Vikingatiden Medeltiden Nya Tiden Landskap Svensk politik
 

 

 
 

 












 



 







 

Örjan Martinsson


"Torgny Lagman vid tinget" (Olof Skötkonung sitter till vänster). Skolplansch från 1932 av Olle Hjortzberg.

Den här avdelningen av Tacitus har en generös definition på Vikingatiden eftersom den inkluderar sagokungar och den Stenkilska kungaätten som regerade fram till 1120-talet. Anledningen till detta är att syftet är att belysa den dåligt kända övergångsperioden mellan forntid och medeltid då de första konturerna av ett svenskt rike framträder i källorna. Alla Sveriges kungar under den här perioden skildras. Även de sveakungar som enligt vissa definitioner av begreppet Sverige regerade innan det fanns ett "Sverige". För frågan "vem var Sveriges första kung?" är nämligen mycket svår att besvara och det beror inte bara på att källorna till vår äldsta tid är få, opålitliga och fragmentariska, utan också på att vi inte har någon allmänt accepterad definition på vad "Sverige" är och vilka kriterier som därmed måste uppfyllas för att man ska kunna tala om ett svenskt kungarike.

Enligt den traditionella historieuppfattningen bestod Sverige under äldre tid av två folkstammar vid namn svear och götar. Man har därför velat härleda det svenska rikets uppkomst till den tidpunkt då dessa stammar förenades under en gemensam kung. Men tidpunkten för detta är det ingen som vet säkert och numera är forskarna dessutom mycket tveksamma till ifall det någonsin har existerat en enhetlig götisk folkstam. Snarare har dagens Sverige bestått av en mångfald av olika stammar varav svearna var den ledande stammen som gav Sverige dess namn (Svea rike). Men även om dagens Sverige sannolikt har utvecklats ur ett mindre Svearike vars kontinuitet går långt tillbaka i tiden, fortlever den gamla uppfattningen att både Götaland och Svealand måste ingå i riket för att vi ska kunna kalla det för ett "Sverige" och inte bara ett "Svearike", detta trots att de två namnen är etymologiskt identiska.

Att Götaland är en så viktig beståndsdel i mångas definition av ett "Sverige" beror inte bara på att många av dagens svenskar bor i Götaland. Huvudorsaken är den så kallade göticismen som var mycket inflytelserik i slutet av medeltiden och som ännu under stormaktstiden behöll ett starkt grepp över den svenska historieskrivningen. Göticismen gick ut på att ge Sverige ett ärorikt förflutet genom att koppla ihop svenskarna med de goter som hade härjat Romarriket under folkvandringstiden och bildat egna riken i Spanien och Italien. Kopplingen till dem var götarna vars latinska namn är identiskt med goternas. Svenskarna ansågs därför vara goter och Sverige kallades för "regnum Gothorum" av den svenska historieskrivningens fader Ericus Olai, som var verksam på 1400-talet. Sverige var enligt honom bara ett yngre namn på goternas rike och det kan därför inte ha funnits något Sverige innan götarna blev en del av det. Denna bild förändrades dock när innehållet i de isländska sagorna kom till de svenska historikernas kännedom under 1600-talet. I dessa skildrades nämligen Sverige som ett urgammalt rike som styrdes av svear och götarna som ett folk som först senare kom att lyda under sveakungarna. Det är på grund av dessa upptäckter som begreppet Sveariket togs i bruk som benämning på ett "Sverige" som inte nödvändigtvis inkluderade Götaland.

Med stöd av de isländska sagorna och det anglosaxiska Beowulfkvädet som blev  uppmärksammat på 1800-talet hävdade svenska historiker att svearna erövrade Götaland under 500-talet efter Kristus. Denna tolkning har dock en hel del svagheter och klarade därför inte mötet med Weibullskolans historiker. Weibullskolan tillämpade en mycket nitisk källkritik och under första halvan av 1900-talet rensade de bort alla osäkra uppgifter i de isländska sagorna och nationalromantiska myter från historieböckerna. Deras svar på frågan "när blev Sverige ett enat rike?" var ett försiktigt "vet ej, men troligen inte tidigare än slutet av 900-talet". Denna historietolkning har varit den helt dominerande sedan dess. Fast det finns fortfarande forskare som anser att man bedriver en alltför sträng källkritik om man påstår att Sverige enades först vid den tid då det finns säkra belägg på att ett sådant rike existerade, trots att det finns gott om indicier på att det svenska riket skulle vara betydligt äldre. Men på senare tid har andra forskare flyttat enandet än längre fram i tiden genom att bedriva en extremt nitisk källkritik som leder till slutsatsen att det är först på 1200-talet som det går att tala om ett svenskt rike. Dessförinnan var kungamakten mycket svag och Sverige var tidvis splittrat mellan rivaliserande kungar. Kritiken mot den sistnämnda tolkningen går ut på att de väljer en alltför snäv definition av "rike", vilken påminner mer om definitionen av "nationalstat", samt väljer att dra alltför stora slutsatser på ett magert källmaterial som de dessutom förkastar när det inte överensstämmer med deras teorier.

Eftersom det råder delade meningar om när Sverige blev Sverige kan vi inte heller säga vem som var Sveriges förste kung. Källorna är så bristfälliga att vi inte ens efter år 1000 kan vara säkra på vilka personer som var kungar och hur länge de regerade. Svenska kungalängder brukar oftast börja med Olof Skötkonung som troligen regerade 993-1022. Han är den förste kung som bevisligen har regerat över både Svealand och Götaland. Men det finns förstås inga källor som säger att det var han som enade Sverige. Minst lika känd som Olof Skötkonung är hans far Erik Segersäll  som var framgångsrik i krig mot Danmark. Även Erik Segersäll som var kung ca 970-993 lär ha regerat över såväl Svealand och Götaland. Men de isländska sagorna kan inte bekräftas av andra källor på den punkten. När det gäller tiden före Erik Segersäll blir källorna än mer osäkra.