|
Från de isländska sagorna känner vi till mycket om Olof Skötkonungs krig
mot norrmännen och från Adam av Bremen har vi en notis om ett krig mot den
danske kungen Sven Tveskägg. Från fynd i marken av privatpersoner och
arkeologer har vi fått kunskap om Olof Skötkonung myntprägling. Inga av
dessa insatser kan dock sägas ha haft stor betydelse för eftervärlden. De
erövringar Olof gjorde i Norge blev inte långlivade och myntpräglingen höll
en mycket låg kvalité efter år 1000 för att sedan upphöra helt under sonen
Anund Jakobs regeringstid. Det verkligt betydelsefulla som Olof Skötkonung
gjorde och som än idag har satt stora spår i det svenska samhället var hans
insatser för att
sprida kristendomen i Sverige.
Den främsta källan till den kristna missionen i Sverige är
Adam av Bremen, vilket dock är problematiskt eftersom han företrädde den
tyska kyrkans mission. Det mesta tyder på att det främst var engelska
missionärer som kristnade Sverige. Senare helgonlegender och liturgisk
litteratur visar på ett stort engelskt inflytande medan det tyska är
obetydligt. Det var dock ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen som fram till
1103 var ansvarig för uppbyggnaden av den kyrkliga organisationen i
Skandinavien. Och det var tyskar som Rimbert och Adam av Bremen som skrev ner den
kristna missionens historia i Skandinavien. Engelska missionärer förbigås
med tystnad eller med ogillande i dessa historikers verk och det är lätt att
göra misstaget att tolka framväxten av biskopsstift som ett tecken på
spridningen av kristendomen. Hamburgstiftets starka koppling till den
tysk-romerske kejsaren gjorde dock att de skandinaviska kungarna favoriserade
engelska missionärer för att undvika risken att förvandlas till tyska vasaller,
vilket de danska kungarna tidvis var.
Olof Skötkonungs dop
Olof Skötkonung var inte den förste svenske kung som lät döpa sig, för det
hade hans far Erik Segersäll gjort, men Olof var den förste sveakung
som förblev kristen till sin död. Hur, när och var Olof blev döpt är dock
mycket osäkert. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha
döpts år 1008 i Husaby källa i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid
som blev Skaras förste biskop. Men källäget är problematiskt och det finns inte
mindre än fem olika versioner av hur det gick till när Olof Skötkonung
döptes. Det
är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte
Olof Skötkonung vid Kinnekulle (där Husaby källa ligger). Sigfridslegenden har troligen
använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i
en kortfattad notis berättar hur dopet gick till:
Olof Skötkonung var den förste kung som var
kristen i Sverige. Han var döpt av biskop Sigfrid i den källa som ligger vid
Husaby och heter Birgitta. Och han skänkte genast hela byn till stavs och
stols.
Problemet med Sigfridslegenden är att den är en tendensiös källa
som är avsedd att framställa Sveriges yngsta stift (Växjö
stift) som det äldsta. Alla uppgifter som går att kontrollera har också
visat sig vara felaktiga. Enligt legenden var Sigfrid från början ärkebiskop
av York trots att någon sådan ärkebiskop med det namnet aldrig har
existerat. Inte heller har det funnits någon engelsk kung vid namn Mildred som
påstås ha skickat honom till Sverige. Dessutom var Sigfrid aldrig biskop av Skara,
för enligt Adam av Bremen ska det istället
ha varit Thurgot som inrättade Skara stift omkring 1013.
Adam ger i sin skildring intrycket att Olof Skötkonung lät Skarabiskopen Thurgot döpa sina söner tillsammans med drottningen och sitt folk. Däremot
nämner Adam ingenting om hur Olof Skötkonung döptes, vilket leder till
antagandet att det bör ha skett tidigare samt ha utförts av en engelsk
missionär och inte av en representant från Hamburg-stiftet (vars historia
Adam skrev). Adams uppgifter är dessutom så vaga att man lätt kan misstänka
att även Olofs familj döptes utan inblandning från Hamburgstiftet. Den
danske historieskrivaren Saxo Grammaticus pekade ut en engelsk missionär vid
namn Bernhard som var verksam i Skåne som den som döpte sveakungen.
Men han anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019
och det bedöms som alldeles för sent för att han ska komma ifråga.
Den isländske sagoförfattaren Gunnlaug Leifsson uppger i sin biografi om
Olav Tryggvason att det var dennes engelske hirdbiskop Jon Sigurd som döpte Olof Skötkonung.
Beskrivningen är mycket lik Sigfridslegenden och låter även Jon Sigurd vara
verksam i Värend och bli begravd där. Men sagan är tendensiös på så sätt att
den vill framställa Olav Tryggvason som ett helgon och ge honom äran för
kristnandet av fler länder än bara Norge. Enligt Adam av Bremen hette Olav
Tryggvasons främste biskop Johannes medan det var efterträdaren Olav den
helige som hade en biskop vid namn Sigurd. Förmodligen har Gunnlaug Leifsson
kombinerat de två hirdbiskoparna till en person så att den kan använda
Sigfridslegenden i en fantasifull helgonbiografi över Olav Tryggvason.
Det enda som de ovannämnda källorna alltså är helt entydiga om är att den
som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Eftersom Saxo inte
nämner några detaljer kring dopet och Gunnlaug Leifsson inte avviker
nämnvärt från Sigfridslegenden har
det därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika
Sigfridslegenden. Det är endast Sigfridslegenden som anger platsen för dopet, det vill säga Kinnekulle i
Västergötland, preciserat till Husaby källa av Västgötalagens kungalängd.
Årtalet 1008 som så ofta nämns i dessa sammanhang kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Den
samtida missionsbiskopen Bruno av Querfurt som var verksam i flera
östeuropeiska länder berättade i ett brev att han hade skickat en biskop
till "suigerna" och att denne hade döpt deras furste (seniorem
suigurum) vars hustru redan var kristen. Dessutom ska även tusen personer
och sju socknar (plebes) ha döpts. Ifall denna furste var Olof
Skötkonung borde det innebära att en tysk missionär hade döpt honom. Men det
har ifrågasatts ifall suigerna verkligen var svear och inte någon okänd
slavisk stam. Svear var trots allt ett välkänt folk som i latinsk text
vanligen benämndes som "sueones". Dessutom borde Olof Skötkonungs titel ha
varit rex (kung) och inte senior.
En betydligt mer intressant uppgift återfinns i den Anglosaxiska
krönikan. Enligt denna skulle en vikingaflotta ledd av kungarna "Olaf och
Swein" ha angripit London hösten 994 och härjat i sydöstra England.
Plundringarna avbröts när den engelske kungen gick med på att betala
danagäld och senare övertalades "Olaf" att döpa sig i närvaro av den
engelske kungen samt biskoparna
Ælfheah och Sigeric vid Andover i Hampshire.
Den sistnämnde var ärkebiskop av Canterbury och förmodligen den som utförde
dopet. Namnet är påfallande likt den ärkebiskop Sigfrid av York som
figurerar i Sigfridslegenden. Traditionellt har krönikans Olaf tolkats som
den blivande norske kungen Olav Tryggvason men tolkar man det som Olof
Skötkonung får man betydligt mindre problem med att kombinera det med uppgifter
från andra källor. Dessutom ger det en bra förklaring till varför engelsmän i
mitten av 990-talet börjar prägla mynt med kristna motiv i Olof Skötkonungs
namn i Sigtuna Läs mer om detta på sidan Vikingatåg och dop i England.
Kristnandet
Här nedan följer det textavsnitt där Adam av Bremen
skildrar Olof Skötkonungs insatser för kristendomen. Det är den enda
skriftliga information vi har om kristnandet i Sverige under Olof
Skötkonungs regeringstid (bortsett från den opålitliga Sigfridslegenden). Det första stycket
behandlar även den kris då han hotades med avsättning som sveakung och som redovisas
i huvudartikeln. (Adams "förste Olof" är Olav Haraldsson)
Den andre Olof sägs ha utmärkt sig för en
lika stor kärlek till religionen i Sverige. I sin avsikt att omvända sina
undersåtar till kristendomen lade han ned stor möda på att riva det hedniska
Uppsalatemplet, beläget mitt i svearnas land. Hedningarna, som med rädsla
såg hans avsikter, sägs ha träffat ett avtal med sin kung av den innebörden,
att om han själv ville vara kristen fick han utöva sina kungliga
befogenheter i det landskap i Sverige som han själv föredrog.
När han där grundade en kyrka och införde kristen gudstjänst, fick han
emellertid inte med våld tvinga någon invånare att avsäga sig dyrkan av sina
gudar, för så vitt denne inte självmant önskade omvända sig till Kristus.
Kungen, som var nöjd med denna överenskommelse, grundade en kyrka åt Gud
samt inrättade ett biskopssäte i västra Götalandet, som ligger närmast
danerna och nordmännen. Det är det stora samhället Skara, för vilket, på den
mycket fromme kung Olofs begäran, ärkebiskop Unwan vigde Thurgot som den
förste biskopen. Denne man skötte energiskt sin mission bland hedningarna.
Genom sin verksamhet vann han de två namnkunniga götiska folkstammarna för
Kristus. Under förmedling av denne biskop sände kung Olof ofantliga gåvor
till ärkebiskop Unwan.
Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät
han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk.
Vad Adam antyder är att den del av riket som Olof Skötkonung fick behålla
av svearna och där han "grundade en kyrka åt Gud och inrättade ett
biskopssäte" var Västergötland. Troligen har Adam missuppfattat kronologin eftersom
Skara stift inrättades omkring 1013 när Olof fortfarande var oomstridd kung av
Sverige. Adams uppgifter är överhuvudtaget mycket osäkra och risken är stor
att han har missuppfattat hela händelseförloppet. Uppgifter från Snorre
Sturlasson tyder på att riksdelningen planerades men aldrig genomfördes.
Men om Adam av Bremens uppgifter är osäkra så är det ingenting jämfört
med dem som finns i Sigfridslegenden. Författarna till de medeltida
helgonlegenderna är nämligen i regel mycket tendensiösa och de hade litet om
ens något intresse av att skildra verklig historia. Legenden berättar att
Sigfrid var ärkebiskop av York och att han skickades till Sverige av
Englands kung Mildred efter att Olof Skötkonung hade bett om en kristen
lärare. Via Danmark kom han till Småland där han kristnade Värend och
grundade en kyrka innan han begav sig till Västergötland för att döpa Olof
Skötkonung. Hans tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman stannade dock
kvar i Växjö där de sedan blev mördade och när Olof Skötkonung hörde talas
om detta ingrep han med kraft:
Med stor makt
kom sedan konungen, som förut nämnts, till Värend. Efter konungslig rätt
dömde han mördarna och deras rådgivare. När allmogen hörde, vad dom konungen
fällt, förfärades alla skyldige och ville gärna blidka hans vredeshåg och
hopsamlade i landskapet gods och penningar, så mycket det kunde betala. Då
silvret och penningarna lagts fram för konungen, kallade han till sig Guds
tjänare och sade till honom dessa ord: "Du, som är Gudi kär och Guds man,
och som mycken orätt vederfarits därigenom, att dina systersöner mot lag och
rätt bragts om livet, din ära vilja vi nu återupprätta med detta silver och
dessa penningar, som du får uppbära".
De böter som Olof Skötkonung samlade in donerades alltså till den kyrka
som Sigfrid hade grundat i Växjö. Men för att återgå till verkligheten så
skrevs Sigfridslegenden ned omkring 1200 för att ge stöd åt Växjö stifts
anspråk på att vara Sveriges äldsta trots att det bröt sig ut ur Linköpings
stift så sent som omkring 1170. Som nämnts ovan är den riktige Sigfrid
troligen identisk med ärkebiskop Sigeric av Canterbury som visserligen döpte
en kung vid namn Olof år 994 men som aldrig satte sin fot på svensk mark. Skara stift Som redan har nämnts tillät Olof Skötkonung
att Sveriges första biskopssäte inrättades i Skara, en händelse som något
osäkert kan dateras till år 1013.
I det tidigare blockcitatet från Adam av Bremens verk framgår det att Skara stifts förste biskop (Thurgot)
vigdes av ärkebiskop Unwan. Denne hade i sin tur blivit Hamburg-Bremens
ärkebiskop år 1013, vilket borde innebära att Skara stift inte kan ha
grundats tidigare. Historieskrivaren Thietmar av Merseburg nämner dock
Thurgot som biskop redan i samband med Unwans invigning som ärkebiskop den 2
februari 1013. Källorna motsäger alltså varandra såvida Thurgot inte var
biskop över något annat stift tidigare, vilken dock ingen källa nämner
någonting om. Även om man kan tycka att Hamburgskyrkans officielle
historiker borde ha bättre koll så har Thietmar av Merseburg fördelen av att
vara samtida med händelserna som beskrivs. Thietmar avled 1018, femtio år
innan Adam började skriva sitt historieverk.
Enligt Adam av Bremen hade Olof Skötkonung uttryckligen bett ärkebiskopen av
Hamburg-Bremen om att få en biskop sänd till Skara. Denna upplysning låter
dock inte särskilt trolig med tanke på hur tendensiös Adam av Bremen brukar
vara i dessa fall samt att Olof av allt att döma hade döpts av en engelsk
biskop och låtit engelska myntmästare prägla mynt med kristna mynt.
Varför skulle Olof Skötkonung plötsligt vända sig till Hamburgstiftet som i
likhet med Magdeburgstiftet var den tyskromerske kejsarens redskap för att
utöva inflytande i sina grannländer? En möjlig förklaring är att kejsaren hade
varit pådrivande och på något sätt lyckats få sveakungen att acceptera
Hamburgstiftets närvaro. Även påven kan ha utövat påtryckningar eftersom
denne hade gjort Hamburgstiftet ansvarig för den kristna organisationen i de
skandinaviska länderna. Att den tyske biskopen inte placerades i Sigtuna,
som tycks ha varit en kristen stad redan vid dess grundläggande på 970-talet,
utan istället hamnade i det relativt perifera Västergötland kan ses som ett
tecken på att kungen fortfarande föredrog engelska missionärer. Mer direkta
bevis på detta förhållande har vi från sonen Emund den gamles regeringstid
(ca 1050-1060) då en engelsk missionär i Sigtuna vid namn Osmund kallade sig
för ärkebiskop av Sverige och med kungens stöd skickade tillbaka de präster
från Hamburgstiftet som hade försökt missionera i Mälardalen. Det dröjde
till efterträdaren Stenkils regeringstid innan Hamburgstiftet tilläts verka
i den delen av Sverige och Sigtuna kunde bli säte för en tysk biskop.
Adam av Bremen tycks däremot luta mot förklaringen att Skara blev biskopssäte
eftersom Olof Skötkonung hade blivit fråntagen sina kungliga
rättigheter av svearna och därför enbart regerade över Västergötland vars
främsta ort var Skara. Detta stämmer dock inte på någon punkt överens med
den detaljerade bild av samma händelseförlopp som vi har fått av Snorre
Sturlasson. Troligen har Adam av Bremen dragit sina egna slutsatser utifrån
mycket vaga upplysningar om Sveriges historia, eller så har han även på
denna punkt medvetet förskönat Hamburgstiftets historia.
En vanlig förklaring till att just Skara valdes att bli biskopssäte är
att Västergötland vid denna tid var det mest kristna landskapet i Sverige.
Adam av Bremen påstår visserligen att landskapet kristnades av
biskop Thurgot, men arkeologiska belägg visar att
kristnandet genomfördes redan under andra halvan av 900-talet. Mälardalen
var dock inte helt och hållet hedniskt utan det fanns flera kristna områden
som exempelvis den redan nämnda handelsstaden Sigtuna. Ett starkare skäl för att
välja Skara var det faktum att Västergötland fungerade
som de kristna prästernas inkörsport till Sverige. Resor över Östersjön
undveks nämligen av Hamburgstiftets präster på grund av det omfattande
sjöröveriet och man valde därför den omständliga landvägen längs nuvarande
Sveriges västkust och sedan genom Väster- och Östergötland för att ta sig
till Mälardalen (även de djupa skogarna Tiveden och Kolmården var farliga).
I det ovannämnda citatet från
västgötalagens kungalängd framgår att Olof Skötkonung ska ha gjort
en viktig donation till Skara stift ("stavs och stols") i
form av byn Husaby. Märkligt nog nämner inte Adam av Bremen detta i sitt
verk. Det har därför hävdats att frasen i Västgötalagens kungalängd är en
historieförfalskning från 1200-talet som syftade till att legitimera Skara
stifts innehav av mark som tidigare hade varit kunglig. Under medeltiden var
förfalskningar ett vanligt sätt att försvara såväl äkta som falska anspråk
på mark. Det mest kända exemplet på detta är påvarnas försök att med stöd av ett
förfalskat dokument hävda att Kyrkostaten var självständigt och inte lydde
under kejsaren.
Åter till huvudartikeln eller läs de andra fördjupningsartiklarna:
Läs även om sönerna och efterträdarna
Anund Jakob och
Emund den gamle.
|
