Ryska arméns styrka och förluster i
slaget vid Poltava

För den ryska sidan har jag stött på flera olika uppgifter om dess styrka, men med undantag för Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" saknas det en grundlig genomgång av vilka källor dessa baseras på. Den litteratur som jag har haft till förfogande utöver Generalstabsverket är Peter Englunds, Angus Konstams, Peter Froms och Bertil Wennerholms böcker om slaget vid Poltava. De är alla förhållandevis samstämmiga när de anger att det ryska kavalleriet bestod av 23,5 dragonregementen (93 skvadroner) och ett okänt antal kosacker samt att infanteriet bestod av 61 bataljoner exklusive Poltavas garnison på 4 000 man. Men uppgifter på regementsnivå är ytterst sällsynta och manskapets totalsumma är därför helt baserad på en allmän uppskattning av bataljonernas och dragonregementenas genomsnittstyrka.

Källorna har bara styrkeuppgifter för ett infanteriregemente (Astrachanska) och för en styrka på sex dragonregementen som tillsammans utgjorde 2 500 man. Det Astrachanska regemente hade två bataljoner och sammanlagt 920 man. Astrachanska var ett elitregemente som troligen fick förtur till nya rekryter. Det hade inte heller deltagit i strider i någon större utsträckning än de övriga regementena. Men dess 460 man starka bataljoner utgör den enda konkreta ledtråden till det ryska infanteriets styrka. De nämnda dragonregementena hade en genomsnittsstyrka på drygt 400 man vilket vittnar om vilka stora förluster den ryska armén måste ha drabbats av under den gångna vinterns fälttåg då ett fulltaligt regemente utgjorde 1 100 man (1 200 man för infanteriet). Enligt Generalstaben var det svårare för den ryska armén att ersätta kavalleriets förluster än för infanteriet, vilket skulle förklara deras lägre manskapstal.

Trots ovannämnda uppgifter räknar samtliga böcker på att en genomsnittlig bataljon hade 500 man, vilket leder till en totalsumma för infanteriet på 30 500 man. Uppskattningarna för kavalleriet skiljer sig dock. Generalstaben (och Peter Englund) utgår ifrån en uppskattning att dragonregementena hade en genomsnittsstyrka på 425 man, vilket i så fall ger en totalsumma på ca 10 000 man. Angus Konstam däremot anger att 13 800 man kavalleri deltog i huvudstriden, och då är inte de fem dragonregementen som förföljde Roos bataljoner inräknade. Konstams genomsnittliga dragonregemente borde därmed ha bestått av ca 750 man, vilket innebär att de övriga dragonregementena borde ha en styrka på 3 800. Konstam uppger dessutom att kosackerna var omkring 1 500 man. Kanonernas antal i huvudstriden ska ha varit 77. Generalstaben uppger att ryssarna hade 72 artilleripjäser och att det inte finns något underlag för att bedöma kosackernas styrka.

Peter From uppskattar genomsnittstyrkan för ett ryskt dragonregemente till 550 man, vilket ger en totalsumma för kavalleriet på 12 650 man. Dessutom anger han artilleriets styrka till mellan 2 000 och 2 500 man och 127 kanoner utöver regementsartilleriet. I en fotnot skriver han också att: "En annan modern rysk källa säger att ryssarna hade 74 bataljoner, 119 skvadroner, 5 000 kosacker och 119 kanoner. Slutsumman, inklusive irreguljära trupper landar ändå på omkring 55 000 man". Bertil Wennerholm nämner att den ryske historikern Porfiriev har räknat med 17,5 dragonregementen (enbart huvudstriden?) och en genomsnittsstyrka på 600 man, vilket ger en totalsumma på omkring 10 000 man. Wennerholm konstaterar att kavalleriets styrka borde ligga inom intervallet 10 000 - 14 000 man. Det skulle innebära att deras förluster under slaget låg på 4-6 % stupade och 10-14 % sårade vilket enligt honom är en rimlig nivå för en segrande armé.

Ska man sammanfatta böckernas uppskattningar av den ryska armén så bestod infanteriet av drygt 30 000 man, kavalleriet av 10 000 - 18 000 man och kosackerna av 1 500 - 5 000 man. Lägg till drygt 2 000 artillerister och vi får en totalsumma på någonstans mellan 44 000 och 56 000 man (exklusive Poltavas garnison som till hälften bestod av beväpnade stadsbor och med artilleriet inräknat uppgick till 4 200 man). Men under förutsättning att inga nya källuppgifter har kommit i dagen sedan Generalstabsverket skrevs 1919 framstår deras lägre uppskattningar som mer trovärdiga.

Tabellen nedan bygger på Peter Englunds bok eftersom den ger de mest kompletta uppgifterna. Med undantag för artilleripjäserna ligger de helt i linje med Generalstaben.

Enligt Peter Englund utgjorde den ryska arméns totala förluster av 1 345 stupade och 3 290 sårade. Mer detaljerade uppgifter återfinns hos Wennerholm. Enligt honom var de officiella ryska förlusterna för infanteriets manskap: 691 stupade och 1 784 sårade. Dessvärre framgår det inte vilka regementen som omfattas av denna siffra. Wennerholm anser att det är sannolikt att de 6-7 bataljonerna i Poltavas garnison ingick i den. Men för ett av dess regementen är förlusterna kända. I det Permska regementets enda bataljon ska så många som 134 man och 3 officerare ha stupat (26,8 %). Om fler garnisonsregementen drabbades av liknande förluster blir det inte mycket som återstår för regementen som deltog i det egentliga slaget. Eftersom det även kan ha legat i ryssarnas intresse att få förlusterna att framstå som låga genom att exkludera garnisonen anser jag att det är troligt att de har gjort just detta. Det innebär i så fall att totalsiffrans förluster ska fördelas på huvudstridens 42, redutternas 8 och Rentzels 5 bataljoner. Det ger ett snitt på 2,5 % stupade och 6,5 % sårade, vilket får betraktas som en låg men ändå helt rimlig siffra för en segrande armé. Fast när man ska fördela förlusterna på enskilda bataljoner är det lämpligt att exkludera de 18 bataljoner som utgjorde infanteriets andra linje och som knappast deltog i några strider. Det höjer snittet till 3,7 %.stupade och 9,6 % sårade. Översatt till absoluta tal skulle det innebära att i genomsnitt 19 man stupade i de bataljoner som deltog i striderna.

Men som man kan förvänta sig varierar förlusterna mellan olika förband. I de 15 bataljoner som ingick i Hallarts division stupade bara 81 man och fördelat på de 8 bataljonerna i första linjen blir det låga 2,0 % stupade. I det tre bataljoner starka Semjonovska gardet stupade 59 man, vilka fördelade på de två bataljonerna i första linjen ger ett dödstal för dessa på 5,9 %. Semjonovska gardets förluster är förvånansvärt höga med tanke på att deras deltagande i slaget troligen var väldigt begränsat. En möjlig förklaring kan vara att det svenska kavalleriet fick in en lyckoträff när gardet förföljde flyende svenskt infanteri. Något mindre förvånande är att det Novgorodska regementet med två bataljoner hade 69 stupade, vilket koncentrerat på en enda bataljon blir 13,8 % döda. Deras höga förluster kan bero på att de fyra livgardesbataljonerna stred i deras sektor. För det Schlüsselburgska regementet (också två bataljoner) känner vi inte till antalet stupade men väl att 72 man sårades. Plussar man ihop dessa tal kommer man fram till 209 stupade. De återstående 482 dödsfallen bör därmed ha fördelats på de övriga 13 bataljonerna i första linjen samt bataljonerna i redutterna och de som under Rentzels befäl stred mot Roos. Sammanlagt alltså omkring 26 bataljoner som deltog i strider och som i snitt ska ha haft knappt 19 stupade (3,7 %). Eller med andra ord samma snitt som för det stridande infanteriet i sin helhet. .

Wennerholm nämner inte totalsiffran för kavalleriet men om han använder sig av samma källa som Englund blir det 654 stupade och 1 506 sårade. Enskilda förlustsiffror är kända för hälften av av de deltagande regementena och redovisas här:

Läs även om den svenska arméns styrka och förluster i slaget vid Poltava eller se den ryska arméns Ordre de Bataille och uniformer.