|
Omkring år 1100 genomförde den norske kungen Magnus Barfot två krigståg
mot Västergötland. Motivet bakom attackerna var anspråket att allt land
väster om Göta älv, dvs. Dalsland, tidigare hade tillhört Norge och därför
borde återförenas med detta rike. Enligt Heimskringla skulle Harald Hårfager
i slutet av 800-talet ha erövrat allt land väster om Göta älv och Vänern
inklusive Värmland. Tidpunkten för när Dalsland och Värmland sedermera blev svenskt är
osäker men det bör ha skett före år 1000. Det var alltså mycket gamla
anspråk som Magnus Barfot använde sig av för att rättfärdiga ett
erövringskrig.
Det första krigståget tycks inte ha mött något motstånd utan
Magnus kunde tvinga dalslänningarna att hylla honom som kung och anlägga en
borg på Kållandsö innan han begav sig hemåt för vintern. Den svenske kungen
Inge den äldre svarade med att skicka en stor här mot borgen på Kållandsö
som snabbt intogs varefter dalslänningarna betygade sin lojalitet till kung
Inge. Magnus Barfot gav sig dock inte så lätt utan han inledde ett nytt
krigståg följande vår (år 1101) och tog sig uppför Göta älv. Men innan han
nådde Vänern besegrades han i grunden av en västgötsk här i slaget vid Fuxerna och tvingades fly för sitt liv. Den följande sommaren träffades alla
tre skandinaviska kungarna vid ett fredsmöte i Kungahälla och enades om att
de rådande gränserna skulle gälla. Magnus Barfot fick dock gifta sig med
Inges dotter Margareta och genom att hon fick Dalsland som hemgift kom landet
trots allt, åtminstone tillfälligt,
att hamna under norskt styre.
Magnus dog emellertid redan 1103 innan han hade fått några barn med Margareta.
Den ovannämnda beskrivningen av händelseförloppet är den som återfinns i
Snorre Sturlassons Heimskringla. Eftersom den överensstämmer med den
äldsta kända beskrivningen av Theodoricus Monachus (som är betydligt
kortare) får den bedömas som trovärdigare än de avvikande skildringar
som finns i andra källor. Utöver de redan nämnda källorna innehåller även
Ágrip, Morkinskinna och Fagerskinna skildringar av dessa
händelser. Alla dessa källor är krönikor över Norges historia. För att ge en så fullständig bild av källäget som möjligt
citeras samtliga källor på denna sida.
Dessvärre är det bara Heimskringla som har översatts till svenska så jag är
därför tvungen att förlita mig på engelska översättningar.
Theodoricus Monachus
Någon gång mellan 1177 och 1188 skrevs Historia de Antiquitate Regum
Norwagiensium ned av benediktinermunken Theodoricus. I likhet med
Historia Norwegie som troligen hade skrivits tidigare och efterföljaren
Ágrip var Theodoricus Monachus verk en relativt kortfattad men tidig
skildring av Norges historia. Eftersom Historia Norwegies skildring bara är
bevarad fram till 1015 innehåller Theodoricus bok den äldsta berättelsen om
Magnus Barfots krig mot Inge den äldre.
After this,
Magnús prepared an expedition against Gautland, where he wished to re-take
three territories, the names of which are Dalr, Hofuð and Véar. He said that
these territories had anciently belonged to the kings of Norway, but had
been seized by violence by the kings of the Gautar; and so he wanted to
reclaim them by force of armsif no alternative was offrered. As Lucan says:
...to the man bearing weapons he grants everything.
And yet Magnús
accomplished little in this first campaign. In the second, he did in fact
engage in battle; but he was beaten and fled alone, accompanied only by his
companion, Ögmundr Skoptason. Peace was, however, negotiated through the
good offices of the king of the Gautar Ingi Steinkelsson, a most excellent
man, who also gave his daughter Margareta to Magnús in marriage, and made
the aformentioned territories over to him, calling them a dowry.
Notera att Theodoricus nämner, till synes utan anledning, att en Ögmundr
Skoptason medföljde Magnus Barfot under dennes flykt. Det är först i Snorre
Sturlassons skildring som vi får reda på vad som är så märkvärdigt med den
episoden.
Ágrip af Nóregskonungasögum
Omkring 1190 skrevs "Ágrip af Nóregskonungasögum" ned av en okänd
författare. Denne hade uppenbarligen tillgång till Theodoricus Monachus verk
men hade trots det förvrängt historien helt och hållet. Ágrip skildrar Magnus Barfots krig mot Sverige som ett enda fälttåg som slutade med en lysande
norsk seger där det var den svenske kungen som tvingades fly. Eftersom Ágrip
inte var skriven på latin utan var den allra första boken skriven på norska
kom den snabbt att spridas till Island vars sagoförfattare använde den som
källa. Trots detta har ingen saga skildrat händelseförloppet på ett sådant
ensidigt norskpatriotiskt sätt som Ágrip gör.
Magnús went on
many campaigns. His first claim was eastwards against Gautland, saying that
Dalr, Véar and Varðynjar rightfully belonged to Norway, as his forefathers
had ruled them in the past. He took up position at the border with a great
army camped in tents and intended to mount an invasion of Gautland. When
King Ingi received words of this he soon gathered together an army and went
to meet him.
But when King
Magnús heard true reports of his movements, the chieftains urged that they
turn back, but he would not consent to this and attacked King Ingi earlier
than he expected, and at night, and killed many men, but King Ingi escaped
through flight. Afterwards they came to an agreement whereby Magnús took
King Ingis daughter Margrét and with her those lands to which he had earlier
laid claim.
Morkinskinna
Morkinskinna är den äldsta isländska krönikan över Norges kungar och skrevs omkring 1220 av en okänd författare. Dess skildring av kriget mellan
Magnus Barfot och Inge den äldre är helt klart baserad på Ágrips version av
händelseförloppet. Snorre Sturlassons Heimskringla som skrevs ett decennium
senare är därför mer sanningsenlig. Till skillnad från de tidigare källorna
är Morkinskinnas (och Heimskringlas) skildringar mycket mer omfattande.
Now it came
about that King Magnús prepared to ride up into West Gautland
(Västergötland), which he intended to annex. The primary reason that he
alleged for his claim and his hostility toward the Gautar was that by right
Dalr, Véar (Vedbo härad), and Varðynjar
(Valbo härad) belonged to Norway and
had been in the possession of his ancestors. The king marched with large
forces, and the West Gautar submitted to him as far as the northern
settlements. Then he camped on the frontier and pitched tents, intending to
invade and subject the land.
At that time
King Ingi Steinkelsson ruled over Sweden and all of Gautland. He learned of
King Magnús's activity, gathered troops, and marched against him with his
army. When King Magnús got wind of of the fact that Ingi had a great army,
he was urged by his chieftains to withdraw, but the king had no wish to do
so and led his troops forward. He managed things in such a way that he came
upon King Ingi and his men the night before they were expected. They met at
a place called Voxerni (Fuxerna), and King Magnús marshaled his force the
attack.
[...]
The battle was
joined and caught the Swedes somewhat by surprise because they had scarcely
had time to defend themselves. There were heavy causulties, and it ended
with King Ingi's retreating and saving himself by flight.
Bortsett från att slagfältet Fuxerna nämns för första gången är ovannämnda stycken
i princip identiska med Ágrips skildring. Enligt Snorre Sturlasson ägde
detta slag rum senare och slutade med en klar svensk seger.
I det stycke som har utelämnats
ovan tar författaren upp en händelse om den normandiske riddaren Giffarðr som
tidigare hade anslutit sig till Magnus hird. Kungen frågade var han fanns
men ingen kunde hitta honom. Ett skaldekväde citeras också i vilket Giffarðr
anklagas för att vara en fegis som hade gömt sig inför den stundande
striden. Efter att slaget var vunnet uppges Giffarðr ha ridit in i
norrmännens läger varefter han blev häftigt kritiserad för att inte ha bistått
kungen under slaget. Giffarðr valde då att lämna den norska hären och bege
sig till England. Morkinskinna gör här en längre utvikning från sin
berättelse genom att skildra Giffarðrs fortsatta öden. Denne blev exempelvis
hånad i ännu ett skaldekväde i vilket han fick falskt beröm genom att han
skildrades som hjälten som segrade i Foxerna, förföljde fienden och skickade
götiska krigare till sin död medan alla andra i den norska hären gömde sig.
Morkinskinnas skildring av Magnus Barfots fälttåg fortsatte sedan på
följande sätt:
After King Magnús and King Ingi had seperated on the battlefield, King
Magnús threatened to ride east around the lakes to the Main district. He
sought counsel from his friends and countrymen, thinking that he would have
the same following that he had always had in harrying on the mainland. But
he wished first to go to Norway himself and return from there with his army.
He left two of his chieftains behind in charge of some of the troops to
guard what had been won and make whatever further inroads they could in the
Swedish king's realm. Finnr Skoptason and Sigurðr ullstrengr were in command
of this detachment. They constructed a great fortress with beams and sod,
and the king returned to Norway.
Efter detta citeras skaldekväden som skildrar de norska framgångarna
under fälttåget. De nämner hur Magnus Barfot med svärd vann ära på bekostnad
av den svenske kungen och erövrade femton härader i göternas land. Samt hur
hans krigare red genom svearnas led och hur deras stål blev blodigt genom
att skilja fiendens huvuden från deras axlar.
Now the Norwegians in their fortress learned that Ingi was gathering
forces to attack them, but they thought that laughable because they had
prepared well and were confident in their fortress. For that reason they had
no fear of the Gautish army. When Ingi´s advance was delayed a little beyond
the time they had been told, this ditty circulated among them:
Allengi dvelvr Ingi
ofanreið enn þjóbreiði. |
Länge väntar Inge
ändbred med att rida ned. |
But soon after
that King Ingi rode down with a huge force against the Norwegians, and
because there was no other choice, the Norwegians surrendered to King Ingi.
The king spared their lives and allowed them to keep their weapons, clothes,
and horses, but he confiscated all other property.
The Norwegians
traveled north to rejoin King Magnús, and they told him what had transpired.
King Magnús made ready and set out a second time east to Gautland. He had a
great army, and he harried and burned far and wide in the settlements. A
Gautish army marched against him eastwards toward Foxerni, where the last
encounter had taken place.
After that King
Magnús returned with his army and had done great damage to the army and the
realm of the Gautar by plundering, killing, and burning. He had also
suffered heavy losses in his own army during this campaign.
De ovannämnda styckena skildrar Magnus Barfots andra fälttåg mot
Västergötland och uppger att även detta var framgångsrikt, låt vara att den
norska hären drabbades av höga förluster. Att Morkinskinnas författare har
missuppfattat händelseförloppet antyds av att han verkar osäker på ifall
ytterligare ett slag vid Fuxerna ägde rum under det andra fälttåget. I
själva var det först då som härarna drabbade samman vid Fuxerna och detta
slag innebar ett fullständigt nederlag och vild flykt hemåt för norrmännen.
Skildringen av hur det gick till när norrmännens borg intogs av Inge Stenkilsson framstår också som en tillrättalagd halvsanning jämfört med vad
Snorre har att berätta. Efter detta går Morkinskinna direkt över till att
skildra hur freds slöts mellan Norge och Sverige:
After that men
mediated between the kings and urged that they should make peace between
themselves and their countries. At that time Eiríkr was king of the Danes.
He had the same wish for his own realm. Eiríkr and Ingi sent word to King
Magnús and asked that he not covet their realms, and in return they would
not disturb the peace of his realm. After that the kings arranged a meeting
on the eastern frontier at the Gautelfr (Göta älv).
King Magnús came from the north and King Eiríkr of the Danes from the south,
while King Ingi of the Swedes came down from Sweden.
When these three
kings all stood together in one place, their retainers said as seemed true
enough, that three chieftains of such noble appearance could scarcely be
found elsewhere. King Ingi was the eldest, tallest and the stoutest of them
and seemed the most imposing. King Eiríkr of the Danes had the fairest and
finest appearace. But Magnús, King of Norway, was all of them much the
courtliest and most valiant and martial in appearance. But all of them were
tall and powerful. This meeting was arranged with great ceremony because of
the hostilities that had prevailed among them.
The kings now
met to discuss in private. They were together for no longer than might be
called half a mealtime before they were reconciled and their realms were at
peace. Each king was to have his ancestral land undiminished and each was to
compensate his countrymen for the damage done to them. The kings were to
settle their differences among themselves in a way that was agreeable to
all. King Ingi betrothed his daughter Margréta to King Magnús, and she
received as her dowry those lands in Gautland which they had disputed.
Afterward she was known as Margréta friðkolla
(Fredkulla). This settlement was reached in much the same way as the
one previously arranged between Saint Óláfr and King Óláfr the Swede.
Här finns inget att invända då Morkinskinnas beskrivning av fredsmötet i
Kungahälla är mer omfattande än Heimskringla samtidigt som inga detaljer
skiljer sig från denna.
Fagerskinna
Även Fagerskinna skrevs ned omkring 1220 av en okänd författare. Denne
använde dock Morkinskinna som källa så det står klart att Fagerskinna är
något yngre. Skildringen av Magnus Barfots krigståg är kortare än i
Morkinskinna och Heimskringla medan fredsförhandlingarna får i likhet med
Morkinskinna mer utrymme än i Heimskringla.
Then King Magnús
went to Norway, and stayed the following winter east in the Vík with a large
number of people, then set off to ride up into the western part of Gautland
and take control of it; he had raided a great deal, and the people of
Vestr-Gautland all submitted to him in the northerly regions, and before he
rode east around the lake to the main district he asked his friends for
advice, and it seemed to them that they had too few troops to go to the
mainland. He appointed some of his troop to stay behind there and guard the
territory he had gained from the Swedish king's dominion, and the leaders
among them were Finnr Skoptason and Sigurðr ullstrengr, and they built
themselves earthworks before King Magnús went to Norway.
Then the
Norwegians heard that King Ingi of the Swedes must be gathering forces
together and intending to ride against them, and that seemed to them
ridiculous, since they had established themselves securely and were not
afraid of a Gautish army, and when the king's expedition was delayed, they
recited this:
Allengi dvelvr Ingi
ofanreið enn þjóbreiði. |
Länge väntar Inge
ändbred med att rida ned. |
Soon afterwards
King Ingi rode down against the Norwegians with an overwhelming army, and
having no other choise, they gave themselves up into King Ingi's power. He
allowed them their lives, weapons, clothes and horses, but confiscated all
the other goods they had taken. Then they went north to find King Magnús.
On another
occasion King Magnús went east to Gautland with a great force, and raided
and burned extensively Then an army of Gautar came against him east to
Foxerni. Then King Magnús returned with his army, and had already done them
great harm in Gautland through plundering and killings and burning of land.
He too had lost many men before it was over.
Berättelsen här är väldigt lik Morkinskinna med undantaget att
skildringen av en stor seger vid Fuxerna under Magnus Barfots första
krigståg har strukits. Fagerskinnas författare är dock lika vag som
Morkinskinnas när det gäller ett eventuellt slag vid Fuxerna under det andra
krigståget. Lägg också märke till att skildringen av hur det gick till när
norrmännens borg intogs är en upprepning av Morkinskinnas version och
skiljer sig från Heimskringlas.
After this
mesages of reconciliation passed from the kings of the Danes and the Swedes
to King Magnús, proposing to establish peace between the countries, and
asking him not to covet their kingdoms. After that a meeting of the kings
was arranged at the borderland on the Elfr (Göta älv).
Then King Magnús came from the north, and Eiríkr, king of the Danes, from
the south, and King Ingi Steinkelsson down from Gautland, and it is said
that, great as were the issues and the hostility on which these rulers had
come together, it turned out in a short time that these three kings held
discussions and reached agreement, and it took less than half a meal-time
before they were all reconciled and all the kingdoms at peace, and each of
them was to keep the lands ruled by his forefathers intact, and each of them
was to compensate his own countrymen for what he himself had destroyed, and
the kings were to reckon themselves equal after that.
When these three
kings stood all together on one level, their followers said that it would
not be possible to find three other braver-looking men. King Ingi was the
oldest of them, and the biggest, both in height and girth. And King Eiríkr
had the fairest face of them all. King Magnús was the most warlike and
toughest, and yet they were all tall and manly men.
Then King Ingi
betrothed his daughter Margareta to King Magnús, and her dowry was those
territories and districts which they had been fighting over before. Then
Margareta was called friðkolla (Peace-Maiden). This settlement was made
after the pattern of that which had been made between King Óláfr and the
king of the Swedes.
Även berättelsen om fredsförhandlingarna följer Morkinskinna.
Fagerskinnas författare har dock lagt till informationen att Kung Inge inte
bara var lång utan även bred om midjan.
Heimskringla - Magnus
Barfots saga
Snorre Sturlasson skrev omkring 1230 sitt mästerverk Heimskringla. Även
om den är ungefär ett decennium yngre än Morkinskinna och Fagerskinna ger den en klarare bild av
händelseförloppet kring Magnus Barfots krigståg vilken överensstämmer med den
äldsta kända skildringen som Theodoricus Monachus skrev.
Kapitel 12
Den kung som kom
efter kung Steinkel i Svitjod hette Hakon. Sedan blev Steinkels son Inge
kung. Han blev en god kung och mäktig kung, större och starkare än andra
män. Han var kung i Svitjod när Magnus var kung i Norge.
Kung Magnus
ansåg att den gamla uppdelningen av länderna hade varit sådan att Göta älv
skilde sveakungens och den norske kungens riken, och sedan Vänern upp till
Värmland. Kung Magnus ansåg att han ägde alla bygder som låg väster om
Vänern. Det var Sundal och Nordal, Vear (Vedbo)
och Vardynjar (Valbo) och alla skogar som
ligger intill dem. Detta hade länge legat under den svenske kungens välde
och vad avser skatteplikt räknats till Väster-Götland, och skogsmännen ville
tillhöra den svenske kungens rike som tidigare.
Kung Magnus red
ut från Viken (= landet runt Oslofjorden) och upp till Götaland. Han hade ett stort och ståtligt manskap
och när han kom till skogsbygderna härjade han och brände i hela bygden.
folket ställde sig under hans välde och gav honom rätten till landet. När
han kom upp till sjön Vänern led det mot hösten. De drog ut till Kvaldinsö
(= Kållandsö) och byggde en borg där av jord
och trästockar och grävde en vallgrav runt den. När befästningen var byggd
förde de dit förråd och andra saker som de behövde. Kungen satte tre
hundraden män där och hövdingar för dem blev Finn Skoptesson och Sigurd
ullsträng. De hade ett mycket ståtligt manskap. Kungen återvände till Viken.
Snorres skildring av händelseförloppet påminner här grovt om Morkinskinna
bortsett från att han inte har låtit sig luras av Ágrip till att tro att
Magnus Barfot vann ett stort slag mot Inge Stenkilsson. Hans skildring är
även mindre norskpatriotisk genom att han nämner att dalslänningarna inte
ville tillhöra Norge. I Morkinskinna kan man däremot få intrycket att de
erkände Norges överhöghet innan Magnus hade passerat gränsen. Snorres
geografiska kunskaper verkar också bättre och han nämner alla fyra härader i
dagens Dalsland. I de tidigare skildringarna benämndes Sundal och Nordal
enbart som "Dalr". Den borg som norrmännen byggde placerar Snorre på
Kållandsö. De tre hundraden som sattes in som besättning i borgen ska nog
översättas till 360 man eftersom ett så kallat stort hundrade motsvarade 120
man. Storleken ska emellertid inte tolkas som ett exakt antal utan bara som
en jämförelse med hur liten den var i förhållande till den svenska hären på
30 hundraden som snart skulle anlända Kapitel 13
När den svenske kungen fick reda på detta samlade han manskap
och sände ut bud om att han tänkte rida dit ned, men det drog ut på tiden:
Därefter sade norrmännen detta:
Allengi dvelvr Ingi
ofanreið enn þjóbreiði. |
Länge väntar Inge
ändbred med att rida ned. |
När isen hade
lagt sig på sjön Vänern red kung Inge ned dit och han hade nästan trettio
hundraden män. Han sände bud till norrmännen som var i borgen och sade åt
dem att dra bort med de förråd som de hade och tillbaka till Norge. När
sändebuden framförde kungens ord svarade Sigurd ullsträng och sade att kung
Inge skulle försöka något annat än att mota bort dem som hjorden i hagen och
att han fick komma lite närmare innan de gick. Sändemännen bar detta bud
tillbaka till kungen.
Sedan for kung
Inge ut på ön med hela sin här. därefter sände han åter sina män till
norrmännen och sade dem att dra bort och behålla sina vapen, kläder och
hästar, men lämna allt krigsbyte. De vägrade göra detta.
Då gick kungens
män till angrepp och de sköt på varandra. Kungen lät bära fram stenar och
trästockar och fylla diket. Därefter lät han ta ett ankare, binda det vid
ett långt rep och fästa det i timmerväggen. Många män gick dit och drog
sönder muren. Därefter gjorde de stora eldar och man sköt stora bränder mot
norrmännen. De bad då om nåd och kungen sade åt dem att komma ut utan vapen
och överkläder. När de kom ut fick var och en ett spöslag. Därefter drog de
bort och hem till Norge. Skogsmännen ställde sig åter under kung Inges
välde. Sigurd och hans män sökte sig till kung Magnus och berättade för
honom om sitt nederlag
Även i kapitel 13 märker man
tydligt hur Snorre inte låter sig påverkas av eventuella norska sympatier. Morkinskinnas och
Fagerskinnas författare
hävdade att norrmännen fick dra sig tillbaka till Norge med sina vapen,
kläder och hästar i behåll medan allt krigsbyte skulle lämnas tillbaka.
Snorre säger däremot att detta bara var kung Inges första erbjudande som norrmännen sa nej
till. När de senare besegrades fick de lämna ifrån sig allting och dessutom
utsättas för förödmjukelsen av att få varsitt piskrapp. Dalslänningarna
valde förstås att återigen erkänna den svenske kungen, vilket Morkinskinna
och Fagerskinna avstod från att nämna. De trettio hundraden som Snorre uppger att den svenska
hären bestod av bör motsvara 3 600 man. Även om detta kan framstå som en
lite väl rund och ungefärlig siffra som "råkar" vara exakt tio gånger större
än den norska borgens påstådda besättning, så var Svealand indelat i mer än
30 hundraden och det stora antalet är därför inte alls en orimlig siffra.
Kapitel 14
Genast på våren när isarna gick upp drog kung Magnus österut
till Älven med ett stort manskap. Han styrde upp i den östra grenen och
härjade överallt i den svenske kungens välde. När han kom upp till Fuxerna
gick de i land från skeppen. När de kom över en å som finns där möttes de av
göternas här och det blev strid. Norrmännen mötte ett överlägset manskap och
drevs på flykten och många dödades vid en fors. Kung Magnus flydde, men
götarna förföljde dem och dödade dem som de kom åt.
Kung Magnus var lätt att känna igen. Han var en mycket stor
man, med en röd jacka över brynjan. Håret var ljust som silke och föll ned
på axlarna. Ögmund Skoptesson red vid kungens ena sida. Han sade: "Ge mig
jackan, konung!". Kungen svarade: "Vad ska du med jackan?". "Jag vill ha den
och du har givit mig större gåvor," sade han. Där var landskapet sådant att
ängarna var helt släta vida omkring och götar och norrmän kunde se varandra
hela tiden. Därefter kom de in i några dalgångar och skogsdungar som dolde
sikten. Där gav kungen jackan till Ögmund och han tog på sig den. Sedan red
de fram över ängarna. Kung Magnus och hans följe drog åt ett håll, och
Ögmund och hans män red i motsatt riktning. När götarna såg den röda jorden
trodde de att det var kungen och alla red efter dem. Kungen red sin väg till
skeppen och Ögmund kom undan med knapp nöd, men han kom dock oskadd till
skeppen. Kung Magnus styrde därefter ned efter älven och norrut till Viken.
Här berättar Snorre först kort om hur slaget vid Fuxerna verkligen gick
till, sedan en anekdot som skildrar den norske kungens brådstörtade flykt
tillbaka till skeppen. Det är alltså Magnus Barfot och inte Inge den äldre
som tvingades fly, vilket Ágrip och Morkinskinna i strid mot Theodoricus
Monachus hade påstått. Inge den äldre deltog inte ens i detta slag och mötte aldrig
Magnus på slagfälten. Det var istället under fredsmötet i Kungahälla som de
träffade varandra för första gången. Återigen är Snorre mer noggrann med
geografiska upplysningar då han nämner vilken ort fredsmötet hölls i:
Kapitel 15 Sommaren därpå
hölls ett möte mellan kungarna i Konungahälla vid Älven
(= Göta älv). Dit kom Norges kung Magnus, den
svenske kungen Inge och Danmarks kung Erik Svensson. Man hade lovat varandra
under ed att hålla freden under mötet. När tinget hade öppnats gick kungarna
fram på fältet framför de andra männen och talades vid under en kort stund.
Därefter gick de tillbaka till sina manskap och fredsavtalet var klart. Var
och en av dem skulle ha det rike som deras fäder hade haft före dem och var
och en betala böter till sina män för plundring och skador och därefter
jämna ut skulden mellan sig. Kung Magnus skulle gifta sig med kung Inges
dotter Margret. Hon kallade sig sedan för Fridkolla (=
Fredsflicka).
Man sade att man
aldrig hade sett tre sådana hövdingar som de. Kung Inge var störst och
kraftigast och han framstod som den främste av dem. Kung Magnus ansågs vara
den förnämaste och modigaste och kung Erik ansågs vara den ståtligaste. De
var alla vackra, stora män, ädla och ordkloka. De skildes åt när detta var
klart.
Snorres beskrivning skiljer sig inte från de längre skildringarna i
Morkinskinna och Fagerskinna.
Fast en viktig detalj som inte nämns här men i alla andra skildringar är att de omstridda landområdena ingick i Margaretas
hemgift. På så sätt hamnade Dalsland trots allt under norsk kontroll även om
det så att säga stannade inom familjen. Det norska innehavet av Dalsland
blev emellertid inte långvarigt. Freden slöts 1101 och Magnus Barfot dog
redan 1103 innan han hade fått några barn med Margareta Fredkulla.
Tillbaka till Inge den äldres huvudsida.
|
