Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Olof Skötkonung och kristnandet

Från de isländska sagorna känner vi till mycket om Olof Skötkonungs krig mot norrmännen och från Adam av Bremen har vi en notis om ett krig mot den danske kungen Sven Tveskägg. Från fynd i marken av privatpersoner och arkeologer har vi fått kunskap om Olof Skötkonung myntprägling. Inga av dessa insatser kan dock sägas ha haft stor betydelse för eftervärlden. De erövringar Olof gjorde i Norge blev inte långlivade och myntpräglingen höll en mycket låg kvalité efter år 1000 för att sedan upphöra helt under sonen Anund Jakobs regeringstid. Det verkligt betydelsefulla som Olof Skötkonung gjorde och som än idag har satt stora spår i det svenska samhället var hans insatser för att sprida kristendomen i Sverige.

Den främsta källan till den kristna missionen i Sverige är Adam av Bremen, vilket dock är problematiskt eftersom han företrädde den tyska kyrkans mission. Det mesta tyder på att det främst var engelska missionärer som kristnade Sverige. Senare helgonlegender och liturgisk litteratur visar på ett stort engelskt inflytande medan det tyska är obetydligt. Det var dock ärkebiskoparna av Hamburg-Bremen som fram till 1103 var ansvarig för uppbyggnaden av den kyrkliga organisationen i Skandinavien. Och det var tyskar som Rimbert och Adam av Bremen som skrev ner den kristna missionens historia i Skandinavien. Engelska missionärer förbigås med tystnad eller med ogillande i dessa historikers verk och det är lätt att göra misstaget att tolka framväxten av biskopsstift som ett tecken på spridningen av kristendomen. Hamburgstiftets starka koppling till den tysk-romerske kejsaren gjorde dock att de skandinaviska kungarna favoriserade engelska missionärer för att undvika risken att förvandlas till tyska vasaller, vilket de danska kungarna tidvis var.

Olof Skötkonungs dop

Olof Skötkonung var inte den förste svenske kung som lät döpa sig, för det hade hans far Erik Segersäll gjort, men Olof var den förste sveakung som förblev kristen till sin död. Hur, när och var Olof blev döpt är dock mycket osäkert. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som blev Skaras förste biskop. Men källäget är problematiskt och det finns inte mindre än fem olika versioner av hur det gick till när Olof Skötkonung döptes. Det är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte Olof Skötkonung vid Kinnekulle (där Husaby källa ligger). Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till:

Olof Skötkonung var den förste kung som var kristen i Sverige. Han var döpt av biskop Sigfrid i den källa som ligger vid Husaby och heter Birgitta. Och han skänkte genast hela byn till stavs och stols.

Problemet med Sigfridslegenden är att den är en tendensiös källa som är avsedd att framställa Sveriges yngsta stift (Växjö stift) som det äldsta. Alla uppgifter som går att kontrollera har också visat sig vara felaktiga. Enligt legenden var Sigfrid från början ärkebiskop av York trots att någon sådan ärkebiskop med det namnet aldrig har existerat. Inte heller har det funnits någon engelsk kung vid namn Mildred som påstås ha skickat honom till Sverige. Dessutom var Sigfrid aldrig biskop av Skara, för enligt Adam av Bremen ska det istället ha varit Thurgot som inrättade Skara stift omkring 1013.

Adam ger i sin skildring intrycket att Olof Skötkonung lät Skarabiskopen Thurgot döpa sina söner tillsammans med drottningen och sitt folk. Däremot nämner Adam ingenting om hur Olof Skötkonung döptes, vilket leder till antagandet att det bör ha skett tidigare samt ha utförts av en engelsk missionär och inte av en representant från Hamburg-stiftet (vars historia Adam skrev). Adams uppgifter är dessutom så vaga att man lätt kan misstänka att även Olofs familj döptes utan inblandning från Hamburgstiftet. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus pekade ut en engelsk missionär vid namn Bernhard som var verksam i Skåne som den som döpte sveakungen. Men han anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019 och det bedöms som alldeles för sent för att han ska komma ifråga.

Den isländske sagoförfattaren Gunnlaug Leifsson uppger i sin biografi om Olav Tryggvason att det var dennes engelske hirdbiskop Jon Sigurd som döpte Olof Skötkonung. Beskrivningen är mycket lik Sigfridslegenden och låter även Jon Sigurd vara verksam i Värend och bli begravd där. Men sagan är tendensiös på så sätt att den vill framställa Olav Tryggvason som ett helgon och ge honom äran för kristnandet av fler länder än bara Norge. Enligt Adam av Bremen hette Olav Tryggvasons främste biskop Johannes medan det var efterträdaren Olav den helige som hade en biskop vid namn Sigurd. Förmodligen har Gunnlaug Leifsson kombinerat de två hirdbiskoparna till en person så att den kan använda Sigfridslegenden i en fantasifull helgonbiografi över Olav Tryggvason.

Det enda som de ovannämnda källorna alltså är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Eftersom Saxo inte nämner några detaljer kring dopet och Gunnlaug Leifsson inte avviker nämnvärt från Sigfridslegenden har det därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden. Det är endast Sigfridslegenden som anger platsen för dopet, det vill säga Kinnekulle i Västergötland, preciserat till Husaby källa av Västgötalagens kungalängd.

Årtalet 1008 som så ofta nämns i dessa sammanhang kommer däremot från en helt annan källa än de ovannämnda. Den samtida missionsbiskopen Bruno av Querfurt som var verksam i flera östeuropeiska länder berättade i ett brev att han hade skickat en biskop till "suigerna" och att denne hade döpt deras furste (seniorem suigurum) vars hustru redan var kristen. Dessutom ska även tusen personer och sju socknar (plebes) ha döpts. Ifall denna furste var Olof Skötkonung borde det innebära att en tysk missionär hade döpt honom. Men det har ifrågasatts ifall suigerna verkligen var svear och inte någon okänd slavisk stam. Svear var trots allt ett välkänt folk som i latinsk text vanligen benämndes som "sueones". Dessutom borde Olof Skötkonungs titel ha varit rex (kung) och inte senior.

En betydligt mer intressant uppgift återfinns i den Anglosaxiska krönikan. Enligt denna skulle en vikingaflotta ledd av kungarna "Olaf och Swein" ha angripit London hösten 994 och härjat i sydöstra England. Plundringarna avbröts när den engelske kungen gick med på att betala danagäld och senare övertalades "Olaf" att döpa sig i närvaro av den engelske kungen samt biskoparna Ælfheah och Sigeric vid Andover i Hampshire. Den sistnämnde var ärkebiskop av Canterbury och förmodligen den som utförde dopet. Namnet är påfallande likt den ärkebiskop Sigfrid av York som figurerar i Sigfridslegenden. Traditionellt har krönikans Olaf tolkats som den blivande norske kungen Olav Tryggvason men tolkar man det som Olof Skötkonung får man betydligt mindre problem med att kombinera det med uppgifter från andra källor. Dessutom ger det en bra förklaring till varför engelsmän i mitten av 990-talet börjar prägla mynt med kristna motiv i Olof Skötkonungs namn i Sigtuna  Läs mer om detta på sidan Vikingatåg och dop i England.

Kristnandet

Här nedan följer det textavsnitt där Adam av Bremen skildrar Olof Skötkonungs insatser för kristendomen. Det är den enda skriftliga information vi har om kristnandet i Sverige under Olof Skötkonungs regeringstid (bortsett från den opålitliga Sigfridslegenden). Det första stycket behandlar även den kris då han hotades med avsättning som sveakung och som redovisas i huvudartikeln. (Adams "förste Olof" är Olav Haraldsson)

Den andre Olof sägs ha utmärkt sig för en lika stor kärlek till religionen i Sverige. I sin avsikt att omvända sina undersåtar till kristendomen lade han ned stor möda på att riva det hedniska Uppsalatemplet, beläget mitt i svearnas land. Hedningarna, som med rädsla såg hans avsikter, sägs ha träffat ett avtal med sin kung av den innebörden, att om han själv ville vara kristen fick han utöva sina kungliga befogenheter i det landskap i Sverige som han själv föredrog. När han där grundade en kyrka och införde kristen gudstjänst, fick han emellertid inte med våld tvinga någon invånare att avsäga sig dyrkan av sina gudar, för så vitt denne inte självmant önskade omvända sig till Kristus. Kungen, som var nöjd med denna överenskommelse, grundade en kyrka åt Gud samt inrättade ett biskopssäte i västra Götalandet, som ligger närmast danerna och nordmännen. Det är det stora samhället Skara, för vilket, på den mycket fromme kung Olofs begäran, ärkebiskop Unwan vigde Thurgot som den förste biskopen. Denne man skötte energiskt sin mission bland hedningarna. Genom sin verksamhet vann han de två namnkunniga götiska folkstammarna för Kristus. Under förmedling av denne biskop sände kung Olof ofantliga gåvor till ärkebiskop Unwan.

Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk.

Vad Adam antyder är att den del av riket som Olof Skötkonung fick behålla av svearna och där han "grundade en kyrka åt Gud och inrättade ett biskopssäte" var Västergötland. Troligen har Adam missuppfattat kronologin eftersom Skara stift inrättades omkring 1013 när Olof fortfarande var oomstridd kung av Sverige. Adams uppgifter är överhuvudtaget mycket osäkra och risken är stor att han har missuppfattat hela händelseförloppet. Uppgifter från Snorre Sturlasson tyder på att riksdelningen planerades men aldrig genomfördes.

Men om Adam av Bremens uppgifter är osäkra så är det ingenting jämfört med dem som finns i Sigfridslegenden. Författarna till de medeltida helgonlegenderna är nämligen i regel mycket tendensiösa och de hade litet om ens något intresse av att skildra verklig historia. Legenden berättar att Sigfrid var ärkebiskop av York och att han skickades till Sverige av Englands kung Mildred efter att Olof Skötkonung hade bett om en kristen lärare. Via Danmark kom han till Småland där han kristnade Värend och grundade en kyrka innan han begav sig till Västergötland för att döpa Olof Skötkonung. Hans tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman stannade dock kvar i Växjö där de sedan blev mördade och när Olof Skötkonung hörde talas om detta ingrep han med kraft:

Med stor makt kom sedan konungen, som förut nämnts, till Värend. Efter konungslig rätt dömde han mördarna och deras rådgivare. När allmogen hörde, vad dom konungen fällt, förfärades alla skyldige och ville gärna blidka hans vredeshåg och hopsamlade i landskapet gods och penningar, så mycket det kunde betala. Då silvret och penningarna lagts fram för konungen, kallade han till sig Guds tjänare och sade till honom dessa ord: "Du, som är Gudi kär och Guds man, och som mycken orätt vederfarits därigenom, att dina systersöner mot lag och rätt bragts om livet, din ära vilja vi nu återupprätta med detta silver och dessa penningar, som du får uppbära".

De böter som Olof Skötkonung samlade in donerades alltså till den kyrka som Sigfrid hade grundat i Växjö. Men för att återgå till verkligheten så skrevs Sigfridslegenden ned omkring 1200 för att ge stöd åt Växjö stifts anspråk på att vara Sveriges äldsta trots att det bröt sig ut ur Linköpings stift så sent som omkring 1170. Som nämnts ovan är den riktige Sigfrid troligen identisk med ärkebiskop Sigeric av Canterbury som visserligen döpte en kung vid namn Olof år 994 men som aldrig satte sin fot på svensk mark.

Skara stift

Som redan har nämnts tillät Olof Skötkonung att Sveriges första biskopssäte inrättades i Skara, en händelse som något osäkert kan dateras till år 1013. I det tidigare blockcitatet från Adam av Bremens verk framgår det att Skara stifts förste biskop (Thurgot) vigdes av ärkebiskop Unwan. Denne hade i sin tur blivit Hamburg-Bremens ärkebiskop år 1013, vilket borde innebära att Skara stift inte kan ha grundats tidigare. Historieskrivaren Thietmar av Merseburg nämner dock Thurgot som biskop redan i samband med Unwans invigning som ärkebiskop den 2 februari 1013. Källorna motsäger alltså varandra såvida Thurgot inte var biskop över något annat stift tidigare, vilken dock ingen källa nämner någonting om. Även om man kan tycka att Hamburgskyrkans officielle historiker borde ha bättre koll så har Thietmar av Merseburg fördelen av att vara samtida med händelserna som beskrivs. Thietmar avled 1018, femtio år innan Adam började skriva sitt historieverk.

Enligt Adam av Bremen hade Olof Skötkonung uttryckligen bett ärkebiskopen av Hamburg-Bremen om att få en biskop sänd till Skara. Denna upplysning låter dock inte särskilt trolig med tanke på hur tendensiös Adam av Bremen brukar vara i dessa fall samt att Olof av allt att döma hade döpts av en engelsk biskop och låtit engelska myntmästare prägla mynt med kristna mynt. Varför skulle Olof Skötkonung plötsligt vända sig till Hamburgstiftet som i likhet med Magdeburgstiftet var den tyskromerske kejsarens redskap för att utöva inflytande i sina grannländer? En möjlig förklaring är kejsaren hade varit pådrivande och på något sätt lyckats få sveakungen att acceptera Hamburgstiftets närvaro. Även påven kan ha utövat påtryckningar eftersom denne hade gjort Hamburgstiftet ansvarig för den kristna organisationen i de skandinaviska länderna. Att den tyske biskopen inte placerades i Sigtuna, som tycks ha varit en kristen stad redan vid dess grundläggande på 970-talet, utan istället hamnade i det relativt perifera Västergötland kan ses som ett tecken på att kungen fortfarande föredrog engelska missionärer. Mer direkta bevis på detta förhållande har vi från sonen Emund den gamles regeringstid (ca 1050-1060) då en engelsk missionär i Sigtuna vid namn Osmund kallade sig för ärkebiskop av Sverige och med kungens stöd skickade tillbaka de präster från Hamburgstiftet som hade försökt missionera i Mälardalen. Det dröjde till efterträdaren Stenkils regeringstid innan Hamburgstiftet tilläts verka i den delen av Sverige och Sigtuna kunde bli säte för en tysk biskop.

Adam av Bremen tycks däremot luta mot förklaringen att Skara blev biskopssäte eftersom Olof Skötkonung hade blivit fråntagen sina kungliga rättigheter av svearna och därför enbart regerade över Västergötland vars främsta ort var Skara. Detta stämmer dock inte på någon punkt överens med den detaljerade bild av samma händelseförlopp som vi har fått av Snorre Sturlasson. Troligen har Adam av Bremen dragit sina egna slutsatser utifrån mycket vaga upplysningar om Sveriges historia, eller så har han även på denna punkt medvetet förskönat Hamburgstiftets historia.

En vanlig förklaring till att just Skara valdes att bli biskopssäte är att Västergötland vid denna tid var det mest kristna landskapet i Sverige. Adam av Bremen påstår visserligen att landskapet kristnades av biskop Thurgot, men arkeologiska belägg visar att kristnandet genomfördes redan under andra halvan av 900-talet. Mälardalen var dock inte helt och hållet hedniskt utan det fanns flera kristna områden som exempelvis den redan nämnda handelsstaden Sigtuna. Ett starkare skäl för att välja Skara var det faktum att Västergötland fungerade som de kristna prästernas inkörsport till Sverige. Resor över Östersjön undveks nämligen av Hamburgstiftets präster på grund av det omfattande sjöröveriet och man valde därför den omständiga landvägen längs nuvarande Sveriges västkust och sedan genom Väster- och Östergötland för att ta sig till Mälardalen (även de djupa skogarna Tiveden och Kolmården var farliga).

I det ovannämnda citatet från västgötalagens kungalängd framgår att Olof Skötkonung ska ha gjort en viktig donation till Skara stift ("stavs och stols") i form av byn Husaby. Märkligt nog nämner inte Adam av Bremen detta i sitt verk. Det har därför hävdats att frasen i Västgötalagens kungalängd är en historieförfalskning från 1200-talet som syftade till att legitimera Skara stifts innehav av mark som tidigare hade varit kunglig. Under medeltiden var förfalskningar ett vanligt sätt att försvara såväl äkta som falska anspråk på mark. Det mest kända exemplet på detta är påvarnas försök att med stöd av ett förfalskat dokument hävda att Kyrkostaten var självständigt och inte lydde under kejsaren.

Åter till huvudartikeln eller läs de andra fördjupningsartiklarna:

Läs även om sönerna och efterträdarna Anund Jakob och Emund den gamle.
 


Anmärkning

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.