Svenska arméns styrka och förluster i
slaget vid Poltava

I mina sidor om slaget vid Poltava har jag utgått från Bertil Wennerholms beräkningar av den svenska arméns styrka. De avviker något från de styrkeuppgifter från Generalstaben som förekommer i till exempel Peter Englunds bok. Generalstabens uppskattning av arméns styrka bygger på en kritisk granskning av uppgifter från karolinska dagböcker (främst från löjtnant von Weihes). Bertil Wennerholm har även utgått från senare forskning som i detalj har redovisat Västmanlands och Närke-Värmlands regementens styrkeförändringar under fälttåget. Med detta som grund har han uppskattat de övriga regementens styrka med hänsyn tagen till vilka strider de hade varit inblandade i. Undantaget är dragonregementena där brist på underlag har gjort att han har avstått från uppskattningar på regementsnivå och enbart redovisat en klumpsumma.

Som en jämförelse till Wennerholms uppskattningar har jag i regementsöversikten också redovisat uppgifterna från Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" samt von Weihes dagbok. Den sistnämnda källans uppgifter får betraktas som absoluta minimisiffror, i vissa fall är de orimligt låga. Även Generalstabens och Wennerholms uppskattningar ligger snarare i underkant än i överkant.

Tabellen ovan redovisar enbart manskap. Lägg till 10 % för att få den egentliga styrkan som inkluderar underofficerare och officerare. I kolumnerna "Samtliga" redovisas även de icke tjänstdugliga som både Wennerholm och Generalstaben har uppskattat till att vara ungefär 10 % av det totala manskapet.

Svenska infanteriets styrka
(stridsdugligt manskap)

Artilleriet ska enligt Peter Englund ha bestått av fyra 4-pundiga kanoner vid huvudstyrkan och 28 pjäser vid trossen och ett okänt antal vid Poltavas belägringsverk, sammanlagt 150 man. De Zaporogiska kosackernas antal är oklart. Peter Englund anger antalet till omkring 3 000 medan Generalstaben hänvisar till källuppgifter som skulle tyda på att de utgjorde 10 000 man.

Wennerholms uppskattning av den svenska arméns förluster i slaget

Tabellen ovan är en förenklad variant av den som återfinns på sidan 78 i Wennerholms bok. Antalet officerare ska enligt honom ha uppgått till mellan 1 800 och 2 000 man. Det manskap som var i icke stridsdugligt skick har Wennerholm uppskattat till 3 600 man. Men hur de har försvunnit från Wennerholms ekvation har jag inte lyckats lista ut. Har ett misstag begåtts så borde det innebära en ökning av förlusterna i slaget vid Poltava med just 3 600 man. I diskussionen nedan använder jag mig dock av Wennerholm siffror och utgår ifrån att de är korrekta.

Generalstabens uppskattning av den svenska arméns förluster i slaget

Genom att dra av de 2 587 som togs tillfånga på slagfältet får man kvar omkring 6 600 man stupade och saknade. Notera att summan skiljer sig från dem som redovisats tidigare. Det beror på att Generalstaben av någon anledning har valt att inte inkludera vallackerna, enspännarkompaniet och artilleriet i den här tabellen.

Förlusternas fördelning på regementen

Med undantag för Livgardets manskap redovisade ryssarna till en början inte vilka regementen deras krigsfångar fördelades på, vilket gör det besvärligt att bedöma de enskilda regementenas förluster under slaget. Livgardets manskapsstyrka har Wennerholm uppskattat till 2 500 och av dessa var det 1 196 man som togs tillfånga vid Perevolotjna. Deras förluster i slaget (52 %) låg alltså strax under medel eftersom infanteriets förluster var 57 %. Av det övriga infanteriet kan vi konstatera att den styrka som dröjde sig kvar vid redutterna (Dalregementet, Västerbottens, Jönköpings och halva Närke-Värmlands regemente) blev helt utplånad. Skaraborgs regemente ska ha genomgått ett liknande öde då två källor säger att endast 10 respektive 27 skaraborgare överlevde slaget. Katastrofen för skaraborgarna orsakades nog av att de troligen utgjorde infanteriet högra flank under slaget (läs argumentet för detta på denna sida). Men med hänsyn tagen till att 27 av Skaraborgs 51 officerare bevisligen överlevde slaget måste källuppgifterna var överdrivna även om de bara räknar manskapet. De blir dock mer trovärdiga ifall manfallet justeras till att omfatta både stupade och tillfångatagna. Skaraborgs regemente var också det enda som förlorade samtliga fanor under slaget så det är rimligt att räkna med att ytterst få västgötar lyckades fly från slagfältet.

De nyss nämnda regementena bör tillsammans ha haft förluster på knappt 4 700 man. Drar vi av dem och dessutom drygt 600 underofficerare från tabellens totala förlustsiffra på 6 667 man har vi kvar 1 400 förluster att fördela på de övriga regementenas manskap. Dessa bör sammanlagt ha utgjort 4 000 man vilket innebär att de led 35 % förluster. Men av dem borde de 1 000 man som tillhörde Södermanlands och Kronobergs regementen rimligen ha kommit lindrigt undan då deras strider vid Poltavas belägringsverk var framgångsrika. Tar vi bort dem från ekvationen får vi en maximal förlustsiffra på 47 % för Kalmar, Upplands, Östergötlands, Västmanlands och den andra halvan av Närke-Värmlands regemente. Tar vi även hänsyn till att Västmanlands regemente utgjorde en bakre linje som flydde tidigt (tillsammans med östgötar och närke-värmlänningar) blir förlustsiffrorna betydligt högre för de två regementen som stod kvar allra längst vid främsta linjen (Kalmar och Uppland). Både räknat i procent och i absoluta tal hade officerarna i Upplands regemente det i särklass högsta dödstalet (62 %). Det kan tyda på att upplänningarna drabbades av en förintelse av samma proportioner som den Skaraborgs regemente ska ha råkat ut för, vars andel stupade officerare på 47 % var näst högst. Orsaken till en sådan katastrof borde vara de ovan nämnda regementenas flykt som lämnade upplänningarnas vänstra flank helt oskyddad.

Dessvärre finns det inte tillräckligt med underlag för att försöka fördela kavalleriets förluster på 4 065 man (31 %) på enskilda regementen. Räknar man bort de regementen som inte deltog i strider får man dock en förlustandel på 43 % för kavalleriregementena och hela 70 % på dragonregementena. Med undantag för Skånska ståndsdragonerna kan inte dragonernas placering i slaglinjen förklara den högre förlustandelen. Troligen är orsaken den att dessa regementen hade ett sämre stridsvärde än det egentliga kavalleriet och därför klarade sig sämre i striderna mot ryssarna.

I ett brev som Karl XII skickade till Stockholm (innan han kände till kapitulationen i Perevolotjna) nämns att hela infanteriet och Östgöta kavalleriregemente behövde nyuppsättas av rotebönderna och rusthållarna. Detta borde innebära att väldigt få av de 600 östgötska ryttarna återstod efter slaget vid Poltava. Men de allra högsta förlusterna borde ändå Skånska ståndsdragonerna ha drabbats av eftersom de var det allra nordligast belägna regementet i den svenska slaglinjen (östgötarna befann sig dock i närheten). I likhet med övriga dragoner var ståndsdragonerna inte ett indelt regemente och omfattades därför inte av instruktionerna i Karl XII:s brev.

Läs även om den ryska arméns styrka och förluster i slaget vid Poltava eller se den svenska arméns Ordre de Bataille och uniformer.