Att ge en uppskattning av den
ryska arméns styrka är besvärligt eftersom det tycks råda stor osäkerhet om
vilka regementen som egentligen deltog i striderna den 28 juni 1709. Det
verkar inte bättre än att varje bok har sin egen uppsättning av regementen.
Det enda som litteraturen är förhållandevis samstämmiga om är vilka
regementen som deltog i huvudstriden, dvs. 18 infanteriregementen fördelade
på 42 bataljoner och 17,5 dragonregementen fördelade på 69 skvadroner.
Litteraturen är också samstämmig om att en genomsnittlig rysk
infanteribataljon bestod av 500 man. Uppskattningarna på hur stort ett
genomsnittligt dragonregemente var varierar dock kraftigt i litteraturen,
från 425 man till 915 man. En del av dessa skillnader kan möjligen
förklaras av olika definitioner av hur regementenas styrka ska mätas (uppskattningarna
av de svenska regementena räknar till exempel bara de tjänstdugliga
meniga soldaterna). Hela den ryska armén deltog dessutom inte
i huvudstriden utan det fanns trupper avdelade på olika håll som får summan
att stiga rejält om man räknar med dem. Exakt hur många de var är dock
oklart för många regementen som uppges ha deltagit i Poltavafälttåget är
mycket svåra att placera i slagfältet.
Trots det osäkra läget med
många olika bud om den ryska arméns numerär är det i min litteratur bara
Generalstabsverket "Karl XII på slagfältet" (1919) som gör
en grundlig
genomgång av vilka källor deras uppskattningar baseras på. Nicholas Dorrells
bok "The Dawn of the Tsarist Empire" (2009) skiljer sig visserligen
från mängden genom att ge mycket exakta styrkebesked på regementsnivå, men
den namnger inte vilka källor dessa uppgifter kommer ifrån. Utöver dessa två
verk har jag även använt mig av Peter Englunds (1988), Angus Konstams
(1994), Bertil Wennerholms (2000), Peter Froms (2007) och Valerij Moltusovs
(2010) böcker om slaget
vid Poltava.
Enligt Generalstabsverket har källorna bara
styrkeuppgifter för ett infanteriregemente (Astrachanska), och för en styrka på
sex dragonregementen som tillsammans utgjorde 2 500 man. Det Astrachanska
regemente hade två bataljoner och sammanlagt 920 man. Astrachanska var ett
elitregemente som troligen fick förtur till nya rekryter och det hade inte
heller deltagit i strider i någon större utsträckning än de övriga
regementena. Men dess 460 man starka bataljoner ska alltså utgöra den enda konkreta
ledtråden till det ryska infanteriets styrka (vars genomsnittliga
bataljonsstorlek verket uppskattar till 500 man). De nämnda dragonregementena
hade den 14 juni en genomsnittsstyrka på drygt 400 man vilket vittnar om vilka stora
förluster den ryska armén måste ha drabbats av under den gångna vinterns
fälttåg då ett fulltaligt regemente utgjorde 1 100 man (1 200 man för
infanteriet). Enligt Generalstaben var det svårare för den ryska armén att
ersätta kavalleriets förluster än för infanteriet, vilket skulle förklara
deras lägre manskapstal. Den effektiva styrkan för ett genomsnittligt ryskt
dragonregemente som exkluderar de icke tjänstdugliga uppskattas därför till
425 man eller sammanlagt 10 000 man fördelade på 23,5 regementen.
Nicholas Dorrell har som sagt
mycket exakta styrkebesked för de olika regementen och enligt honom hade det
Astrachanska regementet hela 1 800 man, vilket dock verkar mycket märkligt för ett
regemente som endast bestod av två bataljoner. Fast trots denna höga siffra för Astrachanska regementet innebär även Dorrells uppgifter att den ryska
genomsnittsbataljonen var 500 man stark. För de ryska dragonregementen har
dock Dorrell uppgifter som resulterar i mycket högre
genomsnittsstorlekar. Enligt två källor som Dorrell inte namnger och som
kompletterats med Dorrells egna uppskattningar för utelämnade regementen bestod
kavalleriet av antingen 28 600 eller 34 300 man. Dorrell uppger att
dessa källor syftar på läget efter slaget och spekulerar i att skillnaderna
dem emellan kan bero på olika definitioner av regementsstyrka (med eller
utan befäl). Den första källan är dock inte konsekvent lägre än den andra så
frågetecknen kvarstår. Antalet dragonförband i dessa summor är hur som helst
35 regementen och 5 fristående skvadroner. Om skvadronerna ska räknas som
halva regementen blir genomsnittsstyrkan 763 eller 915 man. Dorrell har dock
ett mycket högt antal regementen och alla dessa kan inte placeras på
slagfältet. Utesluter man sex dragonregementen som Dorrell tror var
posterade längre bort från slagfältet (vilka inkluderar Narvska som enligt
Wennerholm ska ha
befunnit sig i Karelen vid tiden för slaget) så blir summorna istället 22 800 eller 28 600 man.
Talen skiljer sig betydligt från Generalstabsverket som dock mycket väl kan ha känt
till dessa källor eftersom detta verk enbart hänvisar till styrkebesked från tiden
före slaget och dessutom är fokuserat på att fastställa den effektiva
styrkan (samt troligen i likhet med de svenska styrkebeskeden tillämpar en
snäv definition av regementsstyrka). Hästbrist, sjuka soldater och
eventuella nytillkomna rekryter efter slaget kan ha gjort att den verkliga styrkan
var långt under de nivåer som Dorrells källor uppger. I vilket fall som
helst representerar Generalstabsverket och Nicholas Dorrell de två
extremerna när det gäller storleken på kavalleriet.
Den högre varianten av Dorrells styrkebesked för
huvudstridens regementen redovisas på
denna sida.
Även de övriga böckerna anger
att en genomsnittlig rysk bataljon
hade 500 man medan uppskattningarna för kavalleriet fortsätter att variera.
Peter Englund följer visserligen Generalstabsverket med en genomsnittstyrka på 425
man och en sammanlagd styrka på ca 10 000. Men Angus Konstam
anger
att 13 800 man kavalleri (17,5 regementen) deltog i huvudstriden, och då
är inte de fem dragonregementen som förföljde Roos bataljoner inräknade. Konstams genomsnittliga dragonregemente
borde därmed ha bestått av ca 790
man, vilket innebär att de övriga dragonregementena då borde ha haft en styrka på
4 000. De sex regementen som stod under Volkonskijs befäl är i likhet
med Generalstabsverket inte omnämnda, men inkluderar man dem kommer man fram
till samma nivåer som Nicholas Dorrell. Valerij Moltusov har till synes två
motstridiga totalsummor
för kavalleriet. För på sidan 93 anger han att dragonerna utgjorde drygt 20
000 man och man får intrycket att den summan inte inkluderar de sex
regementen som stod under Volkonskijs befäl. Men precis innan hade han på
samma sida räknat upp styrkan på de olika
kavalleriavdelningarna (inklusive Volkonskij) och summan av dessa blir snarare 18 600 man.
I den sistnämnda summan ingår huvudstridens 11 000 dragoner som dock efter
reduttstriderna ska ha reducerats till 9 000 - 9 500 man.
Peter From uppskattar
genomsnittstyrkan för ett ryskt dragonregemente till 550 man, vilket med 23
regementen ger en
totalsumma för kavalleriet på 12 650 man. Dessutom anger han artilleriets styrka till mellan
2 000 och 2 500 man och 127 kanoner utöver regementsartilleriet. I en fotnot
skriver han också att: "En annan modern rysk källa säger att ryssarna
hade 74 bataljoner, 119 skvadroner, 5 000 kosacker och 119 kanoner.
Slutsumman, inklusive irreguljära trupper landar ändå på omkring 55 000 man".
Bertil Wennerholm nämner att den ryske historikern Porfiriev har räknat med
17,5 dragonregementen och en genomsnittsstyrka på 600 man, vilket ger en
totalsumma på omkring 10 000 man. Wennerholm själv konstaterar i sin bok "Emporterade
troféer" att kavalleriets
styrka borde ligga inom intervallet 10 000 - 14 000 man. Det skulle innebära
att deras förluster under slaget låg på 4-6 % stupade och 10-14 % sårade
vilket enligt honom är en rimlig nivå för en segrande armé. I kommentarerna
till Moltusovs bok, som kom ut tio år senare, konstaterar Wennerholm att
tillgängliga källor tyder på att den ursprungliga styrkan hos de förband som
deltog i huvudstriden var 10 000 - 10 500.
Kosackernas styrka uppges av Konstam
ha varit omkring 1 500 man
och kanonernas antal
i huvudstriden ska ha varit 77. Generalstaben uppger att ryssarna hade 72
artilleripjäser och att det inte finns något underlag för att bedöma
kosackernas styrka. Dorrell konstaterar att kosackerna (tillsammans med
kalmucker) var minst 5 000 och Moltusov anger att antalet irreguljära trupper var så många som 23 000.
När det gäller antalet taktiska
enheter så kan man konstatera att Generalstabsverket anger en totalstyrka på
61 bataljoner. Denna uppgift bygger dock på en äldre missuppfattning om att
endast två bataljoner ur Belgorodska regementet bemannade redutterna. Enligt
Wennerholm var bemanningen 7-8 bataljoner fördelade på tre regementen och
ryska källor nämner en total styrka på 4 730 man fördelade på 13 bataljoner
(9 av dem bemannade enligt Moltusov de redutter som svenskarna passerade). Utöver dessa finns det
ytterligare ett antal infanteriregementen som ibland omnämns som deltagare i
Poltava-fälttåget trots att det är mycket svårt att avgöra var någonstans de
i så fall ska ha befunnit sig. Samma sak gäller för kavalleriet där generalstabsverket nämner
23,5 regementen som ingående i den ryska huvudarmén. De 17,5 som deltog i
huvudstriden är okontroversiella men de övriga utgjordes av mer än bara sex
regementen även om uppgifterna om dem är mycket osäkra. Det Narvska
dragonregementet som både Generalstabsverket och Nicholas Dorrell omnämner
som deltagare var emellertid enligt Wennerholm inte i närheten av Poltava. Däremot ingick fem
dragonregementen i den styrka som avdelades för att strida mot Roos och
sex regementen avdelades för stödja de pro-ryska kosackerna.
Vilka som ingick i vilken styrka tycks det dock råda förvirring om och Moltusov uppger rent av att det delvis var samma regementen.
De som inte inkluderar Volkonskij styrka i sina uppskattningar kan mycket
väl ha dragit slutsatsen att den styrkan var identisk med den som stred mot
Roos. Utöver detta
ska två regementen ha befunnit sig vid Jakovtsy söder om det ryska lägret
och sedan finns det ytterligare regementen som omnämns som deltagare men som
inte kan placeras på kartan.
I den ovannämnda redovisningen
har inte Poltavas garnison inkluderats som enligt den svenska litteraturen
bestod till hälften av beväpnade stadsbor och med artilleriet inräknat
uppgick till 4 000 man. De reguljära förbanden ska ha bestått av 6-7
bataljoner. Dorrell uppger dock att garnisonen var 4 182 man stark exklusive
de beväpnade stadsborna vilket leder honom till att spekulera om vilka
ytterligare regementen som kan ha ingått i garnisonen. Moltusov räknar med 7
bataljoner, varav de flesta var mycket svaga, och en sammanlag styrka på de
reguljära förbanden (som inkluderade artilleri och kosacker) på 3 000 man.
Samtidigt uppger han att det fanns minst 4 500 munnar att föda i fästningen.
Ska man sammanfatta böckernas
uppskattningar av den ryska arméns effektiva styrka så bestod infanteriet av
ca 29 500 man (59 bataljoner) i det befästa lägret plus ytterligare 4 730
man i redutterna. För kavalleriet verkar det finnas två olika typer av
uppskattningar. En som avser den effektiva styrkan och som med en genomsnittsstorlek på mellan 425 och 600 man
per regemente innebär att
kavalleriets sammanlagt 30,5 regementen bör ha bestått av 13 000 - 18 000 man. Sedan
en annan typ av styrkebesked, som troligen även inkluderar icke tjänstdugliga
och kan ha en generösare definition av regementsstyrka, som resulterar i en totalstyrka på 22 000 - 28 000 man. Bedömningen
av kosackernas antal varierar extremt mycket och eftersom de aldrig avsågs
delta i ett fältslag kan vi lämna dem åt sidan. Lägg
slutligen till drygt 2 000 artillerister och vi får en summa för den
effektiva reguljära styrkan på någonstans mellan
50 000 och 55 000 man (exklusive Poltavas garnison på 4 000 man). Av dessa
deltog 42 bataljoner och 17,5 dragonregementen i huvudstriden (mellan 28 500
och 31 500 man).
Ryska förluster
Enligt Peter Englund utgjorde
den ryska arméns totala förluster av 1 345 stupade och 3
290 sårade. Mer detaljerade uppgifter återfinns hos Wennerholm. Enligt
honom var de officiella ryska förlusterna
för infanteriets manskap: 691 stupade och 1 784
sårade. Dessvärre framgår det inte vilka regementen som omfattas av
denna siffra. Wennerholm anser att det är sannolikt att de 6-7 bataljonerna
i Poltavas garnison ingick i den. Men för ett av dess regementen är
förlusterna kända. I det Permska regementets enda bataljon ska så många som
134 man och 3 officerare ha stupat (44,7 % av 300 man stark bataljon). Om fler garnisonsregementen
drabbades av liknande förluster blir det inte mycket som återstår för
regementen som deltog i det egentliga slaget. Eftersom det även kan ha legat
i ryssarnas intresse att få förlusterna att framstå som låga genom att
exkludera garnisonen anser jag att det är troligt att de har gjort just
detta. Det innebär i så fall att totalsiffrans förluster ska fördelas på
huvudstridens 42, redutternas 9 och Rentzels 5 bataljoner som attackerade
Roos. Det ger ett snitt
på 2,5 % stupade och 6,4 % sårade, vilket får betraktas som en låg men ändå
helt rimlig siffra för en segrande armé. Fast när man ska fördela
förlusterna på enskilda bataljoner är det lämpligt att exkludera de 18
bataljoner som utgjorde infanteriets andra linje och som knappast deltog i
några strider. Det höjer snittet till 3,6 %. stupade och 9,4 % sårade.
Översatt till absoluta tal skulle det innebära att i genomsnitt 18 man
stupade i de bataljoner som deltog i striderna.
Men som man kan förvänta sig varierar förlusterna mellan olika
förband. I de 15 bataljoner som ingick i Hallarts division stupade bara 81
man och 454 sårades. Fördelat på de 8 bataljonerna i första linjen blir det låga 2,0 %
stupade. I det tre bataljoner starka Semjonovska gardet stupade 59 man och
102 sårades,
vilka fördelade på de två bataljonerna i första linjen ger ett dödstal för
dessa på 5,9 % (under förutsättning att bataljonerna var av
genomsnittsstorlek). Semjonovska gardets förluster är förvånansvärt höga med
tanke på att deras deltagande i slaget troligen var väldigt begränsat. En
möjlig förklaring kan vara att det svenska kavalleriet fick in en lyckoträff
när gardet förföljde flyende svenskt infanteri. Något mindre förvånande är
att det Novgorodska regementet med två bataljoner hade 69 stupade och 53
sårade, vilket
koncentrerat på en enda bataljon blir 13,8 % döda. Deras höga förluster kan
bero på att de fyra livgardesbataljonerna stred i deras sektor. För det Schlüsselburgska
regementet (också två bataljoner) känner vi inte till antalet stupade men
väl att 72 man sårades. Plussar man ihop
dessa tal kommer man fram till 209 stupade. De återstående 482 dödsfallen
bör därmed ha fördelats på de övriga 13 bataljonerna i första linjen samt
bataljonerna i redutterna och de som under Rentzels befäl stred mot Roos.
Sammanlagt alltså 27 bataljoner som deltog i strider och som i snitt
ska ha haft knappt 18 stupade (3,6 %). Eller med andra ord samma snitt som
för det stridande infanteriet i sin helhet. Det bör dock konstateras att
bataljonerna som bemannade redutterna måste ha drabbats av mycket högre
förluster än de övriga bataljonerna vilka då bör ha drabbats av ganska låga
förluster.
Wennerholm nämner inte
totalsiffran för kavalleriet men om han använder sig av samma källa
som Englund blir det 654 stupade och 1 506 sårade. Enskilda
förlustsiffror är kända för hälften av av de deltagande regementena och redovisas här:
Deltog i huvudstriden |
Stupade |
Döda av sina sår |
Totalt |
Sårade
Off.+Man. |
Försvunna
Hästar |
Officerare |
Manskap |
Hästar |
Manskap |
Hästar |
Människor |
Hästar |
A. Kropotovs hästgren.
Nevska
Nizjegorodska
G. Kropotovs hästgren. |
2 |
53
3
52 |
22
54
150 |
4
2
2 |
16
24
94 |
57
5
56 |
16
22
78
246 |
1+1
1+0
|
|
Deltog i huvudstriden och striden vid redutterna |
Sibirska
Novgorodska
Vologodska
Livregementet |
1
2
|
20
16
13
18 |
47
59
83 |
13
3
10 |
49
|
33
17
18
28 |
47
108
83 |
0+9
2+6
|
19
|
Ingick i Volkonskijs styrka (deltog eventuellt i striden vid
redutterna eller mot Roos styrka) |
Tverska
Rjazanska
Novotroitska
Azovska |
3
2
|
29
6
7
29 |
36
50
70 |
6 (+1 Off.)
|
|
32
8
14
29 |
36
50
70 |
1+1
1+0
|
43 |
Deltog i striden mot Roos styrka |
Kargopolska
Troitska |
1
|
4
44 |
67 |
2
22 |
|
7
66 |
67 |
1+7
|
8 |
Summa |
11 |
294 |
638 |
65 |
183 |
370 |
821 |
7+24 |
70 |
Läs även om den svenska arméns styrka och
förluster i slaget vid Poltava eller se den
ryska arméns Ordre de Bataille och uniformer.
|