Danmark strävade efter att upprätthålla en stark armé som de kunde använda i ett revanschkrig mot Sverige. Men en stor armé var kostsam och riskerade att dränera statskassan om man inte kunde hitta någon annan som var villig att betala för den. Under åren 1689-1714 lyckades dock Danmark med just den bedriften. Detta berodde på de återkommande europeiska storkrigen som innebar att stormakterna var villiga att betala stora summor för att snabbt få tillgång till välövade trupper. Under dessa krig kunde de danska trupperna sedan skaffa sig värdefull erfarenhet samtidigt som pengarna Danmark tjänade gjorde det möjligt att ytterligare stärka krigsmakten.

Hjälpkårerna utgjorde en omfattande del av den danska armén. Men det var vanligen inte hela infanteriregementen som valdes ut till dem, utan dessa bidrog oftast med bara en av sina bataljoner. Det förekom dock att regementen sattes upp enbart för att ingå i en hjälpkår. För att ge en bild av hur stor del av den danska armén som var i utländsk tjänst har jag därför i tabellen nedan försett infanteriregementena med en rad för varje bataljon som ingick i det.

Notera att endast värvade danska regementen ingår i tabellen. Lantmilisen som skapades genom utskrivning 1701-1704 ersatte helt och hållet det manskap som hade skickats utomlands 1701. Sedan tillkom även den norska armén som stannade hemma, men som år 1700 utgjorde en tredjedel av den samlade dansk-norska armén.

Bara för att färgerna hamnar på samma rad är det inte nödvändigtvis samma bataljon. Jag har nämligen inte upplysningar om exakt vilka bataljoner inom samma regemente som ingår i de olika hjälpkårerna och fälttågen. Hjälpkåren i Sachsen 1700-1701 blev dock till större del hjälpkåren i kejserlig tjänst 1701-1709.

Hjälpkåren i Sjömakternas tjänst 1689-1697

Inför hotet att bli attackerat av en koalition bestående av Sverige, England, Nederländerna och de Lüneburgska hertigarna (blivande Hannover) tvingades Danmark skriva under fördraget Altona i juni 1689 och avsluta sin ockupation av Holstein-Gottorp. I samband med denna kris hade Danmark förstärkt sin armé som nu skulle återgå till sin tidigare fredstida styrka. Men England och Nederländerna visade intresse för att hyra de trupper som blivit övertaliga, så istället för att avskeda dem blev de en hjälpkår i Sjömakternas tjänst (England och Nederländerna styrdes gemensamt av Vilhelm III och kallades därför för Sjömakterna).

Vilhelm III hade som ståthållare av Nederländarna invaderat England hösten 1688 och fördrivit Jakob II från sina tre kungadömen (England, Skottland och Irland). Men när ett jakobitiskt uppror bröt ut på Irland 1689 behövde Vilhelm III fler trupper för att behålla kontrollen över de brittiska öarna.

Enligt avtalet som slöts den 30 september 1689 skulle Danmark skicka en hjälpkår som bestod av 6000 man infanteri och 1000 man kavalleri till Vilhelm III. Hjälpkåren fördelades på tre kavalleriregementen som hade bildats av detachement från de tio nationella kavalleriregementena och som var uppkallade efter sina överstar. Infanteriet utgjordes av en bataljon vardera från de nio äldsta infanteriregementena. I praktiken blev det dock bara åtta bataljoner eftersom fyra kompanier från Drottningens livregemente togs tillfånga av franska kapare innan de hann anlända till Storbritannien. Den Oldenburgska bataljonen slogs därför samman med Drottningens livregemente så att den skulle bli en fulltalig bataljon. De tillfångatagna danskarna gick över i fransk tjänst och bildade regementet Royal Danois som upplöstes 1698.

I Sjömakternas tjänst stred hjälpkåren på Irland 1690 och deltog i slaget vid Boyne den 1 juli. Sedan överfördes de till Nederländerna och deltog i Pfalziska tronföljdsskriget mot Frankrike fram tills att freden i Rijswijk slöts hösten 1697. Bataljonerna var dock i ett försvagad skick vid hemkomsten. I slaget vid Steenkerken 1692 hade till exempel Livgardet och Drottningen drabbats av förluster på 400 respektive 200 man.

När hjälpkåren återvände till Danmark 1698 återinlemmades de i sina moderregementen  De hemmavarande kavalleriregementenas antal kompanier hade varit detsamma hela tiden och påverkades inte av hemkomsten. Men de åtta äldsta infanteriregementena fick nu återigen fick 18 musketerarkompanier (Livgardet fick dessutom återigen två grenadjärkompanier). Oldenburgska regementet fick däremot inte tillbaka några soldater och fortsatte att bara bestå av en fem kompanier stark bataljon.

Hjälpkåren i kejserlig tjänst 1692-1698

För att bistå kejsaren som var invecklad i två krig samtidigt (mot Frankrike och Osmanska riket) slöts ett avtal 1692 om att skicka en 2 400 man stark dansk hjälpkår till den kejserliga armén. Den bestod av Första jylländska kavalleriregementet, det senast uppsatta dragonregementet och en bataljon vardera från Schacks och Kurländska regementena. Hela hjälpkåren överfördes sedan till Sachsen-Polen efter att Danmark slöt en allians med August den starke i mars 1698.

Hjälpkåren i Sachsen och Polen 1698-1699

August den starke som nyligen hade blivit kung av Polen under tvivelaktiga omständigheter behövde trupper för att bekämpa de polacker som gjorde motstånd mot honom. Han slöt en allians med Danmark i mars 1698 som resulterade i att den danska hjälpkår som hade varit i kejserlig tjänst överfördes till honom. Dessutom överfördes från Danmark en bataljon vardera från Själländska, Fynska och Kurländska (det sistnämnda var därmed i sin helhet i sachsisk tjänst). Tillsammans utgjorde detta en styrka på 4 000 man.

Infanteribataljonerna och dragonregementet som hade ingått i den kejserliga kåren skickades till Polen där de upplöstes efter freden i Karlowitz 1699.

Första jylländska kavalleriregementen och trupperna som kom direkt från Danmark användes däremot som garnisonstrupp i Sachsen medan August den starkes egen armé stred i Polen. De återvände till Danmark sommaren 1699, men den bataljon som återstod av Kurländska regementet upplöstes så när som på ett kompani som överfördes till Oldenburgska bataljonen. Första jylländska blev tillfälligt reducerat till fyra kompanier men blev åter sex kompanier starkt i samband med rustningar som beslutades i oktober 1699 inför det förestående kriget mot Holstein-Gottorp och Sverige.

Hjälpkåren i Sachsen 1700-1701

När Danmark slöt freden i Traventhal i augusti 1700 blev August den starke rädd för att Sachsen nu stod näst på tur för en svensk invasion. Med hänvisning till ett alliansfördrag från 1698 begärde han omedelbart att Danmark skulle skicka en hjälpkår för att bistå i försvaret av Sachsen. När det visade sig att Karl XII i stälet skeppade över sin armé till Baltikum försökte August ta tillbaka sin begäran då han inte ville stå för kostnaden av trupper som han inte längre behövde. Men Danmark som inte ville minska storleken på sin nyligen utökade armé insisterade på att följa avtalet till punkt och pricka för att på så sätt minska sina egna kostnader.

I oktober 1700 beordrade Frederik IV att samla 8 000 man i Holstein för vidare transport till Sachsen under befäl av Carl Rudolf av Württemberg. Hjälpkåren hade enligt plan följande sammansättning:

Infanteriet bestod av åtta bataljoner som hade avskiljts från varsitt moderregemente i Danmark och med undantag för Marinregementet bestod bataljonerna 6 musketerarkompanier och ett grenadjärkompani. Organisationen var den normala för en dansk bataljon vid denna tid med undantag för att kompanierna hade 90 musketerare istället för 80. Marinregementet särskiljde sig genom att dess bataljon bestod enbart av 5 musketerarkompanier med en egen organisation. Dessa uppgifter som kommer från det danska generalstabsverket "Bidrag til den store nordiske krigs historie" (band 2, sid 51), innebär en bataljonsstyrka på 790 respektive 690 man och en total styrka för infanteriet på 6 220 man. Generalstabsverket nämner dock summan 6 217 man och då har de ändå inte inkluderat regementsstabspersonal och en fänrik för varje bataljon som troligen bör ha funnits. Den totalsumma som verket anger för hela hjälpkåren är 8 237 man, men i den ingår en generalstab på fyra personer.

De två dragonregementena hade nyligen blivit sammanslagna med två nyuppsatta dragonregementen (Livdragonerna med Glücksburgs regemente och Holsteinska med Rodstens regemente) och hade därför en oregelbunden organisation som följer nedan.

Större delen av den sachsiska hjälpkåren överfördes till kejserlig tjänst i oktober 1701. De två dragonregementena delades så att de halvor som behöll namnen återvände till Holstein (där de sedan slogs samman med namnet Livdragonregementet) medan de andra halvorna (Rodsten och Juel) kom att ingå i den kejserliga hjälpkåren.

Fynska bataljonen samt grenadjärkompanierna från Prins Carl, Prins Georg och Själländska fördes till Altona i Holstein där de senare avgick för att ingå i en hjälpkår i Sjömakternas tjänst.

Hjälpkåren i kejserlig tjänst 1701-1709

Eftersom det spanska tronföljdskriget förväntades bryta ut snart var kejsaren i behov av hjälptrupper från Danmark. Fördraget i Laxenburg som slöts den 4 juni 1701 innebar att kejsaren skulle få en hjälpkår bestående av 6 000 man plus ytterligare 2 000 man vid ett senare tillfälle. Den sachsiska hjälpkåren användes till detta ändamål och lämnade Sachsen i oktober 1701. Men på grund av huvudsakligen talrika deserteringar bland det manskap som hade värvats under uppehållet i Sachsen saknades 491 man för att uppnå den avtalade styrkan. Istället hade kåren följande sammansättning (bataljoner med 7 kompanier hade ett grenadjärkompani):

Hjälpkåren fördes till Norditalien via Thüringen, Franken, Schwaben och Tyrolen. Väl i Italien användes kåren fram till maj 1702 till blockaden av Mantua och den 15 augusti deltog den i slaget vid Luzzara. Vinterkvarteren 1702-1703 lades i Revere. Kåren omorganiserades i slutet av mars 1703 så att de två dragonregementena slogs samman till ett 12 kompanier starkt regemente under Rodsteens befäl. De sju bataljonerna slogs samman till tre regementen med vardera 10 kompanier (varav ett var ett grenadjärkompani) på följande sätt:

Marinregementets bataljon blev upplöst och dess manskap fördelades på de övriga regementena.

Organisation 1703

Enligt denna organisationsplan skulle dragonregementet bestå 1 064 man och infanteriregementena av 1 508 man vardera. Men vid en mönstring av kåren i april 1703 fanns det bara 469 dragoner och 1 837 infanterister.

De ytterligare 2000 man som hade utlovats i fördraget vid Laxenburg begärdes av kejsaren begärdes redan i slutet av 1701. Detta skulle lösas genom värvning av ett kyrassiärregemente och ett infanteriregemente (det sistnämnda kom senare att kallas för Fjärde danska regementet). Men problem med rekryteringen innebar att dessa regementen inte kunde mönstras förrän i april 1703 i Oldenburg.

Nicolai Hinrich v. Dithmersens kyrassiärregemente – 998 man
&
Christian Vollrath v. Endens infanteriregemente – 1008 man
(båda hade 10 kompanier)

Den 3 maj 1703 mönstrades även en infanteribataljon under befäl av Maltzahn som hade överförts från Mecklenburg-Schwerins armé. Den bestod av 500 man fördelade på 5 kompanier plus stab på 8 personer (till synes samma organisation som ovan). Dessa tre regementen marscherade sedan via Bayern till övre Österrike där de lades i vinterkvarter 1703-1704. I början av 1704 fick de även sällskap av de danska trupperna från Norditalien och de samlades i mars 1704 i Wien för att försvara staden mot ungerska rebeller. Ända till sista juli 1709 förblev hjälpkåren i kejserlig tjänst och användes huvudsakligen mot ungrarna.

Maltzahns bataljon hade dock redan natten den 27 maj 1704 blivit omringad och till största delen tagits tillfånga av ungrarna. Återstoden av denna bataljon som hade åtnjutit gott rykte blev i slutet av året upplöst. Manskapet fördelades till de övriga regementena enligt Generalstabsverket (Höglund anger bara Tredje danska och Snorrason anger att det var Fjärde danska som fick dem)

Den danska hjälpkåren hade drabbats av höga förluster under sin tid i kejsarens tjänst, vilket bland annat avspeglas i att samtliga befälhavare för såväl själva kåren som för de enskilda regementena hade bytts ut dessa åtta år. Och trots att man hade försökt fylla vakanser med nyrekrytering var kåren i ett mycket försvagat skick när den anlände till Holstein i september 1709:

Hjälpkåren i Sjömakternas tjänst 1701-1714

Även Sjömakterna (England och Nederländerna) behövde hjälptrupper inför det kommande spanska tronföljdskriget och slöt ett avtal med Danmark den 15 juni 1701. I den offentliga delen av avtalet förpliktade sig Danmark att bidra med en kår bestående 8000 man infanteri, 3000 man kavalleri och 1000 dragoner. I en hemlig del av avtalet lovade Danmark att bidra med ytterligare 4000 man tre månader efter överlämnande av de första 12000 männen utifall dessa skulle visa sig vara otillräckliga. Men Sjömakterna gick även med på att begränsa storleken på hjälpkåren till 10000 man ifall Danmark sände 8000 man till kejsare, vilket också skedde.

Hjälpkåren överlämnades till Sjömakterna i oktober-november 1701 och bestod av ca 10 470 man som utöver en kårstab bestod av följande regementen (flaggorna anger vilket land som betalade för respektive regemente):

Kavalleriregementen		Infanteri	Bataljoner	Kompanier	Styrka
Livregementet till häst Holsteinska Ahlefeldts Andra själländska Andra jylländska Tredje jylländska Fjärde jylländska Femte jylländska		Livgardet till fot Prins Carl Prins Georg Själländska Fynska Oldenburgska	1 2 2 2 1 1	6 13 13 13 7 6	740 1 530 1 530 1 530 862 740
		Summa:	9	58	6 932
Summa: 3 520 man	(udda antal kompanier innebär att ett av dem var ett grenadjärkompani)
(samtliga kavalleriregementen bestod av 440 man fördelade på 6 kompanier)

I sjömakternas tjänst kom varje enskild bataljon att i praktiken fungera som ett eget regemente och därför hade infanteriet bataljonsstaber istället för regementsstaber.

Uppgifterna i både tabellen ovan och den nedan kommer från danska generalstabsverket "Bidrag til den store nordiske krigs historie" (band 2, sid 58). Siffrorna matchar dock inte varandra. Eventuellt avser infanteriets siffror i tabellen ovan bara underofficerare och meniga, men även då finns det mindre differenser med tabellen nedan.

I början av 1703 inledde Sjömakterna förhandlingar om att få de resterande 6000 man. Danmark var dock missnöjt med hur holländarna hade skött betalningarna och ville inte heller lämna från sig regementen eftersom Karl XII:s armé befann sig farligt nära Danmark i nordvästra Polen. Danmark förhandlade därför ned nästa omgång hjälptrupper till endast de 2000 man som återstod av den offentliga delen av avtalet. Och istället för att överlämna befintliga regementen lät värva helt nya regemente. Nämligen ett 997 man starkt dragonregemente och ett 1008 man starkt infanteriregemente (båda med 10 kompanier) som överlämnades till Sjömakterna i juni. England och Nederländarna betalade för varsin halva av varje regemente som båda bar namnet Württemberg-Oels (vars hertig hade värvat dem så att hans söner kunde bli regementschefer).

Württembergska regementena 1703
(Ett dragon- och ett infanteriregemente med vardera 10 kompanier)

Notera att Ahlefeldts kyrassiärregemente bytte namn till Würtembergska kyrassiärregementet 1705 när Carl Rudolf av Württemberg-Neustadt blev dess chef. Därmed fanns det då tre Württembergska regementen i den danska hjälpkåren.

Den danska hjälpkåren kom att vara i Sjömakternas tjänst i tolv år och deltog i de stora slagen vid Blenheim, Ramillies Oudenaarde och Malplaquet. Efter freden i Utrecht i april 1713 återvände den halva av hjälpkåren som betalades av England. Regementena i Nederländernas sold stannade däremot kvar ett år till innan de återvände till Danmark.

Referenser

Jag har använt Osprey-böckerna (förlaget i Oxford) för att avgöra vilka slag som regementena deltog i när de var i utländsk tjänst. Men identifieringen är inte självklar så jag har en särskild sida där jag har ordagrant redogjort böckernas slaguppställningar från spanska tronföljdskriget.

MacDowall, Simon. Malplaquet 1709 - Marlborough's Bloodiest Battle. Oxford (2020)
McNally, Michael. Battle of the Boyne 1690 – The Irish campaign for the English crown. Oxford (2005).
McNally, Michael. Ramillies 1706 - Marlborough's tactical masterpiece. Oxford (2014)
Tincey, John. Blenheim 1704 - The Duke of Marlborough's Masterpiece. Oxford (2004)
Tuxen, A. P. – With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934)
Vaupell, Otto. Den danske hærs historie til nutiden og den norske hærs historie indtil 1814. Köpenhamn (1872-1876)