Striden vid redutterna och Roos bataljoner

Den svenska huvudstyrka som skulle utkämpa slaget vid Poltava bestod av 18 infanteribataljoner och 109 skvadroner kavalleri och dragoner. Under sin marsch norrut var de tvungna att passera ett system av tio redutter (skansar) som troligen bemannades av 3 000 infanterister och som dessutom försvarades av en kavalleristyrka på omkring 8 000 man. Det svenska infanteriet formerade sig i fyra kolonner när de skulle ta sig igenom redutterna. En tredjedel av denna styrka blev så upptagen av striderna mot redutterna och det ryska kavalleriet att de inte märkte när resten av den svenska armén marscherade vidare. Okunniga om vart armén hade gått samlades dessa sex vilsna bataljoner under befäl av generalmajor Roos vid ett skogsbryn öster om redutterna. Nedan visas hur kolonnerna var organiserade och med röd färg visas vilka bataljoner som kom bort från huvudstyrkan.

Fjärde Kolonnen Lagercrona (2 100 man)
	Livgardets livbataljon	Livgardets grenadjärbat.	Kalmar regemente	Skaraborgs  regemente
Tredje Kolonnen Roos (2 250 man)
	Dalregementet		Livgardets  2:a bataljon	Livgardets  3:e bataljon
Andra Kolonnen Stackelberg (1 730 man)
	Västerbottens regemente		Östergötlands  regemente	Upplands  regemente
Första Kolonnen Sparre (2 600 man)
	Västmanlands regemente		Närke-Värmlands regemente		Jönköpings regemente

Redutternas garnison

Belgorodska (3 bataljoner)	Verdens regemente (grå rock?)	Jamburgska (Vestovs regemente)	Nelidovs regemente	K. Nekludovs regemente (2 bataljoner)	Netjaevs streltserregemente (2 eller 3 bataljoner)

Det finns flera olika bud om antalet regementen och bataljoner i reduttlinjen. Enligt en faktaruta i Angus Konstams bok var det bara det Belgorodska regementet som med två bataljoner bemannade de tio redutterna. Manskapet var fördelat på så sätt att den ena bataljonen återfanns i den tredje redutten medan den andra bataljonen var utspridd på de nio övriga redutterna. Detta ska dock vara en äldre och felaktig uppfattning. I en annan del av boken uppges också redutternas styrka till 4 000 man fördelade på 8 bataljoner. Bertil Wennerholm uppger att bemanningen utgjordes av 7-8 bataljoner (det är dessa bataljoner som är angivna i fet stil i bildtexterna). Men sedan har Valery Moltusov i en uppsats om det "Det ryska artilleriets roll i striden om Poltavas reduttlinje" (Karolinska förbundets årsbok 2000) skrivit följande om de ryska redutterna:

"Redutterna var till antalet sannolikt tolv: två större vid Jakovtski till skydd av det befästa lägrets södra front, sex på fältet mellan Budisjtjeskogen och Jakovtsiskogen och fyra byggda längst i söder under natten före slaget.

Sex regementen av mycket varierande storlek, summa 4.700 man, fanns vid slagets början avdelade som reduttbesättningar. Det största antalet var Belgorodska regementet ur division Repnin. Det bestod av 1.067 man under befäl av den krigserfarne brigadören Sava Vasiljevitj Ajgustov. De övriga fem regementena var generalmajoren Verdens regemente, översterna Vestovs, Nelidovs och Nekludovs tre regementen samt ett regemente streltser under översten Netjaev. [...]

Hur de sex regementenas trupp fördelades mellan de tolv redutterna är oklart, men de två största redutterna, de vid Jakovtsi, var bemannade med 1.700 man. Det lämnar i genomsnitt 300 man för var och en av de övriga tio redutterna."

Slutsatsen av det här blir att styrkan i de tio redutter som den svenska armén skulle passera var bara 3 000 man och inte 4 000 man som Konstam (och Peter Englund) uppger. Det Belgorodska regementet ingick förmodligen i denna styrka, men det verkar vara svårt att identifiera de övriga regementena  trots Wennerholms utpekande av av Nekludovs och Netjaevs regementen. De 1 700 man som bemannade de två redutterna vid Jakovetski kan ha varit inblandade i striderna mot det svenska Vallackregementet som gjorde en avledande attack på den fronten.

Men, men... Källäget verkar vara än mer komplicerat än så eftersom uppgifter från den ryske historikern Pavel Krotov (som har lämnats till mig av Bengt Nilsson) anger en reduttbesättning med följande sammansättning: Belogorod 1067, Jamburg 682, von Delden 893, Nelidov 749, Netjaev 634, Nekljudov 705. Summa 4 730 man. I Krotovs uppställning har Verdens regemente bytts ut mot von Deldens (okända uniformer) och till skillnad från Moltusov tror han inte på att det fanns två stora redutter söder om lägret. Därmed höjs genomsnittstyrkan i de tio redutterna som svenskarna passerade till 473 man.

Det ryska kavalleriet vid redutterna

Vid redutterna fanns även ryskt kavalleri under Mensjikovs befäl som stred mot den framryckande svenska armén. Dess sammansättning är lika osäker som redutternas besättningar. Enligt det dåligt bevarade Plan boevye porjadki var kavalleriet indelat i två träffen på följande sätt:

Första träffen: (från höger till vänster): Okänt hästgrenadjärregemente, Livregementet, Bauers regemente (?), Ingermanländska, Vjatska, Sibirska, Archangelgorodska, Okänt regemente, Moskovska, Okänt regemente, Okänt hästgrenadjärregemente.
Andra träffen: Nizjegorodska, Nevska eller Kievska, Novotroitska, Vladimirska.

En annan källa från krigsarkivet har nedanstående uppställning. Antalet överensstämmer med de 17 icke namngivna förband som återfinns i Peter den stores plan (och som jag har använt mig av för huvudstridens ryska slagordning).

Hur stark den här styrkan var beror på vilken bedömning av dragonregementenas genomsnittsstyrka vi gör. Räknar vi med en genomsnittlig styrka på 425 man per regemente blir det sammanlagt omkring 7 500 man.
 

Tredje träffen (bakom den bakre reduttlinjen)	Andra träffen (bakom den bakre reduttlinjen)		Första träffen (framför den bakre reduttlinjen)		Parallellt med den främre reduttlinjen
Fyra icke namngivna regementen	Ingermanländska Vologodska	Vladimirska Novgorodska	Moskovska Bialostokska (Belozerska?)	Jaroslavska Sibirska	Livregementet Mensjikovs livskvadron
	Kievska		Archangelgorodska		von der Roops hästgrenadjärer
Under striderna vid redutterna erövrade minst två av dessa regementen fanor från de svenska bataljonerna. Det Novgorodska dragonregementet erövrade livfanan och en kompanifana från Hälsinge regemente (hälsingarna ingick i Dalregementet under slaget vid Poltava). Von der Roops hästgrenadjärer var dock mycket flitigare och tog hela 11 fanor. Dessa var tagna från Dalregementet (3), Jönköpings (3), Västerbottens (1) och Närke-Värmlands (4) regementen. Av de fanor som togs från Närke-Värmlands regemente var det dock egentligen bara en som var deras egen fana. En av dem kom från Nylands regemente och två från Åbo & Björneborgs tremänningar vilka ingick i Närke-Värmlands regemente under slaget.

Roos försvunna bataljoner

Innan Roos fick reda på var huvudstyrkan befann sig utsattes de för en attack av en insatsstyrka som hade skickats ut från det ryska lägret. Styrkan bestod av fem dragonregementen under befäl av Heinske och fem infanteribataljoner under Rentzels befäl och de anföll från varsin riktning. Svenskarna under Roos befäl hade i början av slaget utgjort ungefär 3 000 man fördelade på sex bataljoner. Efter striderna vid redutterna var de ordentligt decimerade och omorganiserades till fyra bataljoner. Under striden vid Jakovetskijskogen mot den ryska insatsstyrkan var de formerade på nedanstående sätt.

Striden vid Jakovetskijskogen

Heinskes styrka
(anföll Roos vänstra flank)
 

Jamburgska dragonregementet	Kargopolska dragonregementet	Ranenburgska  dragonskvadronen	Smolenska dragonregementet	Troitska dragonregementet
Rentzels styrka (anföll Roos bataljoner framifrån)
Koporska regementet (2 bataljoner)		Tobolska regemeentet (2 bataljoner)		von Fichtenheims regemente (1 bataljon)
Roos styrka (försvarade sig i en öppen fyrkant)   Västerbottens bataljon Dalregementets bataljon Jönköpings bataljon Närke-Värmlands livbataljon

Roos bataljoner kunde inte stå emot attacken och tvingades retirera genom Jakovetskijskogen till en övergiven skans i närheten av ett kloster. Av den ursprungliga styrkan på 3 000 man återstod nu bara omkring 400 svenskar. Ryssarna var dem tätt i hälarna och ytterligare två ryska regementen skickades till klostret. Roos hade i det läget inget annat val än att kapitulera vilket också skedde.

Ryska förstärkningar som skickades till klostret
 

Märkligt nog tycks inte Roos bataljoner ha förlorat några fanor i striden vid Jakovetskijskogen. De två ljusblå fanor som togs av Rentzels styrka tillhörde förmodligen Västerbottens regemente. Men eftersom ingen soldat omnämns som den som erövrade fanorna kan de ha överlämnats till ryssarna vid kapitulationen. Sammanlagt finns tio västerbottniska kompanifanor redovisade i de ryska trofélistorna. Det är tre för många och beror nog på att österbottningarnas fanor har förväxlats med Västerbottens (österbottningarna ingick i Jönköpings bataljon). Jönköpings regemente blev av allt döma av med samtliga sju kompanifanor (livfanan hade förlorats vid Malatitze 1708), men det är bara de tre som togs av Mensjikovs kavalleri som vi vet hur de förlorades. I de ryska trofélistorna finns bara fyra fanor från Dalregementet redovisade. Tre av dessa togs av Mensjikovs kavalleri medan den fjärdes historia är okänd. En fänrik vid Dalregementet, Isac Pommerijn, har berättat att han rev av sin fana och gömde den under kläderna innan han brände den ett år senare. Förmodligen var han inte ensam om att göra så eftersom det skulle förklara varför bara hälften av Dalregementets fanor blev erövrade. Eftersom Närke-Värmlands ena bataljon deltog i huvudstriden går det inte att avgöra hur många av deras fanor som gick förlorade i Jakovetskijskogen och vid kapitulationen i skansen i de fall där det inte uttryckligen nämns hur de erövrades (den som Mensjikovs kavalleri tog). Samma sak gäller för de finska regementen som ingick i Närke-Värmlands bataljoner.

Se även huvudstridens slagordning, eller läs generalmajor Roos' egen redogörelse över vad som hände hans bataljoner.