Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Statsministrar
  Riksdagsval
  Val 1970-2014
  Valdeltagandet
  EU-parlamentet
  Nordisk politik
 
 
  Folkomröstningar
 
  Folkomröstningar?
  Historisk bakgrund
  Folkomröstningar införs
  Förbudsomröstningen
  Nyvaknat intresse
  Högertrafikomröstningen
  Pensionsomröstningen
  Minskat intresse
  Kärnkraftsomröstningen
  Debatten efter 1980
  EU-valet

 


Örjan Martinsson

Sveriges statsministrar

Utnämnd

Namn

Parti
1876 Louis De Geer Liberal
1880 Arvid Posse Lantmannapartist
1883 Carl Johan Thyselius Frihandlare
1884 Robert Themptander Frihandlare
1888 Gillis Bildt Tullvän
1889 Gustaf Åkerhielm Tullvän
1891 Erik Gustaf Boström Konservativ
1900 Fredrik von Otter Konservativ
1902 Erik Gustaf Boström Konservativ
1905 Johan Ramstedt Opolitisk
1905 Christian Lundeberg Konservativ
1905 Karl Staaff Liberal
1906 Arvid Lindman Konservativ
1911 Karl Staaff Liberal
1914 Hjalmar Hammarskjöld Opolitisk
1917 Carl Swartz Konservativ
1917 Nils Edén Liberal
1920 Hjalmar Branting Socialdemokrat
1920 Louis De Geer Opolitisk
1921 Oscar von Sydow Opolitisk
1921 Hjalmar Branting Socialdemokrat
1923 Ernst Trygger Högerpartist
1924 Hjalmar Branting Socialdemokrat
1925 Rickard Sandler Socialdemokrat
1926 Carl Gustaf Ekman Frisinnad
1928 Arvid Lindman Högerpartist
1930 Carl Gustaf Ekman Frisinnad
1932 Felix Hamrin Frisinnad
1932 Per Albin Hansson Socialdemokrat
1936 Axel Pehrsson-Bramstorp Bondeförbundare
1936 Per Albin Hansson Socialdemokrat
1946 Tage Erlander Socialdemokrat
1969 Olof Palme Socialdemokrat
1976 Thorbjörn Fälldin Centerpartist
1978 Ola Ullsten Folkpartist
1979 Thorbjörn Fälldin Centerpartist
1982 Olof Palme Socialdemokrat
1986 Ingvar Carlsson Socialdemokrat
1991 Carl Bildt Moderat
1994 Ingvar Carlsson Socialdemokrat
1996 Göran Persson Socialdemokrat
2006 Fredrik Reinfeldt Moderat
2014 Stefan Löfven Socialdemokrat

Statsministerämbetet skapades 1876 då en omorganisation skedde inom regeringen. Sedan 1809 hade det funnits två olika statsministrar, en justitiestatsminister och en utrikesstatsminister med ansvar för varsitt departement. Men med reformen år 1876 fick vi i statsministern en renodlad regeringschef och de tidigare statsministrarna förvandlades till vanliga ministrar, justitieminister och utrikesminister. Någon renodlad regeringschef hade aldrig funnits i Sverige före 1876 men under frihetstiden påminde posten som kanslipresident väldigt mycket om dagens statsministrar, de var dock formellt sett endast ansvariga för utrikespolitiken. Även stormaktstidens rikskansler Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel de la Gardie fungerade som regeringschefer, men det berodde på deras personliga egenskaper och inte på rikskanslerämbetet som även det påminde mer om ett utrikesminsterämbete.

Louis De Geer föddes 1818 i Finspång och dog 1896. Han valde en juridisk karriär och tjänstgjorde i flera ämbetsverk och hovrätter. 1858 tackade han ja till erbjudandet om att bli justitiestatsminister, två år tidigare hade han avböjt samma erbjudande. Som justitiestatsminister vann han stort anseende efter flera reformer i liberalismens anda de följande åren. Han var den drivande kraften som hindrade Karl XV att sluta en allians med Danmark. Louis De Geer var rädd för att det skulle innebära krig med Preussen och Österrike. Hans största stund var dock när han efter decennier av debatter och förslag lyckades avskaffa ståndsriksdagen och ersätta den med en tvåkammarriksdag 1866. Men den nya riksdagen kritiserade honom för brist på initiativ och reformer. 1870 valde Louis De Geer därför att avgå.  Han återkom dock som justitiestatsminister efter en regeringskris 1875. Året efter inrättades statsministerämbetet och Louis De Geer blev dess förste innehavare. Som statsminister lyckades han tyvärr inte uträtta mycket och 1880 valde han att avgå igen trots att riksdagen ville att han skulle stanna. 1888 avgick han även som riksdagsman på grund av missnöje med att frihandeln hade avskaffats.

Arvid Posse (1820-1901) Efter en kort juridisk karriär ägnade han sig åt jordbruk i Skåne. Han blev riksdagsman 1856 och kom under tvåkammarriksdagen att bli ledare för dess största parti, lantmannapartiet som försvarade böndernas intressen. I denna egenskap blev han 1880 statsminister. Men han fick inte något stöd från sina partivänner i de viktiga frågorna och blev tvungen att avgå 1883. I tullfrågan var han tullvän.

Carl Johan Thyselius (1811-1891) Efter en lång karriär som ämbetsman med flera ministerposter bakom sig gick han med på att bli statsminister under ett år, 1883-1884. Han var den förste icke adliga statsministern och försvarade frihandeln. Som ämbetsman var han en av de främsta men som politiker var han obetydlig.

Robert Themptander (1844-1897) Var minister i både Posses och Thyselius regeringar och ersatte den sistnämnde som statsminister 1884. Han var en energisk försvarare av frihandel och i detta syfte övertalade han kungen att utlysa nyval 1887. Nyvalet blev en seger för frihandlarna, men högsta domstolen ogiltigförklarade frihandlarnas lista i Stockholm eftersom en av kandidaterna hade inte betalat sin skatt. Resultatet blev en riksdag med en majoritet av tullvänner. Då kungen inte ville gå med på ytterligare ett nyval avgick Robert Themptander.

Gillis Bildt (1820-1894) Var militär till yrket men senare verksam som ämbetsman, diplomat och politiker. Han hade nära förbindelser med kungahuset. Då Robert Themptander avgick 1888 övertalades Gillis Bildt att leda en övergångsregering bestående av hälften tullvänner och hälften frihandlare, själv var han tullvän. Han avgick 1889.

Gustaf Åkerhielm (1833-1900) Blev diplomat efter att först ha prövat en militär karriär. Som godsägare med utpräglade konservativa värderingar kämpade han för att införa tullar. Han hade varit finansminister 1874-75 och blev 1888 utrikesminister. När Gillis Bildt avgick bildade Gustaf Åkerhielm en regering med bara tullvänner. 1891 tvingades han att avgå efter ett oförsiktigt uttalande som upprörde norrmännen.

Erik Gustaf Boström (1842-1907) Var statsminister under  två perioder, 1891-1900 och 1902-1905. Som en ovanligt långlivad statsminister dominerade han politiken vid sekelskiftet. Ideologiskt var han konservativ och anhängare till både tullar och starkt försvar samt motståndare till utvidgad rösträtt, vilka var tidens stora frågor. Som politiker var han dock opportunistisk och pragmatisk 1900 avgick han oväntat på grund av överansträngning men var snart tillbaka. 1905 avgick han för sista gången då han saknade stöd för sin politik mot Norge från sina ministrar.

Fredrik von Otter (1833-1910) Som amiral engagerade han sig i försvarsfrågan. Han avlöste Erik Gustaf Boström som statsminister 1900. Året efter lyckades han lösa den eviga försvarsfrågan genom att lagen om allmän värnplikt antogs. Då riksdagen avslog hans rösträttsförslag avgick han 1902.

Johan Ramstedt (1852-1935) Då Erik Gustaf Boström på grund av  unionskrisen avgick som statsminister 1905 fick Johan Ramstedt uppdraget att bilda en ny regering. Men han blev inte framgångsrikare än sin företrädare och bliv tvungen att avgå fyra månader senare på grund av unionskrisen.

Christian Lundeberg (1842-1911) Efter Johan Ramstedts misslyckade fick den inflytelserike och konservative bruksägaren Christian Lundeberg i uppgift att lösa unionskrisen. Detta skedde genom överenskommelsen i Karlstad som innebar att unionen med Norge upplöstes. Som en följd av detta lämnade Lundeberg in sin regerings avskedsansökan 1905.

Karl Staaff (1860-1915) Liberalismens förgrundsgestalt i Sverige. Till yrket advokat engagerade han sig i kampen för rösträtt under 1890-talet. Han var den ledande kraften i det år 1900 grundade liberala samlingspartiet. 1905 bildade han en liberal regering med allmän rösträtt som viktigaste frågan. Då han misslyckades med att få riksdagen att godkänna sitt rösträttsförslag avgick han. Det blev hans efterträdare som införde allmän rösträtt för män. I det första valet efter den reformen segrade Karl Staaff och en ny liberal regering tillträdde 1911. Hans ovilja att öka försvarsanslaget ledde dock till folkstorm och offentlig kritik från kungen 1914 (borggårdskrisen), och Karl Staaff fick avgå ännu en gång. 

Arvid Lindman (1862-1936) som en framgångsrik industriman tillhörde han den moderata delen av högern (andra kammarhögern) i motsättning till den av godsägare dominerade första kammarhögern. Han visste att införande av allmän rösträtt var oundvikligt och ville därför införa ett proportionellt valsystem som skulle garantera högerns fortsatta existens. När han efterträdde Karl Staaff som statsminister 1906 lade han fram ett förslag som kombinerade allmän rösträtt och ett proportionellt valsystem. Med stor skicklighet lyckades han få riksdagen att godkänna det trots att Hjalmar Branting och Karl Staaff röstade nej. Valet 1911 ledde till en vänstermajoritet och Arvid Lindman avgick. Han förblev dock en ledande person inom högern och efter det för de borgerliga partierna så framgångsrika valet 1928 blev han återigen statsminister. Då riksdagen inte ville godkänna regeringens förslag på höjda tullar avgick Lindman 1930.

Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) När borggårdskrisen ledde till att den Karl Staffs liberala regering föll 1914 fick Hjalmar Hammarsköld som då var landshövding i Uppsala län uppdraget att bilda en opolitisk tjänstemannaregering, han hade tidigare haft ministerposter i tidigare regeringar. Hans tid som statsminister sammanföll med första världskriget och livsmedelsbrist gjorde att han i folkmun kom att kallas för "Hungerskjöld". På grund av yttre och inre kritik avgick han 1917.

Carl Swartz (1858-1926) Tillhörde den moderata högern och var finansminister 1906-11. När Hammarskjöld avgick 1917 tog Swartz över som statsminister. I det följande riksdagsvalet segrade dock socialdemokraterna och liberalerna: Carl Swartz var tvungen att avgå och därmed accepterades principerna om den parlamentariska demokratin slutgiltigt.

Nils Edén (1871-1945) Blev professor i historia i Uppsala 1909 och liberal riksdagsman samma år. När Karl Staaff dog 1915 övertog Nils Edén ledarskapet över det liberala partiet. Efter valen 1917 bildade han tillsammans med socialdemokraterna en regering enligt de parlamentariska principerna. 1919 togs det första riksdagsbeslutet av två för att införa kvinnlig rösträtt, ett av flera beslut som ledde till den Sverige blev en demokrati. 1920 sprack koalitionen med socialdemokraterna på grund av olika syn på den ekonomiska politiken. Nils Edén avgick då som statsminister men fortsatte att vara ledare för liberalerna fram till 1923 då partiet delades.

Hjalmar Branting (1860-1925) Hade en välbärgad bakgrund men anslöt sig tidigt till arbetarrörelsen. När det socialdemokratiska partiet grundades 1889 var han dess oomstridde ledare även om han formellt blev ordförande först 1907. 1897 blev han socialdemokraternas första riksdagsman. Allt eftersom socialdemokraternas röstetal växte kom han att bli en av Sveriges mest inflytelserika politiker. 1917 blev han finansminister i en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater men avgick kort efter av hälsoskäl. Sedan samma koalitionsregering spruckit bildades en rent socialdemokratisk regering med Hjalmar Branting som statsminister 1920.  Regeringens handlingskraft försvagades av att den inte hade egen majoritet och Hjalmar Branting avgick då riksdagsvalet 1920 inte lyckades ändra på detta. Efter nyvalet 1921 återtog socialdemokraterna makten och Hjalmar Branting blev både stats- och utrikesminister. Men även denna gång saknades en egen majoritet och när riksdagen vägrade godkänna regeringens krispaket 1923 avgick den. Men Hjalmar Branting var snart tillbaka. 1924 bildades för tredje gången en socialdemokratisk regering. Hjalmar Branting var dock tvungen att avgå året efter på grund av sjukdom. Han dog en månad senare. Efter sin död hyllades han både i Sverige och i utlandet. Han fick 1921 Nobels fredspris för sitt fredsarbete efter första världskriget.

Louis De Geer (1854-1935) Var kanslisekreterare, jordbrukare och landshövding i Kristianstads län innan han blev riksdagsman 1901. Från och med 1912 tillhörde han liberalerna. Under borggårdskrisen 1914 fick han som försvarsvänlig liberal kungens uppdrag att bilda en ny regering, men han misslyckades. På grund av detta lämnade han liberalerna och riksdagen. Hjalmar Brantings avgång blev Louis De Geer ny statsminister över en opolitisk tjänstemannaregering. En konflikt med riksdagen om kaffetullen ledde till att han avgick året efter. Han var son till den tidigare statsministern med samma namn.

Oscar von Sydow (1873-1936) ersatte Louis De Geer som statsminister över den opolitiska tjänstemannaregeringen 1921. Han hade varit expeditionschef i civildepartementet och landshövding i Norrbotten innan han 1917 blev landshövding i Göteborg och Bohus län, ett ämbete han innehade till 1934. Efter valet 1921 avgick han som statsminister.

Ernst Trygger (1857-1943) tillhörde den mycket konservativa första kammarhögern. Han var en stark motståndare till demokrati och parlamentarism och under borggårdskrisen var han kungens hemlige rådgivare. Vid sidan av Arvid Lindman var han högerns stora ledare under första hälften av 1900-talet. 1923-1924 var han statsminister i en konservativ minoritetsregering. Han försökte utan framgång driva igenom en samförståndslösning i försvarsfrågan och avgick på grund av det. I Arvid Lindmans regering 1928-1930 var han utrikesminister.

Rickard Sandler (1884-1964) folkhögskollärare som efterträdde Hjalmar Branting som statsminister när han avgick på grund av hälsoskäl 1925. Sandler hade varit finansminister i Brantings första regering och handelsminister i hans tredje. Som statsminister genomförde han en ny försvarsorganisation. Han avgick 1926 på grund av en konflikt om arbetslöshetsdirektiven. När Per Albin Hansson bildade en regering 1932 blev Sandler utrikesminister. En post som skulle behålla inom den socialdemokratiska regeringen fram tills 1939. En starka engagemang gör Finland ledde till att han avskedades som utrikesminister när vinterkriget. Rickard Sandler är den ende socialdemokratiske statsminister som aldrig var partiledare.

Carl Gustaf Ekman (1872-1945) När det liberala partiet delades 1923 på grund av förbudsfrågan blev han ledare för det förbudsvänliga "frisinnade folkpartiet". Innan han inledde sin politiska karriär 1911 hade han varit redaktör för flera tidningar. På 1920-talet blev Carl Gustaf Ekman en av de mest inflytelserikaste politikerna i Sverige. Han var mästare på att bedriva vågmästarpolitik. För att driva igenom sitt partis politik samarbetade han  med socialdemokraterna i vissa frågor och med högern i andra. 1926 efterträdde han Rickard Sandler vars regering han hade bidragit till att fälla. Då högern segrade i valet 1928 avgick Carl Gustaf Ekman som statsminister för att återkomma redan 1930. Hans andra regering blev på grund av den ekonomiska krisen mindre framgångsrik. Ekman var ovillig lindra krisen genom att tillämpa en keynesiansk politik. Anklagelser om att ha tagit emot bidrag från Ivar Kreuger som hamnade i hans egen ficka gjorde att han avgick 1932. Och när anklagelserna visade sig vara sanna lämnade han politiken helt och hållet.

Felix Hamrin (1875-1937) tog över som statsminister över den frisinnade regeringen när Carl Gustaf Ekman blev tvungen att avgå en månad före valet 1932. Det frisinnade partiet förlorade stort och socialdemokraterna tog över regeringsmakten. 1934 medverkade han till det frisinnade folkpartiet och det liberala riksdagspartiet slogs samman till folkpartiet, vars partiledare han var det första året.

Per Albin Hansson (1885-1946) föddes i Fosie utanför Malmö. Efter fyra års folkskola arbetade han som springpojke och bodbiträde. Senare blev han verksam som journalist och ombudsman för socialdemokraterna. 1903 deltog han i bildandet av det socialdemokratiska ungdomsförbundet. I den första socialdemokratiska regeringen 1920 blev han försvarsminister trots att han var pacifist. När Hjalmar Branting dog 1925 blev Per Albin Hansson den nye partiledaren. Som sådan vann han valet 1932 och med stöd av bondeförbundet (kohandeln) bildade han en ny regering. Genom att stimulera efterfrågan med keynesiansk politik lyckades han lindra effekterna av den svåra krisen på 30-talet och göra de reformer som krävdes för att Sverige skulle bli en välfärdsstat (folkhemmet). Med ett tillfälligt avbrott sommaren 1936 kunde han fortsätta regera med stöd av bondeförbundet efter valet 1936. Andra världskriget ledde till att en samlingsregering med representanter för alla riksdagspartier utom kommunisterna bildades 1940. Världskriget innebar att en borgfred slöts och nya reformer fick vänta tills det blev fred. Trots detta fick socialdemokraterna 53,8 % av rösterna i riksdagsvalet 1940, än idag ett svenskt rekord. Per Albin Hansson visade prov på stort statsmanskap under kriser och krig fram till sin död 1946.

Axel Pehrsson-Bramstorp (1883-1954) inledde sin politiska karriär som liberal riksdagsman 1918-1921 innan han anslöt sig till det nybildade bondeförbundet. Han kom att bli partiets ledande jordbruksexpert och var den drivande kraften bakom samarbetet med socialdemokraterna under 30-talet, den så kallade kohandeln. 1934 blev han partiledare men missnöjet med samarbetet var utbrett. Sommaren 1936 tvingades han att fälla den socialdemokratiska regeringen och bilda en renodlad bondeförbundsregering. I folkmun kallades den för semesterregeringen eftersom den avgick efter valet på hösten samma år. Den ersattes av en koalitionsregering bestående av socialdemokraterna och bondeförbundet. Axel Pehrsson-Bramstorps ställning som partiledare kom att stärkas med åren tills en hjärnblödning tvingade honom att avgå 1949.

Tage Erlander (1901-1985) föddes i Ransäter i Värmland. Under sin studietid vid Lunds universitet kom han i kontakt med socialdemokratin. Efter två år i Lunds stadsfullmäktige blev han 1932 invald i riksdagen. 1944 blev han konsultativt statsråd och när Per Albin Hansson dog utsågs han överraskande till ny partiledare och statsminister. Som statsminister var han reforminriktad och samarbetsinriktad. Trots en hätsk valkampanj från den borgerliga sidan 1948 behöll socialdemokraterna makten. Även efter valet 1952 då de borgerliga partierna fick majoritet i riksdagens andra kammare stannade han vid makten genom en koalitionsregering med bondeförbundet. Tage Erlander fortsatte att bygga ut den välfärdsstat som Per Albin Hansson hade lagt grunden till. Den stora frågan under Erlanders regering var pensionssystemet. Men efter en sprucken koalition, en folkomröstning, ett nyval och en nedlagd röst i riksdagen lyckades Erlander införa ATP-pensionen 1959. Efter hela 23 år som statsminister avgick Tage Erlander frivilligt 1969 efter att ha fått egen majoritet i riksdagsvalet året innan.

Olof Palme (1927-1986) föddes i en högborgerlig och konservativ miljö i Stockholm. Likt Tage Erlander kom han i kontakt med socialdemokratin under sina högskolestudier. Sitt engagemang i studentpolitiken gjorde att han blev uppmärksammad av Tage Erlander som anställde honom som sin sekreterare 1953. Olof Palme blev byråchef i statsberedningen 1961 och flera ministerposter följde innan han enhälligt valdes till Tage Erlanders efterträdare 1969. Som statsminister ville han fullfölja sin företrädares politik men socialdemokratins storhetstid var över och 1976 förlorade de regeringsmakten till de borgerliga partierna. 1982 återtog han makten och kom att vara statsminister fram till den tragiska februarikvällen då han sköts till döds på öppen gata 1986. Två frågor dominerade Olof Palmes tid som partiledare. Kärnkraften som splittrade socialdemokratin och starkt bidrog till valförlusten 1976. Och löntagarfonderna som drevs igenom av radikala delar av partiet mot Olof Palmes vilja. Som politiker hade han starkt internationellt engagemang och han var en lysande retoriker. Han anklagades dock ofta för att vara en konfrontationspolitiker.

Thorbjörn Fälldin (1926-) var lantbrukare från Ångermanland och blev 1958 invald i riksdagen som centerpartist. Under 60-talet växte centerpartiet kraftigt då de rekryterade väljer utanför de traditionella lantbrukarkretsarna. När Thorbjörn Fälldin valdes till partiledare 1971 hade centerpartiet blivit det största borgerliga partiet och Fälldin blev automatiskt borgerlighetens statsministerkandidat. Som partiledare misslyckades han att få med sig sitt parti på en sammanslagning med folkpartiet. I valet 1976 lyckades han däremot med hjälp av sitt motstånd till kärnkraft medverka till att bryta ett 44 år långt socialdemokratiskt maktinnehav. Men hans tid som statsminister blev inte lätt. Lågkonjunkturen under 70-talet förde med sig nedskärningar. Dessutom rådde det stor oenighet om kärnkraften med de övriga borgerliga partierna. Följden blev att regeringen sprack efter bara två år. Efter valet 1979 kom Fälldin dock tillbaka med en ny trepartiregering. Den sprack i sin tur 1981 när centerpartiet och folkpartiet gjorde upp med socialdemokraterna om skattepolitiken utan moderaternas medverkan. Men Fälldin fortsatte att regera med folkpartiet fram till 1982 då socialdemokraterna vann riksdagsvalet. Efter flera valnederlag avsattes han som partiledare 1985.

Ola Ullsten (1931-) När den borgerliga trepartiregeringen sprack 1978 bildade Ola Ullsten med passivt stöd av socialdemokraterna en helt folkpartistisk regering. Med bara 39 av 349 riksdagsmandat lyckades inte Ullstens regering åstadkomma mycket och efter valet 1979 tog en ny borgerlig trepartiregering ledd av Thorbjörn Fälldin vid.

Ingvar Carlsson (1934-) växte upp i ett arbetarhem i Borås. Efter ha tagit en pol. mag. i Lunds universitet 1958 blev han sekreterare i stadsrådsberedningen. 1961-1967 var han även ordförande i SSU. När Olof Palme blev statsminister kom Ingvar Carlsson in i regeringen som utbildningsminister. Flera ministerposter följde och när Olof Palme mördades 1986 valdes Ingvar Carlsson till statsminister. Tack vare sin mångåriga erfarenhet av regeringsarbete, en pragmatiskt inställning och inte minst sitt rykte om hederlighet vann han respekt även utanför sitt parti. Men då den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet bröt ut 1990 fick han svårigheter. Och i valet 1991 råkade han ut för socialdemokratins dittills värsta nederlag sedan 1928. Han kom dock starkt tillbaka i valet 1994 och bildade sin andra regering, efter en tid med stöd från centern. Till hans framgångar kan också EU-medlemskapet 1995 räknas. 1996 avgick han frivilligt.

Carl Bildt (1949-) inledde sin politiska karriär som ordförande i Fria moderata studentförbundet 1973-74. Han ingick i staberna till de borgerliga regeringarna 1976-82 och 1986 blev Carl Bildt partiledare över moderaterna. Han blev sedan den förste statsministern från ett högerparti sedan 1930 när de borgerliga partierna vann valet 1991. Sverige genomled just då den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet och regeringen ådrog sig missnöje på grund av de nedskärningar som den genomförde. Det stod tidigt klart i opinionsundersökningarna att de skulle förlora valet 1994, vilket också skedde. Carl Bildts viktigaste insatser som statsminister var att EU-förhandlingarna slutfördes och att den höga inflationen bekämpades. Efter valnederlaget fortsatte Bildt som partiledare fram till 1999 trots att han under större delen av den tiden var fredsmäklare i Bosnien. Efter den borgerliga valsegern 2006 gjorde han en politisk comeback och blev utrikesminister.

Göran Persson (1949-) växte upp i ett arbetarhem i Vingåker i Södermanland. Han inledde sin politiska karriär 1971 som ombudsman i SSU och engagerade sig i  som kommunpolitiken i Katrinholm. 1979 blev han invald i riksdagen men återvände till Katrineholm 1985 som socialdemokratiskt kommunalråd. Göran Perssons genombrott i rikspolitiken kom 1989 då han blev skolminister. Efter valförlusten 1991 blev han socialdemokraternas ekonomiske talesman och när de återkom till makten 1994 var han under två år finansminister. På båda ministersposterna visade han sig vara en handlingskraftig beslutsfattare. När Ingvar Carlsson meddelade sin avgång var egentligen Mona Sahlin den tilltänkte efterträdaren. Men på grund av Tobleroneskandalen blev istället Göran Persson 1996 vald till partiledare och statsminister. De första åren som statsminister hade han svag ställning på grund av olyckliga utrikespolitiska uttalanden och att många uppfattade honom som en otrevlig person på grund av hans ledarstil. Han växte dock efterhand in i rollen som statsminister och blev alltmer respekterad, om än inte älskad. Som finansminister och sedan statsminister har Göran Persson en stor del av äran att statsfinanserna sanerades under andra halvan av 90-talet. Fram till valet 1998 skedde detta genom ett samarbete mellan socialdemokraterna centerpartiet, men båda partierna gick kraftigt bakåt i valet och Göran Persson var därefter hänvisad till ett regeringssamarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Den goda ekonomin ledde till att han fick förnyat förtroende att leda landet i valet 2002. Perssons var som statsminister en mycket stark och handlingskraftig ledare, vilket ledde till att regeringschefens makt i förhållande till både riksdagen och partiet ökade under hans tid. Detta tillsammans med en påtaglig brist på visioner och nytänkande väckte kritik både inom och utom det socialdemokratiska partiet. När sedan arbetslösheten inte gick ner trots långvarig högkonjunktur lyckades de borgerliga partierna, som aldrig tidigare hade uppträtt mer samordnat, vinna valet 2006. Socialdemokraterna gjorde då sitt sämsta val sedan 1920 och Göran Persson meddelade på valnatten sin avgång som socialdemokratisk partiledare.

Inför riksdagsvalet 2002 satte landets professorer i statsvetenskap betyg på alla arton statsministrar sedan det demokratiska genombrottet 1917. På en skala från ett till fem placerade sig statsministrarna som följer:


Per Albin Hansson
Tage Erlander
Nils Edén
Göran Persson
Hjalmar Branting
Olof Palme
Arvid Lindman
Ingvar Carlsson
Carl Bildt
Carl Gustaf Ekman
Thorbjörn Fälldin
Rickard Sandler
Ernst Trygger
Felix Hamrin
Axel Pehrsson-Bramstorp
Ola Ullsten
Louis De Geer
Oscar von Sydow

Genomsnitt
4,4
4,3
4,3
3,8
3,7
3,3
3,2
3,1
3,0
2,8
2,7
2,7
2,7
2,2
2,0
2,0
1,9
1,8

Tillbaka till början av sidan