Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän

 
  Kungalängd
 
  Sagokungar
  Gamla kungaätten
  Stenkilska ätten
  Sverkerska ätten
  Erikska ätten
  Folkungaätten
  Unionskungar
  Vasaätten
  Pfalziska ätten
  Hessiska ätten
  Holstein-gottorp
  Ätten Bernadotte

 

 
  Hervararsagan
  Västgötalagen

 

Örjan Martinsson

Myntpräglingen i Sigtuna

Att Olof Skötkonung blev kung någon gång i mitten av 990-talet vet vi genom de mynt som han lät prägla i Sigtuna. Fast även om Olof var den förste svenske kung som lät prägla mynt var hans mynt inte de första som präglades inom dagens svenska gränser. Något tidigare hade nämligen de danska kungarna börjat prägla mynt i Lund. Dessutom hade myntprägling ägt rum i den danska handelsstaden Hedeby sedan början av 800-talet. I likhet med dessa städers mynt präglades Olof Skötkonungs mynt utan årtal. Men genom att man präglade mynt med både en understamp och en överstamp samt att dessa slets ut olika fort och ersattes med andra stampar kan man avgöra hur gamla mynten är i förhållande till varandra. När gömmor med Olofs mynt upptäcktes var de dessutom i regel blandade med utländska mynt som hade årtal och på så sätt kan man ge en ungefärlig datering av de svenska mynten.

Myntpräglingen i Sigtuna inleddes alltså i mitten av 900-talet och verksamheten leddes till en början av engelska myntmästare. Dessa hette Ælfric, Godwine, Leofman, Snelling och Ulfketill. Alla utom Ælfric hade tidigare varit verksamma i York eller Lincoln. Förmodligen hade dessa kommit till Sverige efter det vikingatåg mot England år 994 som Olof Skötkonung sannolikt hade lett tillsammans med Sven Tveskägg och under vilket den engelske kungen förmådde Olof att döpa sig och lova att aldrig återvända som fiende. De myntmästare som Olof tog med sig till Sigtuna präglade de första svenska mynten helt efter engelska förebilder. Vid den här tiden fanns inget egentligt myntsystem i Sverige. Mynt från alla möjliga länder förekom visserligen inom handeln, men dessa mynt behandlades som stycken av silver som ofta delades för att komma upp i rätt silvervikt vid betalningar. Genom att kungen skapade ett monopol på mynt och tvingade alla handelsmän att växla in utländska mynt för att sedan prägla egna mynt som av kungen garanterades ha en bestämd vikt infördes ett myntsystem där mynten fungerade som räknemynt och inte som silverstycken. Väl infört kunde kungen sedan sänka silverhalten och på så sätt få inkomster från myntpräglingen. I England var detta ett faktum och allt tyder på att Olof Skötkonung hade liknande planer för Sverige. Det är dock mycket osäkert ifall han lyckades med detta företag. De skandinaviska mynten utgör bara några få procent av de vikingatida mynt som har upptäckts i Sverige. Ifall Olof Skötkonung lyckades med att skapa ett monopol på präglade mynt lär det bara ha existerat under 990-talet eftersom kvalitén på hans myntverkstad sjönk rejält under de följande decennierna.

Efter 1000 hade alla engelska myntmästare lämnat Sverige och de som därefter präglade mynten var uppenbarligen analfabeter. Inskrifterna på mynten blev alltmer förvirrade, för att inte säga obegripliga, och vikten kom att variera på ett sätt som stred mot själva idén med att prägla mynt. De svenska myntmästarna försökte så gott de kunde att härma de engelska förlagorna, men då de var analfabeter fick det högst oönskade konsekvenser. Till exempel finns det flera inskrifter där Olof beskrivs som REX (= kung) över ANCLO, ANCO eller AIO. Troligen hade myntmästarna försökt härma titeln REX ANGLO som betyder "kung av England". Förhållandena förbättrades när sonen Anund Jakob blev kung på 1020-talet. Men efter ett mellanspel av den danske kungen Knut den store som uppenbarligen ockuperade Sigtuna en tid omkring 1030, mynten hade då inskriften CNUT REX SW (Knut, kung av Sverige), upphörde myntpräglingen i Sigtuna och den skulle inte återupptas förrän under andra halvan av 1100-talet.

Redan från första början hade Olof Skötkonungs mynt kristna motiv och om han då inte redan var döpt (vilket troligen skedde i engelska Andover 994) så måste han ha varit inställd på att göra det vid ett senare tillfälle. För det är knappast troligt att Olof inte skulle ha varit medveten om att hans myntmästare lät prägla mynten med kristna kors och inskrifter som till exempel "in nomine domini" ("i herrens namn").

Innan forskarna blev uppmärksammade på hur dåligt ställt det var i Olof Skötkonungs myntverkstad under 1000-talet tolkade de inskriften SIDEI som en förkortning på "Situne dei", det vill säga "Guds Sigtuna". Sigtuna blev tidigt en kristen stad och hade kanske varit kristet redan från första början när staden grundlades på 970-talet. Forskarna ville därför tolka inskriften på mynten som en anspelning på att Sigtuna stod i motsats till det hedniska Uppsala. Men den troligaste förklaringen är att SIDEI bara är en av många stavningsvarianter på Sigtuna som förekom när myntverkstaden leddes av analfabeter i början på 1000-talet. Andra varianter är: SITUN, SITUEN, SIHT, SIT, STNETE, SIN, SI, STUNE, STUE, STNETEI, ST, SED och S. Vissa mynt har för övrigt inskriften SCEAT vilket skulle kunna ha något samband med Olofs tillnamn Skötkonung.

På senare tid har en mer kontroversiell tolkning av inskrifterna på Olof Skötkonungs mynt tillkommit. Den har riktat in sig på de titlar som Olof hade på sina mynt. I de tidigaste mynten står det nämligen OLAF REX AN SITUN (Olof, kung i Sigtuna) för att senare bli OLAF REX SVEVORUM (Olof, svearnas kung). Med stöd av detta vill vissa hävda att Olof Skötkonung var en främmande erövrare som först lade under sig handelsstaden Sigtuna och senare med denna stad som bas lade under sig resten av Svealand. För att fortsätta på spekulationerna har tanken framförts att Olof Skötkonung rent av tillhörde en västgötsk dynasti som på så sätt erövrade Svealand och blev sveakungar. Detta strider dock mot den samstämmiga bild vi har fått från de skriftliga källorna som beskriver Olof Skötkonung som medlem av en ätt som sedan länge regerat över svearna och som stundom kallas för Uppsalakungar. En mer trolig förklaring till inskrifterna är att de olika titlarna bara var ett utslag av den bristande enhetlighet som snarare var regel än undantag på de svenska mynten. För även sonen Anund Jakob benämndes omväxlande som sveakung eller kung i Sigtuna (REX S eller REX SI).

Anhängare av västgötaskolan har dessutom hävdat att myntpräglingen inte alls ägde rum i dagens Sigtuna utan i en västgötsk ort som numera heter Sätuna. De tar fasta på en avskrift av en påstådd medeltida handling från 1309 som hittades i Häggum och där Sätuna stavades "Situn", vilket är identiskt med en av de latinska stavningsvarianter som förekommer på Sigtunamynten. Stavningsvarianten kan emellertid inte beläggas i medeltida originaldokument där Sätuna år 1311 stavades "Saetuner" och år 1390 "Saetunom". Förleden "sae" betyder "sjö" och det finns inga kända ljudlagar som kan förklara förvandlingen från "si" till "sae", ett enstaka belägg från en mycket sen och osäker källa räcker inte som bevis för denna koppling. Att Adam av Bremen mycket tydligt placerar staden Sigtuna i Svealand tycks inte heller bekymra västgötaskolans lokalpatrioter (och att det finns flera Sätuna i Uppland är förstås helt irrelevant). De ansåg istället att skriftliga källor var värdelösa och att endast arkeologiska utgrävningar kunde ge svar på frågan. Så skedde också, men inte på det sätt som västgötaskolan hade förväntat sig. Arkeologiska utgrävningar vid den påstådda myntverkstaden i västgötska Sätuna upptäckte bara grunden till en ofullbordad ladugård från 1890-talet. Inga upptäckter har gjorts som tyder på att Sätuna har varit något annat än en vanlig bondby. I det riktiga Sigtuna har man däremot vid utgrävningar i början av 1990-talet inte bara upptäckt att staden är äldre än vad man tidigare hade trott (970-talet) utan också en bevarad myntstamp från Olof Skötkonungs tid. Myntstampen är det slutgiltiga beviset för att Olof Skötkonungs myntprägling verkligen ägde rum i uppländska Sigtuna, om det nu var någon seriös bedömare som någonsin tvivlade på detta. Västgötaskolan vägrade dock att ge upp och hävdade istället att myntstampen måste vara en förfalskning, detta utan att ens ha undersökt den.

Åter till huvudartikeln om Olof Skötkonung eller läs de andra fördjupningsartiklarna om Olof Skötkonung:

Olof Skötkonung efterträddes i tur och ordning av sönerna Anund Jakob och Emund den gamle.