Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Arméer Fanor & standar Stora nordiska kriget Tennsoldater Källor & litteratur Blogg
 
 TENNSOLDATER
 
  Äldsta svenskarna

 
Äldsta ryssarna

  Svenskar vid Poltava (1)
  Svenskar vid Poltava (2)
  Svenskar vid Poltava (3)
  Ryssar vid Poltava
  Striden vid Jakovetskij

 
  Fristående svenskar
  Minnenas allé
  Sachsare och danskar
 

  Karolinska fanor
  Karolinska standar
  Motståndarnas fanor

 
Färger till tennsoldater
 
Färger till hästar
 

Örjan Martinsson

Svenska slaglinjen vid Poltava
(del 2)


Livgardet


Upplands
regemente


Östergötlands
regemente


Närke-Värmlands
regemente


Västmanlands
regemente

På den här sidan fortsätter redovisningen från föregående sida av de tennsoldatsbataljoner som är tänkta att återskapa slaget vid Poltava. Den del av slaglinjen som behandlas här består av de sju nedanstående bataljonerna.

Från vänster har vi en Livgardesbataljon, Upplands regementes två bataljoner, Östergötlands enda bataljon och den ena bataljonen från Närke-Värmlands regemente. Bakom de sistnämnda skymtar Västmanlands regementes två bataljoner.

 

Den här Livgardesbataljonen har samma pose som en i den föregående sidan och orsaken till detta förklaras där. Närbilden på den här sidan ger dock en möjlighet att studera utseendet på Livgardets hattar. I likhet med kalmariterna hade livgardisterna randiga galoner på sina hatter. I deras fall Guld-Silver-Silke varav det sistnämnda sannolikt avser en blå färg. Jag valde att måla "Silke" med en ljusblå färg redan från början med tanken att det skulle markera att det var gjort av ett annat material än rockarna. Senare när jag målade kalmariternas hattar upptäckte jag också att det var en stor fördel att ha ljusblå färg eftersom den mörkblå färgen är svår att skilja från hattarnas svarta.

De följande två bataljonerna utgör Upplands regemente. Dessa är både min äldsta och en av mina yngsta Poltavabataljoner. De övriga bataljonerna är från 2009-10 men långt innan dess hade jag en Upplandsbataljon i det här formatet. Det var en skjutande bataljon med anfallande pikenerare (form Nr. 903). Senare bytte jag ut de anfallande pikenerarna mot en marscherande pikenerare (från form 911). Anledningen till bytet var att jag inte trodde att pikenerarna höll pikarna i horisontellt läge medan de väntade på att musketerarna skulle avfyra sina musköter. Fast vad vet jag egentligen, jag kanske har fel? De gamla anfallande pikenerarna behöll jag som fristående tennsoldater tills jag tyckte att det var lika bra att skapa en anfallande Upplandsbataljon som de kunde ingå i. I likhet med de Livgardesbataljoner som står i halt valde jag sedan att placera den i slaglinjen till den kunde ersättas med en skjutande bataljon.

Fast egentligen är det ingen dum idé att ha bataljoner i olika poser eftersom det är knappast troligt att alla tio bataljoner i den första linjen stod i en prydlig linje och avfyrade sina musköter samtidigt. vi har faktiskt vittnesmål från självaste Lewnehaupt som klagade över att de svenska bataljonerna kom i otakt med varandra

Notera för övrigt att Upplands fanstång är vitmålad, detta i enlighet med ryska trofébeskrivningar efter slaget vid Poltava. Av samma skäl har jag målat Livgardets fanstänger mörkbruna.

Vid tiden för slaget var Upplands regemente reducerat till 690 man som ställde upp i två svaga bataljoner. Tillsammans med Skaraborgarna är Upplands regemente kandidater till vara det regemente som drabbades av de värsta förlusterna Detta berodde på att upplänningarna hade på sin vänstra sida en bataljon vardera från Östergötlands och Närke-Värmlands regementen vilka flydde vid ett tidigt skede under striden och då lämnade upplänningarna i en mycket utsatt flankposition där inte många överlevde.

 

Här har vi då de östgötska och värmländska "fegisarna" som skickade upplänningarna i fördärvet. Eller ska vi säga att de bara hade en sund självbevarelsedrift när de ställda inför en radda ryska elitregementen valde att hellre fly än att fäkta i ett massivt underläge? Östgötarnas uniformer är intressanta eftersom deras hattar har blågula snören (även här har jag valt en ljusblå nyans) och röda halsdukar. Det sistnämnda syns bara på befälen och trumslagarna eftersom just dessa manskapsposer har skulpterats på ett sådant sätt att deras halsdukar inte syns.

På närbilden syns de blågula snörena mycket bättre och vi kan också notera att östgötarnas trummor som sig bör har samma färg som fanan. Egentligen ska trumman också vara dekorerad med samma motiv som på fanan. Men jag saknar talang för att måla en östgötagrip och trumman är dessutom inte skulpterad för att underlätta sådana försök.

Längst ut i kanten har vi en Närke-Värmlandsbataljon. Till skillnad från de övriga bataljonerna hade de inte trekantiga hattar utan istället karpuser. För att göra tennsoldater med karpuser har jag använt mig av grenadjärformar och klippt av topparna på mössorna som sedan filats till att likna karpuser. För pikenerarna, trumslagarna och underofficerarna har jag varit tvungen att fila bort hattarna helt och hållet och limma fast de modifierade grenadjärmössorna. Den färdiga Närke-Värmländska karpusen har sedan målats i enlighet med den tolkning som Göte Göransson har gjort i hans och Alf Åbergs bok "Karoliner".

Bakom Närke-Värmlands, samt Östergötlands regemente har vi Västmanlands två bataljoner som de facto bildade en andra linje i den svenska slaguppställningen. Egentligen skulle de ingå i den första linjen längst till vänster men de hamnade på efterkälken och hann inte ta sin plats i linjen innan arméerna drabbade samman. Det är därför som den här tennsoldatsbataljonen har en marscherande pose.

I likhet med Närke-värmlands regemente hade västmanlänningarna en karpus (svart med blå uppslag och gula galoner) och metoden att skapa dessa karpuser är densamma som för värmlänningarna.

Nästa sida