Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Allmänt Kungar Landskap Politik Statsmän
 
  Statsministrar
  Riksdagsval
  Val 1970-2014
  Valdeltagandet
  EU-parlamentet
  Nordisk politik
 
 
  Folkomröstningar
 
  Folkomröstningar?
  Historisk bakgrund
  Folkomröstningar införs
  Förbudsomröstningen
  Nyvaknat intresse
  Högertrafikomröstningen
  Pensionsomröstningen
  Minskat intresse
  Kärnkraftsomröstningen
  Debatten efter 1980
  EU-valet

 


Örjan Martinsson

EU-va1et

Oktober 1990 meddelade den socialdemokratiska regeringen överraskande att den skulle inrikta sig på att söka inträde i EG. Ett EG-medlemskap hade tidigare diskuterats under 60-talet men avfärdats med hänvisning till den svenska neutraliteten. Nu hade östblockets sammanbrott åter fört upp frågan på dagordningen. Till en början var stödet för ett EG-medlemskap stort i Sverige. Den splittring som skulle drabba flera partier hade ännu inte visat sig. Endast miljöpartiet och vänsterpartiet var emot medlemskapet och de krävde redan från början att frågan skulle avgöras av en folkomröstning, vilket hade varit fallet för Norge och Danmark 20 år tidigare. Efter några månader anslöt sig även de borgerliga partierna till kravet på en folkomröstning. Att de borgerliga partierna krävde detta kan tyckas märkligt eftersom det skulle i onödan riskera det EG-medlemskap de ville ha. Men eftersom de borgerliga partierna traditionellt hade förespråkat folkomröstningar var det svårt för dem att säga nej bara för att det i denna frågan gynnade deras intressen. Till detta bidrog också att opinionsundersökningarna visade att en majoritet var för ett medlemskap. Carl Bildt motiverade sitt ställningstagande så här i ett debattinlägg strax före julen 1990:

"En folkomröstning ger oss möjligheten att visa att vi alla är européer och inte bara de politiker som har haft förmånen att vara med och fatta besluten. Jag vill att vi alla går in i europasamarbetet under fanor och klingande spel".

Folkomröstningen skulle alltså vara det svenska folkets kärleksförklaring till Europa… Socialdemokraterna var som vanligt skeptiskt inställd till folkomröstning men när alla andra partier var för en sådan var det meningslöst att sätta sig på tvären Och redan innan regeringen hade lämnat in sin medlemsansökan sommaren 1991 så hade de börjat propagera för en folkomröstning. Men det var först den 18 mars 1994 som man fattade det formella beslutet att hålla en rådgivande folkomröstning den 13 november 1994.

Under den tiden hade en stark opinion mot EG/EU-medlemskap bildats och fram till själva valet ledde de i opinionsundersökningarna. I flera partier som stödde ett medlemskap fanns det stora grupper som motsatte sig detta. Det var socialdemokraterna, Centern och kristdemokraterna. Endast bland moderaterna och folkpartiet var stödet till EU i det närmaste totalt. Särskilt socialdemokraterna var hårt drabbade när de i synen på EU var delade i mitten. Det fanns också oroande erfarenheterna från andra länder. I Norge hade EU-valet 1972 lett till att det EU-vänliga arbeiderpartiet från att ha varit ett parti som var lika starkt som de svenska socialdemokraterna förvandlades till ett 35 % parti. I Storbritannien hade den EG-vänliga falangen hoppat av labour och bildat det socialdemokratiska partiet 1981. Lösningen på det problemet blev att partiet accepterade att det var oenigt i EU-frågan och lät partimedlemmarna själva välja vilken sida de skulle stödja i omröstningen. Centern och kristdemokraterna valde en liknande lösning.

Att det skulle vara en rådgivande folkomröstning var inte givet. De borgerliga partierna föreslog att den skulle vara beslutande, vilket man kunde göra vid grundlagsändringar sedan 1980. Socialdemokraterna invände mot detta med att folket i så fall måste ta ställning till ett färdigt lagförslag. Detta skulle göra att valdebatten riskerades att handla mer om juridik än om framtidsvisioner. Dessutom var socialdemokraterna inte ett dugg förtjusta i att hålla folkomröstningen samtidigt med riksdagsvalet vilket man var tvungen till ifall den skulle vara beslutande. Det blev därför en rådgivande folkomröstning men samtliga partier lovade att följa valresultatet. Mer beslutande än så har ingen av våra fyra tidigare folkomröstningar varit.

I själva valet segrade ja-sidan trots allt med 52,3 % mot 46,8 %, och knappt två månader senare var vi medlemmar i EU. Partierna hade engagerat sig hårt i valkampanjen, vissa på båda sidorna.

Statliga pengar gick till både ja- och nej-kampanjen samt till oberoende informationskampanjer. Kritik riktades mot att ja-sidan fick betydligt större resurser än nej-sidan genom bidrag från näringslivet samt att så gott som alla tidningar hade stött ja-sidan. I ett dokument som antogs under folkrörelsen mot EU:s konferens 1996 sades det att EU-förespråkarna med hjälp av "en blandning av hot, löften och manipulationer ha lyckats vinna en knapp majoritet, understödda av samtliga stora tidningar, av närmast obegränsat med pengar från näringslivet och av en statsapparat som spred direkt vilseledande information till allmänheten".

Trots känslan bland många på nej-sidan att valet inte hade varit rättvist så tyckte hela 75 % av svenska folket att det hade varit bra att folkomröstningen hölls. Motsvarande siffra för kärnkraftsomröstningen var 40 %. Inställningen till folkomröstningar hade dessutom under den här tiden blivit mer positiv. 1980 ville 23 % ha fler folkomröstningar och 21 % ha inga alls. 1994 ville 30 % ha fler folkomröstningar och 7 % ha inga alls.