade han sålunda: Eyfflers, Sees, Leegels och Danneskjold-Laurvigens regementen, intetdera mer än 300 man starkt, lifregementets dragoner, 600 man, om de alla droges samman till hären, hvilket dock svårligen kunde ske på grund af nödvändigheten att låta dem patrullera äfven på andra sidan Kristianstad,¹ Sprengels dragoner 600 man, Bülows dragoner, som väntades komma med Eickstedt, 400 man, alltså samrnanlagdt ej mer än 2,800 man, hvilket icke var hälften af det svenska kavalleriets förmodade styrka. Af infanteri hade Reventlow endast 11 bataljoner, inberäknadt hvad som stod i Kristianstad.

I verkligheten var Reventlow också Stenbock betydligt underlägsen i härstyrka, och särskildt kännbar var svagheten i kavalleri, så mycket mer som vattendragen genom kölden kunde mista sin egenskap af skyddslinjer gentemot de talrikare svenska ryttareskarorna. Till konungen och till krigssekreteraren Lente gingo nu ifriga maningar från högkvarteret på Sinclairsholm. Det låg en ängslig och bitter ton öfver Reventlows skrifvelser. Vore det ej möjligt att sända Lepels regemente, hästgardet, Holcks och Fursmanns kavalleri snabbare? Om Lepels komme till Landskrona, kunde Eyndens regemente dragas upp till hufvud-

Sidan 237

1. Siffran för dragonerna är dock säkerligen för låg.

Rösterna från högkvarteret i Skåne hade nästan karaktären af nödrop, och de verkade nu så pass, att Fredrik IV den 12 februari sände befallning till general Schönfeld i Holstein att i möjligaste måtto påskynda Fursmann, Krag och Reusch; samma dag beordrades öfverste Lepel att med 4 af sina bäst klädda kompanier³ och 2 kompanier af Bippens västsjælländska regemente gå öfver till Skåne.

Men en sak var att orderna voro gifna, en annan att regementena i tide hunne fram. Schönfeld hade den 8 februari på grund af nyss mottagna order inrapporterat, att Fursmanns ryttare väl kunde bryta upp strax, men Krags och Reuschs infanteriregementen vore ej fullt munderade, hade hvarken tält, öfvergevär eller vagnar och 150 af deras rekryter vore i Oldenburg. Krags hade 300 vakanser. De

Sidan 238

1. Reventlow till Lente 14 och 19 febr. 1710, till konungen 13 febr 1710. D.
2. Rantzau till Lente 10 febr. 1710. D.
3. Lepel hade redan en vecka förut fått order att med den bäst munderade bataljonen af sitt regemente gå öfver till Helsingborg, men denna order har då ej blifvit verkställd.

Men under det de danska förstärkningarna således i bästa fall endast voro under marsch och det efterlängtade kavalleriet ännu var långt borta på andra sidan Bält, var den nya svenska hären samlad och färdig. Den enda förstärkning, som Reventlow fick till sig, var den Eickstedtska kåren; därjämte beordrade han till sig den andra Blücherska bataljonen från Landskrona, hvilken öfver Hasslebro skulle draga sig upp i Göinge. Den kom emellertid ej fram i tid.¹

Den 9 februari förenade sig Eickstedts kår med hufvudarmén, och nu förändrades härens förläggning; Almaålinjen besattes fastare.

Närmast den af Helgeå och Almaån bildade försvarslinjen och alltså omedelbart till hands att bevaka öfvergångarna och afvärja anfall lades infanteriregementena. Längst i väster i byarna mot Mölleröd och Kärråkrapassen låg prinsens af Hessen regemente, närmast detta låg den Blücherska bataljonen mot Rättelöfs- och Näsbropassen, öster därom var marinregementet i trakten vid Laxbropasset, därbredvid prins Kristians regemente kring högkvarteret och alltså vid Sinclairsholmsbron. Längre i sydöst kring Strö stod grenadjärregementet; Eickstedt var själf hos detta med kvarter på Strö gård. Utanför linjen men tryggande dess högra flank stod fotgardet i Kristianstad.

Kavalleriet var nu draget väster om Helgeå så när som på 2 kompanier lifdragoner, hvilka lågo utanför Kristianstad vid Näsby, till hjälp åt gardet och för att öfva nödig bevakningstjänst för den händelse, att svenskarne verkligen skulle rycka fram på Helgeås vänstra brädd. Bülows dragoner lågo i Sörby ganska nära bakom högkvarteret, mellan prins Kristians regemente och grenadjärerna. Sprengels dragoner hade ännu mera koncentrerats mot vinkeln vid åarnas sammanflöde, kring Hanaskog, mellan Kumlebro och Spångamöllapassen på ena sidan och Torsebro å den andra. De öfriga kavalleriregementena voro

Sidan 239

1. Huitfeldts journal 22 febr. D.
    

Då det gällde att söka hindra Stenbock att komma fram i Skåne, var onekligen den kombinerade Almaå— Helgeålinjen en väl vald ställning för den danska hären, och det var med fältherreblick Reventlow ställt sin här.

För den, som stod norr om Hasslarödsbron vid Osby, var det så godt som omöjligt att kringgå Almaåställningen. Strax nordväst om Almaåns stora krök ligga från söder till norr 4 sjöar, Balingslöfssjön, Ottarpssjön, Skärserödssjön och Luhrsjön. Dessa jämte det vattendrag, genom hvilket de hafva utlopp till Almaån, bildade liksom ett supplement till och ett utanverk för Almaålinjen; till yttermera visso låg sydväst om dem en skogig och kuperad trakt utan brukbara vägar. Omedelbart norr om Luhrsjön låg en oländig, svårtillgänglig trakt, Farstorps socken, i hvilken fienden svårligen kunde röra sig fritt med hela armén och där särskildt kavalleriet knappast kunde göra tjänst. Almaåställningens vänstra flank var således nästan omöjlig att kringgå. Återstod den högra flanken. Man skulle visserligen där kunna finna det möjligt, att den svenska hären öfverginge Helgeå vid Glimminge eller Broby samt därefter trängde ned öster om floden. Detta skulle emellertid ej leda till annat än att den därefter måste söka komma öfver ån österifrån vid Torsebro eller Kristianstad. Men på båda dessa ställen skulle det då blifva frågan om frontanfall, om att midt för fienden och under dennes eld forcera en flodöfvergång, och att Stenbocks rekryter skulle kunna göra detta, var väl ej så säkert. Att Stenbock skulle oförmärkt kunna komma fram till Torsebro eller Kristianstad var ej gärna möjligt, då Sprengels dragoner lågo vid Hanaskog i flodvinkeln och en afdelning af lifdragonerna öster om Helgeå.

För öfrigt var det äfven af en annan anledning synnerligen osannolikt, att Stenbock skulle taga denna väg. Hvar skulle han där få proviant till sina trupper? Reventlow visste, att hären i Osby inga förråd hade och att

Sidan 240

1. Posteringsprojektet af 18 febr. 1710. D.

Om den svenska hären alltså skulle finna Almaålinjen vara en hejdande barriär, så rörde sig däremot Reventlow obehindradt på sin sida om den. Öfver Möllerödsbron hade han sin förbindelse västerut klar: där eller öfver Hasslebro skulle väl Fursmarms och Holcks regementen m. fl. komma; öfver broarna i norr, vid Sinclairsholm och Kumlabron, kunde han med ledighet rekognoscera norrut och söka kunskap om svenskarne; öfver den fjärde bibehållna bron, Torsebro, hade han kommunikation österut och den genaste vägen mellan högkvarteret och Kristianstad.

Han kunde hoppas på att Stenbock, om han ville öppna sig en väg söderut, skulle blifva tvungen att göra ett frontanfall mot flodlinjen och söka midt för fienden tilltvinga sig öfvergången. Men detta skulle blifva en vansklig uppgift; den danska hären skulle vid försvaret sitta inne med så stora fördelar, att dess underlägsenhet i antal därmed kanske kunde till en viss grad utjämnas.

Ty underlägsenheten i antal, särskildt hvad kavalleriet beträffade, var en svag punkt i den danska härens situation. Numerären har svårligen nu gått upp till mer än vid pass 10,000 man. En annan svaghet i den danska härens försvarsställning var den, att denna ställnings värde i väsentlig grad berodde på väderleksförhållandena. Det har visats, att Almaålinjen var en fördelaktig försvarslinje, men naturligtvis endast då vattnen gingo öppna. Komme en så stark köld, att de isbelades, ändrades med ens allt, och ställningen miste därvid det allra mesta af sitt skydd. Det var då till stort bekymmer för Reventlow, att temperaturen höll sig låg. Den 8 februari hade det visserligen varit mildt, och man hoppades då på afgjordt töväder, men

Sidan 241

Emellertid såg det ännu ej ut till annat än att Stenbock skulle nödsakas att göra sitt anfall rakt mot den danska fronten, och att detta anfall ej skulle låta vänta på sig länge, därom kände man sig säker, då man visste, huru det stod till med proviantförhållandena i Osby. I begrepp att stiga till häst för att från Kristianstad begifva sig till högkvarteret på Sinclairsholm skref generallöjtnanten Rantzau den 11 februari till krigssekreteraren Lente, att bataljen synes inevitabel och inom tjugofyra timmar börjar dansen. Spådomen var riktig.

Stenbock hade endast väntat på den Gyllenstiernska kårens ankomst för att börja fälttåget. Frågan var emellertid, huru anfallet skulle företagas. Stenbock förstod till fullo, hvilken fördel ställningen bakom flodlinjen beredde danskarne, och han var ej hågad för att med den nya hären våga ett direkt försök att gentemot en fiende i stark försvarsställning forcera flodöfvergången. Det skulle vara ett äfventyrligt företag, och Stenbock måste framför allt undvika att öppna fälttåget med ett misslyckadt försök. Den punkt han, i enlighet med sin hufvudplan att hota den danska härens förbindelser med Helsingborg, måste söka bemäktiga sig var Möllerödpasset. Han behöfde det äfven för sin förbindelse med generallöjtnanten Fersen och för det väntade folkuppbådet. För att före danskarne komma till Mölleröd var det emellertid af nöden, att han komme öfver Almaån, helst genom att bemäktiga sig Sinclairsholmspasset. Ginge han öster om Helgeå, skulle han stänga sig från all förbindelse med Fersen och på intet sätt kunna hota danskarnes kommunikation med Sundet. Stenbocks plan blef då att genom skenmanövrer söka locka Reventlow att försvaga besättningen af Almaålinjen, så att denna sedan genom öfverrumpling och utan något större slag skulle kunna forceras och vägen till Mölleröd därigenom öppnas. Planen är i sina närmare detaljer skickligt och skarpsinnigt gjord och var säkerligen den bästa, som i den rådande situationen kunde fattas.

Sidan 242

Den svenska härens frammarsch skulle gå till så, att en kolonn ryckte an mot Glimminge och Broby och där demonstrerade, så att fienden bragtes att tro, att en öfvergång af floden vid Broby vore afsedd. En annan kolonn skulle från Hasslaröd rycka rakt söderut mot Hästvedahållet, men så, att den ej strax blefve observerad af fienden, utan tillsvidare hölle sig i skymundan. När man på detta sätt fått den danska härens uppmärksamhet bestämdt riktad mot Helgeå och vänd från Almaån, skulle de båda svenska kolonnerna på hvar sin sida om Tydingen med ens och med största snabbhet i en konvergerande rörelse kasta sig mot Sinclairsholm och bemäktiga sig den då antagligen svagt försvarade bron öfver Almaån. Sedan vore det lätt att före fienden hinna till Mölleröd.

Den 10 februari skref Stenbock till Fersen och sade sig omedelbart skola bryta upp. Med tillförsikt förklarade han sig skola marschera på Möllerödpasset och uttryckte sin förhoppning, att Fersen skulle med pospoliten den 20 februari rycka mot Engelholm och Vegeholm.

Den 11 februari fingo Östgöta kavalleri- och infanteriregementen samt Västmanlands och von der Noths regementen rycka ut till den Aschebergska kåren i Sibbarp, och på morgonen den 12 februari gick återstoden af armén öfver ån. Den kolonn. som skulle gå mot Glimminge, fördes af Ascheberg och närmast under honom af Palmqvist. Den

Sidan 243

Den kolonn, som skulle gå mot Hästveda, fördes af Burenskiöld och bestod af den Gyllenstiernska kåren, Lifregementet till häst, Östgöta kavalleriregemente, Upplands, Kronobergs, Jönköpings, Östgöta och Kalmar infanteriregementen. Efter denna kolonn skulle i samma riktning föras artilleri och bagage under betäckning af Bennets regemente, Adelsfanan och von der Noths regemente; denna tredje kolonn, som i viss mån fungerade som en reserv, fördes af generalmajor Taube.

Aschebergs kolonn gick från Sibbarp sydöst ut förbi Hullingarydstorp mot Glimminge. Några andra vägar än skogsvägar funnos här icke, och marschen måste hafva varit ytterst besvärlig. Emellertid nådde kolonnen vid middagstiden fram till Glimminge. Stenbock lämnade den då och red västerut för att se efter, huru det stod till vid Burenskiölds kolonn. Till sin stora förvåning fann han den invecklad i strid; söder om Hästveda förföljde Västgöta kavalleriregemente i full galopp fienden.

Från högkvarteret på Sinclairsholm hade Reventlow hela tiden haft sin uppmärksamhet noga fästad på den svenska armén vid Osby. På morgonen den 12 februari fick han rapport af innehåll, att fyra kavalleriregementen och en del infanteri skulle hafva gått öfver ån. För att skaffa närmare underrättelse sände han genast ut ett detachement af 200 ryttare; med detta följde Rantzau och generalmajorerna Rodsten och Dewitz. Ungefär en fjärdingsväg söder om Hästveda stötte den danska afdelningen på en svensk förpost af två ryttare, af hvilka man lyckades taga den ene till fånga. Något längre bort stod en svensk kavalleripostering om 30 man under befäl af en löjtnant, och denna kastades tillbaka af danskarne. Af den tillfångatagne ryttaren fick man emellertid höra, att det svenska partiet skulle vara 1,200 man, hälften kavalleri och hälften infanteri, och att hela hären vore i marsch. Burenskiöld hade alltså gått ganska långt fram, då han fått sin förtrupp

Sidan 244

Den lilla danska afdelningen fann genast, att den måste retirera för öfvermakten. Öfverstlöjtnanten vid lifregementets dragoner Hans Henrik Bibow fick befallning att med 50 man betäcka reträtten. Vid Bäckaröd, en fjärdingsväg söder om Hästveda kyrka, går vägen ganska brant ned i en, visserligen mycket smal, sänka, i hvilken en liten bäck mellan sumpiga stränder flyter västerut. Från sänkan söderut går vägen återigen ganska brant uppför. Denna passage spärrades nu. Bibow lät sina ryttare föra fram stenar ur en stengärdesgård, och man bildade af dessa ett hinder i själfva passet. Den danska truppen ställdes därefter på den södra höjningen för att med eldgifning bidraga till att hejda svenskarne.

Det svenska anfallet lät ej länge vänta på sig. Den först ankommande truppen tillhörde Östgöta kavalleriregemente.¹ Då danskarne fått tid att spärra passagen vid Bäckaröd, har regementet tydligen befunnit sig ett stycke norr om Hästveda, då den svenska förtruppen drefs tillbaka, och alltså ej omedelbart stött hop med den danska rekognosceringstruppen, men Burenskiöld har väl ansett, att då den svenska härens marsch nu i alla händelser var känd af danskarne, det kunde vara skäl att söka krossa eller taga den fientliga afdelningen. Barrikaden i sänkan vid Bäckaröd hindrade ej länge frammarschen. Stenbock säger i sin berättelse till konungen om fälttåget, att »här viste vårt folk det första profvet af den tapperhet, som i det svenska blodet af naturen hyses, i ty att folk som aldrig hade sett hvarken fiende eller eld, stego strax af hästarna och uppkastade en stengärdesgård, där fienden

Sidan 245

1. Man skulle vilja gissa på att det var Skeninge kompani. Detta fördes af ryttmästaren Hans Jakob von Rechenberg, och då hans barndoms- och ungdomshem Ottarp just låg i Hästveda socken och han således bättre än någon annan officer vid regementet kände trakten, är det sannolikt, att hans kompani fått gå i täten.

Jämte östgötarne ryckte nu äfven Västgöta kavalleriregemente fram för att sälla sig till förföljandet.

Stenbock hade emellertid hunnit fram till Hästveda och mötts af den oväntade synen, att strid pågick. Tydligen var det emot hans plan, att en större strid här skulle utveckla sig; och detta kunde kanske inträffa, om man förföljde den danska truppen för långt fram mot Sinclairsholmshållet. Det kunde för öfrigt lätt hända, att de förföljande svenskarne i den skogiga trakten och det inbrytande mörkret råkade ut för bakhåll och toges i flanken af danska trupper. Generalen sprängde då i största hast efter de förföljande och hejdade dem. De beordrades nu tillbaka till Hästveda, under det att danskarne fortsatte till Sinclairsholm.

Striden vid Bäckaröd eller Hästveda, huru man nu vill kalla den, hade endast varat helt kort, men har varit ganska het. Danskarnes förlust uppgifves af Stenbock till 40 döda och 20 fångna; bland de senare var öfverstlöjtnant Bibow, som togs, då hans häst stupade under honom.¹ Från dansk sida uppgifver generaladjutanten Huitfeldt, som själf var närvarande, att svenskarne förlorade lika mycket folk som danskarne, men detta förefaller icke troligt, och från svenskt håll uppgifves förlusten endast till 3 döda och några sårade.²

Sidan 246

1. I Hyltén-Cavallius: Kgl. Kronobergs regementes officerskår, sid. 100. uppgifves (enligt en tjänsteförteckning), att Bibow togs tillfånga af kapten Johan Karl Silfversparre. Det förefaller dock något egendomligt, att Silfversparre, som var kapten på Kronobergs regemente, skulle deltagit i kavalleristriden. Af generaladjutanten Stjerncrantz' journal synes för öfrigt, att Kronobergs regemente befann sig bland de eftersta afdelningarna i kolonnen.
2. Stjerncrantz' journal.

Striden den 12 februari hade från en sida sedt sin förnämsta betydelse däri, att den gifvit Stenbock ett bevis på de nyuppsatta ryttarnes raskhet och att den visat, att de nya soldaterna väl kunde användas.

Det ledsamma var emellertid, att danskarne nu fått klart besked om att den svenska arméns marschriktning gick mot Almaån. Striden hade kommit för tidigt. Burenskiölds kår, som skulle hållit sig undan för att, när tid blefve, samtidigt med den Aschebergska kåren rycka fram och samverka med denna, hade blifvit upptäckt, och det danska öfverbefälet hade gjorts uppmärksamt på faran. En öfverrumpling mot Sinclairsholmsbron skulle nu svårligen låta sig göra. Stenbocks plan hade alltså ej lyckats, och då man i det svenska lägret säkerligen ej har haft kännedom om huru svag den danska hären i verkligheten var i kavalleri, var man nog ej vidare belåten; man kunde knappast vänta annat än att nödgas forcera Almaålinjen med ett direkt frontanfall.

Situationen var emellertid i verkligheten redan ändrad. Den gamle bundsförvant, med hvars bistånd den svenska hären 1658 eröfrat Skåne, hade nu kommit den till hjälp: det var vinterkölden. Dag efter dag hade det frusit, och isen på sjöarna och floderna hade allt mer tilltagit i styrka. Då Reventlow på eftermiddagen den 12 februari bedömde situationen, fann han den ytterst betänklig. Rapporter sade honom, att ej blott sjöarnas is utan äfven Almaåns var passabel för fienden, som därigenom skulle kunna anfalla från flera håll. Reventlow visste redan, att den Aschebergska kåren stod vid Glimminge och att det alltså ej endast var från Hästveda, som fienden nalkades.² Almaå-

Sidan 247

1. Stenbocks relation till konungen 5 maj 1710. S.
   Reventlow till Fredrik IV 23 febr. 1710. D.
   Huitfeldts journal. D.
       Själfva platsen för striden vid Hästveda har ej i litteraturen varit närmare bestämd. Jag har i en uppsats i Historisk Tidskrift för år 1902 sökt visa, att den skull sökas vid Bäckaröd.
2. Reventlow till Fredrik IV 23 febr. 1710. D.

Omedelbart efter striden höll Reventlow på Sinclairsholm öfverläggning med Rantzau, Rodsten och Dewitz; alla tre voro af samma mening som öfverbefälhafvaren, nämligen att Almaålinjen vore ohållbar och att man måste utrymma Göinge.

Reventlows resolution blef då, att reträtten skulle ställas först till Vä, sydväst om Kristianstad och därefter öfver Linderödsåsen till trakten sydväst om Ringsjön med högkvarteret till Skarhult. Från magasinet i Kristianstad skulle så mycket som möjligt medföras; resten skulle uppbrännas. I det bref, hvarom Reventlow underrättade Fredrik IV härom, tillkännagaf han också sin afsikt att draga till sig Brockdorffs kår samt de två bataljoner, som stodo vid Landskrona och Helsingborg.

Resolutionen sattes omedelbart i verkställighet. Generaladjutanten Huitfeldt sändes ned till Landskrona och Malmö med orderna om kårernas förening. Han mötte under vägen den Blücherska bataljonen, som var i marsch mot Hasslebro; den skulle nu vända och gå mot Lund. Vid Landskrona stodo nu en bataljon af Lepels och en af Eyndens regemente, hvilken skulle vid Lund förena sig med Brockdorff.¹ Denne skulle så med kåren marschera till Vidarp för att stöta till hufvudhären.

Beslutet att upphäfva blockaden af de båda fästningarna ändrades dock med det snaraste och i ett visst samband med beslutet om att med hären stanna inne i Skåne. Brockdorff fick tills vidare blifva stående vid Lund.

Sidan 248

1. Huitfeldts journal. D.

Redan på eftermiddagen den 12 februari började den danska härens återtåg ur Göinge; icke en minut försummades således. Redan under natten hann man fram till Vä. Gardet hade ända hitintills blifvit stående i Kristianstad, men drogs den 13 februari ut till den öfriga hären. Den hast, med hvilken uppbrottet skedde, var säkerligen orsaken till att magasinsförråden i Kristianstad ej i sin helhet kunde föras med armén. Hvad som kvarlämnades blef emellertid ej, såsom meningen varit, brändt, utan föll sedermera i svenskarnes händer.¹

För brädskans skull kunde danskarne ej rifva Långebro; dock låto de bönderna i Härlöf afkasta en del af broplankorna därpå.

Vid afmarschen från Kristianstad medfördes — liksom det skett vid reträtten från Karlshamn — några af stadens borgare såsom gisslan för den brandskatt, som pålagts.²

Den 13 februari blef kavalleriet stående i Vä, under det att infanteriet hann fram på linjen Östra Vram—Sätaröd; kavalleriet begaf sig dagen efter också till Vram. Den 15 februari ryckte man fram till trakten af Hörby. Högkvarteret var på Osbyholm, där äfven Rantzau vistades; Eickstedt var i Espinge, Rodsten i Lyby. Dewitz hade fått hålla sig på högra flanken, som var närmast fienden. Han var den 15 februari på aftonen på Fulltofta gård och sände härifrån rekognosceringsafdelningar längre åt nordväst mot Hör, Munkarp och Hasslebro. Ankommande berättelser sade nämligen, att svenskarnes marsch var riktad mot Herrevadskloster och Rönneå. Den 16 februari kom den danska hären fram till nejden sydväst om Ringsjön.

Nyheten om reträtten väckte stor oro i Helsingborg, så mycket mera som flera af generalerna Rantzau, Rodsten och Brockdorff — i största hast sände dit en del af

Sidan 249

1. Bl. a. funnos i dessa förråd 248 pund salt kött, 1,356 pund torrt kött, 158 pund bröd, 72 tunnor salt, 82 tunnor öl, 126 pund humle, 156 tunnor råg, 280 tunnor korn, 26 tunnor hafre, 271 tunnor malt. Inventarium af kronolänsmannen Ebbe Jönsson och rådmannen Mikael Broomé. K. Förråden voro kringspridda på ej mindre än 117 olika ställen i staden.
2. Deras namn voro Cortmeyer, Paul Friis, Platfuss, Wäkman, Joakim Dunckler, Jöns Munck, Anders Munck och Jöns Kockum (magistratens i Kristianstad bref till Stenbock 16 febr: 1710. E.

sitt enskilda bagage för att ha det i säkerhet; äfven sände Rodsten lifdragonernas regementskassa.¹ Öfverste Bippen beordrades att rifva broarna öfver Rönneå, hvilket alltså ännu ej var gjordt. I verkligheten blef denna order ej fullständigt utförd; i hvarje fall refvos ej broarna öfver Rönneås öfre lopp. Eynden, som ledde förskansningsarbetena vid Helsingborg, men härvid mycket hindrats af frosten, fördubblade arbetsstyrkan, och då man nu väntade, att den Reventlowska hären skulle närma sig Helsingborg och därvid behöfva det i staden förvarade artilleriet, skrefs till Köpenhamn och anhölls, att 24 kanoner med ammunition måtte öfversändas till Helsingborgs förskanskningar.

I Västra Vram hade Reventlow den 14 februari infordrat de öfriga generalernas skriftliga utlåtanden öfver situationen. I den exposé han till deras ledning uppsatte förklarade han som sin uppfattning, att Stenbock för sin krigföring skulle taga ett af två alternativ: antingen skulle han söka drifva den danska armén in i Helsingborg, i hvilket fall denna skulle nödsakas anfalla, såvida den ej ville låta alla sina hästar gå under, eller skulle han marschera ned till Ystadstrakten, — d. v. s. öfverhufvud ned i den egentliga slättbygden — för att här underhålla hären, till dess ytterligare förstärkningar från öfre Sverige anlände; äfven i detta senare fall skulle den danska armén få svårt att skaffa sig sitt underhåll. Reventlows mening vore, att Helsingborg själft kunde försvara sig mot ett öfverrumplingsförsök, då det hade en besättning af tre bataljoner, nämligen en östsjælländsk, en västsjælländsk och en af Eyndens, hvarjämte det i fall af behof kunde få understöd från Helsingör och Köpenhamn. Brockdorffs kår samt en bataljon Eynden och en bataljon Lepel borde förenas med hufvudhären. Denna borde så fatta stand vid Löddeå, så att den öfver Barsebäck hade förbindelse med Köpenhamn. Vid Barsebäck skulle den också hafva sitt förnämsta magasin. Om nu svenskarne ginge rakt mot härens ställning, kunde man ej undvika batalj. Ginge de däremot ned mot Ystadstrakten, blefve det för danskarne frågan, om de

Sidan 250

1. Klepping till Lente 24 Febr. 1710. D.

Rantzau svarade samma dag. Hans mening var, att om Stenbock nu fortsatte marschen »på Mölleröd», hvilket man ej kunde hindra, borde den danska hären gå öfver Getinge bro, först till Lund och därefter till Ystadsnejden. där provianteringsmöjligheter funnos. När man så dragit till sig de fyra bataljonerna från Malmö och Landskrona samt resten af Sprengels dragoner, kunde man gå löst mot fienden. Till Helsingborg borde man ej gå, då intet hästfoder där funnes. Rörande frågan att förskansa sig, om fienden ginge mot Ystad, ansåge Rantzau, att det vore alldeles omöjligt att kampera under bar himmel: det skulle helt fördärfva hären. Batalj kunde i alla händelser icke undvikas. Genom att söka draga ut på tiden, skulle man blott göra soldaterna uttröttade och nedslagna: bättre därför att slå till med det första.

Rantzaus utlåtande bar prägeln af hans raska, handlingslystna karaktär, men om man sammanställer det med hans egna åtgärder kort därefter, då Reventlow ej längre var vid armén, får man lätt det intryck, att han nu var ganska mycket påverkad af Reventlows honom öfverlägsna personlighet och afgaf sitt yttrande helt och hållet i dennes anda.

Dewitz' utlåtande gafs från Osbyholm den 15 februari. Det öfverensstämde med Rantzaus: under den rådande frosten kunde man ej inrätta ett förskansadt läger för att därigenom söka uppväga fiendens öfverlägsenhet i antal; för öfrigt skulle, äfven om man hade ett sådant läger, fienden kunna kringgå det och manövrera ut den danska hären därifrån. Därför bör man gå ned till Ystadstrakten för att där söka vederkvicka det utmattade kavalleriet och förstärka sig så mycket som möjligt. Därpå skulle man

Sidan 251

Eickstedt visade sig i sitt utlåtande, gifvet den 15 februari i Espinge, något mindre resolut än de båda nyssnämnda generalerna. Han utgick från att den svenska armén vore öfverlägsen och att den danska armén efter en förlorad batalj skulle tvingas utrymma Skåne, då den icke innehade någon fast plats. Att leverera batalj vore därför ej rådligt, men efter Reventlows exposé framginge det, att man ej hade något val och att en sammandrabbning vore oundviklig. Därför borde armén så mycket som möjligt förstärkas. Köpenhamns och Helsingörs garnisoner så när som på resp. 400 och 200 man, borde dragas öfver till Skåne, hvarjämte alla tillgängliga nationella trupper borde föras till Köpenhamn och Kronborg för att i nödfall kunna användas i Skåne. Helsingborg borde besättas med 4 bataljoner, särskildt som de båda passagerna mot Kullaporten och Råporten vore nästan öppna. När detta vore gjordt, kunde man gå mot fienden och genom ett slag söka hindra honom från att vända sig mot Helsingborg.

Rodsten afgaf den 15 februari i Lyby sitt yttrande. Han hade en helt annan mening än de andra generalerna och föreslog en helt annan manöverplan än de. Han ville, att hären skulle taga ställning bakom Rönneålinjen med förläggning från Engelholm, till Hasslebro. I denna trakt funnes ännu underhåll för några dagar, och sedan finge man lita till magasinsförråden. Brockdorffs kår och Landskronaafdelningen borde stöta till hufvudhären och likaså allt hvad som fanns i Helsingborg undantagandes l bataljon. Då ingen utsikt funnes till att man i den närmaste framtiden finge mera kavalleri till sig än Holcks regemente, borde man, sedan detta anländt, gå mot fienden, enär batalj ej i längden kunde undvikas. Det vore visserligen sant, att i Ystadstrakten funnes mera proviant och hästfoder, men om man ginge dit skulle fienden följa efter och hindra den danska armén dels att fouragera, dels att draga förstärkningar till sig; att inrätta ett förskansadt läger vore under det rådande frostvädret omöjligt.

Sidan 252

Reventlow var för mycket fältherre för att följa Rodstens råd. Med klarare blick än denne för situationen fattade han det beslut, att hufvudhären, när så behöfdes förstärkt af den Brockdorffska kåren, en bataljon af Eyndens och en af Lepels regementen, skulle vid Getinge gå öfver Löddeå och taga ställning söder om flodlinjen med ryggen mot Lund och så att man öfver Barsebäck skulle söka att uppehålla förbindelsen med Sjælland. I denna ställning skulle bataljen levereras, men häröfver utbad sig generalen bestämd order från konungen; till dess denna anlände, skulle han vänta med att leverera slaget, för så vidt som han ej direkt anfölles af fienden, ty om denne ville slåss, hade man ingen möjlighet att undvika bataljen. Reventlow bedömde för öfrigt förhållandena med en ganska utpräglad pessimism. Han trodde ej, att fienden skulle lämna så stort rådrum, att man hunne få öfver kavalleriförstärkningar från Danmark, och han sade rent ut, att det vore mycket tvifvelaktigt, om man skulle kunna besegra de i kavalleri så betydligt öfverlägsna svenskarne; skulle detta än lyckas, kunde den danska hären med sitt

Sidan 253

1. Generalernas yttranden bland brefven till Lente. D.

Samtidigt med att generalen till Köpenhamn inrapporterade det beslut han fattat och bad om order, utgöt han sig i bittra klagomål öfver senfärdigheten i kavalleriförstärkningarnas marsch och öfver det pedanteri, som för uniformsfrågors skull fördröjde truppernas afsändande. »Hannibal ad portas» skref han, och han bad konungen befalla, att sakerna måtte skötas med »mera promptitude».¹

Reventlows plan gick alltså, i skarpaste motsats till Stenbocks önskningar, ut på att leverera drabbning midt inne i Skåne. Den danske generalen ville göra Löddeålinjen till en barriär, som skulle skilja den svenska armén från Malmö och från den eftertraktade »brödkorgen». Från ställningen norr om Lund skulle man kunna gå Stenbock till mötes, vare sig han skulle söka komma öfver ån vid Kjeflinge eller vid Getinge. Reventlow förstod mycket väl, hvad det var för ett mål, till hvilket motståndaren närmast sträfvade, och han ville ställa sig hindrande på den väg, som ledde dit. Han hade blicken bestämdt riktad på det väsentliga i situationen, och liksom vid Almaån framstår han därigenom som en värdig motståndare till Stenbock. Af den skenbara faran att blifva afskuren från Helsingborg lät han sig ej i nämnvärd grad skrämma. Han ansåg. att Helsingborg borde kunna reda sig själf med det understöd det kunde få från Helsingör. För öfrigt vore det väl ej så säkert, att den svenska armén verkligen skulle på allvar rycka fram mot ett med tillräcklig garnison besatt Helsingborg, ifall den vid ett försök till belägring skulle löpa risken att i sin rygg oroas af den danska fälthären. Det fanns ett exempel från det förra kriget i Skåne, hvilket kunde sägas tala i denna riktning. Kanske tänkte Reventlow på att Karl XI under hösten 1676 hade afstått från anfallet mot Helsingborg, då den danska armén börjat operera bakom honom.

Sidan 254

1. Reventlow till Fredrik IV 26 febr. 1710. D.

Den danska armén befann sig framför en kritisk vändpunkt i fälttåget. Mer än någonsin behöfdes det nu en på samma gång fast och försiktig ledning. Det var då ganska olyckligt, att just nu ombyte i öfverbefälet skulle blifva nödvändigt.

Reventlow hade i den starka kölden och under de besvärliga nattmarscherna ådragit sig en häftig förkylning, och denna förvärrades så, att han vid ankomsten till Skarhult den 16 februari måste intaga sängen. Då Rantzau dagen därefter kom till högkvarteret, kunde Reventlow knappast röra sig, och det var omöjligt för honom att fortfarande föra öfverbefälet. Detta öfvertogs då interimistiskt af Rantzau.

Det var ej ett lyckligt byte den danska hären gjorde, då den till öfverbefälhafvare fick Rantzau i stället för Reventlow. Om öfver hufvud någon befälhafvare hade möjlighet

Sidan 255

1. Huitfeldts journal. jämförd med Reventlows protokoll. D.
2. Rantzau skulle enligt förläggningsplanen hafva sitt kvarter i Västra Sallerup, men torde på grund av ändringen i öfverbefälet knappast hafva kommit att intaga detsamma.

Rantzau var visserligen en djärf och rask officer, men han hade långt ifrån så god strategisk blick som Reventlow; han uppfattade väsentligen endast det närmare liggande. Han visade snart, att han hvarken var vidare själfständig vid fattandet af sina beslut eller synnerligen bestämd i fasthållandet och utförandet af hvad som beslutats.

Under Rantzaus chefsskap blef det därför också till större nackdel än under Reventlows, att de öfriga generalerna — med undantag af Dewitz — voro mycket litet framstående. Reventlow hade redan förut anhållit hos regeringen, att den måtte sända en duglig general till honom i Skåne, och han hade därvid särskildt bedt om den i Holstein kommenderande generalmajor Schönfeld. Karakteristiskt är det bref han några dagar före slaget vid Helsingborg — då han ännu hoppades att efter tillfrisknandet kunna återtaga befälet — skref till krigssekreteraren Lente. Han uppställde då som ett formligt villkor för att han skulle återtaga öfverbefälet, att Brockdorff och Rodsten aflägsnades från hären, ty så länge de funnes där, kunde intet fruktbringande uträttas: de gjorde intet annat än hindrade, att man droge nytta af Dewitz.¹ Båda de ifrågavarande generalerna kommo emellertid att stanna kvar under hela fälttåget. Hvad Schönfeld angår, fick han visserligen order att komma till Köpenhamn för att sedan afgå till krigsskådeplatsen i Skåne, men han svarade härpå, för öfrigt först efter slaget vid Helsingborg, att han för sjukdoms skull ej strax kunde komma och dessutom omöjligt kunde utan skada för sin honnör tjäna under Rantzau, hvarför han, om man ville gifva honom order i detta afseende, måste begära afsked.

Sidorna 256, 257 och 258

1. Reventlow till Lente 7 mars 1710. D.
    
2. I konceptet till Bennets friherrebref (citeradt i Hyltén-Cavallius: Kungl. Kronobergs regementes officerskår, sid. 101) säges, att Bennet, sedan han nedmarscherat till Skåne, blef »strax med 300 hästar utkommenderad att rekognoscera fienden, då han med dess anförtrodde manskap gick under Christianstad, där fienden då stod, borttog dess bageri i Querla med en stor myckenhet bröd tillika med alla bagarne och hela betäckningen». Nordberg i Karl XII:s historia uppgifver, att Stenbock sändt Bennet med 300 man för att söka taga de danska generaler, som med 500 man gått ut att rekognoscera den svenska armén, men att detta ej lyckats, enär danskarne gått tillbaka öfver bron vid Sandby. Bennet gjorde då under återvägen till lägret en ridt till Querlöf, och mellan detta ställe och Araslöf påträffade han mycket tidigt 20 brödvagnar, hvilka han tog tillika med de åtföljande bagargesällerna och en kommissarie.
        Det kan synas, som om Bennets eget friherrebref skulle vara en god källa i fråga om hans bedrifter, och hvad Nordberg beträffar, har han särskildt uppgifvit, att Bennet varit bland de förnämligaste meddelarne af fakta för hans verk. Icke desto mindre förefaller berättelsen om händelsen vid Querlöf apokryfisk. För det första finnes ej någon ort med detta namn i trakten. Vill man antaga, att namnet är en förvridning af Färlöf eller Bjärlöf, så kvarstår i alla fall den svårigheten, att hvarken i svenska eller danska rapporter finnes det ringaste nämndt om en sådan händelse som den ifrågavarandc. Det förefaller egendomligt, att Stenbock, som satte Bennet så högt och i en rapport under fälttåget kallar honom »en kärna af en officer», skulle med tystnad hafva förbigått denna bedrift, då han eljest i depescherna till defensionskommissionen ganska utförligt redogör för hvad som inträffat. Adjutanten Stjerncrantz' journal har ej heller något om den ifrågavarandc bedriften, och journalens uppgift, att Bennets regemente gick i Taubes reservkolonn, synes också tala mot riktigheten af berättelsen om fångsten vid Querlöf. Från dansk sida finnes ej heller det ringaste omnämnande. Hvarken den rätt utförliga Huitfeldts journal eller någon rapport vet något om saken. De danska kommissariatsräkenskaperna innehålla ingen uppgift om att ett fältbageri eller brödvagnar skulle gått förlorade.
        När härtill lägges, att Nordbergs framställning af kriget i Skåne, i trots af hans förbindelser med Bennet, i åtskilliga delar är oriktig och särskildt rörande händelserna strax efter uppbrottet från Osby mycket förvirrad, torde det vara säkrast att bortse från hela berättelsen om Bennets bedrift vid »Querlöf».
    
3. Stjerncrantz' journal. Hvar Jönköpings regemente befann sig framgår ej af denna journal.

Den danska härens reträtt från Göinge hade lämnat vägen inåt Skåne öppen för Stenbock. Det låg fjärran från hans planer att följa efter den retirerande danska hären, mot Kristianstad. Hans marschriktning gick åt höger.²

Den 14 februari bröt armén upp och marscherade, delad i två kolonner med olika marschriktningar, mot Möllerödpasset. Den första kolonnen fördes af Stenbock själf, och dess främre del var sammansatt på följande sätt: 1,000 man kavalleri ur olika regementen under befäl af Gyllenstierna, 600 man kavalleri under öfverste Hierta, Riksänkedrottningens lifregemente, Smålands kavalleriregemente, Bennets regemente, 2,000 man infanteri ur olika regementen under befäl af öfverstarne Braun och von der Noth. Den eftersta delen af kolonnen stod närmast under Taubes befäl och var sammansatt så: 4 kanoner med ammunitionsvagnar, Gyllenstiernas regemente, Lewenhaupts regemente, Lifregementet, till häst, Östgöta kavalleriregemente och Västgöta kavalleriregemente. Kolonnen gick öfver Räfninge till Tockatorp, antagligen öfver Ottarpssjöns is, därifrån öfver Balingslöf till Vankifva, dit man hann fram på aftonen och där högkvarteret nu förlades.

Den andra kolonnen fördes af generalmajor Palmqvist. Den hade 200 man kavalleri till avantgarde; därefter kommo Älfsborgs regemente, det sachsiska regementet, Västmanlands och Södermanlands regementen, artilleri, Kronobergs, Kalmar, Östgöta, Upplands och von der Noths regementen, ammunitionsvagnar och bagage, 1,500 man infanteri ur olika regementen, förda af öfverste Björnberg, Adelsfanan och sist den utvakt af 500 man kavalleri, som stått kring lägret, förd af 2 majorer.³ Denna kolonn hade en mycket besvärlig väg att passera, i det den gick norr om Luhrsjön, öfver Piparp och Luhr samt därifrån genom skogsmarkerna förbi Tullstorp till Vankifva. Denna väg, helt nära sjöns norra strand, var säkert den enda något så när passerbara mellan

Äfven Palmqvists kolonn kom på aftonen fram till Vankifva. Man var nu i omedelbar närhet af Möllerödpasset, och Gyllenstierna sändes med det detachement han fört redan samma kväll fram till Finja och Mölleröd för att fatta posto där. Han skulle därjämte låta afkasta plankorna på bron vid Mjölkalånga — öfver en liten å, som västerifrån faller in i Finjasjön — tydligen för att därigenom trygga sig mot möjliga anfall af danska ströftrupper från Rönneåhållet. I samma ändamål lät Stenbock följande dag, den 15 februari, öfverstlöjtnant Bildstein med en bataljon af von der Noths regemente och något artilleri besätta öfvergångsstället vid Hörlinge öfver Almaåns norrifrån kommande gren, ett stycke väster om Vankifva.

Genom besittningen af dessa pass hade svenskarne nu tillfälle till obehindrad förbindelse västerut. Dels för att indrifva proviant, dels för att förmedla förbindelsen med Fersen och det väntade folkuppbåd, som skulle stå under hans befäl, sändes den 15 februari öfverstlöjtnant Coijet med 100 man kavalleri och 200 man infanteri in i Norra Åsbo härad.¹ Det var antagligen också från Vankifva, som öfverjägmästaren Gustaf Hammarberg sändes till Kristianstad. Han fick med sig omkring 1,000 sjuka och utmattade soldater, hvilka skulle vårdas och vederkvickas där. Allt hvad den danska hären vid sin afmarsch kvarlämnat skulle Hammarberg noga taga vara på och uppteckna. Därjämte skulle han ombesörja, att bryggan vid Torsebro. hvilken danskarne förstört, genom uppbådade bönders arbete blefve iståndsatt, och Långebro skulle han låta väl hevaka.²

Om Stenbock skulle fullfölja sin plan att hota fiendens förbindelser med Sundet, så var det nu mot broöfvergångarne vid Rönneås öfre lopp han närmast skulle vända sig, enär han därigenom komme närmast de vägar, som från den danska ställningen i Skarhultstrakten ledde mot Hel-

Sidan 259

1. Stjerncrantz' journal.
2. Hammarberg till viceguvernören Skytte 24 februari 1710. G. Jfr Kristianstads magistratsprotokoll 22 februari 1710.
    

Den 15 februari sände Stenbock generalmajor Gyllenstierna med hans detachement om 1,000 man kavalleri mot de nämnda broöfvergångarna. Enligt Stenbocks relation skulle Gyllenstierna hafva till uppgift att »tillse i hvad stånd bryggorna voro, dem forcera och sig af dem mästare göra».¹

Vare sig Gyllenstierna härom fått tydlig order eller icke, hade han emellertid alldeles icke någon klar föreställning om hvad han skulle uträtta och framför allt ej om att han skulle möjliggöra och förbereda härens öfvergång till den vänstra flodstranden. Han löste därför sin uppgift på ett föga tillfredsställande sätt. Sedan han på vägen lyckats tillfångataga en dansk ströftrupp om 21 man och i Perstorp bemäktigat sig ett litet af danskarne insamladt proviantförråd, slog han sig på morgonen den 16 februari med större delen af sin styrka ned i Riseberga, alltså ett godt stycke nedanför Forestadsbron. Till Hasslebro, den närmast danskarne belägna öfvergången och f. n. den viktigaste punkten, hade han endast sändt en kornett med en liten trupp.
På den danska sidan hade man tänkt förstöra Rönneåbroarna, men afsikten hade ej blifvit fullkomligt förverkligad. Hasslebro och Spången voro i behåll, men på Forestadsbron voro plankorna afkastade och åsarna förstörda. För Stenbock var det af vikt att hafva broarna till förfogande, och det var alltså alldeles icke generalens mening, att de skulle förstöras.

Den till Hasslebro afsände kornetten hade emellertid inga instruktioner och visste synbarligen ej hvad han egentligen skulle hafva till uppgift, och då han fick höra rykten,

Sidan 260

1. I sin relation till konungen säger Stenbock, att han först efter ankomsten till Norra Rörum affärdade Gyllenstierna. Såsom det af den följande, på Burenskiölds och Gyllenstiernas egna rapporter grundade, framställningen synes, är denna uppgift icke riktig. Den torde bero på minnesfel af Stenbock.

På morgonen den l6 februari bröt armén upp från Vankifva och marscherade i tre kolonner mot Rönneåhållet. Den vänstra kolonnen fördes af Stenbock själf och var sammansatt på följande sätt: ett kompani af Adelsfanan, Smålands kavalleriregemente, två kanoner, en bataljon af von der Noths regemente, Södermanlands, Jönköpings och Västmanlands regementen samt antagligen äfven Kronobergs och Kalmar regementen; sist gick Bennets regemente. Marschen ställdes till Norra Rörum, dit man om aftonen hann fram med större, delen af kolonnen. Jönköpings regemente hade stannat i Eket, ett stycke norr om Rörum. Kalmar och Kronobergs regementen hade under dagens marsch fått stanna i byar i trakten, och kommandot öfver dem fördes här af generalmajor Palmqvist. Den andra kolonnen bestod af Hiertas och Lewenhaupts regementen, Östgöta kavalleriregemente, Upplands och Östgöta infanteriregementen och en bataljon af von der Noths regemente. Den fördes af Burenskiöld och ställde sin marsch mot Färingtofta, dit generallöjtnanten själf hann fram vid midnatt mellan den 16 och 17 februari. Östgötainfanteriet och upplänningarne hade fått stanna i en by vid vägen och ställdes i likhet med de ofvan nämnda två regementena under Palmqvists kommando.

Sidan 261

1. Ryktet var föranledt af rörelser. som vid Hör och väster därom företogos af Dewitz rekognoscerande afdelningar.
2. Stenbock uppgifver i sin depesch till D. K. 23 febr. 1710 samt äfven i relationen 5 maj 1710 till konungen, att Gyllenstierna tvärt emot Stenbocks mening låtit rifva både Forestadsbron och Hasslebro samt att han först två dagar senare lämnade rapport därom. Gyllenstierna sändo dock på Burenskiölds anmaning den 17 februari kl. 9 på morgonen rapport från Riseberga till högkvarteret i Norra Rörum, att kornetten låtit rifva Hasslebro och att af Forestads bro endast några plankor voro afkastade, men tvärbjälkarna i behåll. Att Gyllenstierna själf skulle låtit göra detta, framgår icke af hans rapport. Denna inkom enligt påteckningen på densamma till högkvarteret den 17 februari, och det var då ej mer än två dagar sedan Gyllenstierna lämnat Finja.

Dessa marscher hade varit ytterst besvärliga. Den Stenbockska hären rörde sig öfverhufvud taget framåt genom trakter, där inga landsvägar gingo och där förbindelseleden i den skogiga, oländiga terrängen voro synnerligen dåliga. Det är ett talande bevis på dugligheten och härdigheten hos den nya armén, att den — till god del utan proviant som den var — kunde oberoende af de stora stråkvägarna rycka fram genom nejder, där härar knappast förut marscherat. Den värsta marschdagen var säkerligen den 16 februari; flera af infanteriregementena måste såsom nämnts stanna i byarna, och kavalleriet hade på upptrampade, snöiga byvägar fortsatt sin marsch långt in på natten. Burenskiölds rapport till Stenbock om ankomsten till Färingtofta, skrifven så att bokstäfverna synas vara liksom kastade på papperet, säger, att man lämnat en hop trötta hästar efter sig och att då det varit ett sådant mörker, kan man ej så noga veta, huru många som framkommit; rapporten slutar med det betecknande uttrycket: »ryttarhästarna gifva sig grufligen; hela Lejonhufvuds regemente är efterblifvet».³

Efter framkomsten till Färingtofta sände Burenskiöld bud till Gyllenstierna, att denne skulle afgifva rapport om hvad som passerat; af egen drift hade generalmajoren alltså ännu ej låtit höra af sig. Gyllenstierna inberättade då från Riseberga hvad som under natten hade tilldragit sig

Sidan 262

1. Ascheberg till Stenbock 17 febr. 1710. E. Stjerncrantz' journal.
2. Det finnes två byar med detta namn i nejden: den ena ungefär en fjärdingsväg norr om Rörum, den andra söder om Matteröd. Ovisst är, hvilken af dem det här är frågan om, sannolikast väl den senare.
3. Burenskiöld till Stenbock 17 febr. 1710. E.

I sin relation till konungen säger Stenbock, att han tänkt fortsätta marschen fram till Rönneå, hvarvid hans mening varit att bemäktiga sig passen vid Forestad och Hasslebro för att öfver dem rycka fram mot Helsingborgs- och Landskronavägarna, men att han för den svåra vägens skull måst stanna i Norra Rörum.

I verkligheten var det hela säkerligen närmast afsedt på ett framryckande öfver Hasslebro, med subsidiärt användande af Forestadsöfvergången. Burenskiöld, som ju nu stod i Färingtofta helt nära Forestad, var nämligen tidigt den 17 februari, förrän han visste någonting om Forestadsbrons dåliga tillstånd, i begrepp att låta kavalleriet sitta upp för att marschera till det på vägen mellan Norra Rörum och Hasslebro liggande Hallaröd, och denna order kan han ej gärna hafva gifvit annat än enligt föregående anvisning från Stenbock. Förr än marschen hunnit anträdas, kom emellertid order från högkvarteret, att Burenskiölds afdelning skulle tills vidare blifva stående vid Färingtofta och Forestad.¹

Sidan 263

1. Burenskiölds (andra) bref till Stenbock 17 febr. 1710. E.

Såsom förut nämnts, hade enligt den danska förläggningsplanen af den 16 februari några kavalleriafdelningar ställts upp mot Rönneålinjen, tämligen nära Hasslebro; det var Sprengels dragoner, som stodo vid Stödhaf och Verlinge, Bülows dragoner, som stodo vid Rönneholm och Hassle, samt äfven Leegels regemente, som stod bakom de nämnda vid Öslöf, Bosarp och Kärrstorp. De lågo alltså rätt långt från den egentliga hufvudstyrkan och voro framför andra utsatta för det svenska kavalleriet, om detta skulle börja röra på sig. Sannolikt under loppet af den 17 februari fick Stenbock kännedom om att danska afdelningar lågo så pass nära. Då det af Stenbock antogs, att de efter broarnas förstöring, om hvilken de naturligtvis fått kännedom, skulle denna dag känna sig jämförelsevis trygga för anfall från den svenska sidan, var detta ett skäl till för att söka öfverrumpla dem. Det var också detta, som Stenbock nu beslöt göra. Öfverrumplingen skulle ske genom en kombinerad rörelse från Forestad och från Hasslebro. Redan den 17 februari på eftermiddagen hade Burenskiöld fått en anmaning att marschera mot Röstånga, alltså öfver ån.¹ Då generallöjtnanten ej häraf uppfattade, om meningen var, att han skulle gå med hela kavalleriet eller endast med det detachement han närmast haft under sig, och begärde förklarande order därom, tyckes detta visa, att det ännu ej var fråga om någon bestämd order, utan att det blott var en maning att hålla sig beredd.

Klockan 3 på morgonen den 18 februari sände Stenbock en af sina adjutanter, Eberhard Bildstein, till Burenskiöld med order, att generallöjtnanten skulle utan ett ögonblicks

Sidan 264

1. Burenskiölds (tredje) bref till Stenbock 17 febr. 1710. E.

Meningen var den, att de framskjutna danska kavalleriafdelningarna skulle anfallas från olika håll samtidigt. Stenbock tänkte hålla sig stilla och dold vid Hasslebro, till dess Burenskiöld hunne fram, och fienden skulle då kunna angripas samtidigt i front och flank, kanske äfven rent af i ryggen, i fall Burenskiöld skulle kunna låta någon afdelning svänga af åt höger, då han kommit fram till nejden vid Billinge.

Till olycka för utförandet af denna plan uppstod emellertid missförstånd vid förberedelserna därför. Strax efter Bildsteins affärdande ville Stenbock supplera ordern till Burenskiöld med befallning att till biträde och betäckning vid kanonernas öfverförande kvarlämna något kavalleri vid Forestad. Då ingen af generalens adjutanter var till hands för öfverförandet af denna order, afskickades med densamma en civil person, kommissarien Ekvall. Denne missuppfattade emellertid helt och hållet innebörden af den muntligt gifna ordern och framförde till Burenskiöld det besked, att han med allt sitt kavalleri skulle till artilleriets betäckande blifva stående där han var. Då Ekvall — för öfrigt ganska snabbt — hann fram till Burenskiöld, hade Bildstein efter uträttadt ärende redan lämnat dennes kvarter, tydligtvis för att utföra något uppdrag på annat håll. Detta förklarar, att missförståndet ej blef kändt i Stenbocks högkvarter, förr än det var för sent. Burenskiöld, som naturligtvis måste uppfatta Ekvalls budskap såsom en genom mellankomna omständigheter förorsakad ändring i planen, blef nu utan vidare stående vid Färingtofta eller Forestad.

Stenbock hade emellertid i öfverensstämmelse med den fattade dispositionen brutit upp från Norra Rörum. Hären marscherade i följande ordning: Bennets regemente, Små-

Sidan 265

1.  Stenbocks relation till konungen.

Stenbock och Meijerfelt ryckte nu med kavalleriet fram genom skogen i sydvästlig riktning. Infanteriet lämnades att följa efter, under det att kanonerna och bagaget fördes framåt till höger därom.

Det blef emellertid ej någon öfverrumpling. Den danska förvakten hade ju redan märkt svenskarnes frammarsch. Öfverhufvud hade man på den danska sidan ej försummat bevakningstjänsten, utan under de föregående dagarna utsändt rekognosceringsafdelningar längs Rönneå.

Redan före dagningen den 17 februari hade man i det danska högkvarteret kännedom om svenska rörelser i riktning mot Rönneå; man trodde emellertid, att den svenska hufvudmakten gått till Riseberga och Herrevadskloster. Det var alltså antingen Burenskiölds eller Gyllenstiernas marsch, som underrättelserna syftade på; Stenbock själf hade ju också stannat ganska långt från ån. Rantzau lät fortsätta rekognosceringarna, och ett ögonblick trängde den tanken fram hos honom, att om den svenska hufvudhären verkligen stode på uppgifvet ställe, det kanske vore bäst att rycka fram och anfalla den, en tanke, som dock tyckes strax hafva öfvergifvits.

Sidan 266

1. Endast den ena bataljonen, då den andra stod hos Burenskiöld.
2. Stjerncrantz' journal.
    

De ifrågavarande regementena erhöllo den 17 Rantzaus order att påföljande dag rycka in i de nya kvarteren.

Då Stenbock med sitt kavalleri gick öfver ån, hade de också dragits samman, och Prehn hade med sina dragoner redan anträdt marschen från Hasslebrotrakten. Den första större fientliga afdelning, som svenskarne efter att hafva kommit öfver ån blefvo varse, var Sprengels dragoner, som just voro i begrepp att sätta sig i marsch. Dragonerna gjorde intet försök att sätta sig till motvärn mot den svenska styrkan, som ju också var dem öfverlägsen, utan drogo sig vidare åt sydöst ned till hufvudstyrkan.
Stenbock, som trodde sig veta, att vid Bosarp och Näs stodo andra danska kavalleriafdelningar, ville, ehuru den närmaste öfverrumplingsplanen ej kunnat utföras, anfalla dessa och ställde därför marschen åt detta håll. Då de båda svenska regementena hunnit fram till den trakt — antagligen något norr om linjen Bosarp—Eriksholm (Trolleholm) — där skogen började öppna sig, blefvo de på fältet

Sidan 267

1. Kleppings journal, som är källan för denna uppgift, nämner endast »Leegel, Lanvig och Prehn», men att Sprengels dragoner, hvilka befunno sig just hos Dewitz vid Stödhaf, varit inbegripna i förslaget är tydligt. Jämte de nämnda tre regementena fingo också dessa dragoner den 17 februari anvisning på nya förläggningsorter.

Då visade sig vid Bosarp det Leegelska kavalleriregementet. som alltså ännu ej hunnit börja sin marsch till de nya kvarteren. Enligt Stenbocks relation skall Leegel i början hafva tagit Bennets kompanier för att vara danska och först då han såg deras värjor glimma i solskenet och märkte, att de förföljde Prehn, fått klart för sig, att de voro svenska.¹ Då beredde han sig emellertid att falla Bennet i ryggen och på detta sätt komma Prehn till hjälp. Tydligen har han alltså ej haft reda på att den svenska styrka, från hvilken Bennet var detacherad, ej var långt borta; hade han det gjort, skulle han väl ej hafva vågat att med sitt regemente, som ej var mer än mellan 400 och 500 man starkt, gå till anfall och därmed riskera att komma mellan Bennet och den öfverlägsna svenska kavalleristyrkan. Bennet vände nu genast med 4 af de förföljande kompanierna och gick mot Leegel. Han var dock med denna afdelning ej öfverlägsen det danska regementet, och då därtill hans hästar voro illa fodrade och tröttade af den häftiga, ridten, hade utgången nog varit oviss, om ej Stenbock, som kunde iakttaga situationen, sändt Bennets öfriga tre kompanier fram genom Bosarps by för att taga Leegel i ryggen. Under dessa omständigheter hade denne intet annat att göra än att draga sig tillbaka och söka komma undan österut. Svenskarne voro dock komna för tätt inpå honom, för att detta utan vidare skulle lyckas. På de frusna kärrmarkerna tätt sydöst om Bosarp (mellan Bosarps kyrka och den nuvarande järnvägslinjen) kom det till sammanstötning. Någon ordnad strid tyckes det ej hafva varit. Svenskarne

Sidan 268

1. Är detta riktigt, skulle det kanske kunna innebära, att Leegel trodde, att det var Sprengels dragoner. Dessa hade blå uniformer liksom svenskarne och hade redan vid Sibbarp af svenskarne tagits för att vara landsmän.

Af Stenbock uppgifves det, att svenskarne vid Bosarp ej ledo annan förlust än att en ryttare sårades. Är detta riktigt, torde det vara ytterligare ett tecken till att de danska ryttarne vid sammanstötningen ej hunnit öfvergå från marsch- till stridsordning.

Då Bennet vände och gick mot Leegels regemente, lämnade han ett kompani att följa efter Prehns dragoner, hvilka närmast gingo i riktning mot Gullarp, beläget ett litet stycke öster om Näs (Trollenäs). Strax norr om Gullarp flyter Saxån fram i öst-västlig riktning i en djup ravinartad sänka, hvilken det var ganska svårt att passera med kavalleri. Omedelbart söder om sänkan låg Gullarps (nu nedrifna) kyrka. Dess kyrkogård var omgifven af en mur, med portöppningen vettande åt söder. I denna för försvaret gynnsamma terräng beslöt Prehn att göra halt och mottaga svenskarne. Han hade så pass stort försprång för dem, att han oantastad kom öfver sänkan, och så fort detta var skedt, lät han ett antal dragoner sitta af och besätta kyrkogården, hvarjämte han höll en trupp af 50 man till häst där eller tätt bredvid, beredd att när som helst hugga in.

Den svenska truppen, som sedan Bennet gått mot Leegel, utgjordes af endast ett kompani, hade på grund af sin fåtalighet ej bort gå för långt fram, men i sin ifver kom

Sidan 269

1. Rantzau till Fredrik IV 3 mars 1710. D. Giese till Fredrik IV 2 mars 1710. D.
2. Stenbock till D. K. 23 febr. 1710 (S), jämförd med Stjerncrantz' journal. Denna senare uppgifver den danska förlusten till 40 döda och 36 fångar.

Den svenska förlusten uppgifves af Rantzau till 20 man döda och 7 illa sårade fångar, under det att danskarne icke fått en enda man skadad.

Från svensk sida uppgifves, att 6 af Bennets ryttare stupat.³ Att danskarne tagit 7 sårade till fånga, synes emellertid vara säkert, alldenstund Rantzaus bref till konungen uttryckligen säger, att de på kvällen infördes till högkvarteret.⁴

Om den danska armén hade varit stark nog därtill, hade det varit en stor uppgift för den att, jämte det den höll sig i en position sydväst om Ringsjön, med starka detachementer söka hindra svenskarnes framträngande öfver

Sidan 270

1. »Den förlopp sig in på fienden», säger Stjerncrantz' journal.
2. Den i Huitfeldts journal förekommande uppgiften, att Prehn efter striden vid Gullarp förföljde den svenska truppen en half mil kan ej vara riktig. Han skulle därigenom hafva kommit in på den svenska öfverlägsna styrkan, och för öfrigt måste han ju anse det som sin egentliga uppgift att undan den så nära stående svenska öfvermakten bringa sin egen trupp i säkerhet.
        Rantzau uppgifver i sitt här nedan citerade bref till konungen, att förföljandet varade en kvart, hvilket torde innebära, att man dref svenskarne ur sänkan och från dennas norra brädd; därigenom betryggades ju ytterljgare återtåget.
3. Stjerncrantz' journal.
4. Källor för framställningen af dessa strider äro Rantzans bref till Fredrik IV 3 mars 1710. Gieses bref till den samme 2 mars 1710, Huitfeldts och Kleppings journaler (alla dessa D), Stenbocks relation till konungen 5 maj 1710 och hans bref till D. K. 23 febr. 1710 (dessa S), Stjerncrantz' journal.

Sidan 271

1. Stjerncrantz' journal.

Högkvarteret förlades nu till Eriksholm (Trolleholm), och hufvudstyrkan ställdes i dess omedelbara närhet. En afdelning, bestående af Lewenhaupts och Östgöta kavalleriregementen samt Upplands och Östgöta infanteriregementen, förlades under Burenskiölds befäl till Näs, alltså närmast fienden. Den stod här bakom Saxålinjen, som alltså var ett första skydd mot ett eventuellt danskt framryckande.

På andra sidan Eriksholm var Ask en viktig punkt, dels därför att det låg på den väg, som genom Röstångadalen ledde bort till Rönneå, dels därför att man därifrån nedanför Söderåsen kunde hafva förbindelse med Helsingborgsslätten. Här ställdes Gyllenstierna med sitt eget och Hiertas regementen, och följande dag förlades äfven infanteri dit, nämligen Kronobergs och Kalmar regementen.¹ Om Stenbock verkligen hade haft för afsikt att afskära den danska härens förbindelse med Helsingborg, så hade han nu haft det i sin makt att göra så. Han disponerade nu bl. a. de vägar, som från Eriksholm öfver Torrlösa och Felestad, från Näs öfver Reslöf och Billeberga leda fram till Rönnebergahöjderna. Om han nu marscherade fram och toge ställning på dessa höjder, med Landskrona fästning som stöd bredvid sig, och därtill norr och söder om sig besatte de viktiga broöfvergångarna vid Tågarp öfver Råån och vid Norra Möinge öfver Billebergaån, så hade han därigenom stängt de vägar, på hvilka förbindelsen mellan den danska armén och Helsingborg gick.

Som förut nämnts, var det dock ej Stenbocks plan att stänga vägen för danskarne till Helsingborg, utan tvärtom att genom det ständiga hotandet mot förbindelselederna just drifva fienden att gå tillbaka till Sundet. Marschen mot Möllerödpasset och sedan mot Rönneå hade varit ett led i utförandet af denna plan, och genom öfvergången af Rönneå och de därpå följande striderna hade Stenbock i

I Helsingborg uppfattade man saken så, som om Stenbock verkligen tänkte rycka fram mot staden. Den 17 februari fick öfverste von Eynden rapport, att ett svenskt detachement stod vid Sönnarslöfs bro och att Stenbock själf med 7 à 8,000 man stod vid Riseberga. Denna rapport var säkerligen föranledd af de rörelser, som Gyllenstiernas detachement gjorde, men Eynden uppfattade saken, som om ett anfall mot Helsingborg vore afsedt, upphäfde den postering han hade stående vid Fleninge och drog sig med hela sin styrka in i Helsingborg. Han rapporterade, att mellan Engelholms- och Kullaportarna staden varit nästan öppen, och lät genast börja förskansningsarbeten här. Han hade ej mer än 7 kanoner vid Helsingborg och anhöll därför att få tolf sexpundiga sådana från Köpenhamn eller Helsingör.¹

Viktigare för Stenbock än detta var hvad Rantzau skulle tänka och göra; och den svenske öfverbefälhafvaren har den 19 februari i sitt högkvarter på Eriksholm säkert befunnit sig i ett tillstånd af spänd afvaktan. Skulle Rantzau röra på sig eller ej?
I trots af framgångarna den 18 februari var Stenbock äfven ängslig på grund af tillståndet inom den svenska armén. Andan hos befäl och manskap var nog fortfarande synnerligen god, men proviantförhållandena voro ytterst

Sidan 272

1. von Eynden till Fredrik IV l mars 1710. D.

Sidan 273

1. Jfr prosten Pridbjörn Blanxius' bref till Stenbock 17 febr. 1710. K. Blanxius sände strax en hos honom boende student med 100 daler s:mt till Stenbock.
2. Handlingar i Lunds domkapitels arkiv.

Därtill blefvo nu bristerna i trossen allt kännbarare; så t. ex. kunde den lilla proviant man lyckats hopskrapa ej alltid medföras, då man ej hade tillräckliga proviantvagnar; och då åtskilliga regementen inga kittlar hade, kunde de ej koka det kött, som de kunde skaffa.

Utom bristen på proviant och tross var bristen på tillräckligt artilleri ägnad att väcka bekymmer. För att kunna med hopp om framgång leverera batalj måste man hafva dels proviant åt folket och dels kanoner. Båda delarna funnos i Malmö fästning, och det måste därför klarare än någonsin framstå som en bestämd nödvändighet att komma i förbindelse med denna.

För så vidt som den danska hären ej rörde på sig, utan lugnt blefve stående, där den stod, skulle Stenbock ej gärna hafva mer än två alternativ att välja mellan.

Det ena skulle, vara att med en här, hvari både människor och hästar voro utmattade af svält och hvars artilleri var ganska svagt, marschera rakt mot den danska armén för att leverera batalj i en ställning, som det danska befälet haft rådrum att välja så gynnsam för sig som möjligt. Det skulle vara att öfvergifva hela den hittills följda fälttågsplanen, och tanken på att med en enda kupp afgöra hela striden kunde då svårligen förverkligas, äfven om man hade framgång. Utgången skulle för öfrigt vara särdeles oviss, redan därför att den danska armén, om än underlägsen i antal, skulle stå i försvarsposition och ej varit utsatt för så svåra umbäranden som den svenska.

Det andra alternativet skulle vara att söka tilltvinga sig öfvergången öfver Löddeå vid Kjeflinge för att därefter marschera mot Malmö. Detta skulle emellertid i bästa fall vara en ganska äfventyrlig rörelse med den danska armén

Sidan 274

Den 19 februari gick, utan att någonting från den danska sidan förspordes. Kanhända var det Stenbocks ängsligaste dag under hela fälttåget. Säkerligen var det närmast med en känsla af lättnad han i högkvarteret på Eriksholm på natten till den 20 februari mottog den rapport, som sade, att den danska hären brutit upp västerut och redan hunnit till Stora Harrie. En ny situation hade inträdt.

Reventlow hade hos Fredrik IV anhållit om bestämd order i fråga om utförandet af planen att gå öfver Löddeå. Rantzau upprepade genast denna anhållan. I den skrifvelse, som han i detta syfte aflät till konungen, framträder dock en viss vacklan.¹ Han framhöll, att om han skulle taga ställning bakom Löddeå, måste blockaden af Landskrona upphäfvas och en bataljon därifrån föras till armén. Helsingborg måste besättas af 4 bataljoner, och om, såsom det sades, svenskt anfall från Engelholmssidan skulle ske, måste man från Helsingör komma Helsingborg till undsättning, ty om den danska armén en gång gått öfver Löddeå, skulle den ej kunna bringa hjälp, och Rantzau sade sig i sådant fall vilja vara fri från ansvar. Emellertid förklarade han, att om man ej ginge öfver Löddeå, blefve kavalleriet inom fjorton dagars tid alldeles förstördt; i Helsingborgstrakten funnes intet hö.²

Under det att brefvet till konungen affattades, inkom rapporten, att fienden stode vid Herrevadskloster och Riseberga. Rantzau tillade då, att om detta befunnes vara riktigt, måste han utan att ytterligare fråga sig för hos konungen draga den Brockdorffska kåren till sig och gå

Sidan 275

1. Rantzau till Fredrik IV 27 februari 1710. D.
2. Från Lund och Vidarp hade Reventlow dock låtit föra betydliga förråd till Helsingborg.

Striderna vid Bosarp och Gullarp den 18 februari gåfvo Rantzau klart besked om hvar Stenbocks armé nu befann sig. Man hade ej längre Rönneå mellan sig och fienden. Från dansk sida sedt kunde Stenbock antingen marschera åt väster och besätta de goda positionerna på vägen till Helsingborg, därigenom afskärande denna, eller kunde han gå rakt på den danska armén.

Under intrycket af de nyss skedda häftiga svenska kavallerianfallen fick Rantzau den uppfattningen, att en drabbning förmodligen var omedelbart förestående, och han red därför, åtföljd af de öfriga generalerna, ut för att utse en lämplig position för sin armé. Han fann den några kilometer söder om Skarhult mellan Roslöf och Stora Skeglinge. Högra flygeln ställdes på höjden vid Roslöf, och ställningen sträckte sig bort öfver den bäck, som öster om Stora Skeglinge rinner ned till Löddeå. Ställningen hade åtskilliga fördelar. Högra flygeln stod på en höjd; framför centern fanns ett tämligen stort moras, som nu var täckt af blank is; framför vänstra flygeln låg Lilla Skeglinge, så att det, om det besattes med trupper, kunde bilda en framskjuten position gent emot ett svenskt framryckande. På ett par kilometers afstånd framför hela ställningen låg Bråån; och om Stenbock ville skrida till anfall, måste hans armé alltså först gå öfver denna å, hvilken då i viss mening skulle vara ett första frontskydd för den danska ställningen.

Denna var alltså i åtskilliga afseenden fördelaktig. En svag sida hos den torde det dock hafva varit, att man från dess västligaste del vid Skeglinge på grund af terrängens beskaffenhet ej hade vederbörlig utsikt till eller öfverblick öfver den högra flygelns plats.

Sidan 276

1. Rantzau till Fredrik IV 27 februari 1710. D.

Sedan den position nu utsetts, i hvilken man ville slåss, drogs på aftonen den 18 februari hären samman mot Skarhult. Tross och bagage fördes öfver Getinge bro till Lund. Dit fördes också sent på aftonen den sjuke Reventlow från Skarhult.

Då man nu ansåg bataljen vara omedelbart förestående, var det af vikt att göra armén så stark som möjligt, och Rantzau sände därför till Brockdorff order att ofördröjligen upphäfva blockaden af Malmö och med hela sin kår förena sig med hufvudhären. Att denna order gafs i största hast synes framgå däraf, att den strax efter måste fullständigas med en befallning, att Brockdorff skulle till betäckning af det magasin, som fanns kvar i Lund, och af den från Skarhult ditsända trossen kvarlämna 200 man infanteri och 24 dragoner, hvilka senare skulle patrullera mot Malmö.¹ Det torde vara, tvifvel underkastadt, om härigenom verkligen var tillräckligt sörjdt för general Reventlows säkerhet, för förråden och hela trossen, då väl svenskarne från Malmö nu skulle få tillfälle att göra ett försök mot Lund. Skedde ett sådant samtidigt med att Rantzau själf vid Roslöf kämpade mot Stenbock och därigenom förhindrades att bringa undsättning till Lund, kunde det där blifva farligt nog för den lilla danska afdelningen.

Brockdorff mottog klockan 8 och klockan 11 på aftonen de båda befallningarna från högkvarteret. Blockaden af Malmö upphäfdes samma afton, och kåren marscherade genast mot Roslöf, dit den före dagbräckningen den 19 februari hann fram.² Hufudhären var redan där. Den hade under natten satt sig i marsch, och så fort det blef dager, började den rycka in i den utsedda bataljställningen. Här väntade man på att svenskarne skulle komma. Det var ej så, som Reventlow helst önskat det, bakom Löddeå, som den danska armén beredde sig att leverera slaget. Den hade blifvit stående norr om ån. Orsaken härtill var närmast den, att man ville afvakta konungens bestämda resolution på den förfrågan Reventlow gjort angående

Sidan 277

1. Det mesta af magasinsförråden i Lund var redan på order af Reventlow fördt till Helsingborg.
2. Generaladjutanten Cronenbergs relation till Fredrik IV. D.

Man hade dock stannat inne i Skäne, och man skulle alltså kunna säga, att det var Reventlows idéer, som ännu bestämde krigföringen.

Den danska hären stod i sin slagordning vid Roslöf, men dess väntan var fåfäng. Timme efter timme gick, utan att någon fiende syntes. Och allt efter som tiden gick, växte Rantzaus oro. Stenbock kom ej. Var det ändå ej så, att han tänkte marschera mot Helsingborg och definitivt afskära danskarnes förbindelseleder? Frågan om kommunikationerna med Sundet var naturligtvis af stor betydelse, och det är ej underligt, att den för de flesta af det högre befälet kunde framstå som fälttågets viktigaste fråga. Den hade nyss skjutits undan för en annan, frågan om kvarstannandet inne i Skåne för att disponera Söderslätt och stänga vägen till Malmö för svenskarne. men då var det Reventlow, som varit den bestämmande, och det var i verkligheten hans mening, som trädt fram och blifvit härskande i underbefälhafvarnes afgifna vota. Att det varit så och att de ifrågavarande generalerna i själfva verket ej hade någon stark personlig öfvertygelse om det fördelaktiga i planen att gå söder om ån, det framträdde tydligt, nu då Reventlow ej längre var närvarande och kunde göra sin mening gällande.

Vid middagstiden lät Rantzau till ett krigsråd sammankalla alla generalspersonerna och regementscheferna; man skulle öfverlägga om hvad som nu vore att göra och hvarthän man skulle marschera. Redan blotta sammankallandet af krigsrådet var betydelsefullt. Öfver hufvud hade under dagens lopp intet inträffat, som kunde sägas hafva ändrat situationen. Några nyheter om en svensk frammarsch västerut mot Helsingborgsvägarna hade man ej fått, och Stenbock låg för öfrigt alldeles stilla vid Eriks-

Sidan 278

Krigsrådets resultat blef, att Reventlows plan öfvergafs och att reträtten beslöts; den skulle genast anträdas. Detta beslut var alldeles enhälligt. Det förefaller något egendomligt, då man besinnar, att flera af generalerna nyss förut i hufvudsak varit af Reventlows mening; Rantzau hade dessutom själf nyss i rapport till Köpenhamn uttalat sig mycket pessimistiskt om fourageförhållandena i Helsingborgstrakten; Brockdorff hade i sina under blockaden af Malmö afgifna rapporter visat sig ganska väl förstå, af hvilken vikt det vore för Stenbock att få fri förbindelse med Malmö, men det oaktadt röstar han nu för att man skall gå tillbaka till Helsingborg, d. v. s. utan svärdsslag lämna vägen öfver Kjeflinge till Malmö öppen för den svenska hären. Farhågan att blifva afskuren hade tagit öfverhand och bestämde beslutet just i den riktning, som framför andra Stenbock önskade. Nu buro hans snillrikt uttänkta manövrer sin frukt; den tro han hade velat bibringa det danska öfverbefälet, den hade nu verkligen trängt in hos detsamma. Den danska hären skulle lämna den centrala ställningen och gå till Helsingborg, gå dit Stenbock ville hafva den. Utan att befara att taga miste torde man kunna påstå, att det närmast är förändringen i öfverbefälet, som är orsaken härtill. Reventlow med sin ganska bestämdt markerade uppfattning af krigföringen skulle knappt så tvärt hafva kastat om, och under honom skulle säkerligen ej de öfriga generalernas farhågor kunnat få så stort inflytande i rådslagen. En annan sak är, att äfven han i alla händelser strax efteråt måst retirera, därtill tvingad af den kungliga resolution, som snart anlände. Men då hade regeringen i Köpenhamn, ej generalen, haft det närmaste ansvaret för reträtten. Krigsrådet var alltså enhälligt af den meningen, att man icke skulle fullfölja den förut fattade planen att gå öfver Löddeå vid Getinge och taga ställning mot Kjeflingebro utan att man i stället

Sidan 279

Reträtten skulle genast anträdas. Man afvaktade alltså icke konungens svar på den begäran om bestämd resolution angående den förra planen, hvilken blifvit framställd af Reventlow. Omedelbart efter krigsrådets afslutande sändes generalmajor Brockdorff till Lund för att underrätta Reventlow om att man ändrat planen och för att anordna trossens afsändande från nämnda plats. Den skulle öfver Kjeflinge gå till Annelöf, hvarest den skulle stöta till hufvudhären. Till dess betäckning sändes från Roslöf till Lund 5 dragonskvadroner. Den bröt också genast upp i ofvannämnda riktning; med den följde Reventlow.¹

Ungefär vid tretiden på eftermiddagen den 19 februari började afmarschen från Roslöf— Skeglingeställningen. Som förtrupp fungerade 300 Bülowska dragoner under befäl af öfverste Prehn; som eftertrupp 300 man under befäl af major Schack. Marschen ställdes först i västlig riktning mot Stora Harrie; därefter skulle den gå mera åt nordväst förbi Annelöf. Man hade ej hunnit långt på vägen, då man mötte en kurir från konungen. Det var ryttmästaren von Örtzen, som kom med Fredrik IV:s resolution på Reventlows framställning angående fälttågsplanen. Resolutionen var gifven den 18 februari; dess innehåll var följande. Om öfverbefälhafvaren tydligt kan se, att fienden tänker anfalla, så får han bemyndigande att afvakta anfallet eller själf angripa; i båda fallen måste han dock, med hänsyn till svenskarnes stora öfverlägsenhet i kavalleri, på det noggrannaste välja terräng för striden. Framför allt måste han betäcka Helsingborg och de där samlade magasinsförråden. I fall den danska armén ginge mot Ystad — d. v. s. söder om Löddeå, såsom Reventlow föreslagit — vore det att befara, att den aflägsnade sig allt för långt från Helsingborg och

Sidan 280

1. Enligt generaladjutanten Cronenbergs relation till Fredrik IV om slaget vid Helsingborg var det Brockdorff, som sändes till Lund i nämnda uppdrag, men enligt Kleppings journal var det generaladjutanten Bendix Mejer. Cronenberg, som var BrockdorfFs egen adjutant, torde här vara den bästa auktoriteten. Därtill kommer, att Klepping synes hafva befunnit sig bland de först från Skeglinge afmarscherande trupperna och därför kanske ej fått reda på alla de åtgärder eller ändringar i sådana, som vidtogos efter beslutet om uppbrott.

Rantzau skulle föra öfverbefälet, om Reventlow genom sin sjukdom blefve oförmögen därtill.

I sammanhang med dessa instruktioner meddelade konungen, att han samma dag beordrat den ena bataljonen af öfverste Bippens regemente att förena sig med den, som var i Helsingborg, 3 kompanier af öfverste Bieges i Kronborg liggande bataljon öfver till Skåne omedelbart, de 4 andra kompanierna af samma bataljon likaledes öfver till Helsingborg, så snart de i Helsingör aflösts af Bieges andra bataljon, som skulle sammandragas ur kvarteren, hvarjämte han påskyndat Holcks och Fursmanns marsch.¹

Den resolution Fredrik IV nu gifvit hade visserligen själf sagt, att den ej kunde gifva några närmare instruktioner, men den var till gengäld så tydlig, att några ytterligare instruktioner för öfvergeneralen ej tarfvades. Den visade, att man i Köpenhamn alldeles icke uppfattade situationen i Skåne på samma sätt som Reventlow, utan att man tvärtom ej hade blick för stort annat än bevarandet af kommunikationslinjen till Helsingborg. Det var visserligen synnerligen välbetänkt, att det nu ändtligen gjorts allvar med afsändandet af förstärkningar från Sjælland till Helsingborg; frågan var emellertid om det från regeringens i Köpenhamn synpunkt var välbetänkt att äfven draga dit hela hufvudstyrkan. Ty att detta skulle blifva följden af en resolution, så stiliserad som denna, var ej svårt att förutse. I verkligheten innebar den kungliga resolutionen således intet annat än en order om reträtt till Helsingborg, och den uppfattades också genast af Rantzau på detta sätt. För honom och hans generaler var den naturligtvis mycket välkommen såsom en ratifikation af deras redan fattade beslut. I detta hade det varit

Sidan 281

1. Reventlows protokoll. Order till Biege. Bippen. Rantzau och Pfordten 28 febr. 1710. D.

en svag punkt, att den så nyligen uppgjorda och antagna fälttågsplanen med ens öfvergifvits, utan att någon ny situation öfver hufvud inträdt och utan att man rådfört sig med planens egentlige upphofsman, Reventlow, som dock nu ej var sjukare än att han kunde hafva sagt sin mening.¹ Utan att gifva sig tid härtill — det hade dock endast behöft taga några timmar — hade man brådstörtat uppbrottet. Men genom ankomsten af konungens resolution var man med ens befriad från allt ansvar härför, och Reventlow kunde nu ej framställa den ringaste invändning mot att Rantzau helt tvärt öfvergifvit hans plan. Hvarje sådan invändning skulle ju kunna bemötas med svaret, att man vid Roslöf handlat i öfverensstämmelse med konungens vilja. Fredrik IV hade själf öfvertagit ansvaret för den danska härens återtåg till Helsingborg, det återtåg som Stenbock främst af allt önskade.

Det farligaste terrängstycke, som Rantzau under reträtten hade att passera, var sträckan mellan Dysiebro och Norra Möinge. Det fanns nämligen här ej mindre än tre ganska besvärliga broöfvergångar; förutom vid de nämnda orterna äfven vid det mellan dem nära Dysiebro belägna Annelöf. Man kunde befara, att Stenbock redan besatt de båda sistnämnda passen eller åtminstone, att man vid passerandet af dem skulle blifva utsatt för anfall. Det var därför först Rantzaus mening, att man skulle söka att redan på kvällen den 19 februari hinna fram till Annelöf.

Såsom rätt naturligt är, visade sig emellertid detta vara omöjligt, och Rantzau måste om aftonen låta armén göra halt vid Stora Harrie. Då man här ej kunde vara tryggad för fienden, fingo regementena tillbringa natten i gevär under öppen himmel, tydligen ganska ansträngande för soldater, som en stor del af den föregående dagen stått uppställda i slagordning och därefter varit i marsch. Vid Stora Harrie stötte Brockdorff med det från Lund kommande detachementet till armén. Reventlow hade fortsatt sin färd för att öfver Annelöf och Vadensjö begifva sig till Helsingborg.

Sidan 282

1. Han kunde under färden från Lund till Helsingborg göra vissa dispositioner till underlättande af arméns marsch.

Stenbock säger i sin depesch till defensionskoinmissionen, att han den 19 februari haft kunskapare ute på alla vägar, men egendomligt nog hade ändock hvarken han eller Burenskiöld under eftermiddagens lopp fått någon kunskap om den danska härens marsch, oaktadt denna gick på jämförelsevis ringa afstånd från dem. Först efter midnatt inkommo generaladjutanterna Bildt och Stjerncrantz från en rekognosceringsridt med den säkra underrättelsen, att danskarne stodo vid Stora Harrie. Klockan 3 på morgonen blåstes bouteselle. Alla generalerna sammankallades, och det beslöts att marschera mot fienden och anfalla. Armén ryckte ut och gick först i riktning mot Näs.

Stenbock säger i sin relation till konungen, att han visserligen kunnat från Eriksholm marschera raka vägen till Rönneberga högar och därigenom afskurit danskarne vägen till Helsingborg, men att han var oviss »om på den händelse fienden ej hade satt sig bakom Kjeflinge bro och

Sidan 283

1. Rantzau till Fredrik IV 2 mars 1710. Kleppings och Huitfeldts journaler. Cronenbergs relation. Giese till Fredrik IV 2 mars 1710. D.

Denna Stenbocks bestämdt uttalade fruktan för att danskarne skulle gå söder om ån innebär också den skarpaste kritik öfver Rantzaus och Fredrik IV:s fältherreskicklighet och uppfattning af situationen i Skåne.

Ännu visste Stenbock ej rätt, hvad meningen var med den danska armérörelsen, och han beredde sig därför till drabbning. Från hans sida sedt var det i alla händelser ett mindre ondt att låta det komma till batalj någonstädes norr om Löddeå än att se den danska hären sätta sig i en mera skyddad ställning söder om Kjeflinge. Detta senare skulle kanske genom batalj kunna förhindras; genom en framgång skulle man kanske kunna drifva danskarne mot Helsingborgshållet. Från Eriksholm gick man därföre såsom till strid.

Armén marscherade i fem kolonner på följande sätt. I midten gick artilleriet fram på vägen. Till höger därom gingo fyra infanteriregementen, nämligen von der Noths fyr- och femmännings, Upplands, Östgöta och Västmanlands. Ännu längre till höger gingo: i första linjen Västgöta kavalleriregemente, Lewenhaupts regemente och Lifregementet till häst, i andra linjen 4 kompanier af Bennets fyr- och femmänningskavalleri, 3 af det skånska tre- och femmänningsregementet samt Jönköpings regemente. Till vänster om artilleriet marscherade Älfsborgs, Södermanlands, Kalmar regementen och det sachsiska regementet. Ännu längre till vänster gingo: i första linjen Riksänkedrottningens lifregemente till häst samt Östgöta och Smålands kavalleriregementen, i andra linjen 4 kompanier af Bennets regemente, 3 af det skånska tre- och femmänningsregementet samt Kronobergs regemente.¹

Sidan 284

1. Stenbocks marschorder 20 febr. 1710 (Bland defensionskommissionens inkomna bref S.). Det framgår ej af den, hvar Adelsfanan hade sin plats.

Det skulle emellertid ej denna gång komma till batalj.

Svenskarne hade ej hunnit längre än till Strö, då rapport inkom, att den danska hären redan brutit upp från Stora Harrie och att dess marsch gick mot Annelöf. Saken var nu klar. Den danska hären gick själfmant mot Hel-

Sidan 285

Stenbocks plan ändrades naturligtvis nu ögonblickligen. Han hade lika skarp blick som motståndaren för beskaffenheten af terrängen omkring Annelöf, och han beslöt att söka mellan Annelöfs och Norra Möinge broar afskära den danska eftertruppen. Den svenska hären bröt alltså af åt höger. Hela det svenska kavalleriet gjorde för en stund halt, och af manskap, som frivilligt erbjöd sig att börja anfallet mot fiendens eftertrupp, bildades tre trupper, hvilka nu såsom avantgarde skyndade efter danskarne åt Dagstorpshållet.¹ Stenbock följde själf med kavalleriet, fördeladt på två kolonner, infanteriet och artilleriet lämnades att komma efter, så fort de kunde hinna. Meningen var naturligtvis att öfverrumpla danskarne.

Marschen fördröjdes emellertid högst betydligt genom svårigheterna i terrängen. Markerna voro afskurna af jordvallar — säkerligen bevuxna med pilträd — och dessa vallar voro så hårdt frusna, att de utgjorde verkliga hinder för frammarschen. Kavalleriet medförde hvarken hackor eller andra gräfningsredskap, och infanteriet var ännu så långt efter, att ingen handräckning därifrån kunde fås. Med otrolig möda lyckades man emellertid arbeta sig öfver eller genom fem af dessa vallar;² men härunder hade tiden gått, det var ej långt kvar till solnedgången, och den danska armén var till allra största delen redan öfver bron vid Norra Möinge. Endast Brockdorff med arriärgardet och en del af trossen befann sig på den södra sidan. Passet vid Norra Möinge är emellertid ganska besvärligt att komma öfver. Vägen från Södra Möinge går strax söder om Billebergaån med ens ganska brant ned i en djup och smal sänka, i hvilken ån flyter fram; norr om ån höjer sig marken, ehuru knappt så brant som på den andra sidan. Något i nordväst ligga så Rönneberga högar.

Generaladjutanten Huitfeldt, som befann sig hos Brockdorff, förde rapport till Rantzau. att Stenbock med betyd-

Sidan 286

1. Stjerncrantz' journal.
2. Uttrycket i Stenbocks relation om jordvallarne: »från hvilka dock fiendens arriärgarde alltid måste vika», synes innebära, att danskarne genom skärmytslande sökt uppehålla svenskarne bakom vallarne.

Rantzau beredde sig således att med kraft slå ifrån sig vid passet, men han var samtidigt ej utan oro för att andra svenska afdelningar än de, som syntes söder om passet, skulle gå omkring den danska härens flank och komma upp mot Rönneberga och åt Tågarpshållet. Han hade därför sändt Klepping med en afdelning dragoner att patrullera på och längs Rönneberga högar för att se efter om fiender här skulle visa sig. Klepping red längs Rååns sänka ända fram till midt emot Bälteberga utan att kunna upptäcka något misstänkt.¹

Stenbock hade under tiden med det svenska kavalleriet hunnit fram till passet och trängde på Rodstens och Brockdorffs ryttare. Dessa voro ju svenskarne till antalet i hög grad underlägsna, och da allt flera svenska afdelningar ryckte an, gaf Rantzau order att retirera öfver ån. De danska skvadronerna gingo då i god ordning öfver och ställde sig bakom det vid défilén posterade infanteriet. Genom det motstånd de gjort hade emellertid den medföljande arriärgardestrossen fått tid att komma öfver, så när som på ett par vagnar, hvilka föllo i svenskarnes händer. När trossen passerat bron, blef denna af danskarne rifven. Stenbock ställde nu kavalleriet i formerad linje på platån söder om sänkan. Rantzau hade helst velat fortsätta sin marsch, men då han såg den svenska uppställningen, lät

Sidan 287

1. Under antagande att man med armén skulle stanna i trakten sökte Klepping här efter en lämplig plats till kamperande, men kallades därunder till Reventlow. som på sin färd hunnit till Glumslöf. Efter att hafva sammanträffat med denne begaf sig Klepping med sin trupp i väg till Rantzau; kommen till Vadensjö, hörde han kanondunder från Norra Möinge. (Kleppings journal).

Emellertid var under dessa omständigheter ej mycket för Stenbock att göra. Hans försök att mellan passen afskära den danska eftertruppen hade ej krönts med framgång, och med endast kavalleri kunde han svårligen tänka på att forcera den besvärliga passagen vid Norra Möinge, då den som nu försvarades af både infanteri och artilleri. Hans eget infanteri hade naturligtvis ej kunnat komma så fort som kavalleriet och hann fram, först sedan det var alldeles mörkt. Artilleriet var ännu långt efter, oaktadt allt hvad som göras kunde blifvit gjordt för dess fortskaffande. De utsvultna soldaterna hade »med obeskrifligt besvär» släpat kanonerna öfver alla jordvallarna.

Tillståndet i regementena var ej sådant, att en drabbning just nu skulle varit önskvärd. Stenbock säger visserligen i sin rapport af den 23 februari till defensionskommissionen, att om han haft »två timmar dag till, så att infanteriet och kanonerna kommit fram, hade fienden fått stor afsaknad», men säkrast torde vara att här ej taga honom för mycket på orden. Han säger nämligen själf i samma rapport, att folket i några dagar ej en brödsbita åtnjutit, föllo neder som döde, hästarna lade sig, otaliga af infanteriet blifvit efter», och han säger sig kunna bedyra. »att om jag, innan folket får mat, något entreprenerat hade, vorde hela armén creverad innan två dagar, ty bonden härtills varit mer än ovillig det ringaste att bibringa».

I verkligheten var det, som sakerna nu stodo, ej det angelägnaste att leverera batalj, utan vida angelägnare var

Sidan 288

1. Rantzau hade vid svenskarnes anryckande sändt major Schack med rapport till Reventlow, att han hölle på att invecklas i strid. Reventlow, som under tiden hunnit fram till Helsingborg, sände strax fyra bataljoner och de dragoner, som funnos i Helsingborg, till hjälp, men dessa hunno ej fram till Norra Möinge (Reventlow till Fredrik IV 2 mars 1710 kl. 7 e. m.).

Rantzau hade å sin sida hållit krigsråd. I fronten hotades den danska armén knappast af någon större fara, då den stod i rätt god ställning; däremot var faran för ett kringgående icke utesluten. Man hade i skymningen trott sig skönja svenska afdelningar österut och fruktade, att dessa skulle söka att bakom Rönneberga högar öfver Arrarp nå fram till Hilleshög eller kanske Glumslöf för att där afskära reträtten för en eller annan dansk afdelning eller oroa trosskolonnen. Ej heller på den andra flygeln var man trygg. Hufvudhärens reträtt mot Helsingborg hade naturligtvis medfört, att blockaden för Landskrona blef omöjlig, och blockadkåren hade äfven den fått anträda återtåget. Följden häraf var den, att man kunde befara, att Stenbock äfven åt detta håll skulle göra försök att kringgå den danska arméns flank. Åt båda hållen utsändes kavalleriafdelningar för att undersöka förhållandena, men inga svenska trupper afhördes.

Sedan den svenska hären börjat draga sig bort från den södra höjningen, fanns emellertid i alla händelser ingen anledning, hvarför den danska hären skulle blifva stående i bataljställning norr om Billebergaån, och det var då helt naturligt, att krigsrådet uttalade sig för ett omedelbart fortsättande af marschen.

Redan på aftonen bröt Eickstedt upp med artilleriet och infanteriet och gick öfver Vadensjö, Hilleshög och Glumslöf mot Rå. Det var den tredje natten i rad, som soldaterna tillbragte i gevär och på marsch, och det gick därför ej vidare fort, så mycket mindre som den smala vägen kring Vadensjö var belamrad af trossens vagnar. I närheten af Rå fick infanteriet göra halt; till råga på alla sina strapatser fick det kampera utan tält, enär dessa förts med trossen direkt till Helsingborg.

Sidan 289

Under de ytterst ansträngande marscherna och kamperandet under öppen himmel hade den danska hären lidit mycket; vid framkomsten till Rå hade den enligt Rantzaus uppgift nära 1,000 man sjuka, hvilka nu skulle sändas till Helsingör. Kavalleriet hade blifvit så illa åtgånget, att Rantzau ej ansåg sig hafva öfver 2,500 hästar i tjänstbart skick, och han anhöll därför att genast få öfver hästgardet och Holcks regemente. Åtskilliga soldater hade blifvit efter under marschen eller rymt öfver till svenskarne. Stenbock uppgaf sig på detta sätt hafva fått öfver 200 man fångar och desertörer.²

Det var Stenbock, som afstått från strid vid Norra Möinge, men då han drog sin här tillbaka, skedde det säkerligen med känslor, som voro en segerherres. I viss mån kunde fälttåget redan sägas hafva lyckats. Hvad han med alla sina manövrer åsyftat, det hade han uppnått. Han hade själf förbindelsen med Malmö och äfven med Landskrona öppen, han hade bakom sig hela slätten som provian-

Sidan 290

1. Kleppings och Huitfeldts journaler, Rantzau till Fredrik IV 3 mars 1710. D.
        I Loenbom: Magnus Stenbocks lefverne uppgifves. att Stenbock efter danskarnes afmarsch sände åtskilliga afdelningar att rekognoscera, och att. Bennet därvid vid Rönneberga tagit 30 kvarlämnade trumslagare till fånga, därefter jagat efter fienden och vid dennes eftertrupp drifvit en skvadron på flykten och tagit ett infanterikompani till fånga.
        Jag har hvarken i svenska eller danska källor kunnat anträffa något stöd för denna uppgift. Situationen tyckes för öfrigt ej hafva varit sådan, att en händelse sådan som den nämnda kunnat passera. Det säges hos Loenbom, att Bennet sett några hundra lägereldar vid Rönneberga, men endast funnit de 30 trumslagarne; detta förefaller något egendomligt, äfven därför att det danska infanteriet svårligen under denna natt fick tid att där uppgöra några eldar. Då kavalleriet bröt upp åtskilliga timmar efter infanteriet, förefaller det också osannolikt, att Bennet, då han anföll eftertruppen, skulle där hafva kommit i tillfälle att taga ett helt infanterikompani till fånga. För öfrigt kan i detta sammanhang nämnas, att enligt Stjerncrantz' journal Bennet den 21 februari — dagen efter händelsen vid Möinge — var utkommenderad med 50 ryttare att samla de svenska soldater, som aftonen förut blifvit efter, och att han vid återkomsten från denna expedition medförde äfven en del danska desertörer och. fångar. Kanhända är det detta, som gifvit upphof till berättelsen hos Loenbom.
2. Stenbock till D. K. 23 febr. 1710. S.

Sidan 291

Den förändring läget på krigsskådeplatsen undergått efter arméns uppbrott från Osby var genomgripande. Att börja med hade danskarne varit herrar så godt som öfver hela den skånska landsbygden. Stenbock hade varit ställd inför den till utseendet så svårlösliga uppgiften att med det utsugna Småland till operationsbas och provianteringsområde återtaga Skåne. Tio dagars fälttåg hade varit nog för att ändra allt. Såsom Stenbock själf sade, hade han trängt sig in i Skåne, och nu var det han, som var herre öfver slättbygden. Det ligger något af en triumffanfar i hans ord från högkvarteret i Norrhviddinge till defensionskommissionen: »jag har nu hela landet mig på ryggen och fästningarna öppna, Helsingborg är ej af ett sådant stånd och den étendue, att därest en armé sig inlogera och försvara kan. Jag väntar bröd och stycken i morgon kväll samt fyra fyrmörsare och behöriga bomber och brandkulor från Malmö, hvarigenom såväl genom glödande kulor jag med Guds hjälp skall göra honom sitt vistande i Helsingborg trångt nog.»

Allt hvad som kunde vinnas genom strategiska rörelser var nu vunnet. Hvad som återstod af fälttåget var endast slutakten, själfva bataljen. Förr än man kunde slåss, måste man emellertid låta hären hvila och skaffa den proviant. Äfven måste man hämta artilleri från Malmö.

Stenbock och hans underbefälhafvare ansågo, att man måste unna de utmattade soldaterna fyra till fem dagars ro, förrän man skrede till det slutliga afgörandet.

Stenbock beslöt nu att själf begifva sig in till Malmö för att där anordna afsändandet af artilleri m. m. samt proviant till fälthären. Major Morman vid Gyllenstiernas regemente patrullerade därför den 21 februari på vägarna söder och sydväst om Annelöf. Ett rykte gick, att danskar skulle stå vid Barsebäck, och om det vore så, skulle Stenbocks resa till Malmö blifva riskabel. Morman begaf sig ut till kusten vid Barsebäck, men fann där endast ett par danska soldater, hvilka han tog till fånga. Han lycka-

Stenbock kunde alltså i trygghet anträda färden. Han tog med sig adjutanten Bildstein och anlände på kvällen den 21 februari till Malmö. Efter nära tre månaders frånvaro sammanträffade han med sin hustru och sina barn; det var ett stort arbete han utfört, sedan han senast såg dem.

Den 22 februari på morgonen sammankallade Stenbock magistraten och anmodade den att hos borgerskapet göra framställning om affärdandet af så mycket lifsmedel, som någonsin kunde anskaffas till fältarmén. Maningen blef också följd. Äfven af fästningens proviantförråd gjordes ej obetydligt tillskott till arméns underhåll.

Förutom proviant skulle man hafva artilleri från Malmö. De 20 kanonerna, som stodo där till Stenbocks disposition, skulle föras ut till armén. Därjämte lät generalen också taga två mörsare och två sådana från Landskrona med tillhörande ammunition. De skulle efter det stundande slaget användas vid en eventuell beskjutning af Helsingborg: så säker kände sig Stenbock redan om segern.

Då ingen fara längre hotade Malmö, ansåg sig Stenbock kunna använda en del af dess garnison i fält och beordrade därför kommendanten, öfverste Hugo Hamilton, att med en bataljon af sitt regemente — Smålands fyr- och femmänningar till fot — stöta till hufvudhären.

Länge fick Stenbock ej stanna hos sin familj i Malmö. Redan den 22 februari afreste han därifrån och ankom natten till den 23 till högkvartet i Norrhviddinge. Under loppet af den 22 hade Coijet inträffat där med det detachement, som under hans befäl gjort expeditionen till Norra Åsbo härad. Den 24 februari anlände till högkvarteret Hamilton med sin bataljon och artilleriet från Malmö.²

Sidan 292

1. Morman till Stenbock 21 februari 1710. E.
2. I rapporten till D. K. 3 mars 1710 säger Stenbock, att artilleriet lämnade Malmö den 23 och anlände till armén den 25 februari. I relationen af den 5 maj 1710 till konungen säger han, att Hamilton med sin bataljon och artilleriet anlände den 24 februari. Då äfven Stjerncrantz' journal har den 24, torde detta datum vara det riktiga.

Högkvarteret var i Norrhviddinge prästgård, alltså helt nära den viktiga vag, som genom sänkan vid Dysiebro ledde öfver flodlinjerna mot Landskrona- och Helsingborgstrakterna. Vid högkvarteret stodo Lifregementet och Bennets kavalleriregemente, Södermanlands och von der Noths infanteriregementen samt artilleriet. Under Stenbocks bortovaro fördes befälet öfver denna afdelning närmast af generalmajor Taube.

På andra sidan Dysiebrosänkan stodo Burenskiöld och Palmqvist i Västra Karaby med en afdelning, bestående af Östgöta, Västgöta och Lewenhaupts kavalleriregementen samt Upplands och Östgöta infanteriregementen.

På andra sidan högkvarteret förlades i Skräflinge Adelsfanan och Riksänkedrottningens lifregemente, det sachsiska regementet, Älfsborgs och Jönköpings regementen; befälet fördes här af Ascheberg och Sparrfelt.

Något bakom denna afdelning stod Gyllenstierna i Reslöf med sitt eget regemente, Smålands kavalleri samt Kronobergs och Kalmar regementen.¹

Den mest trängande omsorgen för det svenska öfverbefälet var nu att insamla proviant för att fylla det mest trängande behofvet och för att samla några dagars förråd. Ännu den 23 februari var bristen så stor, att Burenskiöld i en rapport till Stenbock klagade, att hans detachement ännu ej fått tillräckligt förråd för att »de gemene kunde ernå sin fyllnad». En del proviant kom emellertid nu från Malmö och från kvarlämnade danska förråd, och för öfrigt indrefs af all makt proviantgärd från alla håll på den skånska landsbygden. Från Kristianstad hade Stenbock väntat att få en del af de vid danskarnes afinarsch kvarlämnade magasinsförråden. Öfverjägmästaren Hammarberg hade beordrats att redan till högkvarteret i Norra Rörum afsända dessa förråd och hvad som eljest kunde hopsamlas. Detta hade dock ej kunnat ske, enär efter den danska härens afmarsch en så godt som fullständig brist på hästar rådde i Kristianstad. Först den 24 februari kunde Ham-

Sidan 293

1. Stjerncrantz' journal. Hvar Västmanlands regemente stod, framgår ej.

Under provianteringsexpeditionerna västerut i den trakt, som låg mellan härarna, hände det, att man råkade på danska afdelningar, som voro ute i samma ärende. Åtminstone vid ett sådant tillfälle uppstod en liten strid; den kan förtjäna att ihågkommas på grund af den snarrådighet och den frimodighet, som därvid lades i dagen. Den 22 och 23 februari indrefs proviant i Halmstads socken af en trupp ryttare af Adelsfanan, 7 à 8 man stark, under befäl af en regementskvartermästare och en fältväbel, hvilka båda varit med i det ryska fälttåget och vid Poltava, men redan kommit hem till Sverige. Kyrkoherden Torslow i Halmstad föreställde den svenske officeren, att han riskerade att råka ut för de kringströfvande starkare danska posterna, men kvartermästaren lät sig häraf ej hindra i utförandet af sitt uppdrag. Vid middagstiden den 23 syntes en stark dansk trupp närma sig. Svenskarne stego då upp i kyrktornet, under det att prästen och hans folk förde undan proviantvagnarna och ställde in ryttarhästarna i kyrkan. »När nu de danska kommo här in i byn och strax vid kyrkan, begynte våra lustigt att skjuta af tornet, så att jag tror väl några fingo skada, fastän där blef ingen på platsen, men de danska gingo strax tillbaka, ehuruväl de voro en gång så månge som våra».³ Provianten blef därefter förd i säkerhet till Skräflinge.

Sidan 294

1. Hammarberg till generalkrigskommissarien Malmberg 23 febr. 1710 K, till viceguvernören Skytte 24 febr. 1710. G.
2. Relationen till konungen. Enligt magasinsräkenskaper i K. inkommo till Norrhviddinge 4,649 pund bröd, 2,207 pund kött, 90 pund fläsk, 41 tunnor råg, 108 tunnor korn, 190 tunnor hafre, 104 oxar och 29 ungnöt. Det synes ej af dessa räkenskaper, om häri är inräknadt något af det som kom från Malmö; det af danskarne kvarlämnade ingår ej häri.
3. Kvrkoherden P. Torslow i Halmstad till Stenbock 23 febr. 1710. E.

Under vistelsen i Norrhviddinge fick Stenbock en högst värdefull tillökning i den högre befälspersonalen. Det var öfverste Karl Gustaf Dücker, som utväxlats ur fångenskapen och från Stralsund den 18 februari kommit öfver till Karlskrona. Han begaf sig därifrån genast till armén och inträdde den 23 i högkvarteret; han fick nu förrätta generalmajorstjänst.² Stenbock var synnerligen tillfreds öfver hans ankomst — »det är en erfaren och tapper officer», skref han, »och en så käck ryttare, som finnes». Hos defensionskommissionen rekommenderade han Dücker, Taube och Lewenhaupt till befordran. Två dagar efter Dücker infann sig hos Stenbock en af konungens lifdrabanter, Anders Tungelfelt, som den 12 november rymt ur den ryska fångenskapen och tagit raka vägen dit där han behöfdes.³ Han upptogs genast bland Stenbocks adjutanter.⁴

Det var också vid denna tid, som Cronstedt anlände och öfvertog det närmaste befälet öfver artilleriet. Beträffande regementsofficerarne skedde en förändring, i det att Kronobergs regementes öfverstlöjtnant Lars Kagg⁵ insjuknade och afled. Till hans efterträdare befordrade Sten-

Sidan 295

1. Sparrfelt, till Stenbock 23 febr. 1710. E.
2. Dücker till riksrådet 19 febr. 1710. S. Stenbock till D. K. 23 febr. 1710. S.
3. Hans tjänsteförteckning i Stille: Karolinska officerares tjänsteförteckningar (Stockholm 1901).
4. Det är rätt egendomligt att finna att så många af dem, som varit med i Ukrajna och vid Poltava, redan hunnit att komma med i Stenbocks armé. Af högre befäl märkas Meijerfelt, Taube, bröderna K. G. och J. H. Dücker, Bennet, Odelström och Cronstedt.
5. Anreps ättartaflor uppgifva. att Kagg afled i Lund den 26 februari 1710. Bland Stenbocks papper i Eriksbergsarkivet finnes emellertid ett bref från Kagg, dateradt Reslöf just ofvannämnda dag. Möjligt är dock, att Anreps uppgift ändock är riktig.

Det fanns en general i Skåne, som mycket gärna också ville vara med vid hvad som nu förestod, och det var veteranen, viceguvernören i Malmö Karl Gustaf Skytte. Då han afsändt allt hvad som skulle från Malmö föras till armén, skref han till Stenbock och anhöll om tillstånd, att på en dag få resa ut till armen och hälsa på kamrater och vänner; han tillade trohjärtadt: »skulle det kunna ske den dag, då någon aktion företages att därvid tillstädesvara, önskade jag det helst».¹ Då var emellertid armén i beredskap att bryta upp, och Skytte fick stanna på sin post i Malmö.

Det hade ursprungligen varit meningen, att Stenbock i sitt framryckande mot Helsingborg skulle understödts af en diversion norr ifrån, därigenom att generallöjtnant Fersen med bondeuppbåden från de västligare länen och med de reguljära trupper, som kunnat göras disponibla, ryckt fram mot Engelholmshållet. Då Stenbock från högkvarteret i Vankifva lät öfverstlöjtnant Coijet gå in i Norra Åsbo härad, var ett af motiven härtill, att han ville få känning med Fersen och underlätta hans framryckande, och Coijet, som den 18 februari stod i Örkelljunga, sände därifrån bud till Fersen, att han nu borde rycka fram.²

Det var ej Fersens fel, att så ej kunde ske. Generallöjtnanten själf brann af ifver att få deltaga i fälttåget och sände maning efter maning till landshöfdingarne i grannlänen att komma med pospoliten. Men hur det gick med denna, det har redan blifvit visadt. Fersen hade själf försökt att båda upp halländsk allmoge till den 14 februari, men endast från två socknar hade bönder — för öfrigt obeväpnade — infunnit sig.³ Han hade vidare hoppats på att Västerbottens nyuppsatta regemente skulle komma ned till honom, men genom defensionskommissionens beslut af den 15 februari var detta hopp gäckadt; regementet hade för öfrigt svårligen kunnat hinna fram i tid. Fersen bad

Sidan 296

1. Skytte till Stenbock 25 febr. 1710. E.
2. Fersen till Stenbock 19 febr. 1710. E.
3. Fersen till Stenbock 15 febr. 1710. E.

Den Stenbockska hären hade alltså att på egen band afsluta det hittills så lyckosamt förda fälttåget. Den hade nu bestått sitt eldprof. De gamla regementena hade skött sig med gammal bravur, och man kan ej säga något annat än att rekrytregementena värdigt ställt sig vid deras sida. Öfverallt hade soldaterna visat stridslust och tapperhet, och de svåra mödorna i den besvärliga terrängen och den tryckande bristen hade de utstått med härdighet och tålighet. Officerarne vid de nya regementena synas i allmänhet hafva varit dugliga. De flesta af dem hade ju också redan på förhand krigserfarenhet. Vid härens sammandragning i Växjö hade Stenbock skrifvit, att från de nyare regementenas officerare komme rapporter och styrkebesked mera

Sidan 297

1. Fersen säger i bref till Stenbock af den 25 febr. 1710 E. att sedan dessa tidender utspridts, såg hans son från Engelholm ett stort eldsken på rätt nära håll och att bönderna sade, att det var magasinsförråden på Vegeholm. som danskarne låtit antända.

Det är dock helt naturligt, att oordningar under fälttåget stundom förekommo och särskildt att allmogens rätt ej alltid kunde blifva oförkränkt, då soldaterna — och för öfrigt äfven officerarne — ofta svulto och fröso. Stenbock förklarade efter slaget för defensionskommissionen, att en del gamla officerare visat både försummelse och egennytta; han sade sig ej heller kunna dölja, att flera officerare tillsatts utan att vara kända »och ingen kan ses längre än till tänderna», en del af dem vore ej värda den nåd dem vederfarits. Men — »hvarken tiden eller bristen på allt före slaget tillät mig att lägga allvarsam hand vid missbruket, utan jag måste draga på axlarne och hålla en hvar vid godt humör att så mycket frimodigare våga en blodig skjorta».¹

Då frammarschen mot Helsingborg nu var nära förestående, gafs den 24 februari order till de olika kolonnerna att låta rekognoscera vägarna och befria dem från de hinder, som kunde förefinnas. Vägen mot Norra Möinge iordningställdes af 100 ryttare under Odelströms befäl.²

Samma dag — den 24 februari — företogs en rekognoscering långt fram mot Helsingborgshållet, i det att tre officerare, ryttmästaren Hammarberg, kaptenen Abel Ehrenspetz och löjtnant Malmström med 60 ryttare af Bennets regemente och af Lifregementet gingo ända fram till Mörarp, öster om Helsingborg.³ De fingo här bl. a. den underrättelsen, att fienden stod vid Helsingborg färdig att leverera batalj.

Den 25 februari hölls i högkvarteret i Norrhviddinge krigsråd, hvarvid alla generaler och regementschefer voro närvarande.⁴ Att beslutet här blef att, kosta hvad det ville, fullfölja den redan förut fattade planen att gå på fienden och leverera batalj, är lätt förklarligt. Intressant

Sidan 298

1. Stenbock till D. K. 12 mars 1710. S.
2. Burenskiöld till Stenbock 24 februari 1710. E.
3. Stjerncrantz' journal.
4. Enligt Stjerncrantz' journal skola endast generalerna hafva deltagit i öfverläggningen. Regementscheferna voro tillstädes endast för att få instruktioner och maningar.

Den genaste vägen från Norrhviddingetrakten var den, på hvilken det danska återtåget gått, öfver Möinge, Vadensjö, Glumslöf och Rå, men att taga denna väg med den svenska armén hade varit högeligen oklokt. Här låg nämligen broöfvergången vid Rå i vägen, och danskarne skulle vid den kunnat få en god försvarsposition. För öfrigt var terrängen mellan Rå och Helsingborg sådan, att ett framryckande rakt mot fienden här svårligen läte sig göra, äfven om man lyckades forcera ställningen vid Rå. Man skulle vid ett sådant försök riskera att klämmas in på den ganska smala sträckan mellan Sundet och höjdsträckningarna sydöst om Helsingborg. Öfver hufvud var det nog så, att man med fördel kunde anfalla danskarne vid Helsingborg endast från de nordliga och östliga hållen. Stenbock beslöt då att gå öfver Råån vid Tågarp och därefter ställa sin marsch i nordlig riktning.

Tidigt den 26 februari¹ satte sig hären, delt på fem kolonner, i marsch, defilerade öfver Tågarpsbron och hann på aftonen fram till trakten kring Hesslunda. Vänstra flygeln och artilleriet blef öfver natten stående kring Gidsholms herregård, på hvilken Stenbock och Burenskiöld bodde.² Högra flygeln stod under Meijerfelts befäl vid Hesslunda. All proviant och allt hästfoder i byarna gick åt, alla gärdesgårdar, dörrarna i husen och böndernas vagnredskap blefvo bränsle till lägereldarna.³

Mellan Hesslunda och Helsingborg sträckte sig i nord-sydlig riktning på linjen Kropp—Välluf stora mossdrag, omväxlande med skogiga partier. Stenbock hade förut trott, att den danska hären med begagnande af denna terrängs försvarsmöjligheter tagit ställning antingen norrut mot Kropp eller söderut mot mossarna vid Välluf, och han hade för denna händelse ansett det vara nödvändigt att

Sidan 299

1. Enligt Loenbom var det klockan två på natten.
2. Stjerncrantz' journal.
3. Luggude härads dombok 13 okt. 1710. S.

Sedan gudstjänst med nattvardsgång hållits på söndagsmorgonen den 27 februari, skedde uppbrottet. Marschordningen var följande.

Avantgardet bestod af 1,000 man, och kommenderades af Bennet, »en kärna af en officer», såsom Stenbock kallade honom. I avantgardets spets var en 20 man stark afdelning under befäl af en löjtnant; därefter kom en trupp af

Sidan 300

1. Stenbocks rapport till D. K. 3 mars 1710. (Hist. Tidskr. 1890.)
2. Mankell framställer i sin afhandling om slaget vid Helsingborg (sid. 497, Krigsvetensk. Akad. Tidskr. 1889) saken så, att Stenbock, då han »den 27 började betänka, att danskarne sannolikt erhållit kännedom om hans annalkande från denna sida och därför gjort sig i ordning att mottaga honom bakom de stora mossar, som då sträckte sig mellan Välluf och Kropp», drog i betänkande att rycka fram på den svåra vägen och i stället marscherade norrut. Stenbocks egna ord i relationen till D. K. af den 8 mars säga emellertid helt annat, nämligen att Stenbock visste, att fienden icke fanns på Välluf-Kropplinjen och att han, då han ej »ville göra sitt uppsåt kunnigt» för danskame, marscherade mot Fleninge. Innebörden af det hela är alltså den, att Stenbock antog, att ett framryckande mot Välluf eller trakten närmast norr därom skulle genast draga den danska armén dit och att svenskarne därigenom skulle tvingas till batalj i en för dem ogynnsam terräng. Det är denna Stenbock vill undvika, och för att välja en lämpligare går han norrut. Om verkligen danskarne stått i den omtalade ställningen, så skulle det väl varit en betänklig sak för den svenska armén att afmarschera norrut, enär den ju då skulle på ett tämligen blottställdt sätt vändt flanken åt fienden.

Sidan 301

1. Stjerncrantz' journal.
2. Stenbocks rapport till D. K. 3 mars 1710. S.
   Rantzaus relation till konungen 31 mars 1710. D.

Efter avantgardet och till stöd för detta kom följande styrka: i midten 2 kanoner, till höger därom Kronobergs och till vänster Jönköpings regemente. Till höger om Kronobergarne gingo 4 skvadroner af Bennets och efter dem 3 af Gyllenstiernas regemente; till vänster om Jönköpings regemente på samma sätt samma antal skvadroner af de båda kavalleriregementena. Härefter kom härens hufvudstyrka, likasom nyssnämnda afdelning på 5 kolonner. I midten gick artilleriet, till höger därom i ordning som de här nämnts Hamiltons, von der Noths, Upplands, Östgöta och (antagligen) Västmanlands regementen och till vänster på samma sätt Älfsborgs, Södermanlands och Kalmar regementen samt det sachsiska regementet. De yttersta kolonnerna bestodo af kavalleri, den högra af Aschebergs regemente, som gick främst och följdes af Lewenhaupts, hvarefter kom Lifregementet, den vänstra af Västgöta regemente, Östgöta kavalleriregemente, Adelsfanan och sist Smålands kavalleriregemente.¹

Tidigt på eftermiddagen stötte man någonstädes i trakten af Hjortshög på danska patrullafdelningar, hvilka drefvos tillbaka mot Helsingborg med förlust af några män, som tillfångatogos. Detta föranledde generalmajor Eickstedt att låta skjuta larm från Kärnan. Med senare utsända danska observationsafdelningar under öfverstarne Eyffler och Holck fingo svenskarne längre fram på eftermiddagen känning, och vid Kropp blefvo danska rekognosceringsafdelningar drifna tillbaka.²

Efter en ej synnerligen lång dagsmarsch kom den svenska armen mot aftonen fram till Fleninge, där den blef stående öfver natten med högra flygeln strax väster

*

Den 21 februari stod den danska armén vid Rå. Den ställdes kl. 11 f. m. i slagordning vid bron öfver Råån. På höjden vid Vadensjö stod en framskjuten afdelning, och rekognosceringstrupper sändes mot Vallåkra och mot Landskrona, de båda håll från hvilka fienden möjligen kunde väntas. Armén befann sig öfver hufvud taget åter vid sin landstigningsplats. Det var snart fyra månader som fälttåget varat, men situationen för den danska hären syntes ej vara mycket gynnsammare än hvad den var på landstigningsdagen. Nu som då stod man nere vid Sundets strand, i utkanten af Skåne, och man hade nu, hvad man ej då haft, emot sig en betydande svensk arme. En vinst var visserligen, att man haft tid att göra Helsingborg något fastare och att man från slättbygden samlat hop magasinsförråd; dessa innehöllo dock ej tillräckligt hästfoder, utan bristen på sådant gjorde sig genast kännbar. De upprepade reträtterna måste naturligtvis hafva inverkat på andan i armén. Vid flera föregående tillfällen, senast vid Norra Möinge, hade de danska soldaterna af sitt befäl fått det vitsord, att de visade stor raskhet och brunno af ifver att slåss, men tydligen var det ständiga undvikandet och det härda strapatserandet under de senaste dagarna ej ägnadt att bevara den rätta soldatandan i armén. Den var därjämte i yttre måtto, särdeles i kavalleri, alldeles för svag; hvad den framför allt behöfde var förstärkningar. Sådana inträffade också nu, i det att de af Reventlow sända fyra bataljonerna af landmilisen förenade sig med hären vid Rå; det var den laaländska bataljonen under öfverste Juel, en af det östsjælländska under öfverste Biege och det västsjælländska regementet under öfverste Sippen. I lägret vid Rå fick Rantzau säkra underrättelser om hvar den svenska armen befann. sig. Han hade nämligen sändt ut rekognosceringsafdelningar förbi Landskrona, och dessa inrapporterade vid sin återkomst hvar

Sidan 302

Vid Helsingborg hade under större delen af ockupationstiden förskanskningsarbeten pågått. Enligt fortifikationschefen Heinsolms rapport hade han mellan den 20 november och 8 december med sitt manskap palissaderat portar och infartsvägar och därefter på befallning anlagt ett retranchement öfver höjden vid Kärnan och på båda sidorna ned till stranden.² Med denna uppgift måste dock sammanställas de klagomål, som upprepade gånger af öfverste Eynden och af andra framställdes öfver de stora bristfälligheterna i Helsingborgsförsanskningarna. Generalmajor Brockdorff föreslog nu för Rantzau. att armén skulle förläggas i närheten af Helsingborg på samma sätt som under det nästföregående skånska kriget; högra flygeln skulle ställas vid själfva den gamla förskansningen (»an die Wercke») och den vänstra ned mot stranden, hvarvid det gamla tranchementet från den nämnda tiden borde åter iståndsättas. Brockdorff yrkade på att hären skulle tryggas genom anläggande af jordverk, ej minst därför, att svenskarne vore så betydligt öfverlägsna i kavalleri.³ Rantzau red den 21 februari med hela generalitetet och några öfverstar in för att undersöka terrängen. Man diskuterade huruvida svenskarne skulle från några höjder framför retranchementet kunna beskjuta armén, om den ställdes där, och om ej terrängen vore allt för inskränkt till läger, men slutet blef, att man enhälligt slöt sig om Brockdorffs mening, att armén skulle ställas på nämnda sätt. Detta blef också nästa dag Rantzaus beslut, och öfverstlöjtnant

Sidan 303

1. Kleppings och Huitfeldts journaler. Cronenbergs relation. D.
2. Heinsohns relation till konungen. D.
3. Brockdorffs relation till Fredrik IV. D.

Den undersökning generalerna företagit af terrängen vid Helsingborg synes emellertid ej hafva varit vidare grundlig och deras öfvertygelse om ändamålsenligheten i det fattade beslutet ej synnerligen stark.¹ Rantzau själf hade redan efter några timmar kommit till den uppfattningen, att den tilltänkta ställningen skulle blifva för trång, så att man ej skulle ledigt kunna röra sig däri eller med fulla linjer rycka ut därur. Några egentliga jordarbeten för arméns ytterligare tryggande ville generalen numera icke vara med om, dels på grund af bristen på arbetsredskap och dels därför, att han ansåg det skola verka nedslående för stämningen bland soldaterna. Följande dag den 23 februari framställde han därför till samtliga generaler och öfverstar följande två punkter till öfverläggning, för det första om man skulle rycka in eller ej i det läger, som under gårdagen blifvit utsedt vid Helsingborg, för det andra, om det ej vore bättre att utse ett läger en mil från Helsingborg för att däri kunna röra sig med större lätthet och intaga bättre ställning för levererande af batalj.

Det var alltså en helt ny plan Rantzau nu framställde. Den ställning han nu föreslog är ställningen bakom mossdragen på linjen Kropp-Välluf. Frågan är, om ej Rantzau genom detta förslag var kommen in på den plan, som under för handen varande förhållanden var den för honom lämpligaste. Ett tecken härpå är åtminstone det, att Stenbock, som naturligtvis måste anses som en kompetent domare härvidlag, vid sin frammarsch först väntat, att finna danskarne just här, och då han ej fann dem där, tillskref detta endast den omständigheten, att de ej torde hafva haft reda på hans annalkande. Det synes också framgå, att om Rantzau ställt sig på antydda sätt, Stenbock knappt skulle hafva haft annat val an att anfalla honom rakt

Sidan 304

1. Anmärkningsvärdt är, att bland Rantzaus bref till konungen finnes ett »projekt till arméns postering den 4 mars» (= 22 februari), enligt hvilket hären skulle förläggas rundt om i byarna i Luggude härad och Rantzaus högkvarter på Rosenlund. Detta har aldrig blifvit satt i verket, men projektets blotta existens synes vara ett bevis på osäkerheten i rådslagen.

Generalerna och öfverstarna afgåfvo oförtöfvadt svar på Rantzaus proposition. I fråga om första punkten svarade de, att man ej gärna kunde fasthålla gårdagsbeslutet om den ställning, för hvilken man då bestämt sig, enär de olika afdelningarna i hären däri skulle isoleras från hvarandra genom défiléer och vidare de moras, som funnos framför linjen, vid omslag i väderleken skulle kunna blifva till hinder för utryckande ur lägret. Beträffande andra punkten svarade de, att de ej kunde finna en ställning så långt från Helsingborg lämplig, alldenstund de ej kunde se hvad för landområde man därmed skulle betäcka och transporten af proviant o. d. från Helsingborg på grund af det större afståndet skulle försvåras. Det resultat, hvartill de kommo, var det, att man skulle taga ställning på det jämna området på höjderna ofvanför Helsingborg, där man skulle vara i stånd till att vid fiendens annalkande genast gå honom till mötes, då nu batalj måste anses för oundviklig.

Vid detta generalernas svar torde den anmärkning kunna göras, att kritiken af ställningen n:o l och de besvärliga défiléerna vid den — hvarmed utan tvifvel menas terrängen vid den n. v. Hälsan och i dess närhet — nog är riktig, men att det förefaller egendomligt, att man ej redan den 22 februari efter okularbesiktningen fått detta klart för sig, förrän det första beslutet fattades.

Beträffande invändningen mot Välluf-Kroppställningen, att man ej kunde se, hvad landområde som därmed skulle betäckas, torde kunna genmälas, att hvad som skulle betäckas var Helsingborg och att om detta kunde ske på ett bättre sätt från den nyssnämnda ställningen, så vore detta ett alldeles tillräckligt skäl för denna.²

Huru pass öifvertygad Rantzau för sin personliga del kan hafva varit om lämpligheten af att låta armén rycka fram till den ställning, som han nu föreslagit, det får stå

Sidan 305

1. Jfr Stenbocks relation till D. K. (Hist. Tidskr. 1889).
2. Rantzaus proposition. Generalmajorernas svar, öfverstarnas svar D.

Han bestämde alltså, att ställning skulle tagas i öfverensstämmelse med denna, och samma dag, den 23 februari. slog den danska hären läger på höjden nordöst om Helsingborg. Linjen sträckte sig på båda sidor om den landsväg, som från Helsingborg går till Engelholm, den markeras af höjderna vid Ringstorp och Fredriksdal. I och med detsamma hären ryckte fram till Helsingborg, förstärktes den med de afdelningar. som hittills legat där, bland dem Lepels regemente; detta placerades tills vidare jämte en skvadron dragoner framför linjen i Filborna. Juels och Bieges afdelningar placerades bortom högra flygeln i Ramlösa.

Öfverbefälet i den danska hären och ledningen af dennas rörelser fördes således med mycket ringa fasthet. Det var ett föga förtroendeväckande vacklande i generalitetets meningar och beslut; det sätt, hvarpå Rantzau tvärt afstått från hvarje tanke på förverkligande af sin egen framställda plan och i stället följt sina underbefälhafvares mening, tyder ej på att han var synnerligen lämplig att föra öfverbefäl i fält på egen hand. Reventlow, som ännu var kvar i Helsingborg, skref den 25 februari — dagen för sin afresa — till Lente, att det vore otroligt, huru »confust» allting ginge till vid armén, och det var nu, som han såsom villkor för ett eventuellt återtagande af öfverbefälet fordrade, att åtminstone Brockdorff och Rodsten skulle aflägsnas från hären, ty så länge de funnes kvar, kunde intet fruktbringande uträttas.² Uttrycken äro karakteristiska för Reventlows sätt att bedöma de åtgärder, som vidtogos.
Rantzau själf kände sig tydligen också tryckt af öfverbefälets ansvar. Den 23 februari, samma dag som hären ryckte in i den senast utsedda ställningen, skref han till konungen, besvärade sig öfver knappheten på furage och proviant och öfver utmattningen bland trupperna, för-

Sidan 306

1. Brockdorff tyckes i sin relation till Fredrik IV, 4 april 1710, vilja klandra, att man ej stannade vid beslutet af den 22 februari, och däri se en orsak till olyckan den 28 februari. Märkas bör dock, att han själf var med om öfverläggningen den 23 februari och undertecknandet af generalmajorernas svar till Rantzau.
2. Reventlow till Lente 7 mars 1710. D.

På denna skrifvelse fick Rantzau muntligt svar, i det att Fredrik IV, som det vill synas helt oväntadt, den 23 februari kom öfver till Helsingborg för att bese armén. Han gillade därvid den anordning, som blifvit gjord, och gaf säkerligen nu Rantzau formellt bemyndigande att leverera batalj. Det var ej konung Fredriks afsikt att stanna kvar hos armén för att med den deltaga i den strid, som nu förestod, utan han återvände redan påföljande dag, den 24 februari, till Köpenhamn. Han hade nu emellertid gjort anstalt om öfverförande af förstärkningar, och den 27 februari fördes hästgardet öfver till Rantzaus arme: det var andra gången under fälttåget som det fick gå öfver till Skåne. Den 26 februari hade det länge efterlängtade Holckska kavalleriregementet anländt till Helsingborg. Genom dessa båda regementens ankomst hade Rantzau fått en ganska behöflig förstärkning till sitt svaga kavalleri.

Rantzau hade hvarje dag sändt ut rekognosceringsafdelningar, och den 24 februari kunde dessa rapportera, .att fienden ännu stode bortom Landskrona, men att han dragit till sig artilleri från Malmö.¹ Man kunde häraf sluta till att det svenska uppbrottet ej skulle låta vänta på sig, och Rantzau höll sig nu beredd; den 25 februari bestämdes, att från Kärnan skulle vid fiendens annalkande gifvas larmsignal med tre kanonskott.

Man kan ej med fog anklaga det danska öfverbefälet för att under dessa dagar hafva låtit någon försummelse

Sidan 307

1. Kleppings och Huitfeldts journaler. D.

Klockan 6 på eftermiddagen den 26 februari, alltså den dag Stenbock marscherade från Norrhviddinge till Hesslunda, inkom till det danska högkvarteret rapport från de afdelningar, som rekognoscerat mot Bälteberga, att svenskarne marscherade i riktning mot Frillestad — alltså något närmare Helsingborg än hvad förhållandet i verkligheten var — och skulle taga nattkvarter där. Rantzau höll då krigsråd, och det beslöts, att det östsjælländska regementet och den laaländska bataljonen. hvilka nu syntes blifva för mycket exponerade i Ramlösa, skulle dragas in till hufvudstyrkan.² Denna rörelse synes dock ännu vid middagstiden den 27 ej hafva blifvit utförd.³ Lepels regemente i Filborna fick befallning att iakttaga all möjlig vaksamhet. Från höjderna vid Hjortshög kunde de danska officerarne på kvällen se de svenska vakteldarna.⁴

Den 27 februari gingo patrullafdelningar om 20 man ut i riktningarna Ramlösa, Hesslunda, Filborna, Kropp samt äfven norrut mot Pålsjö, ehuru man väl ännu knappast väntade ett svenskt framryckande norrifrån. Före dagningen red Rantzau själf ut på rekognoscering flera kilometer på andra sidan Filborna. Han fick här tämligen orediga meddelanden om hvar fienden stått under natten, men det sades af bönderna, att svenskarne nu marscherade mot Kropp och Rosendal, en uppgift som dock tyckes hafva varit något anteciperad. På eftermiddagen red Rantzau återigen ut, åtföljd af Brockdorff, Rodsten, prinsen af Hessen, generalkvartermästaren Scheel, öfverste Holsteen m. fl. Ridten gick mot Kropp, men mellan denna by och Filborna hörde man plötsligt larm skjutas från Helsingborg, ehuru man själf ej kunnat märka det ringaste till fienden.

Sidan 308

1. Generaladjutanten Lantings journal. D.
2. Rantzaus relation 31 mars 1710. D.
3. Jfr prinsens af Hessen relation 4 april 1710. D.
4. Generaladjutanten Cronenbergs journal. D.

Det visade sig snart, att det hela endast varit falskt alarm och att den svenska marschen på allvar gick i nordlig riktning. Senare på eftermiddagen inrapporterade Brockdorff, som var jourhafvande generalmajor och på rekognoscering haft tillfälle att iakttaga den svenska armen, att dennas marschlinje nu sträckte sig från Fleninge till Kropp.

Rantzau höll då på eftermiddagen öfverläggning med de andra generalerna, och man beslöt att ej med armén företaga någon rörelse mot fienden, utan i slagordning i den utsedda ställningen afvakta hans ankomst. Öfverstarne Eyffler och Holck detacherades, respektive till vänster och höger, med 400 man att iakttaga den svenska armens rörelser och till den ändan framsända smärre rekognosceringsafdelningar. Dessa fingo snart känning med de svenska förvakterna och drefvos tillbaka. Eyffler fick natten öfver fortsätta med sin bevakningstjänst.

Redan innan det blifvit ljust den 28 februari, red Rantzau själf ut på rekognoscering, men då mellan kl. sex och sju på morgonen en så tät dimma uppstod, att man ej kunde se tre hästlängder framför sig, begaf han sig tillbaka till förposterna. Jämte Eyffler fick nu äfven öfverste Holck med sin öfverstlöjtnant Kopplau och 400 man öfva bevakningstjänst. Vid Brohuset på vägen mot Engelholm ställdes öfverstlöjtnant Deden med 100 man kavalleri att fungera som stöd för de smärre patruller, som voro ute åt detta håll. Klockan åtta på morgonen samlades generalerna vid förposterna, och i den öfverläggning om situationen,

Sidan 309

1. Sammanstötningen mellan ifrågavarande patrull och svenskarne måste tydligen hafva skett till höger om Rantzau, sannolikt i trakten mellan Hjortshög och Välluf. Det var ju en officer af den kår, som legat eller ännu låg i Ramlösa, som kom med rapporten. Prinsen af Hessen säger i sin relation också, att man i Helsingborg tagit detta alarm som ett försök att öfverrumpla öfverste Biege i Ramlösa. Kleppings journal förlägger felaktigt detta alarm till den 26 februari.

Det danska befälets förmodan, att dimman skulle omöjliggöra Stenbocks frammarsch, var nämligen ej riktig. Kanhända har dimman legat tjockare öfver den öppna slätten vid Helsingborg än inne i skogstrakten, där den svenska hären marscherade. Efter klockan nio rapporterades af inkommande patruller, att fienden var i anmarsch, men generalerna ville först ej tro, att det var den svenska hufvudstyrkan, utan menade, att det endast var ett starkt detachement. Rantzau och hans generaler redo dock ut, och nu följde underrättelser snabbt på hvarandra. En fänrik Morgenroth af Holcks detachement hade rekognoscerat rakt mot skogen norrut och uppsnappade därunder några svenska marodörer. Dessa infördes till Rantzau och påstodo, att hela den svenska hären var i marsch, och före kl. tio rapporterade Eyffler, att det verkligen var hela den svenska armén, som ryckte an. Generalerna begåfvo sig nu till den vänstra flygeln i riktning mot skogen för att söka få närmare besked. Vid tiotiden lättade dimman helt plötsligt något, och man kunde då se Bennets avantgarde komma fram ur skogarna på den danska arméns vänstra flank, vid Gyhult och Pilshult. Rantzau sände då Rodstens adjutant Lanting till Helsingborg för att låta skjuta larm.¹ Hären ryckte nu ut med stor snabbhet och ställde sig i slagord-

Sidan 310

1. Olika uppgifter finnas om tiden för larmsignalens afgifvande. Adjutanten Mejers relation säger, att larm sköts, redan innan man sett fienden; det skulle då varit på grund af de inkomna rapporterna. Prinsen af Hessen talar också i sin relation om larmsignal strax efter det Eyfflers rapport inkommit. Rantzaus egen relation däremot talar om larmskotten först efter det den nämnt, att man sett svenskarne, och Lanting, som red med ordern, säger i sin relation uttryckligen, att man vid tiotiden kunde se fiendens fanor och standar och att Rantzau då sände honom till Helsingborg för att låta skjuta larm.

Det var alltså ej i landsvägsriktningen från Fleninge, som svenskarne ryckte an, utan från den danska sidan räknadt betydligt mycket mera åt vänster. Strax efter det Bennets ryttare blifvit synliga, hördes bakom dem inne i skogen ytterst stark gevärseld; det var, då Stenbock lät sina soldater afskjuta de fuktiga gevären och ladda om. Vid elfvatiden ryckte de svenska kolonnerna fram ur skogen och började ordna sig.¹

Då Stenbock på aftonen den 27 februari hunnit fram till Fleninge, kunde den vidlyftiga kringgående rörelse, som han låtit sin armé utföra, i sina hufvuddrag anses afslutad. Från Fleninge gick landsvägen i sydvästlig riktning rakt på Helsingborg, och det kunde tyckas, som om man nu hell enkelt kunde följa den. Detta befanns dock ej ändamålsenligt. Den ifrågavarande vägen gick nämligen mellan Väla och Brohuset genom morasig terräng, och den synes på sina ställen nästan hafva haft karaktären af dammväg. Den antog härigenom i viss mån egenskapen af hvad som på denna tid benämndes défilé och var öfverhufvud ganska olämplig som frammarschlinje, så mycket mera som det naturligen kunde antagas, att den danska armén skulle taga position bakom morassträckningen, hvarvid den skulle komma att stå i god fördel gent emot svenskarne.

Stenbock höll den 27 på aftonen öfverläggning med generalerna om situationen² och beslöt att göra ytterligare en kringgående rörelse. Han skulle för att undgå frammarschen förbi Väla draga sig ännu längre i västlig rikt-

Sidan 311

1. På den för öfrigt i åtskilliga afseenden felaktiga — bataljplanen i Loenbom: Magnus Stenbocks lefverne, är det angifvet, att den svenska armén ryckte fram mellan Pilshult och Kungshult. Det torde dock vara osannolikt, att hela armén gått fram på denna smala terräng: den har väl gått på bredare front än så. Stenbock säger för öfrigt i sin relation till konungen, att generalerna hade order att hvar ocli en med sin kolonn »rödja vägen och leta sig bäst de kunde igenom morasten och deliléerna» och detta innebär ju, att de ej alla kommo fram genom samma passage.
2. Stjerncrantz' journal.

Den position han väntat kan ej ha varit någon annan än mellan Brohuset och Väla, och hvilken respekt han hade för den, visar sig däraf, att han ansåg Pilshultsriktningen mera accessibel, detta ehuru här funnos besvärliga défiléer och terrängen till allra största delen var skogig och otillgänglig och ehuru han ansåg det för gifvet, att fienden skulle söka hindra hans marsch i défiléerna mot Allerum och vid Pilshult. Detta skedde, som vi sett, icke. Om än Rantzau låtit rekognoscera norrut, har han dock knappast på förhand tänkt sig, att Stenbock skulle komma från detta håll — härpå tyder afgjordt, att han ställt slagordningen med flanken ditåt och fronten i hufvudsak i landsvägsriktningen —, och för öfrigt var den danska hären alldeles ej stark nog att detachera afdelningar i sådant syfte, då den ju ej kunde släppa Fleningevägen ur sikte.

Natten till den 28 februari var regnig och kall, och då man vid Fleninge kamperade under öppen himmel, sleto soldaterna mycket ondt. Före dagningen fingo officerarne sina sista anvisningar, säkerligen i allt öfverensstämmande med de vid afmarschen från Eriksholm gifna. Lösen: »Med Guds och Jesu hjälp» gafs.

Öfverstlöjtnant Bennet med ett avantgarde af 1,000 man fick nu, liksom förut, gå i förväg. Armén marscherade också liksom förut på fem kolonner. Utan att möta något egentligt motstånd från danskarnes sida trängde Bennet

Sidan 312

1. Stenbocks relation till konungen. S.

fram; som vi sett, fick han snart känning med de danska patrullerna och förvakterna. Vid Pilshult öfverrumplade han och tog en dansk förpost, bestående af en underofficer och 10 man.¹ Marschen genom skogen, där inga ordentliga vägar funnos, och i dimman var gifvetvis ytterst besvärlig. Att man ändå kom fram så fort man gjorde, är en prestation, som är ett värdigt slutstycke till den serie af marscher i svår terräng, på bygdevägar eller skogsstigar, hvilka gjorts af den svenska armén i detta fälttåg. Förrän man trädde ut ur skogen, ordnades kolonnerna så mycket som möjligt, och gevären läskades. Stenbock red själf omkring och uppmuntrade soldaterna med ett sista maningstal före striden.²

Kapitel 9 - Slaget vid Helsingborg

Sidan 313

1. Stjerncrantz' journal. Loenbom talar om att Bennet bortsnappade fyra förvakter, danske stallmästaren Keskou med 12 furagevagnar samt jagade tillbaka en trupp af 8 man, förda af en regementskvartermästare.
2. Det i traditionen omtalade uttrycket till en soldat med försagd uppsyn: »se ond ut, min gosse, så springer dansken för dig». synes, om det nu yerkligen blifvit fälldt, bäst passa in vid detta tillfälle. Brännvin skall äfven nu hafva blifvit utdeladt till soldaterna.